Barnpassning

Ett inlägg om små håriga barn och andra ungar.

---

 

Två motvilliga shoppare.

Alltså det här med barn… Jag är ingen barnmänniska, men familjens minsting har jag ju känt sen han var fem. Det är en lång tid i ett barnaliv och vi har också en speciell kontakt. Jag gillar att hänga med Elias. Vi tycker om samma saker, förutom kött och vi har också gemensamma saker vi inte gillar att göra. Shoppa är ett ett exempel på det senare. Idag hade vi emellertid några uppdrag, så efter lunch åkte jag och hämtade Elias för en shoppingtur på Stormarknaden. Vi genomförde alla våra ärenden och det gick bra trots att vi inte var ensamma på Stormarknaden och trots att vi blev genomsvettiga. Det är ju liksom kallt ute och skitvarmt inne i köpcentrumet. (Medan jag har skrivit dessa inledande meningar har jag haft full sjå att freda mig från en kattpojke som frenetiskt sökte min uppmärksamhet och till sist nästan började gnaga på en av sladdarna som går in i datorn. Han la sig bakom skärmen, gned sig mot dess sida, försökte trippa över tangentbordet först också. EFTER att han nästan ätit upp mina tofflor.)

Kattpojken Lucifer, tidigare Cosmos, försökte äta upp Tofflans tofflor i Himlen.

 

För att vi skulle palla shoppingen mutade jag oss med att köpa godis. Mycket godis. En julmust slank ner i varuvagnen också liksom en påse chips till storebror. Men det var inte bara godis i varuvagnen. Där hamnade mat och böcker också. Jag såg ju häromdan att två av böckerna på min inköpslista har kommit ut i Månpocket. Dessa ryckte jag åt mig idag:

Väckelse och Helveteselden, två ruskiga böcker, fick följa med hem.

 

Hemma i Himlen regerar numera familjen Katt, det är bara att inse. Det är två riktiga busungar som härjar runt här och de får till och med igång sin lilla mamma då och då. Nä, det är verkligen inte Elias som behöver barnpassning utan Citrus och Lucifer (the kitten formerly known as Cosmos). De far runt som jehun, klättrar överallt, biter en i tårna, belägrar ens skor och tofflor, gör allt för att lägga beslag på ens mat och sladdar med mera. Hela soffan i vardagsrummet har de tagit till sin. När de är i köket tar de kökssoffan. MEN MAJ GADD SÅ SÖÖÖTA DE ÄR!!!

Citrus är bra söt – när hon sover. Då syndar hon icke. Eller busar…

För att vi skulle få lite matro och få äta våra kycklingspett ifred, Elias och jag, gav jag familjen Katt mat samtidigt på deras matställe i ett hörn på golvet i köket. Slafs, slafs så var det slut på tallriken.

Efter middagen for vi till Morgonen för att utfodra nästa kattfamilj. Där bor kattgubbarna Felix och Maxi tillsammans med Minis äldsta dotter, Citrus och Lucifers storasyster Maja. Maxi var inte så intresserad utan sprang ut, men jag busade lite med Maja och Felix och Elias fick en skön gosestund. Den var så skön att Felix började snarka. Ljudligt…

Hemma i Himlen fann vi hela familjen Katt sovandes på soffan i vardagsrummet. De är för söta när de sover. Helt avslappnade och borta för världen under en stund. Sen är det full fart igen. Tofflan som barnpiga blev inte riktigt vad hon hade tänkt sig…

Elias har fått en laddning chips och vi sitter vid var sin dator. Jag ska glo på Downton Abbey om jag får kläm på hur Fästmöns TV funkar. Och så ska jag läsa och äta choklad och lägga ett och annat ord för maaassor av poäng i båda mina Wordfeudmatcher, det vill säga PÄSA.

Här är några bilder, de flesta på familjen Katt, förstås:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kanelbullens – och katternas – dag

Ett inlägg om avrundningen av helgen.

---

 

Paket med grönt snöre till en blivande 21-åring har jag slagit in idag.

Oj så snabbt den här helgen svischade förbi! På fredagskvällen tyckte jag att jag hade massor av ledig tid framför mig. Sen var det plötsligt söndagskväll. Gårdagen ägnade vi främst åt sandjakt och åt att äta grekiskt, idag firade vi Kanelbullens dag. Och katternas, förstås. Nåja, ett stycke present till en blivande 21-åring införskaffades också i helgen. Yngsta bonusdottern kommer hem i morgon och stannar en vecka. Eftersom 21-årsdagen infaller senare i oktober och då firas på annan ort, där hon bor, får vi i familjen fira henne lite i förväg. Nån dag. Eller kväll. Om vi lyckas få till det. ETT paket finns nu i alla fall.

Vi firade Kanelbullens dag tack vare Findus och Lindvalls!

På tidiga eftermiddagen for vi till Himlen för att fira Kanelbullens dag. Pojkarna Olsson kom också förbi med en stor påse äpplen av egen skörd. De fick sig en bulle. Eller ja… Elias och jag, barnena, fick två. Eller var det rentav… tre..? (Sen undrar jag varför jag är tjock…)

Men det var mest katten och kattungarna som fick uppmärksamhet. Tänk, jag trodde väl aldrig att jag skulle bli botad från min katträdsla! Nu är jag i vart fall inte rädd för mamma Mini och hennes två ungar. Och det är stort! Respekt för katter lär jag alltid ha, men jag är inte rädd – inte hela tiden, i alla fall. Mini ser glad ut när jag kommer och brukar springa fram och stryka sig mot mina ben. Dessutom älskar hon mina tofflor. Det var lite spännande att se kattungarnas besök i sin potta. Jag tror att det kom lite kiss, faktiskt.

Och som vanligt kommer här några bilder på bebisarna och deras mamma:

Detta bildspel kräver JavaScript.

NU ska Tofflan ställa sig vid spisen och laga söndagsmiddag. Det blir stekt kycklingfärs och spaghetti med lök, vitlökssalt och ketchup – The Old Family Style, alltså, medan jag förstås väntar in kvällens avsnitt av Bron på SvT. Vad har DU ätit för gott i helgen??? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så stor trängsel för uppmärksamhet

Ett omvärldsspanande inlägg.

---

 

Ser du bloddroppen? Jag såg den och svimmade.

Lite ont i halsen och en bloddroppe, det är mitt kroppsliga tillstånd idag. Nån intressant person är jag inte, jag har ingen ovanlig sjukdom, inte är jag flykting, inte har jag gett ut en ny bok. Jag är inte känd, jag är inte snygg och jag är inte intresserad av mode, smink, kläder, barn, matlagning eller sport. Men jag reagerar när Suicidpreventiva dagen idag fick så lite utrymme i lokalmedia. Lokalblaskan skrev en text om manifestationen här i Uppsala. Texten las ut i natt. Radio Uppland hade ett inslag idag på förmiddagen. Läs mer på radions webbplats! (Eftersom alla inlägg som publiceras här numera är tidsinställda kan det hända att det har dykt upp mer i media om Suicidpreventiva dagen, men jag sitter troligen inte vid datorn när detta publiceras och kan därför inte uppdatera eller lägga till genast.)

Lokalblaskan fokuserar på flyktingar. Nu sänder de en fotograf och en reporter till Lesbos för att de ska skildra flyktingsituationen på plats under en vecka. Bland annat ska de kolla om det Uppsalaborna skänkt via organisationen Vi gör vad vi kan – kläder och pengar – kommer flyktingarna till del. Lokalblaskans chefredaktör Charlotta Friborg säger bland annat:

[…] Det är viktigt för oss att lyfta fram människor som nu är på flykt. Det gör situationen begriplig på ett helt annat sätt än att rapportera om abstrakta siffror över hur många flyktingarna är […]

Lovvärt och bra av såväl tidning som organisation. För vi litar väl på att både tidningens folk och organisationens gör det de lovar..?

Sen blir det… väldigt lokalt när Storgatan, en visserligen central gata i Uppsala, men en av stans smärre, drabbas av en vattenläcka. En ledning har gått sönder och folk har inget vatten. Men det finns färskvatten att hämta via en brandpost i närheten. Hum… Uppsala vatten har gått en liten kurs i hur man bär sig åt med information kring smärre vattenkriser sen sist. Då, för nästan ett år sen, fanns det inte information nånstans på flera timmar och när den kom var den felaktig.

Boken jag recenserade tidigare idag!

I boken, vars recension jag publicerade vid lunchtid idag, fanns en intressant diskussion om yttrandefrihet. Eller snarare anonymitet i cyberspace. Är det en fråga om demokrati eller handlar det om att möjliggöra brottsliga handlingar? Det är lätt att tycka mycket när en är anonym, men det är uppenbarligen svårt för vissa att visa att de står det de säger/skriver. En får inte hetsa mot grupper av folk. Det är till exempel brottsligt att hets mot grupper med såna som jag, homosexuella. En man dömdes för förtal och hets mot folkgrupp efter att han skrivit nedsättande saker om romer på Fejan. Det är bra, tycker jag, en ska inte generalisera och en ska inte skriva vad som helst om grupper.

Men enskilda då? Uppenbarligen är det mer tillåtet och helt OK att hänga ut en sån som jag inte bara i ord utan med bild. Jo, det är fritt fram att tycka vad en vill om mig, det tycker jag. Att förtala mig (sprida osanna saker som fakta om mig), däremot, är en brottslig handling – fast ska en driva frågan till domstol får en göra det själv. Det känns som om det är mer tillåtet att förtala enskilda personer, alltså.

I morse läste jag i Göteborgs-Posten på nätet att en skoltidnings satir blivit anmäld. I tisdags blev tidningens redaktion kallad till skolledningen. Nån eller några hade blivit kränkt(a) av en text i en serieruta. Kränkt(a) och sexuellt trakasserad(e). Syftet var att driva med ettor på skolan, Schillerska gymnasiet. Susanna Gavin, chefredaktör på Schilldringar, berättar i GP om mötet med skolledningen:

[…] De sa att de ville erbjuda oss hjälp och stöd för att det inte skulle bli så här igen. Som jag förstod det innebar det att någon skulle gå igenom våra texter i framtiden. Det känns som censur […]

När jag läser vad som skrevs – se länken ovan! – har jag svårt att se vad som är kränkande och sexuella trakasserier i det hela. Rätt oskyldigt, tycker jag. Sen är jag väl medveten om att alla inte har samma humor. Och att det kanske är bra att ha en diskussion om vad som gäller innehållsmässigt INNAN en gör en tidning, ta fram riktlinjer etc. Inte komma efteråt och censurera.

Och HÄR har jag sån lust att fråga vad andra tycker. Men… kommenteringen är ju avstängd (förutom på rena bokinlägg) – av flera skäl. Ett är… förtal, ett annat trakasserier, tro det eller ej.

Det är trängsel om uppmärksamheten i media och sociala medier. En del får ganska oförtjänt uppmärksamhet. Nu går jag och tänder ett ljus, min manifestation för en av de 1 531 personerna i Sverige som tog livet av sig förra året.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hajpat: På liv och död, ibland

Ett inlägg om liv och död och sånt mitt emellan.

---

 

Ett boksläpp på liv och död, nästan.

Ibland hajpas vissa saker och företeelser mycket. Så mycket att en kan tro att det handlar om liv och död. Och ibland är ju vår kamp på liv och död. Igår strösslade lokalblaskan omkring sig i sociala medier, framför allt och på den egna webbplatsen i synnerhet, om att en av dess anställda lyckats få tag i den så kallade fjärde Millenniumdelen, Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Wow, över ett dygn tidigare än ”alla andra” kunde lokalblaskan lägga händerna på boken. Det fick somliga att hylla lokaljournalistiken som fenomen. Men faktum är att boken inköptes på Pressbyrån på Stockholms central av en till Uppsala jobbpendlande kulturchef. Inte mycket Uppsaliensiskt där, om du frågar mig.

Sen snabbläste en pöjk på lokalblaskan boken och kom fram till att den inte var så bra. Det är så jag tolkar ordet

dussindeckare.

Pöjken Tim Andersson, han som snabbläste boken igår före alla andra, benämner idag på nätet boken som

[…] den orimligt upphaussade uppföljaren ”Det som inte dödar oss” […]

Jens Liljestrand vid Expressen kallar boken

[…] en hopplöst blek kopia […]

Och nog kan det vara så, kan jag tro, utan att ha läst boken. Författaren själv säger att han förstår ilskan hos journalistkåren inför förlagets ganska hårda villkor. Det får mig ännu mer att undra om inte hela grejen med böckerna på Pressbyrån på Stockholms central är en del av marknadsföringsjippona kring boken. För det är ju inte helt otänkbart att det flanerar omkring en och annan journalist just på Centralen i Kungliga Hufvudstaden.

David Lagercrantz verkar trots allt vara en mänsklig man, kanske inte helt medveten om (?) vilket rabalder det skulle bli kring boken. Till TT säger han att uppmärksamheten är surrealistisk, men att det var ett passionsprojekt som inte handlar om varken pengar eller berömmelse. Just den senare, berömmelsen, är han

[…] så jävla trött på nu att jag håller på att bli galen […]

För egen del tänker jag förstås läsa boken. Självklart är jag nyfiken på den. Men även jag är rätt jävla trött på hajpen kring den.

En kommun nära min är lite hajpad nu också efter att ha blivit granskad av Uppdrag granskning. Det hade varit lite mer lokaljournalistiskt att rapportera om detta igår, kan jag tycka. Nu tror jag inte att granskningen är på liv och död, men Knivsta kommun har bestämt sig för att krishantera efter onsdagens program (som jag missade). Programmet handlade om en tvist mellan kommunen och en företagare. Jag tycker inte alltid att Uppdrag granskning utövar bra journalistik. Men nåt gott tycks detta i Knivsta haft med sig eftersom kommunen ändå har självinsikt nog att försöka hantera kritiken genom att göra nåt åt den uppkomna krisen.

Gårdagens fynd! Men vad hände med författaren???

För egen del ska jag inom en snar framtid gripa mig an Britt-Marie Citrons bok om Motala-skandalen, Sölve & Co. Jag fyndade ju den igår för en femma. Bokens undertitel är Korruptionsskandalen i Motala. Bland politiker och tjänstemän där fanns inte mycket till självinsikt. Samtidigt tycker jag inte att det är OK att angripa de inblandades – och fälldas – åldriga anhöriga, såsom gjordes av somliga (inte Britt-Marie Citron!). Sånt är bara skamligt! Britt-Marie Citron fick Stora journalistpriset 1996 för sina avslöjanden. Henne hörde en  inte så mycket av sen dess. Vad hände???

En som valde livet före en säker död vid 11 september-attackerna var Marcy Borders. Då var hon 28 år och arbetade på 81:a våningen. Hon och hennes kollegor uppmanades att stanna kvar i byggnaden, men Marcy Borders tog sig via trapporna ut till en näraliggande byggnad. Stan Honda tog en bild av henne och bilden kallas Damen i damm. Men det Marcy Borders var med om satte sina spår. Hon mådde mycket dåligt psykiskt och började dricka. För ett tag sen blev hon nykter alkoholist. Fast då var det försent. I måndags avled hon av nån form av cancer i magen.

Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen den sista serien på den här bloggen, handlar om ljug och fusk och förväxlingar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen rök utan eld, ingen rök tack vare regn och ingen mobil vid ratten!

Ett inlägg om aktuella saker, lokalt samt nationellt.

---

 

Äntligen kom regnet igår kväll! Det var över 20 grader varmt långt in på kvällen. När så regnet började smattra mot tak och rutor sjönk utomhustemperaturen här till behagliga 18 grader. Idag har jag vaknat till en morgon som är mulen och blåsig på riktigt. Jag hoppas att det kommer mer regn. Då slipper jag mycket rök – utan att jag går in på detaljer.

När det regnar slipper jag mycket rök och stank av gris.

Med regnet kom också ett mejl med information. Karma tycks åter ha slagit till, denna gång mot vuxenmobbare. Jag kan inte påstå att jag gottar mig åt denna persons olycka till hundra procent. Men det känns lite, lite bra att h*n fick smaka på sin egen medicin. Förhoppningsvis ger det insikter och lärdomar för resten av (arbets)livet.

Tidigt i morse läste jag en krönika signerad Frida Boisen. Hon skriver att vår värld inte är frisk utan sjuk, men gör inga jämförelser med svåra och ibland dödliga sjukdomar. Därför håller rubriken som liknelse, till skillnad från en viss lokal politikers, ett kommunalråd i opposition, blogginlägg. Även politiker är människor och har rätt till känslor och personliga åsikter, men som förtroendevald kanske man ska vara liiite mer aktsam hur man formulerar sig när man skriver saker som vem som helst kan läsa. Detta till trots kan jag faktiskt förstå liknelsen, men i det här sammanhanget blir den nästan lika olycklig som när en viss pastor sa att såna som jag är cancersvulster. Fallet blev faktiskt prövat i domstol och Åke Green blev först dömd i tingsrätten 2004 för hets mot folkgrupp, därefter friad i Hovrätt och Högsta domstol 2005 – med hänvisning till yttrandefriheten och religionsfriheten. Skillnaden är emellertid att Stefan Hanna, liksom Frida Boisen, säger att Sverige är sjukt, medan Åke Green anser att homosexuella är sjuka och abnorma.

Mobiltelefoni i alla former borde totalförbjudas vid ratten.

Idag läste jag också om att det kan bli skärpt lagstiftning kring att sms:a vid ratten när en kör bil. Hurra i såna fall! För jag ser faktiskt bilförare varje gång jag själv är ute och kör som sitter med ratten i ena handen och mobilen i den andra, blicken ömsom lyftad, ömsom sänkt ner mot telefonen. Det är inte OK! Att köra bil kräver uppmärksamhet från föraren. Det har skett så många olyckor den senaste tiden och det skulle inte förvåna mig om sms – eller i vart fall mobiltelefoni av nåt slag – har varit inblandat. Men… det finns en fortsättning… sen när olyckan väl har skett vad ser en då? Jo, en jädra massa människor som fotar och filmar olycksplatser! Helt sjukt, enligt min mening. I höst tillsätter regeringen en pliktutredning. Jag hoppas att resultatet av den får bort alla fotande, filmande och hindrande människor vid olycksplatser. Det handlar om människor som faktiskt står i vägen för räddningspersonal och dito fordon. Eller om människor som filmar en förtvivlad människa som hoppar framför tåget i stället för att försöka hjälpa eller trösta.

Får en träffa flickor i den nyöppnade butiken, tro?

Nä vet du, på seneftermiddagen idag flyr jag verkligheten och besöker en nyöppnad retro-, antik- och vintagebutik på Hjalmar Brantingsgatan 4 A här i Uppsala och tittar på fina saker. Det är bland annat ett kommunalråd i majoritet som driver den, till skillnad från den ovan nämnda bloggaren som är kommunalråd i opposition.

Till kvällen tänker jag bänka mig framför TV:n klockan 21 och se den första delen av fyra av Safe house, som visas på TV4. Det är en brittisk kriminaldramaserie från i år som handlar om en familj som behöver skydd efter ett överfall. TV-veckan i övrigt är tämligen mager. Torsdagskvällen räddas av Broadchurch klockan 21 på TV4. Lite glad är jag i alla fall åt att Vera på SvT1 på fredagarna ska ersättas av tre delar av Black work, en brittisk kriminalserie med timslånga avsnitt, som startar klockan 22. Annars är det inget mer sevärt förrän på söndag när tredje delen av sex av norska thrillerserien Mammon visas klockan 21 i SvT1.

Vad händer hos DIG idag??? Skriv några rader och berätta, för du vet ju att jag är nyfiken!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det har ont i huvet

Ett rätt gnälligt inlägg.

---

 

Det har läst om toffelklädda fötter.

Det har ont i huvet. Det har haft ont i huvet sen torsdag eftermiddag. Nu är det lördag morgon. Det trodde det handlade om nervositet, stress och värme. Det har ätit salt, druckit vatten och till och med tagit piller. Det molar svagt i Dets huvud ändå. Och så har Det läst en bok om toffelklädda fötter, blivit förtjust över en trolig ängel och försökt att vila. Samt, som grädde på moset, nej, crème de la crème – pussats lite med Fästmön igår. Inget funkar, inget hjälper.

Det lovar, fredagen blev lugn, Det vilade mycket. Det tog bara en tur ut till Förorten med arbeterskan. In en sväng på ICA Solen – Det ville ha nåt gott, det var ju ändå fredag. Det slutade med att Det köpte räksallad till sin kycklingchorizomiddag och små, färska citronmuffins till kvällskaffet. En (1) öl till maten. Das Klumpwerk (kopfweh) ist aber immer da.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det har ett huvud, men inga barn.

En stund på ballen* medan solen gick ner. Lugn förkväll, men fest i lokalen. Ljudnivån ökade gradvis med klockslagen. En får vara glad att det inte finns nåt vatten här i närheten, för di deltagande vuxne ägnade inte mycket uppmärksamhet åt sina ganska små barn. Men det får en sån som Det inte tycka nåt om, Det har ju inga barn själv, är bara bonusmorsa till fyra (4).

Det läste också om en undersökning om chips utförd av Metro med syfte att kartlägga de minst och de mest nyttiga (!) chipsen. Är det nåt nyttigt i chips??? I undersökningen har Metro dragit in experter från Livsmedelsverket. Men asså, seriöst… Det avnjuter sina citronmuffins som håller sig lika färska hur länge som helst på grund av nåt de har i sig… Det tycker inte att kvällskaffe är kvällskaffe utan nåt till, ungefär som Vera, som höll Det sällskap en stund på fredagskvällen.

Idag försöker Det ta sig ner till Vaksala torg för att antikvitera. Egentligen borde Det ta sig till nån optiker, men det vore ganska meningslöst eftersom Det inte har råd att köpa glasögon. Det får i stället vara glad och tacksam att veta att Det har ett huvud, den enda fördelen med huvudvärk.

Och var har DU ont nånstans??? (Det här är ett tidsinställt inlägg, så svar kan dröja från mig!)

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Husm… nej Matmor slår till!

Ett inlägg lagat med en stor portion självironi.

---

 

Nej, det är ingen idé att sukta efter inbjudan till hemlagad mat som aldrig kommer. Det är bara att ta tag i det själv. Tyvärr. Men idag passade så bra att vara både husmor och matmor – och slå till såtillvidapass att en till och med överraskar sig själv. Jag inledde med att handla mat – INGET godis! Därefter ställde jag mig vid brädan och strök kläder, handdukar och dukar. Önskar jag hade en mangel, men jag har ingen lust att boka den gemensamma tvättstugan bara för att få mangla några dukar och handdukar. Alltså stryker jag. Det är OK. Och medan jag strök fick kycklingfärsen jag hade tagit fram ur frysen tina nordström (hun sum baura kuuukar, du vet)…

Kycklingfärs, 800 gram, fick tina på diskbänken.

Jag hade köpt lasagne. Trodde jag. I själva verket var det lasagnette. Skillnaden dem emellan är att lasagnette är mindre, snyggare och går snabbare att tillaga.

Lasagnette är mindre och snyggare än lasagne och går snabbare att tillaga.

Nu hade jag inte särskilt bråttom och även om slutresultatet blev med beröm godkänt tycker jag nog att lasagne är snäppet godare. Mätt blev jag i alla fall. Jag tog en rejäl portion och sen lite påfyllning. En portion åkte sen in i frysen och en annan in i kylen att ätas i morgon. Då får jag nämligen besök av en kille och jag vill ägna honom all uppmärksamhet jag kan – inte stå och laga mat och vara husmoderlig då – för i morgon ska jag vikariera som matte hela dan, från morgon till kväll.

Lasagnettemiddag med tillbehör. Notera den prominenta förekomsten av grönsaker.

Men hallå! Att laga lasagnette på 800 gram kycklingfärs… Nä, jag använde ungefär ett halvt kilo till detta bara. Resten las i pannan när den var tömd på lasagnesås och urdiskad och så slängde jag ihop min, inom hemmets väggar, så berömda italienska pastasås.

Italiensk pastasås kokar i pannan.

 
Det som skiljer den Tofflianska italienska pastasåsen från annan pastasås är att målgruppen är vuxna. Det vuxliga i det hela utgörs av vin i själva såsen. Idag addade jag dessutom berbere, som jag lyckades få tag i nyligen. Min äkta vara är tyvärr slut, men nu ska jag prova Santa Marias variant.

Den äkta varan är tyvärr slut, men nu provar jag Santa Marias!

Den Tofflianska italienska pastasåsen har jag ännu inte smakat. Jisses, jag blev ju proppmätt av lasagnetten. Två rejäla matlådor åkte därför in i frysen till kommande, mat-, penga- eller fantasilösa dagar.

Två middagar Toffliansk italiensk pastasås frös jag in. Bra att ha när fantasin tryter eller plånboken är tom.

Nöjd lutade jag mig tillbaka i kökssoffan. Sen kom jag på att jag hade det tråkiga kvar – disken. Till skillnad från dagens lata ungdom är jag inte uppvuxen med diskmaskin. Inte heller som vuxen äger jag en sån, jag handdiskar. Och att diska, det är det tråkigaste den här matmorsan vet…

”Bara” disken kvar…

Har DU varit husmoderlig idag??? Hurdådå??? Skriv några rader och berätta, så kanske du inspirera mig till nästa gång. (Det är ganska glest mellan gångerna, dock…)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet som det är

Ett livsinlägg.

---

 

Ett delikat skrivuppdrag är på gång.

Just i denna stund lever jag i ett tämligen rent hem. Det var sååå skönt att jag uppnådde dagens mål – att städa min bostad (nåja, inte tak, väggar och fönster, typ resten). Men livet är som bekant inte rättvist. Det finns de som lever i ett rent helvete. Jag har fått höra lite grann, tills jag bromsade för att inte bli alltför känslomässigt indragen. Det kan jag inte bli om jag ska hjälpa till med detta delikata skrivuppdrag. Och därför får du som läser inte veta mer än så här.

Trots att ett av mina öron har varit mer eller mindre klistrat till mobilen av och till idag, har jag alltså uppnått mitt dagsmål. Vidare har jag nätverkat på ett positivt sätt, med vänner och bekanta. Jag har tackat ja till krattning som jag har blivit utlovad, därför att jag inser att jag inte klarar av vissa saker ensam och på enbart mina egna meriter.

En blivande tonåring och en okänd tants brövlåda fotade för exakt ett år sen.

Lilla mamma har fått ett samtal och hon klarar av att svara i sin mobil även om det tar lite tid. Men hon vågar ännu inte ringa med den. Det blir nästa steg. Fästmön och jag hade ett litet planeringssamtal mitt på dan. Jag frustreras av det faktum att tiden inte räcker till för det jag vill göra, men i morgon blir det i vart fall så att jag åker ut till Himlen. Nånstans mitt på dan får jag besök av två av mina favoritkillar som har ärenden i environgerna. Tänkte pumpa den av dem som snart blir tonåring om uppslag till den kommande födelsedagen. Det blir svårare och svårare ju äldre vederbörande blir.

Den kommande tiden blir mina dagar mer fyllda än tidigare. Det är bra för mig. Samtidigt jobbar jag på det spontana, men också på att säga nej. Det går sisådär, men det går framåt. Det känns skönt att vara åtminstone något utvecklingsbar – till skillnad från bittra, till åren komna personer, som utsätter andra för sin sjukliga fixering. Vilken förebild! Nej, jag kan inte påstå att jag njuter av att få mer uppmärksamhet än barn och barnbarn.

Corvina Veronese i glaset i kväll.

En dusch och lite middag från frysen med ett glas rött har gjort mig lite slö och mjuk i kroppen. Det är dags att jag försöker ta tag i seriös läsning, medan somliga spelar sin musik på så sätt att jag är böjd att tro att de har fått för sig att jag gillar den. I nästa liv ska jag inte ha grannar och jag ska definitivt inte omge mig med skrytpellar. I kväll ska jag däremot umgås med Vera.

 

 

Ha en go fredagskväll och helg!

 

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Resor, världen och kärleken övervinner allt #LoveWins

Ett inlägg om resor och kärlek.

---

 

Regnbågshuvud på bloggens statistiksida.

 

Mitt regnbågskollage på Instagram.

Igår jublades det i familjen! Det stora landet i väst, USA, sa ja till samkönade äktenskap. Eller egentligen sa man ja till att inga delstater får förbjuda samkönade äktenskap. Detta har nämligen varit nåt som staterna själva hittills har kunnat bestämma om. Den första staten som tillät samkönade äktenskap var Massachusetts år 2004. Sen dess har ytterligare 35 stater sagt ja till det och samkönade par har även kunnat gifta sig i huvudstaden Washington DC. Nu får de andra 14 staterna foga sig, alltså. Men det var med minsta möjliga marginal – en röst – som förslaget röstades igenom och naturligtvis finns det kritiker. Hur som helst, de flesta som jag noterade jublade (inte bara inom Familjen Gay). Till och med WordPress, där jag bloggar, la in regnbågsfärger i huvudet på statistiksidan… Själv gjorde jag ett litet regnbågskollage och la ut på Instagram för att visa hur jag gläds åt #LoveWins.

USA var verkligen inte först med att tillåta samkönade äktenskap, men kanske störst i världen. Och det är väl därför gårdagens beslut fick sån uppmärksamhet. Jag tycker att du ska ta dig tid att kika på den här kartan en stund. Den berättar nämligen att homosexualitet fortfarande är olagligt i vissa länder. I vissa länder är homosexualitet ett brott behäftat med dödsstraff. Så ja… vi har en lång resa kvar… Och jag hoppas att du inte stödjer dessa länder genom att resa till dem!

För egen del reser jag ingenstans. Jag skippar till och med eftermiddagens Galenfestival inne i centrala Uppsala, trots att den lockade mig. Jo, jag ska till Himlen en sväng idag och till mamma om ett tag för att fira högtidsdag. Längre än så får man inte resa när man är livegen, nämligen. Utlandssemester har jag slutat drömma om. År 1996 var det sista året jag var utomlands. Eller nej. Jag var ju i Danmark året därpå och nån tur till Åland har det väl blivit också. Jag får fortsätta drömma och titta på andras bilder och läsa om andras minnen från deras resor. Maj gadd, det låter hur grinigt som helst, men faktum är att jag inte känner mig särskilt grinig, snarare konstaterande: att resa är inte för mig.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att jag drömmer mig bort. Dagligen… Jag skulle till exempel kunna tänka mig en tripp till Nora för att mordvandra, men bensin är dyrt. I stället njuter jag av att titta på min samling Maria Lang-böcker, ett helt hyllplan. Samlingen är nästintill komplett – jag saknar bara två av de fyra ungdomsdeckare Maria Lang skrev.

Min Maria Lang-samling.

På mammas födelsedag har vi tänkt ge oss iväg på en liten bilresa hela dan. Vi åker söderut och ska luncha på ett ställe som vi både bävar för och längtar till. Därefter gör vi en liten roadtrip tills mamma vill åka hem. Nu är det hon som fyller år och hon som får bestämma. Det känns bara som om det är så förtvivlat lite jag kan göra för att hon ska känna sig firad… Några småpaket får hon, men vi ska också, före själva födelsedagen, införskaffa en mobiltelefon till mamma. En mobil hon klarar av och som jag kan hjälpa henne med på distans om det behövs (tack för manualer på nätet!)

Och DÄR kom dagens första regnskur!

Idag reser jag till Himlen i alla fall. Därifrån reser vi ingenstans utom möjligen till Indien via TV:n i kväll. Indian summers verkar vara en rätt häftig serie, tyckte både Fästmön och jag efter att vi såg första avsnittet förra helgen. Jag tog en rejäl sovmorgon idag så förhoppningsvis klarar jag av att hålla mig vaken klockan 21.45 och en timme framåt.

Vad händer hos DIG i helgen? Reser DU nånstans nu eller senare i sommar? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hat

Ett inlägg om en bok.

---

 

I mars fyndade jag en inbunden bok på Röda Korset för endast 20 kronor. Det var en bok jag inte ens visste fanns, för jag trodde att jag hade läst Inger Jalakas samtliga böcker om polisen Margareta Nordin. Men Hat, som kom ut redan 2009, hade jag missat. I natt läste jag ut boken.

Titeln på boken är verkligen den rätta! För mellan dess pärmar ryms mycket att av den varan. Vi får följa en skötsam ung kille på helt fel vägar. Rasism och bögknackeri och sexuella trakasserier på jobbet. Och så mitt i allt poliserna Margareta och Camilla som är ett par. Ett ganska omaka par.

Det är svårt att beskriva handlingen i den här boken – det händer så mycket i den. Skrämmande och sorgliga saker, starka känslor. Handlingen utspelar sig i Göteborg, men boken avslutas under Pride i Stockholm. Lite grann ler jag när jag läser om en Golden lady. Men sen tar det otäcka över.

Jag gillar Inger Jalakas sätt att skriva. Språket är direkt och det känns som om jag är med i vissa skeenden. Givetvis var jag på Pride 2009 och det påverkar mig naturligtvis. Det är synd att Inger Jalakas inte har fått så mycket uppmärksamhet. Hon skriver riktigt bra böcker, nämligen. Hennes deckare är otroligt realistiska.

Det jag inte gillar med Hat är slutet. För jag vill läsa fortsättningen! Men boken kom som sagt ut 2009 och det är sex år sen… Det verkar inte troligt att det kommer nån fortsättning. Suck!

Toffelomdömet blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »