Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inslag’

Ett omvärldsspanande inlägg.


 

Bloddroppe på min tatuering

Ser du bloddroppen? Jag såg den och svimmade.

Lite ont i halsen och en bloddroppe, det är mitt kroppsliga tillstånd idag. Nån intressant person är jag inte, jag har ingen ovanlig sjukdom, inte är jag flykting, inte har jag gett ut en ny bok. Jag är inte känd, jag är inte snygg och jag är inte intresserad av mode, smink, kläder, barn, matlagning eller sport. Men jag reagerar när Suicidpreventiva dagen idag fick så lite utrymme i lokalmedia. Lokalblaskan skrev en text om manifestationen här i Uppsala. Texten las ut i natt. Radio Uppland hade ett inslag idag på förmiddagen. Läs mer på radions webbplats! (Eftersom alla inlägg som publiceras här numera är tidsinställda kan det hända att det har dykt upp mer i media om Suicidpreventiva dagen, men jag sitter troligen inte vid datorn när detta publiceras och kan därför inte uppdatera eller lägga till genast.)

Lokalblaskan fokuserar på flyktingar. Nu sänder de en fotograf och en reporter till Lesbos för att de ska skildra flyktingsituationen på plats under en vecka. Bland annat ska de kolla om det Uppsalaborna skänkt via organisationen Vi gör vad vi kan – kläder och pengar – kommer flyktingarna till del. Lokalblaskans chefredaktör Charlotta Friborg säger bland annat:

[…] Det är viktigt för oss att lyfta fram människor som nu är på flykt. Det gör situationen begriplig på ett helt annat sätt än att rapportera om abstrakta siffror över hur många flyktingarna är […]

Lovvärt och bra av såväl tidning som organisation. För vi litar väl på att både tidningens folk och organisationens gör det de lovar..?

Sen blir det… väldigt lokalt när Storgatan, en visserligen central gata i Uppsala, men en av stans smärre, drabbas av en vattenläcka. En ledning har gått sönder och folk har inget vatten. Men det finns färskvatten att hämta via en brandpost i närheten. Hum… Uppsala vatten har gått en liten kurs i hur man bär sig åt med information kring smärre vattenkriser sen sist. Då, för nästan ett år sen, fanns det inte information nånstans på flera timmar och när den kom var den felaktig.

Rött kort

Boken jag recenserade tidigare idag!

I boken, vars recension jag publicerade vid lunchtid idag, fanns en intressant diskussion om yttrandefrihet. Eller snarare anonymitet i cyberspace. Är det en fråga om demokrati eller handlar det om att möjliggöra brottsliga handlingar? Det är lätt att tycka mycket när en är anonym, men det är uppenbarligen svårt för vissa att visa att de står det de säger/skriver. En får inte hetsa mot grupper av folk. Det är till exempel brottsligt att hets mot grupper med såna som jag, homosexuella. En man dömdes för förtal och hets mot folkgrupp efter att han skrivit nedsättande saker om romer på Fejan. Det är bra, tycker jag, en ska inte generalisera och en ska inte skriva vad som helst om grupper.

Men enskilda då? Uppenbarligen är det mer tillåtet och helt OK att hänga ut en sån som jag inte bara i ord utan med bild. Jo, det är fritt fram att tycka vad en vill om mig, det tycker jag. Att förtala mig (sprida osanna saker som fakta om mig), däremot, är en brottslig handling – fast ska en driva frågan till domstol får en göra det själv. Det känns som om det är mer tillåtet att förtala enskilda personer, alltså.

I morse läste jag i Göteborgs-Posten på nätet att en skoltidnings satir blivit anmäld. I tisdags blev tidningens redaktion kallad till skolledningen. Nån eller några hade blivit kränkt(a) av en text i en serieruta. Kränkt(a) och sexuellt trakasserad(e). Syftet var att driva med ettor på skolan, Schillerska gymnasiet. Susanna Gavin, chefredaktör på Schilldringar, berättar i GP om mötet med skolledningen:

[…] De sa att de ville erbjuda oss hjälp och stöd för att det inte skulle bli så här igen. Som jag förstod det innebar det att någon skulle gå igenom våra texter i framtiden. Det känns som censur […]

När jag läser vad som skrevs – se länken ovan! – har jag svårt att se vad som är kränkande och sexuella trakasserier i det hela. Rätt oskyldigt, tycker jag. Sen är jag väl medveten om att alla inte har samma humor. Och att det kanske är bra att ha en diskussion om vad som gäller innehållsmässigt INNAN en gör en tidning, ta fram riktlinjer etc. Inte komma efteråt och censurera.


Och HÄR har jag sån lust att fråga vad andra tycker. Men… kommenteringen är ju avstängd (förutom på rena bokinlägg) – av flera skäl. Ett är… förtal, ett annat trakasserier, tro det eller ej.


Det är trängsel om uppmärksamheten
i media och sociala medier. En del får ganska oförtjänt uppmärksamhet. Nu går jag och tänder ett ljus, min manifestation för en av de 1 531 personerna i Sverige som tog livet av sig förra året.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-intervju.


 

Ibland brukar jag titta på Min sanning. Det är ett timslångt program i vilket journalisten Anna Hedenmo intervjuar en känd person. De tu sitter på en uppbyggd liten scen och samtalar. Det enda avbrottet blir för fika nånstans runt halvtid. I kväll satt Eva Dahlgren mitt emot Anna Hedenmo. Det ville jag inte missa utan bänkade mig i god tid.

Eva Dahlgren

Eva Dahlgren gav Anna Hedenmo sin sanning i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


För mig har Eva Dahlgren betytt rätt mycket.
 Själv tycks hon närmast besvärad när hon får frågan om vad hon känner inför det faktum att hon är en förebild för många. Hon vill liksom bara göra sin grej, precis som hon alltid har gjort.

Att musiken skulle få en central plats i hennes liv bestämde hon tidigt. Hon skulle bli musikdirektör, för det var det högsta man kunde bli inom musiken, föreställde hon sig. Men det har självklart inte varit enkelt när man bara vill musicera och inte vara popartist. Integritet och blygsel kontra kändisskap blev ett ganska långt intro i den här intervjun. Det var nästan så att det blev brist på andra samtalsämnen, kände jag. Och på tal om att känna var det Anna Hedenmos stående fråga i kväll:

Hur kändes det då?

undrade hon om alla möjliga situationer och händelser i Eva Dahlgrens karriär, men även i hennes privatliv.

Självklart togs äktenskapet med Efva Attling upp, föga förvånande. En av de fåtal gånger under intervjun där jag fick veta nåt nytt var dialogen kring Eva Dahlgrens längtan efter barn. Sen fick hon inga egna, men väl bonusbarn. Och det var gott nog för henne. Hon sa bland annat i kväll:

Egentligen är det inte sina gener man vill föra vidare utan sina idéer.

Klok bonusmorsa – eller matmamma – det där, till skillnad från en viss annan sån jag känner till…

Vi får se glimtar från framträdanden i olika tidsepoker i Eva Dahlgrens karriär. Hon kommenterar själv sin märkliga frisyr efter ett av de äldsta inslagen. Men det är när hennes framförande av Ängeln i rummet vid Anna Lindhs begravning visas som varken Eva Dahlgren själv eller jag som tittare kan vara oberörd. Efteråt berättar hon om hur svårt det är att sjunga när man är ledsen och att hon efter framträdandet gick ner i sin loge och storgrät.

Jag hade ganska höga förväntningar inför den här intervjun, men jag blev lite besviken. Eva Dahlgren är svår att komma in på livet. Inte vid ett enda tillfälle ser jag leendet nå hennes ögon. Fast kanske är det så man blir när man har haft och har den fantastiska karriär och det liv som Eva Dahlgren har. Man blir lite… skygg och avvaktande.

Toffelomdömet för intervjun blir medel. För Eva Dahlgren blir det toppbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till ett klokt inlägg.


 

självmordsupplysningenHäromdan hade jag kontakt med ytterligare en av mina kloka vänner. Ja, jag har många kloka vänner, vilket är märkligt eftersom jag själv är så oklok, eller hur? (självinsikt =^). Vi pratade problem av olika sort – allt från personliga tragedier, uthängningar på nätet (vuxenmobbning på sandlådenivå i de fall vi diskuterade) till rena katastrofer som krig och såna hemskheter. Jag fick varma ord med mig och jag fick kloka råd. Kanske för att jag för en gångs skull bad om hjälp och råd. (Att jag inte gillar oombedda råd har nog en och annan som läser här fått erfara…)

Ett annat ämne vi pratade om var självmord. Det är svårt att prata om och det gör ont. En del kan inte ens fråga hur nån annan mår, medan andra inte klarar av att lyssna på svaret. Ibland kan det därför vara lättare att prata med nån utomstående. Då finns volontärerna på Självmordsrådgivningen. Där kan man chatta med nån på vardagskvällar mellan klockan 19 och 22. Och behöver man stöd när chatten inte är öppen kan man kontakta Nationella Hjälplinjen, klockan 13 – 22, 020-22 00 60. Både du som har självmordstankar och du som är anhörig till nån som mår dåligt kan ringa. Självmordstankar är inte ovanligt att ha, men de är svåra att hantera. Man kan behöva få hjälp för egen del eller för att hjälpa nån annan.

Tjuvgods loggaIgår kväll satt Fästmön och jag och tittade på Veckans brott på SvT 1. I programmet fanns ett inslag om second handbutiken Tjuvgods. Det är ett ställe ungefär som Myrorna, men på Tjuvgods arbetar personer med kriminell bakgrund. Naturligtvis säljer de inte tjuvgods, utan varorna är skänkta från privatpersoner, precis som hos Myrorna. Här får människor inte bara en andra chans att arbeta – det kan bli tre, fyra eller fem chanser, enligt en person i inslaget. Men de får stöd att klara av att arbeta, de får ett socialt sammanhang, nåt vettigt att göra och arbetskamrater som bryr sig om ifall nån uteblir från jobbet ett par dar. Den här verksamheten räddar säkerligen många liv den också, precis som Självmordsupplysningen…

Logotyp BrottsofferjourenEtt liv som inte räddades var Johanna Gurgus. Det såg vi också igår på TV3 i serien Mordet. Johanna hade en dröm om att bli modell. Hon hann inte ens bli 18 år innan nån släckte hennes liv. Det var otroligt rörande att höra hennes berättelse och se hennes mammas tårar.

Vi måste bli räddare mot varandra. För livet är kort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tegelsten. En bok, alltså.


 

SteglitsanFör tre veckor sen idag slutade jag min visstidsanställning på förra jobbet. Jag blev fint avtackad med blommor och tårta – och två härliga böcker. Nu har jag läst en av dem, den ganska… makalösa Steglitsan av Donna Tartt.

Det här är boken om Theo Deckers underliga liv. Vi läsare träffar honom första gången på ett konstmuseum som han besöker med sin mamma. Men så inträffar katastrofen i form av en explosion. Theo klarar sig, men mamman överlever inte. Däremot träffar Theo en döende man och får en ring av honom. Dessutom hamnar den värdefulla tavlan Steglitsan i hans ägo.

Att detta är en så kallad utvecklingsroman är inget att tvista om. Vi får följa Theo Decker från pojkåren genom ungdomsåren fram till han är vuxen. Steglitsan, tavlan, är närvarande hela tiden – och ändå inte. Den är på sätt och vis bilden av Theo själv, denna tavla som en konstnär målade av en fågel, en steglits, i fångenskap.

Många symboler är det boken igenom. Kärlek och en del spänning finns också, men detta är ingen kriminalhistoria trots inslag av till exempel stöld, förfalskning av antikviteter, hot, knark etc…  Kort sagt: den här boken är… mycket. De närmare 800 sidorna i pocketutgåvan innehåller en välskriven berättelse som höjts till skyarna av recensenter. Du som vet hur jag reagerar vid sånt gissar dig till en viss skepsis hos mig. Men njae… Jag fångas och dras med av Donna Tartts underbara förmåga att berätta. Det är först mot slutet jag känner att det blir lite för mycket av det goda. Slutet känns nästan hoprafasat i panik över att boken blev lite för… lång.

Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta. Jag tänker jaga rätt på författarens tidigare böcker, för jag vill läsa mer! Och by the way, Donna Tartt fick Pulitzerpriset för Steglitsan i våras.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Stort tack till Henrik, Kristina, Christian och Mia för boken!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dom som avkunnas idag.


För några år sen
gick en ganska populär dokusåpa på TV3, Sjukhuset. Jag följde den när den gick på vardagskvällar, eftersom jag då var anställd inom organisationen som visades upp i TV. Min dåvarande chef tittade inte på den, h*n tyckte inte att det var viktigt.

Viktigt eller ej, det gick som det gick: några anhöriga till en patient hann avlida innan avsnittet där h*n medverkade visades i TV. Fem veckor efter personens bortgång visades avsnittet där h*n var med, nånting som förstås chockade de anhöriga. I inslaget som sändes syns inte patientens ansikte. Men kroppen syns och rösten hörs. Följden blev att de anhöriga stämde organisationen som medverkade i dåkusopan och begärde ett skadestånd på 375 000 kronor.

Produktionsbolaget har hävdat att det fått godkännande av patienten, som sen alltså avled. Vidare har det även funnits informationslappar i Sjukstugan i Backens lokaler. Dessa lappar har i sig inneburit ett godkännande eftersom patienterna ju har kunnat läsa dem och därpå  meddelat om de inte vill medverka i inspelningen av TV-programmet när de har varit patienter på sjukhuset. De anhöriga hävdar att de inte har godkänt nånting alls.

Omoraliskt eller inte, men spontant känner jag ju att det borde ha funnits vettiga rutiner kring en sån här medverkan. Patienterna befinner sig i en utsatt situation, de är sårbara. Och som anhörig skulle jag inte vilja vara med om chockupplevelsen att höra eller se delar av min närstående på TV efter att denn* har avlidit. Enligt Karin Andersson, som har skrivit en vass och bra krönika om det hela i lokalblaskan har den ansvariga organisationen inte tagit sitt ansvar. Dessutom tycker jag att det låter som om uttalat sig väldigt bedrövligt i ärendet. Karin Andersson skriver:

Att sedan hävda att de sörjande “kunde ha stängt av”, att mannen “kunde ha sagt nej” på grund av att man satt upp lappar på väggarna eller att det blir skattebetalarna som får punga upp om landstinget skulle förlora i rätten (Aftonbladet 26/11)… 

Nej, återigen får man skämmas för att Sjukstugan i Backen och dess organisation inte tar sitt ansvar. Om några av direktörerna avstod delar från sina skyhöga löner räcker det gott och väl till att betala det lilla skadestånd de anhöriga har begärt.

Tills Sjukstugan i Backen backar och tar sitt ansvar äger de min feta, svarta bak.

Svart bak

Sjukstugan i Backen får en svart bak av Tofflan tills Sjukstugan backar och tar sitt ansvar.


Livet är kort.

Read Full Post »