Ett fall för Vera

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Äntligen är det nåt bra att glo på på TV på fredagskvällar. Fast typat nog sänder TV4 Tyst vittne nästan samtidigt som SvT 1 sänder Ett fall för Vera. Jag spelade in båda serierna på DVD-hårddisken och kikade vid andra tillfällen. I lördags var ett sånt tillfälle, idag var ett annat – till Veras favör.

Joe och Vera jagar en mördare som har ihjäl unga människor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

I den här första långfilmslånga delen av fyra består inledningsscenen av att kriminalkommissarien Vera Stanhope, med hjälp av en ung kollega, sprider sin fars aska i vattnet. Fadern har dött av ålder och naturliga orsaker, men Vera och hennes kollega kallas snart till en brottsplats där offret är en blott femtonårig yngling. Det verkar inte finnas några som helst skäl till varför han mördas. Snart sker ytterligare ett mord och Vera inser att fallen hänger samman på grund av mordsätt, mordplatsernas utseende och de brev båda offren har fått. Vera är en vresig typ och arbetsnarkoman, så ganska snart är hon mördaren på spåren. Slutet blir en ganska hetsig jakt för att finna mördaren innan h*n hinner ta livet av en tredje person. Mitt i jakten blir Veras kollega pappa för tredje gången också, för säkerhets skull.

Jag gillar Vera omgående! Hon påminner mycket om Frost och kanske är det därför serierna heter likadant på svenska, Ett fall för… – det är bara namnen som är utbytta. Lite fantasilöst, tycker jag, som däremot uppskattar Frosts engelska titel, A touch of Frost. Fast namnet på den engelska serien med Vera Stanhope heter å andra sidan kort och gott bara Vera där.

Annorlunda är hon, Vera. Hon är rund, troligen äldre än jag och väldigt bitsk i tonen. Vera är sitt jobb och utan det är hon en väldigt ensam människa. Kollegan Joe är nästan som en son för henne, men hon har väldigt svårt att visa känslor. Första delen är en bra blandning av spännande polisarbete och privatliv – där arbetet kommer i första hand.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.