Hat begränsar journalistiken

Ett inlägg om näthat och journalistik.

---

 

Om vi inte pratar om näthat riskerar journalistiken att påverkas.

Jag har läst en artikel om journalisten Anna Hedenmo på Dagens Nyheter på nätet. Hon gjorde en intervju med en person från ett parti jag inte gillar i SvT:s Agenda. Och efter det satte hatet igång på sociala medier, främst på Twitter, föga förvånande. Efter sånt händer det att många journalister lägger ner, drar sig tillbaka, tar en time out. Anna Hedenmo reagerar på ett annat sätt. Hon säger:

Tidigare var det något slags sanning att man skulle hålla tyst. Men jag har börjat berätta om hatet. Jag är rädd för att journalistiken påverkas. Jag är orolig för att man inte riktigt går hela vägen i intervjuerna […]

Anna Hedenmo uttrycker sin oro för journalistiken. Det gör även jag och minns de tio minuter jag såg av Skavlans intervju med en viss partiledare. Samtidigt kan jag förstå de journalister som håller sig själva tillbaka. Vem vågar liksom gå på när man efteråt överöses av rent och skärt hat?

Dags att förnya journalistutbildningen?

Åsikter och känslor är sånt som är personligt. Det kan ingen högskoleutbildning rå på. Men för att kunna jobba som journalist behöver man idag en högskoleutbildning. Vore det då inte rimligt att man, förutom en grundkurs i stavning och grammatik, också gav delkurser i hur man hanterar näthat? Inte vet jag när utbildningen förnyades senast, men med tanke på det som händer kanske det är dags nu. Våra journalister måste nämligen få göra sina jobb utan att hatas och i vissa fall även hotas. Eller i vart fall behöver de få verktyg så att de kan hantera detta och bemöta hat och hot.

Jag såg inte Anna Hedenmos intervju. Programmet handlade om stridigheter inom det aktuella partiet, nåt som tycks leda till att vissa personer utesluts ur partiet. Efter inslaget intervjuade Anna Hedenmo partiets gruppledare i riksdagen. Sen kom reaktionerna. Anna Hedenmo berättar:

Det var det vanliga, mycket hat och oförskämdheter. Det kommer en hel del mejl och kommentarer på Twitter. Det är en frustration och upprördhet över att [partiets] företrädare utsätts för journalistisk granskning […] Det var inte mer än annars. Jag vill poängtera att det inte var hot, utan hat. Men det finns ett parti som skiljer sig enormt mycket i den här frågan. Jag vet inte vilka det är, […] men när jag gör intervjuer med företrädare för partiet sätter det igång ett hat. Det har jag bestämt mig för att prata om.

Skälet till att Anna Hedenmo väljer att prata om det är just det hon säger i det första citatet: hon är orolig för att journalistiken påverkas. Hon säger:

[…] Jag känner mig trygg i mitt journalistiska arbete. Det är lättare med en stark redaktion och lång erfarenhet bakom sig. Men som frilans och som yngre journalist är det nog svårare. Jag vill stärka andra journalister att våga fortsätta – den här granskningen är viktig att våga göra. Ytterst är det en fråga om yttrandefrihet.

Vidare berättar Anna Hedenmo att flera personer tvivlar på att hon har råkat ut för näthat. Men Anna Hedenmo har mejl att visa upp. Mejl och skärmdumpar är bra att spara/ta när man utsätts för näthat i form av svordomar, oförskämd-heter, förtal och annat.

Mitt förslag är att låta såna som Anna Hedenmo föreläsa på journalistutbild-ningen. Det är i alla fall en början. Det finns flera journalister som har drabbats av näthat. Låt dem också få berätta hur de hanterade det.

För övrigt har även jag varit något kritisk mot Anna Hedenmos journalistiska insatser, men det gällde intervjun med Eva Dahlgren, en person som det säkerligen inte är så lätt att intervjua. Fast jag hatade/hatar inte Anna Hedenmo för det. Jag svor till exempel inte en enda gång i mitt blogginlägg om den intervjun och jag skrev inte heller oförskämdheter om Anna Hedenmos person. Jag känner nämligen inte Anna Hedenmo. Jag har inte ens träffat henne i verkliga livet. Men… det hon sa i gårdagens DN tyckte jag var modigt och bra!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.

---

Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!

Den som läser min blogg då och då vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad är värst – oroa sig eller bli arbetslös?

Trygga anställningsvillkor ligger i topp i alla studier när det handlar om vad folk tycker är viktigt i arbetslivet. Det läste jag i morse i en intressant TT-artikel, signerad Ulrika Beck-Friis (jädrigt sniggt förnamn, men förutom det hittar jag inte mycket mer info om artikelskribenten än att hon är frilansare och gift med Erik Fichtelius…), i lokalblaskan. Eftersom det verkar vara dåligt med folk som arbetar på redaktionen på helger ligger artikeln tyvärr inte ute på hemsidan.

Ulrika Beck-Friis har intervjuat Magnus Sverke som är professor och föreståndare för avdelningen för arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet. Han menar att ett jobb inte bara betyder ekonomisk trygghet utan att det också

[…] ger struktur på tillvaron, social samvaro och en känsla av att man bidrar med något som behövs […]

Men samtidigt menar han att det viktigaste är tryggheten för dem som tror att de inte har tillräckligt hög kompetens för att få ett nytt jobb. Och det är värre att gå omkring och oroa sig för vad som ska hända med jobbet än att bli arbetslös, menar han.

Där sätter jag hovarna i marken så det gnisslar och sprutar grus på en och samma gång. Har Magnus Sverke nån aning om den oro man känner och hur dåligt man mår när man trots hög kompetens går långtidsarbetslös? Efter ett tag handlar det inte bara om att man saknar struktur i tillvaron eller social samvaro, utan ren och skär oro för att bli bostadslös också. För tjänar man inte pengar kan man inte betala sin hyra och då har man inte råd att bo.

Men för en organisation, en arbetsgivare, är det förstås inte bra med medarbetare som oroar sig. I detta läge försvinner ofta de som ser en möjlighet att hitta ett nytt jobb. Kvar blir de okvalificerade, menar därmed Magnus Sverke, som också lyfter fram att mycket tid på jobbet då går åt till spekulationer och ryktesspridning.  Vilket i sin tur förstås leder till att de som jobbar presterar mindre. Magnus Sverke råder därför arbetsgivare att

[…] undvika hemlighetsmakeri och i stället lyssna på personalen och informera så mycket som möjligt om vad som är på gång. […]

Den som sen står inför faktum att man är arbetslös blir inte rik, som sagt. Det är bara en av tio som verkligen får 80 procent av lönen. Skälet till detta är att taket i a-kassans ersättning är 680 kronor per dag. Det motsvarar en månadslön på 18 700 kronor – men inte om man som jag har jobbat fem dagar av sju i en vecka. Då blir ersättningen 13 600 kronor. Före skatt. Den som har högsta ersättningen får max 10 500 kronor i månaden efter skatt. Så mycket har inte jag fått, jag har fått 9 840 kronor. Det är mindre än en tredjedel av vad jag hade när jag uppbar lön. Det har tagit tid att ställa om sig och leva ett annat liv än tidigare, men det har gått ett tag. Det går inte i längden.

För att få denna otroligt höga otroliga ersättning, en försäkring som i alla fall jag har betalat till under hela mitt yrkesverksamma liv, typ 23 år, måste man uppfylla vissa krav som att vara registrerad som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen, kunna ta ett arbete på minst 17 timmar i veckan, upprätta en individuell handlingsplan tillsammans med Arbetsförmedlingen med mera. Vad Arbetsförmedlingen hjälper dig med är å andra sidan inte uttryckt, så förvänta dig ingenting – vem vet, du kanske blir positivt överraskad…

Näru, farbror professor, kom ut till oss som lever utan arbete i verkligheten så ska du få höra om och se oro. För tror du att mina chanser till arbete ökar om jag inte har bostad???

För övrigt har jag hårt fått veta att det inte finns nåt som heter trygga anställningsvillkor. Vill man bli av med en medarbetare är det inte särskilt svårt.

Read Full Post »

Prisutdelning!

Äntligen blev det så dags för den stora (nåja… ) prisutdelningen i Finn Fyra Fel-tävlingen. Bibbi stod som ensam segrare – och som sådan blev hon idag bjuden på seger-fika på Kafferummet Storken i centrala Uppsala.

Efter sedvanlig kram, inhandlande av kaffe med tillbehör och bänkning vid lämpligt bord utbrast ett totalt asgarv. Bibbi blev riktigt förvånad…

Förlåt, jag lovade ju att inte lägga ut den här bilden, men jag kunde inte låta bli!

                                                                                                                                                         Efter fotograferingen asgarvade vi ännu mer. För att förstå hur vi kunde skratta åt nästan ingenting ska du veta att Bibbi och jag har känt varandra i ungefär tolv år. Från början var Bibbi frilansanställd och jag var redaktör och arbetsledare för henne och två urduktiga tjejer till. Ganska snart insmög sig emellertid en varm vänskap bland oss tre. Idag är vi Bara Vänner – och det är fantastiskt det också!

Bibbi har sett några år tillabaka ett eget företag. Hon jobbar bland annat som lärare och översättare till teckenspråk. Bibbis förstaspråk är nämligen inte svenska utan svenskt teckenspråk eftersom hon är döv. Idag är det en tuff tillvaro att vara arbetssökande. Om man dessutom har ett funktionshinder som dövhet kan du ju bara föreställa dig hur många grader värre det kan vara… Men Bibbi har förmågan att kämpa vidare och just idag tog hon hem en upphandling där hon ska jobba som teckenspråkslärare på halvtid för döva invandrare. Och nästan samtidigt blev hon kontaktad av en myndighet i Stockholm som erbjudit henne ett heltidsvikariat med bland annat översättning och adminstrativa arbetsuppgifter kring teckenspråket. Så hur ska hon göra nu??? Fortsättning följer och jag håller naturligtvis tummen för en bra lösning!

Den andra tummen håller jag för Bibbis senaste projekt, rökslut. Jag är säker på att det går bra om hon är tillräckligt motiverad. Och det verkar hon vara! När jag nu dessutom bloggat om det torde hon känna kraven på sig att kämpa hårt!

Här har Bibbi nästan skrattat färdigt och ser rätt normal ut.

                                                                                                                                                             Bibbi vann alltså fototävlingen hos mig och fann de fyra felen:

1. Fel storlek på t-shirten – inte alls Tofflans!
2. Fel färg, rosa, på t-shirten – inte alls Tofflan!
3. Fel budskap på t-shirten – Tofflan hatar sport.
4. Fel logotyp på väskan/ryggsäcken – den hör inte alls ihop med Tofflan!

Det var duktigt gjort, men det handlar förstås om att känna sin Toffla väl. Så här såg priset ut:

Ostmacka till segraren och räkmacka till Tofflan. Rättvist, eller hur?!

                                                                                                                                                    Bibbi har blivit så liten i maten, emellertid, så hon ville faktiskt bara ha en liten ostfralla och en bit snickerskaka. Tofflan själv kalasade på en räkmacka som var så gigantisk att hon inte orkade göra rent på assietten. Tyvärr!

Var nu med och håll tummarna för Bibbi dels vad gäller jobb och dels vad gäller rökningen! Vi ska ses om ett tag igen och då kommer en uppföljande rapport, naturligtvis på en blogg nära dig.

Read Full Post »

Varumärkestugg och vassa pennor

I lördagens lokalblaska finns ett alldeles jättebra kåseri, signerat Gunilla Lindberg! Hon funderar över detta att man ska vara sitt eget varumärke idag

för annars finns man egentligen inte.

Sig själv kategoriserar hon raskt i nästa andetag:

Tjock tant.

Jag skrattade högt för mig själv och inser att även jag tillhör samma varumärkesgrupp. Och kanske är jag inspirerad av Gunilla Lindberg, som jag haft förmånen att arbeta med – jag som anställd, hon som frilansare – under en längre period. Det var för övrigt under den tiden det var högt i tak på jobbet och man kunde diskutera och bli skitförbannad på såväl chef som kollega – utan att få sparken, typ. Respekten fanns där ändå – mot såväl ung som… lite äldre och oftast klokare, inser jag så här i efterhand…

Och det var Gunilla som agerade vikarierande mamma med min första chef Curt Jansson som vikarierande pappa när jag akut tagits in på sjukhus nån gång för typ 20 år sen eller så.)

Gunilla Lindberg har alltid varit en rolig och lite bitsk tant med ett stort hjärta – jag hoppas att jag åtminstone fått ärva några av hennes gener – även om generna bara var vikarierande!

En annan kolumnist i lokalblaskan är frilansskribenten Katarina Sandström Blyme. Hon skriver mediespalt där ibland på lördagarna. Jag blev överförtjust när jag upptäckte denna vassa penna, snudd på lika elak som jag själv. Fast jag tror inte hon tillhör varumärkesgruppen tant än. Idag berättar hon om en gyllene regel som hon levererar när hon undervisar blivande journalister i konsten att recensera:

Var kritiska till verket men inte till dem som tittar på det.

Men nu har hon insett att det finns ett undantag: folk som bänkar sig framför dumburkarmna för att se

90 minuters fiktionaliserat våld på pinsamt stupid nivå.

Hon talar om dem som ser TV-versionen av Millennium. Jag har själv inte tittat på den, för jag förstår inte riktigt varför jag skulle göra det. Jag har ju liksom läst böckerna och nyligen sett filmerna. Eftersom jag inte har tittat på TV-serien kan jag naturligtvis inte uttala mig om huruvida TV-serien är korkad eller inte. Men jag NJUTER av Katarina Sandström Blymes vassa penna när hon sågar den – jäms med fotSULORNA – liksom folk som är så blåsta att de tittar.  Ja, även här skrattar jag högt åt lysande formuleringar, elakheter och intelligenta noteringar av logiska missar!

En vässad penna kan vara en tants bästa vapen mot idioti.

                                                                                                                                                   Nja, jag tror nog vi ska dra igång en varumärkesgrupp för tanter med vass penna. Jag tror det finns fler än jag själv som skulle kategorisera mig där. Mitt eget varumärke: tant med vass penna. Och tofflor på fötterna…

Ett par mjuka tofflor på fötterna är viktigt att ha som motvikt mot en vass penna om man är tant…

Read Full Post »