Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tvist’

Ett rödtonat inlägg, med ett inslag av celadon mot slutet.


 

Tomater

Tomater utan kvist, enligt kollegan J.

Bilden här intill föreställer tomater. Det ser du säkert. Det är emellertid en betydligt viktigare bild än så. En måste precisera: det är en bild av tomater. TOMATER. Utan kvist. UTAN kvist. Faktum är att bilden föreställer ett foto av det kollegan J kallar för tomater. Fotot är ett bevis. Ett bevis i en tvistefråga. Kollegan J skulle köpa tomater, kassörskan tyckte att de var KVISTtomater – till ett högre pris. En tvist pågår där kollegan J har begärt en förhandling med affärschefen och en ursäkt av kassörskan. Det går inte att återge hela historian som kollegan J underhöll oss med vid kaffe-på-lunchen-koppen. Jag vet bara att jag skrattade högt och mycket. Inte tänker jag handla på den aktuella Willys-affären heller. För det är inte bara så att kassörskorna där har egna benämningar på tomater, de är fryspåsepoliser också.

Jag äter en banan

Idag bjuckar jag på en selfie! Jag håller mig till bananer, inte tomater.

Det är tur att vi inte har såna galna kassörskor på Tokerian! Eller så är det tur att Vi Som Alltid Har Rätt <== (ironi), såna som kollegan J, Herman i En misstänkt liten kanelgiffel och jag, är spridda över varierade butiker, så att säga… Jag själv, till exempel, stannade vid den ICA-affär jag handlade i som student, under mina första år i Uppsala, idag efter jobbet… På den tiden Emil i Lönneberga jobbade extra där.

Annars har jag hållit mig till bananer och inte tomater idag. Detta har skett medan jag har dykt djupt ner i magasin av blöt karaktär. Jag har slutgranskat produkter hela dan med rödpennan i högsta hugg. Jag har kastat mig på NK*, på författare, på typ ALLA som så här på fredagen behövde komplettera sina verk. Det har gått bra. Ingen blev arg och jag blev färdig. Det känns fint att nå veckomål på jobbet!

Men min dag inleddes faktiskt med en rejäl krasch i morse. Jag har varit så trött om kvällarna att jag inte har orkat gå ut med soporna. Sopberget anföll mig därför i morse, gjorde mig till en baglady och tvingade ut mig i soprummet innan jag åkte och jobbade. Jag tappade en påse på betonggolvet – gissa vilken av tidningspåse, påsen med pappersförpackningar, kompostpåsen eller påsen med glas… Ja det är inte för inte en kan benämna mig

  • Syster Duktig
  • Syster Lustig

eller

  • Syster Hurtig

(valet är ditt).

Nästa krasch kom i orange förpackning när jag anlänt hem efter avslutad arbetsvecka.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga, det var pensionskuvertet som nått min postbox! Asså… det var bra tunt… Men… om jag går i pension om sju år får jag ut mer än jag hittills har fått per månad i a-kassa. Vilket lyxliv jag skulle kunna leva! (<== ironi IGEN!) Nu har jag inga planer på att gå i pension om sju år, fast om framtiden vet vi inget. Det enda jag vet är att jag älskar att jobba. Och orange älskar jag – med vissa undantag…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nä, nu har jag svamlat tillräckligt. 
Jag ska hälla upp middagen i en celadongrön skål, hälla ner mig själv i bästefåtöljen och lägga Karin Nymans mamma i knäet. Med det sistnämnda menar jag Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren. Boken är på cirka 450 sidor, jag har läst ungefär en fjärdedel – och det har nästan bara handlat om Karin Nymans bror Lasse hittills. Hum… (Min mormor, till exempel, nämns inte med ett ord. Hmpfff…)

Ha en riktigt go fredagskväll!

Ett glas vin


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om liv och död och sånt mitt emellan.


 

Det som inte dödar oss

Ett boksläpp på liv och död, nästan.

Ibland hajpas vissa saker och företeelser mycket. Så mycket att en kan tro att det handlar om liv och död. Och ibland är ju vår kamp på liv och död. Igår strösslade lokalblaskan omkring sig i sociala medier, framför allt och på den egna webbplatsen i synnerhet, om att en av dess anställda lyckats få tag i den så kallade fjärde Millenniumdelen, Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Wow, över ett dygn tidigare än ”alla andra” kunde lokalblaskan lägga händerna på boken. Det fick somliga att hylla lokaljournalistiken som fenomen. Men faktum är att boken inköptes på Pressbyrån på Stockholms central av en till Uppsala jobbpendlande kulturchef. Inte mycket Uppsaliensiskt där, om du frågar mig.

Sen snabbläste en pöjk på lokalblaskan boken och kom fram till att den inte var så bra. Det är så jag tolkar ordet

dussindeckare.

Pöjken Tim Andersson, han som snabbläste boken igår före alla andra, benämner idag på nätet boken som

[…] den orimligt upphaussade uppföljaren ”Det som inte dödar oss” […]

Jens Liljestrand vid Expressen kallar boken

[…] en hopplöst blek kopia […]

Och nog kan det vara så, kan jag tro, utan att ha läst boken. Författaren själv säger att han förstår ilskan hos journalistkåren inför förlagets ganska hårda villkor. Det får mig ännu mer att undra om inte hela grejen med böckerna på Pressbyrån på Stockholms central är en del av marknadsföringsjippona kring boken. För det är ju inte helt otänkbart att det flanerar omkring en och annan journalist just på Centralen i Kungliga Hufvudstaden.

David Lagercrantz verkar trots allt vara en mänsklig man, kanske inte helt medveten om (?) vilket rabalder det skulle bli kring boken. Till TT säger han att uppmärksamheten är surrealistisk, men att det var ett passionsprojekt som inte handlar om varken pengar eller berömmelse. Just den senare, berömmelsen, är han

[…] så jävla trött på nu att jag håller på att bli galen […]

För egen del tänker jag förstås läsa boken. Självklart är jag nyfiken på den. Men även jag är rätt jävla trött på hajpen kring den.

Uppdrag granskning loggaEn kommun nära min är lite hajpad nu också efter att ha blivit granskad av Uppdrag granskning. Det hade varit lite mer lokaljournalistiskt att rapportera om detta igår, kan jag tycka. Nu tror jag inte att granskningen är på liv och död, men Knivsta kommun har bestämt sig för att krishantera efter onsdagens program (som jag missade). Programmet handlade om en tvist mellan kommunen och en företagare. Jag tycker inte alltid att Uppdrag granskning utövar bra journalistik. Men nåt gott tycks detta i Knivsta haft med sig eftersom kommunen ändå har självinsikt nog att försöka hantera kritiken genom att göra nåt åt den uppkomna krisen.

Sölve & Co

Gårdagens fynd! Men vad hände med författaren???

För egen del ska jag inom en snar framtid gripa mig an Britt-Marie Citrons bok om Motala-skandalen, Sölve & Co. Jag fyndade ju den igår för en femma. Bokens undertitel är Korruptionsskandalen i Motala. Bland politiker och tjänstemän där fanns inte mycket till självinsikt. Samtidigt tycker jag inte att det är OK att angripa de inblandades – och fälldas – åldriga anhöriga, såsom gjordes av somliga (inte Britt-Marie Citron!). Sånt är bara skamligt! Britt-Marie Citron fick Stora journalistpriset 1996 för sina avslöjanden. Henne hörde en  inte så mycket av sen dess. Vad hände???

En som valde livet före en säker död vid 11 september-attackerna var Marcy Borders. Då var hon 28 år och arbetade på 81:a våningen. Hon och hennes kollegor uppmanades att stanna kvar i byggnaden, men Marcy Borders tog sig via trapporna ut till en näraliggande byggnad. Stan Honda tog en bild av henne och bilden kallas Damen i damm. Men det Marcy Borders var med om satte sina spår. Hon mådde mycket dåligt psykiskt och började dricka. För ett tag sen blev hon nykter alkoholist. Fast då var det försent. I måndags avled hon av nån form av cancer i magen.


Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen den sista serien på den här bloggen, handlar om ljug och fusk och förväxlingar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Du som då och då läser min blogg har säkert noterat att telefonförsäljare inte tillhör min favoritgrupp av människor. Jag tycker att det är jobbigt när detta rappkäftade, snabbtalande folk ringer. Oavsett vad de säger och vad de säljer för fantastisk vara eller tjänst är de ju endast ute efter en enda sak: att sälja nånting till mig.

I dagens lokalblaskas bilaga UNT Affärer (dagens bilaga ligger inte ute på hemsidan än, endast förra veckans!) hittar jag en intressant artikel om hur lätt det faktiskt är att bli lurad av telefonförsäljare, men hur svårt det är att få rätt mot dem när det uppstår en tvist.

Rickard Faivre jobbar som jurist på Konsumentverket och han har både åsikter och goda råd om telefonförsäljare. Ett av råden är att aldrig avtala nåt på telefon. När en telefonförsäljare ringer till honom

[…] säger jag bara mitt namn och nej, nej, nej. Sedan lägger jag på. Säger du ja på något ställe under samtalet, kan de klippa in det hur de vill för att kunna hävda att ha ingått avtal. […]

Ett telefonavtal i Sverige ingår i avtalsfriheten. Detta innebär att telefonavtal är lagliga och lika bindande som pappersavtal. Men metoderna att få till telefonavtal kan ju vara diskutabla… Att tänka på är att om det uppstår en tvist, så är det ju nästan omöjligt att komma ihåg vad som har sagts och exakt hur. Man har emellertid som konsument två veckors ångerrätt som är lagstadgad, men det kan ändå vara svårt att få rätt eftersom telefonförsäljaren flera veckor senare kan påstå att du aldrig har hört av dig för att häva avtalet.

Extra intressant blir att läsa om Rickard Faivres egen erfarenhet med en säljare som ringde upp och frågade ut honom om hans pensionssparande. Personen ringde på uppdrag av Rickard Faivres bank, trots att han sagt att han inte ville ha några samtal. När han sen konfronterade sin bank erkände de att de hade lämnat ut hans uppgifter till företaget och bad om ursäkt. Men då var det försent och Rickard Faivre flyttade alla sina affärer till en annan bank.

Ofta ringer telefonförsäljare till människor som är äldre och ensamma. Det här är människor som kanske vill prata bort en stund med nån, men HEPP så har de ingått ett avtal. Detta är ett riktigt lågt sätt att sälja, tycker jag.

Några av Rickard Faivres råd för att undvika telefonförsäljarfällorna är:

  • Ingå inga avtal per telefon när nån säljare ringer upp dig.
  • Om du ändå ingår avtal per telefon, anteckna alla villkor och läs upp dem för säljaren
  • Begär papperskopia på avtalet
  • Hamnar du i tvist ska du bestrida hela vägen från företaget till kronofogden. Det är nämligen upp till företaget att bevisa att ni ingått avtal.
  • Spela in samtalet
  • Utnyttja ångerrätten inom två veckor och kräv en bekräftelse.

Jag själv har till exempel blivit pålurad ett avtal hos Telia via en telefonförsäljare, men jag utnyttjade ångerrätten, bad om skriftlig bekräftelse och fick rätt. En ung vuxen i mitt närområde blev pålurad ett abonnemang hos ComHem av en försäljare. (Ett abonnemang fanns redan i hemmet.) Om han ångrade sig var det bara att skicka tillbaka grejorna, fick den unge höra. Så var inte fallet. Men jag fick även detta hävt genom att jag skrev till företaget och skickade brevet rekommenderat.

Vidare höll jag på att börja jobba hos ett företag med liknande affärsmetoder nu i vintras, men jag tackade nej när jag insåg att det gick ut på att lura människor. Tyvärr växer den här typen av företag upp som svampar överallt. Och det enda man kan göra är att vara försiktig, och som Rickard Faivre och jag gör:

Säg nej, nej, nej och lägg på! Eller tryck av, som man också kan göra idag när man bryter ett samtal.

Read Full Post »