Hot, förtal, hat och lite ork

Ett funderande inlägg.

---

 

Idag läste jag i lokalblaskan att Knivsta kommun har gjort en polisanmälan. Detta efter att kommunen var en av huvudaktörerna i TV-programmet Uppdrag granskning och därefter har fått ta emot hot och personangrepp. Att hota nån är verkligen inte OK, men enligt polisen behöver kommunen inte vidta några säkerhetsåtgärder. Jag undrar om en kommuns anmälan om hot kan bli allmänt åtal. När en privatperson förtalas och anser sig hotad får privatpersonen driva det hela själv, trots att det sägs ha blivit enklare genom en lagändring förra året:

Att uttrycka sin mening borde vara OK. Men när meningen innebär att en till exempel ska slå (ihjäl) nån eller dess familj är det inte OK. Då handlar det inte om yttrandefrihet utan om hot. Lika lite OK är det att sprida förtal i sociala medier om att nån har blivit av med jobb på grund av till exempel missbruk när detta inte är sant. Se texten ovan!

Men hot… En kommun är ju inte en sak. Det är inte en sak som får ta emot hotfulla mejl med mera utan människor. Det är INTE OK, nånsin. Att det ska vara så svårt att diskutera sakfrågor utan att det spårar ur.

Orka läsa, men inte orka skriva.

Om jag lägger det på en lägre nivå… Häromdan skrev jag ett inlägg i vilket jag funderade över saker och ting och hur jag ska göra. Jag skrev bland annat att utrymmet på den här bloggen håller på att ta slut, att engagemang och återkoppling från läsare är minimalt och att jag undrade varför det kommenteras mindre på bloggen än i andra sociala medier, det är ju liksom inte svårare. Så gott som alla som kommenterade det inlägget kom med en ursäkt varför just de inte kommenterar så ofta (längre). Det var inte alls det jag var ute efter, jag ville veta mer exakt VARFÖR. Tar en sig tid och ork att läsa ett blogginlägg, finns det alltså ingen ork kvar efteråt till att skriva en mening i en kommentar. Det är så jag tolkar det hela nu.

Om jag själv hade svarat på en sån fråga hade jag nog skrivit att jag bara kommenterar sånt jag tycker är intressant, har en åsikt om eller bara för att jag vill peppa skribenten eller säga hej. Men det är jag. Jag är inte andra människor. Sen hade jag nog dessutom skrivit i kommentaren att jag inte har ork eller tid att läsa exakt alla inlägg. För mig blir det konstig matematik när människor har tid att läsa en massa, men ingen tid över för att skriva en mening. Det går inte ihop i min hjärna. Men nu struntar jag i detta och kommentarsfunktionen förblir avstängd. Eventuellt släpper jag på den vid inlägg om böcker och recensioner. Då tar jag bort eventuella kommentar som kommer in och som inte handlar om det specifika inlägget eller boken.

Här ska inga troll gödas.

I olika medier, sociala som andra, debatteras just nu Julia Caesar. Ja, inte det gamla rivjärnet till skådespelerska utan en 70-årig kvinna, en före detta journalist som av Expressen namnges och även sägs vara

[…] en av hatsajternas flitigaste och mest lästa skribenter […]

Atonbladet tycker att det är rätt att Expressen har avslöjat vem som döljer sig bakom Julia Caesar. Personligen har jag inte läst nåt av det Julia Caesar har skrivit. Jag skummade alldeles nyss några rader och på ren svenska tycker jag att det är dynga. Om en har så många viktiga (<== ironi) åsikter en vill skrika ut tycker jag att en kan göra det under sitt eget namn. OK, jag kallar själv mig Tofflan på den här bloggen. Men det är ju knappast nån hemlighet hur jag ser ut och vad jag heter, det kan ju vem som helst som orkar läsa (!) och kolla runt på bloggen se. Dessutom är det här ingen hatsajt. Det är en blogg som är på väg att ta slut och vars ägare inte kan låta bli att undra lite ändå vem somliga ska ge sig på och förfölja och förtala när jag tystnar.

Slutligen vill jag tacka L och I för att ni frågade mig hur jag mår trots att ni själva båda två är svårt sjuka och E, för att du orkade läsa och kom med bra förslag.

Rosor till er som vågade svara och som orkade läsa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hajpat: På liv och död, ibland

Ett inlägg om liv och död och sånt mitt emellan.

---

 

Ett boksläpp på liv och död, nästan.

Ibland hajpas vissa saker och företeelser mycket. Så mycket att en kan tro att det handlar om liv och död. Och ibland är ju vår kamp på liv och död. Igår strösslade lokalblaskan omkring sig i sociala medier, framför allt och på den egna webbplatsen i synnerhet, om att en av dess anställda lyckats få tag i den så kallade fjärde Millenniumdelen, Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Wow, över ett dygn tidigare än ”alla andra” kunde lokalblaskan lägga händerna på boken. Det fick somliga att hylla lokaljournalistiken som fenomen. Men faktum är att boken inköptes på Pressbyrån på Stockholms central av en till Uppsala jobbpendlande kulturchef. Inte mycket Uppsaliensiskt där, om du frågar mig.

Sen snabbläste en pöjk på lokalblaskan boken och kom fram till att den inte var så bra. Det är så jag tolkar ordet

dussindeckare.

Pöjken Tim Andersson, han som snabbläste boken igår före alla andra, benämner idag på nätet boken som

[…] den orimligt upphaussade uppföljaren ”Det som inte dödar oss” […]

Jens Liljestrand vid Expressen kallar boken

[…] en hopplöst blek kopia […]

Och nog kan det vara så, kan jag tro, utan att ha läst boken. Författaren själv säger att han förstår ilskan hos journalistkåren inför förlagets ganska hårda villkor. Det får mig ännu mer att undra om inte hela grejen med böckerna på Pressbyrån på Stockholms central är en del av marknadsföringsjippona kring boken. För det är ju inte helt otänkbart att det flanerar omkring en och annan journalist just på Centralen i Kungliga Hufvudstaden.

David Lagercrantz verkar trots allt vara en mänsklig man, kanske inte helt medveten om (?) vilket rabalder det skulle bli kring boken. Till TT säger han att uppmärksamheten är surrealistisk, men att det var ett passionsprojekt som inte handlar om varken pengar eller berömmelse. Just den senare, berömmelsen, är han

[…] så jävla trött på nu att jag håller på att bli galen […]

För egen del tänker jag förstås läsa boken. Självklart är jag nyfiken på den. Men även jag är rätt jävla trött på hajpen kring den.

En kommun nära min är lite hajpad nu också efter att ha blivit granskad av Uppdrag granskning. Det hade varit lite mer lokaljournalistiskt att rapportera om detta igår, kan jag tycka. Nu tror jag inte att granskningen är på liv och död, men Knivsta kommun har bestämt sig för att krishantera efter onsdagens program (som jag missade). Programmet handlade om en tvist mellan kommunen och en företagare. Jag tycker inte alltid att Uppdrag granskning utövar bra journalistik. Men nåt gott tycks detta i Knivsta haft med sig eftersom kommunen ändå har självinsikt nog att försöka hantera kritiken genom att göra nåt åt den uppkomna krisen.

Gårdagens fynd! Men vad hände med författaren???

För egen del ska jag inom en snar framtid gripa mig an Britt-Marie Citrons bok om Motala-skandalen, Sölve & Co. Jag fyndade ju den igår för en femma. Bokens undertitel är Korruptionsskandalen i Motala. Bland politiker och tjänstemän där fanns inte mycket till självinsikt. Samtidigt tycker jag inte att det är OK att angripa de inblandades – och fälldas – åldriga anhöriga, såsom gjordes av somliga (inte Britt-Marie Citron!). Sånt är bara skamligt! Britt-Marie Citron fick Stora journalistpriset 1996 för sina avslöjanden. Henne hörde en  inte så mycket av sen dess. Vad hände???

En som valde livet före en säker död vid 11 september-attackerna var Marcy Borders. Då var hon 28 år och arbetade på 81:a våningen. Hon och hennes kollegor uppmanades att stanna kvar i byggnaden, men Marcy Borders tog sig via trapporna ut till en näraliggande byggnad. Stan Honda tog en bild av henne och bilden kallas Damen i damm. Men det Marcy Borders var med om satte sina spår. Hon mådde mycket dåligt psykiskt och började dricka. För ett tag sen blev hon nykter alkoholist. Fast då var det försent. I måndags avled hon av nån form av cancer i magen.

Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen den sista serien på den här bloggen, handlar om ljug och fusk och förväxlingar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det Stora Avslöjandet

Ett avslöjande inlägg.

---

 

Maj gadd! Kulturchefen på lokalblaskan kunde köpa den här på Pressbyrån!

Maj gadd, jag tror jag skrattar ihjäl mig! Lokalblaskan trumpetar ut att de gjort ett stort avslöjande idag på förmiddagen. Spännande, tänkte jag först, och hoppade in på tidningens webbplats för att läsa. Sen blev jag mest full i skratt. För tro inte att det handlade om korrupta tjänstemän, politikerfadäser eller nånting ditåt. Nä, det handlar om att Pressbyrån säljer David Lagercrantz bok, den som sägs vara den fjärde Millenniumdelen, typ en dag och lite till för tidigt – boken får inte säljas förrän vid midnatt på torsdag… Jag tror INTE att Lisa skulle ha kallat detta nåt avslöjande, Kristina Lindquist!

Nä, ett avslöjande – och säkert flera! – av dignitet är däremot det som SvT och Uppdrag granskning gör i Knivsta kommun. Om jag får tycka, dårå… Undrar om en får tipsa om andra offentliga verksamheter som borde granskas..? Med tanke på vad skattebetalarnas pengar används till och så…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utslagen fiskare

Ett matt inlägg.

---

 

Jag blev lika utslagen av gårdagens TV som mina tulpaner var. De senare har sen dess hamnat i sophinken.

Igår kväll blev jag alldeles matt när jag såg och hörde Lennart berätta om hur hans liv vände efter styckmordet på hans son. Jag fick svårt att andas vissa stunder under den halvtimme programmet pågick. Det här är riktigt bra TV, där intervjuaren (Anja Kontor ==^) syns men leder den intervjuade vidare och låter den tala. Det är den som har varit med om händelsen som får det stora utrymmet, inte journalisten.

Dessvärre tror jag att gårdagens program – här kan du se När livet vänder: Lennart på SvT Play (du kan se alla program i serien 30 dagar efter säsongens slut) – krockade med ett väldigt intressant Uppdrag granskning. Det senare handlade, vad jag förstår, bland annat om psykiatrin som under många år har stängt vårdplatser. Reportaget kallades Mellan stolarna och tog upp rätt hemska saker som hänt sen Psykiatrireformen 1995. Här kan du se Mellan stolarna på SvT Play (ligger kvar cirka en månad från idag). Jag själv har svårt att se programmet, för jag är allergisk mot allt som har med Janne Josefsson att göra. Nu var det inte han som gjorde reportaget, men ändå. Han är involverad i Uppdrag granskning och är den sortens journalist som jag har mycket, mycket svårt för. Så är det bara.

Åter vaknade jag till en solig dag. Jag hade tänkt ta en aning sovmorgon, men mobilen är precis omöjlig med sitt bzzande på morgnarna! (Ja, jag måste ha den påslagen av olika skäl, men naturligtvis har jag den på ljudlöst) Fötterna gör bara lite ont idag efter den rätt långa promenaden igår, ryggen tiger still. Det är skönt, då har jag inga större åkommor att beklaga mig över.

Efter lunch väntar jag ett viktigt samtal som jag hoppas ska klargöra ett och annat. (Du som har tillgång till mitt lösenord kan läsa mer i inlägget På lätt svenska.) Jag är emellertid inte säker på att saker och ting känns tydligare efter samtalet, men det är vad jag hoppas och samtidigt trots allt förväntar mig. Dessvärre kan man aldrig vara säker när det gäller det aktuella ämnet och de inblandade människorna. (Luttrad? Jag?)

Belöningen blir en tripp ut i verkligheten för att träffa vännen E. Ja, det har gått ett år IGEN sen vi sågs, men jag tog mig i kragen och hörde av mig. Idag blir det en fika och en pratstund och efter det måste jag handla lite. I morgon kommer Fästmön och då är det bra om det finns nåt ätbart hemma. Återstår bara att höra från vännen FEM, som skulle ringa nån kväll för två veckor sen men som blev sjuk och ämlig. Vi planerar en sammanstrålning av flerdygnskaraktär, men behöver bara bestämma datum.

En fiskare är jag just nu. Armbandet, däremot, kommer från Myrorna i Boländerna där det hänger kvar om ingen har köpt det sen jag såg det.

På olika sätt kan man säga att jag är en fiskare just nu, utan att gå in närmare på vad jag menar med det.

It’s for me to know and for you to find out

alltså. Jag fattar att intresset för mitt liv och leverne är enormt stort (<== ironi!), men det är fortfarande väldigt störande att inte kunna skriva fritt. Det ska förhoppningsvis bli bättre. De som gör fel ska inte komma undan konsekvenser den här gången.

Torsdag är det idag och nerförsbacke till helgen för den som har jobb. Jag ska fortsätta min dag med att kolla om UppsalaTidningen har kommit. Dagens avrundning blir naturligtvis Antikrundan i kväll. Den missar jag inte!

Vad händer i DINA krokar idag dårå? Skriv gärna en rad och berätta om du nu orkat läsa ända hit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.

---

Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!

Den som läser min blogg då och då vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Julbord på Odinsborg

Ett inlägg om ett julbord.

På seneftermiddagen var vi så iväg, Fästmön och jag, till Odinsborg för att käka julbord. Vi fick skjuts av snälla grannen C och det var kanon. UL:s tidtabeller lämnar en del att önska, om man säger så. Dessutom är appen rätt värdelös. Jag kallar till exempel Gamla Uppsala för Gamla Uppsala, inte för Kungshögarna…

Det var proppat på Odinsborg, en trappa upp. Skönt att kunna hänga av sig i en bemannad garderob och slippa få sillspad på sin jackkrage.

Eftersom jag äter begränsat av det julbordet erbjuder kan jag bara redogöra för det jag åt. Och det fick högsta betyg! Sillbordet bestod av flera sorters sill. Bäst tyckte jag om den inlagda sillen och dillsillen. Två sorters ägghalvor bjöds från samma bord. Halvorna med rom var något smaklösa.

På ett vikingaskepp i salen bredvid var uppdukat lax av olika sorter samt skinka, korv etc. Jag smakade varmrökt lax som var ljuvlig, laxpaté och en laxröra som var himmelsk.

Det varma bordet bestod av köttbullar, prinskorv, lammkorv, Janssons frestelse, svampomelett etc. Där tog jag Jansson och omelett. Frestelsen hade bra sälta, omeletten var lite smaklös.

Det hårda brödet var aningen mjukt och julosten till det stod bland dessertostarna, om jag nu ska gnälla på nåt. Dessertdelen bestod av en fin variation av julkarameller, choklad, knäck och skumtomtar samt chokladmousse, ris à la Malta och cheesecake. Lite av varje provade jag där.

Ett par timmar senare och strax över tusen kronor fattigare rullade vi till bussen. Julbordet i sig kostade 450 kronor per skalle. Vi tog var sin starköl till maten och jag tog två snapsar. Garderoben kostade 20 kronor per person. OK, visserligen en del pengar, men jag kan meddela att julbordet på Odinsborg var till största belåtenhet. Jag kan varmt rekommendera detta julbord 2013! Dock är kombon sill och skumtomte inte najs när den kommer ut i form av diskreta rapar här hemma… Uff…

Kvällen i övrigt gjorde att Uppdrag Granskning fick en ny betydelse för oss och att mannen från Luckan dök upp, dock i svensk skepnad.

Högsta Toffelbetyg!

Här kommer några bilder från kvällens julbord:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Näthat och IRL-hat – eller hot

Att skriva om näthat är väldigt inne just nu. Det verkar som om varenda kotte – utom jag – kollade på Uppdrag Granskning igår. Ett skäl av flera till att jag inte tittade är att jag har otroligt svårt för Janne Josefsson. Jag kan inte påstå att jag känner honom särskilt väl, men de gånger jag har träffat honom, bland annat på en middag, en konferens och några föreläsningar har han varit på urdåligt humör och inte gjort nåt särskilt gott intryck. Hur han är alla andra dagar vet jag förstås inte.

Eftersom jag inte tittade på programmet som ”alla” skriver om hade jag inte heller tänkt blogga om näthat. Ett skäl till det är att jag själv anses vara en sån som håller på med näthat. Och till följd av det har jag blivit utsatt för IRL-hat och dito -hot. Du kan inte ens gissa dig till hälften.

Att blogga om sina känslor och åsikter är inte brottsligt. När jag började blogga var jag en riktig elefant i en glasbutik och jag skrev många fula saker om många människor. Jag kände mig misslyckad och frustrerad och samtidigt sviken och baktalad av så kallade vänner. Då bloggade jag om dem för att ge igen. Det var dumt. Jag skulle aldrig ha sänkt mig till samma låga nivå. Inte heller trodde jag att min nystartade blogg skulle bli så läst. (Folk är verkligen hungriga att läsa om sig själva – eller åtminstone tolka in sig själva i mina inlägg. Ja jisses!..)

Men eftersom jag inte hatar människor, inte ens mina förföljare, mobbare och alla andra som hatar och avskyr mig, skulle jag aldrig hota människor. Jag skulle till exempel aldrig hota att skada eller döda nån eller på annat sätt våldföra mig på nån. För såna skriverier – när dessa förekommer i bloggar, kommentarer, chattar, på Fejan etc – det är näthat, det, tycker jag.

Så här säger kammaråklagare Helene Gestrin om att uttrycka åsikter bland annat:

[…] Att uttrycka en åsikt är inte straffbart, även om det kan vara otrevligt. Allt  otrevligt mellanmänskligt beteende går inte att lags[t]ifta bort, det är väl heller inte önskvärt. Men ibland är det svårt att dra gränsen för vad som är otrevligheter och vad som är hot. […]

[…] Problemet med näthat är snarast att det ofta består av förtal och förolämpning. Sådana brott har lagstiftaren beslutat att den utsatta personen i normalfallet ska åtala själv. […]

Hon säger också att man är modigare på nätet när man inte möter folk i verkliga livet. Det håller jag med om – delvis. Jag tycker att man är bra mycket modigare om man vågar kritisera – och då menar jag kritisera, inte hota! – i sin blogg eller i en kommentar på nätet där vem som helst kan läsa än när man baktalar nån eller sprider skvaller på sånt sätt att berörd person inte kan bemöta kritiken.

[…] Det är lättare att kritisera någon när man inte står öga mot öga och när det är så lätt som att trycka ner några tangenter framför sig för arr [att] uttrycka åsikter. […]

På en fråga om det är brottsligt att kalla nån för hora på nätet, svarar Helene Gestrin så här:

[…] Oftast är det det, om det inte är en ton de två personerna – den som säger hora och den som kallas hora – brukar ha mot varandra […]

På en annan fråga om det är brottsligt att kalla nån psykisk sjuk på nätet, svarar hon:

[…] Inte alltid, det beror på hur det uttalats och hur samma[n]hanget ser ut. Otrevliga uttryck är inte alltid straffbara. Man får se på ordalydelsen och sammanhanget, men man kan vara ganska otrevlig utan att begå brott. Ibland kan sådana uttalanden utgöra förolämpning, men det är ett brott som staten inte utreder. Lagen är uppb[y]ggd så att den som ansett sig bli förolämpad själv ska väcka åtal. […]

Så det är alltså skillnad på att bli kallad hora och att bli kallad psykiskt sjuk. Nu har jag inte problem med varken horor eller psykiskt sjuka, men jag är inget av dem själv, trots att jag har blivit beskylld för det. Men varför är det mer brottsligt att kalla nån hora än psykiskt sjuk? Och är det inte snäppet värre när den som sprider rykten om psykisk sjukdom är en person som arbetade/arbetar inom sjukvården? Jag bara undrar. Och jag tycker faktiskt att det båda tillmälena är lika idiotiska om de inte har ett uns av sanning i sig. Ett uns.Typ en diagnos.

Helene Gestrin säger också:

[…] Allt otrevligt beteende när man står öga mot öga är inte straffbart . Allt näthat är inte heller straffbart och det är förmodlige[n] inte heller önskvärt att det är det. Det måste i en allmän debatt finnas möjlighet att vara både trevlig och mindre trevlig och ibland till och med otrevlig. Det kan aldrig vara OK med olaga hot. […]

Nån undrade hur det är med namngivna personer, om det är brottsligt att kalla dem fula saker:

Är det brottsligt att på nätet kalla psykiatrikern Ola Gefvert från SRs radiodokumentär för en arrogant skitstövel (det var ju faktiskt exakt det han var)?

Helene Gestrin svarar:

[…] Att uttrycka åsikter av det slaget är sällan straffbart. Det är inte ord som brukar kvala in som förtal eller förolämpning i lagens mening. […]

Så där kan vi hålla på, att bolla okvädningsord och otrevligheter oss emellan, på nätet. Eller kort sagt ha åsikter Men det är aldrig, aldrig OK… och försök läs vad jag skriver nu… 

DET ÄR ALDRIG OK ATT HOTA ELLER FÖRFÖLJA NÅN
– VARKEN PÅ NÄTET ELLER I VERKLIGA LIVET.

Ibland, ibland kan jag också tycka att det är snäppet värre när hot och förföljelser sker utanför nätet. Alltså i det vi kallar IRL – In Real Life. För det är ganska ofta hot som den utsatta får försöka leva med. Det handlar om åratal för många. Åratal. Och för övrigt kan jag inte gå med på att det så gott som uteslutande är män som näthatar och näthotar kvinnor. Det köper jag inte!

Citaten ovan är från en chatt på Svenska Dagbladet.

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdrag granskning – del två om IKEA

Jag är besviken. Jag har tittat lite på Uppdrag granskning och förväntade mig dels en ordentlig fortsättning av förra veckans program, dels en timma om IKEA. Det blev en rätt dålig fortsättning, på ungefär en halvtimma. Jag kände att jag inte fick veta nåt mer, nåt nytt, annat än vad folk ”på gatan” tyckte om förra veckans Uppdrag granskning om IKEA samt att Ingvar Kamprad har tre söner som inte har vuxit upp i Sverige och som aldrig ställer upp på intervjuer.

Det jag emellertid fattar är att det handlar om skatteplanering. Självklart tycker jag att det är MER ÄN VÄLDIGT SYND att IKEA:s skattepengar går till andra länder. Men då måste det ju vara väldigt fel på vårt lands skattelagar..? Ingvar Kamprad är ju liksom inte den förste svensk som tjänat/tjänar mycket pengar och som flyttar utomlands – för där är skattelagarna inte så tunga som här. Så egentligen har ju Ingvar Kamprad inte gjort nåt fel, inte i lagens mening. Men moraliskt???

Jag lämnar det här inlägget med ett stort frågetecken och jag kan inte sätta nåt betyg på det här TV-programmet (som i skrivande stund faktiskt pågår). För jag tyckte nog att det började bra, vasst och intressant. Men idag… 

Det var som att granskningen föll platt i denna andra del. Ett antiklimax. Men kanske är jag för trött för att ta in, för att fatta. Det enda jag vet är att jag, som får ersättning från a-kassan, jag bor i Sverige och jag måste skatta. Och det blir inte många ”kulor” kvar, inte…

Read Full Post »

TV-veckan den 2 – 9 februari – om Tofflan själv får välja

Dags för en liten titt på Tofflans TV-vecka. Så här dårå:

• Onsdagen den 2 februari
  Uppdrag granskning, SvT 1 klockan 20. Den andra delen om IKEA.
• Torsdagen den 3 februari
  Antikrundan, SvT 1 klockan 20. Den här veckan är det besök i Örebro.
• Fredagen den 4 februari
  Inte ett urk att se på. Men för den som inte har sett den, kolla Cabaret  på Kanal 9. En annorlunda musikalfilm från 1972 med bland andra Liza Minelli och Michael York.
• Lördagen den 5 februari
  Melodifestivalen, SvT 1 klockan 20. Den första deltävlingen, från Luleå.
• Onda cirklar, SvT 1 klockan 22. Andra och avslutande delen av denna brittiska thriller.
• Söndagen den 6 februari
  Sherlock, SvT 1 klockan 21. Det andra av tre långfilmslånga avsnitt, med rubriken The blind banker.
• Måndagen den 7 februari
  CSI New York, Kanal 5 klockan 21.
• Tisdagen den 8 februari
  Inte ett skit att se, tycker jag, dårå.
• Onsdagen den 9 februari
  Inte ett skit att se då heller, tycker jag, dårå.

Lite spänning, lite antikt och så musik, bland annat tävlingen som så många älskar att hata.

Read Full Post »

Två TV-program, två kontraster… eller?

För ovanlighetens skull unnade jag mig själv att se TVÅ TV-program igår kväll. Fästmön TVINGADE jag att se, hon satt med sin dator i vardagsrummet när jag knäppte på TV:n. Fast jag tror att hon blev rätt intresserad också.

Jag erkänner. Jag föll för alla trailers och tittade på första delen av Uppdrag Granskning i SvT1. Bland annat för att jag nyligen lagt in mig och mitt CV i IKEA:s kandidatbank, men framför allt för att det just handlade om IKEA, detta möbel- och prylvaruhus som väl ingen svensk INTE känner till.

Jag har emellertid svårt för Janne Josefsson. Jag gillar inte hans aggressiva stil att göra TV – ÄVEN om han får makthavare och andra att blotta sina svagheter. Men jag gillar inte heller det lilla jag har sett av personen Josefsson. För jag HAR verkligen träffat honom och kan åtminstone uttala mig om DEN gången. Han föreläste och uppträdde tämligen arrogant. På kvällen satt vi vid samma middagsbord och inte blev arrogansen mindre då. Men jag tror att antipatin var ömsesidig och jag tror att den store herr Josefsson tål att få höra att jag tycker att han är aggressiv och arrogant – när han gör TV, när han föreläser och när han umgås med taltidningsjournalister, som jag var på den tiden. Janne Josefsson tycker om att synas och höras. Nu blev det endast Jannes Josefsson i början av programmet och i slutet. Det var Magnus Svenungsson, journalist och barnbarn till en riksdagsman från Högerpartiet, som hade gjort reportaget.

Magnus Svenungsson, reporter på Uppdrag Granskning. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                      Men åter till IKEA… Jag kan väl säga att jag blev chockad och förstummad över reportaget. Jag hade inte ens nån aning om att en stiftelse i Holland – eller Liechtenstein – äger IKEA, detta svenskaste av det svenska, fastän detta har varit känt ett bra tag. Inte heller visste jag att tre procent av allt som säljs på IKEA går till denna stiftelse – som ytterst styrs av… tadaaa! Mr IKEA själv, Ingvar Kamprad. Allt är mycket hemligt och hur Uppdrag Gransknings reporter kommit över vissa dokument förstår jag inte (men det klart att det finns en läcka nånstans, annars hade man ju inte kunnat göra programmet!). Syftet med stiftelsen och att lägga ägandet utomlands är förstås att skatteplanera. Tjäna pengar. Nåt annat kan det väl inte vara? Jag tror inte riktigt på att stiftelsens pengar finns där för dåliga tider, inte när en massa anställda, enligt programmet, varslades förra året för att det var just… dåliga tider. Dåliga tider GENERELLT. Inte på IKEA. IKEA påverkades nästan inte alls.

Hur påverkas jag av att se Uppdrag Granskning om IKEA? Slutar jag att handla där? Mja, IKEA är ju inte ensamt om att skatteplanera och ska man tro att det är skattefiffel finns sånt på närmare håll… Fiffel är emellertid aldrig OK, tycker jag, så. Men jag har inte bestämt mig än vad jag tycker om IKEA. Jag vill se del två först. Därför sätter jag inte heller nåt betyg på programmet än.

Historien om IKEA – hur sann är den?

                                                                                                                                           Gårdagkvällens andra TV-program som jag tittade på var förstås tredje och sista delen av Bibliotekstjuven. Serien som blev bättre med tiden och där jag riktigt njöt av Gustaf Skarsgårds skådespeleri. Man kan tycka att programmet om IKEA och Bibliotekstjuven är otroliga kontraster, men egentligen är de inte det! Båda programmen handlar om pengar, mycket pengar, pengar som tjänas utomlands och så två huvudpersoner från enkla förhållanden som skaffar sig… mycket pengar.

Gustaf Skarsgård, njutbar skådespelare. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                       Jag tycker att det är fruktansvärt när man förstör böcker – och i detta sista avsnitt river John Maneus sönder en gammal bok och dessutom hamnar ett gäng gamla böcker först i en soptunna, sen på pappersåtervinningen. Det är också så programmet slutar. Med en kvinnlig bibliotekarie som inte kan låta bli att rota i ett berg av papper i hopp om att finna nåt att rädda..? Och ja, serien följer den verkliga historia den är baserad på så tillvida att det smäller.

Bibliotekstjuven har en massa mindre bra saker, men också en massa bra skådespeleri, framför allt. Därför ger jag den högt slutbetyg!

Read Full Post »