Kulturellt och språkligt

Ett inlägg om kulturella skillnader och språkliga, kort sagt.

---

 

I förmiddags när jag satt och skrev som bäst lämnade Adam Tensta TV4-studion i programmet Nyhetsmorgon i protest mot en annan gäst. Jag brukar aldrig titta på programmet, det behövs inte, för somliga på Twitter refererar typ hela tiden, gärna i negativa ord. Jag funderar starkt på att avfölja, för TV tittar jag helst på med egna ögon. Sen efteråt kan jag skriva ett blogginlägg om programmet ifall det berörde mig på nåt sätt. Men idag kom ingen rapport på Twitter. Och så mycket mer att säga om detta har jag inte, annat än att jag hade annat för mig. Jag fick nyheten via en pushnotis från kvällsblaskan som länken ovan går till och vad jag förstår handlar det om rasism. Eller? Var var min irriterande Nymo-twittrare när jag som bäst behövde honom/henne?.. Nåja, tur att man kan forska lite själv…

Strax efter jag mobilledes fick en inbjudan till lunch hos min vän Lucille kom en annan pushnotis, från en annan kvällsblaska, om att statsministern var förd akut till sjukhus efter sin Etiopienresa. Jag hoppas att han snart tillfrisknar och att det kanske bara var för mycket berberi i maten, för vi kan verkligen inte ha den vice statsministern vårt land har som vikarierande statsminister nån längre tid. Men självklart önskar jag statsministern snar bättring överhuvudtaget. Vem vill vårdas på sjukhus i sommar, med personalbrist och allt? (<== retorisk fråga)

Innan jag skenade bort på lunch hann jag ta en surfrunda i media. Och förfasa mig ännu en gång över de bristande kunskaper i svenska språket som våra journalister, som får lön för att bland annat vara språkproffs, har. Här har man en bra nyhet om ett ruggigt fynd – och så klarar journalisten inte ens av att välja rätt tempus. I stället väljer h*n… talspråk i skrift på webben… Fy så slarvigt!

Talspråk på webben. Fy så slarvigt!!!

 

Vännen Lucille, som inte är svensk, kan däremot en massa olika språk. Vi brukar dock använda svenska när vi umgås. Men idag ska jag få rysk lunch och efteråt ska vi jaga extrapriser i en livsmedelsbutik. Framförhållningen är inte alltid den bästa när det gäller min vän. Det är BRA för mig att träna på att vara lite spontan. Idag krympte jag ner det till att vara spontan inom två timmar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hat

Ett inlägg om en bok.

---

 

I mars fyndade jag en inbunden bok på Röda Korset för endast 20 kronor. Det var en bok jag inte ens visste fanns, för jag trodde att jag hade läst Inger Jalakas samtliga böcker om polisen Margareta Nordin. Men Hat, som kom ut redan 2009, hade jag missat. I natt läste jag ut boken.

Titeln på boken är verkligen den rätta! För mellan dess pärmar ryms mycket att av den varan. Vi får följa en skötsam ung kille på helt fel vägar. Rasism och bögknackeri och sexuella trakasserier på jobbet. Och så mitt i allt poliserna Margareta och Camilla som är ett par. Ett ganska omaka par.

Det är svårt att beskriva handlingen i den här boken – det händer så mycket i den. Skrämmande och sorgliga saker, starka känslor. Handlingen utspelar sig i Göteborg, men boken avslutas under Pride i Stockholm. Lite grann ler jag när jag läser om en Golden lady. Men sen tar det otäcka över.

Jag gillar Inger Jalakas sätt att skriva. Språket är direkt och det känns som om jag är med i vissa skeenden. Givetvis var jag på Pride 2009 och det påverkar mig naturligtvis. Det är synd att Inger Jalakas inte har fått så mycket uppmärksamhet. Hon skriver riktigt bra böcker, nämligen. Hennes deckare är otroligt realistiska.

Det jag inte gillar med Hat är slutet. För jag vill läsa fortsättningen! Men boken kom som sagt ut 2009 och det är sex år sen… Det verkar inte troligt att det kommer nån fortsättning. Suck!

Toffelomdömet blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den fallande detektiven

Ett inlägg om en bok.

---

 

Alla – nästan! – förtjänar en andra chans. Därför blev jag glad när vännen I gav mig Christoffer Carlssons bok Den fallande detektiven. Det här är den andra boken om polisen Leo Junker. Den första, Den osynlige mannen från Salem, läste jag i somras. Trots att den var prisad var jag synnerligen svårflirtad – den tilltalade mig inte alls. Men vad tyckte jag om uppföljaren?

Det är lucia och alldeles i bokens början hittas en mördad man. Det visar sig vara en forskare som håller på med nån sorts undersökning där han intervjuar till synes anonyma personer. Leo Junker knaprar sobril och börjar utreda fallet tillsammans med en kollega. Men snart tar säkerhetspolisen från dem fallet. Bakgrunden till mordet börjar 15 år tidigare i och med vänskapen mellan två unga killar. Den historien berättas parallellt. Och naturligtvis går historierna ihop.

Den här boken är riktigt ruskig. Den tar upp synnerligen aktuella ämnen, nämligen rasism och nynazistiska rörelser. Och kanske är det därför den faller mig bättre på läppen än den första delen. Ja, inte att jag gillar rasism och nynazism, utan att det är aktuella ämnen som berör. Jag tycker också att Den fallande detektiven är mer spännande och rentav välskriven. Den osynlige mannen från Salem hade flera fel och brister både innehållsmässigt och språkligt, men även faktamässigt.

Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tiggare – vad är problemet?

Ett inlägg om ett ämne som de flesta har åsikter om.

---

 

Tiggarna. Vi ser dem över-allt, vanligen utanför affärer. Där sitter de, ofta insvepta i sjalar och halsdukar. En pappersmugg med några mynt i som de sträcker fram mot oss när vi passerar. Ibland säger de ”please!”, ibland ”please money!” eller ”en krona, tack så mycket”. De har brunbrända ansikten – de sitter ju utomhus hela dagarna. Insjunkna kinder, lindrigt rena… Kanske en lukt runt omkring sig. Kvinnorna är i majoritet. Och detta är Ett Problem i Sverige 2014.

Många av oss har åsikter om tiggarna. Somliga tror att det är organiserade ligor som ligger bakom, andra anser att det är människor som inte vill jobba och som bara sitter och försöker sno åt sig pengar dagarna i ända. En del hävdar med bestämdhet att tiggarna minsann har senaste modellen mobiltelefoner och åker Merca.

Sen finns det människor som inte tänker så mycket utan agerar. De skänker några mynt eller kanske nåt ät- eller drickbart. Eller sätter sig ner bredvid tiggaren och pratar en stund.

Jag tycker att det är ett problem med tiggarna. Men exakt vad är problemet? Jag måste verkligen rannsaka mig själv. Och då kommer jag fram till att tiggarna… skaver. De skaver så in i helskotta i min värld där jag har mat bordet och bordet står under det tak jag har över mitt huvud. Grundtryggheten skaver tiggarna emot. Jag får så svårt att ta in. Kan inte möta deras blickar. Pallar inte att se… eländet. För även om jag personligen lever i en oviss tillvaro har jag än så länge nånstans att bo, jag har mat i kylskåpet och jag har lite pengar på mitt konto. Ganska ordnade förhållanden.

Så problemet – eller en del av det, i alla fall – ligger hos mig. Betraktaren. Eller den som inte orkar betrakta. Den som blundar, den som inte vill se.

Fast självklart är problemet större än så. Vem i hela friden, som är vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att tiggarna sitter där frivilligt? Vem kan i sin vildaste fantasi få till det att de sitter och tigger för att tjäna pengar så att de kan köpa skitfina mobiler och bilar? Tänk efter lite, om du har såna funderingar. För finns det nån som vill förnedra sig så till det yttersta att den tigger för sitt uppehälle av andra människor?

Ja, tiggarna är ett problem. En del av problemet ligger hos mig och alla som ser på. Men problemet måste lösas av dem som har makten att förändra. Vi kan inte låta människor ha det på det här viset. Vi måste göra nånting. Vi måste förändra oss och samhället så att även den som tigger får ett drägligt liv. För detta liv tiggarna lever idag är förnedrande.

Jag tror inte att det hjälper att vi skänker några guldpengar i deras pappersmuggar. Det måste till andra insatser. Men vilka? Har du några tankar och idéer om detta? Skriv gärna några rader i en kommentar.

Rent rasistiska kommentarer publicerar jag emellertid inte. Sånt tar jag bestämt avstånd ifrån. Igår, till exempel, avföljde jag några stycken på Twitter som borde vara goda förebilder för de yngre generationerna, men som i mina ögon inte agerar eller uttalar sig på ett bra sätt. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tänker varken följa eller understödja rasister och rasism.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Som ett paket på posten… eh Bring

Ett paketerat inlägg.

---

 

Idag har det inte varit nån riktig höjdardag. Jag har känt en oro i magen hela dan, en oro som jag inte blir kvitt. Vad värre är har två personer som jag följde på Twitter varit tydliga med att de tycker att rasism är OK. Det går inte an i min värld, så jag avföljde. Good riddance! Tyvärr kan ju dessa personers barn, barnbarn och barnbarnsbarn inte avfölja dem. Jag blir rädd när jag tänker på vilka åsikter de för vidare till yngre generationer. Vi var några stycken som avföljde dem, men det räcker inte. Alla borde sätta ner en fot, för vissa saker är inte OK att heja på. Tycker jag.

Det var bestämt att Fästmön skulle promenera hem från jobbet. Det tyckte jag lät tråkigt. Därför möttes vi halvvägs, jag med bilen, dårå. Vi passade på att handla lite förnödenheter på ICA Heidan – däribland var sin glass. Sötsaker tröstar onekligen, i alla fall mig. Och så smutsade jag ner ett fräscht linne utan hål med choklad från glassen. Bra gjort. (<== ironi)

Levererades vid min dörr av brevbäraren från Bring.

Vi kom hem och slängde oss i soffa och fåtölj. Jag satt och bläddrade i Antiktidningen som kom igår när det plötsligt plingade hårt på dörren. Utanför stod en söt brevbärarpojke med ett stort, orange paket från Bokus till mig. Det var för stort för min postbox, så den vänlige brevbäraren hade traskat uppför trappan och plingade på för att se om han kunde leverera det vid dörren. Tack för den servicen, Bring! Den var som ett brev på posten – fast hem, dårå.

För övrigt var det märkligt att paketet var så stort som det var. Det innehöll nämligen inte några mängder med böcker, utan endast fem pocketböcker. Fem stycken härliga pocketböcker för runt femtiolappen styck, det tyckte jag att jag kunna köpa mig trots att jag borde ha köpstopp för böcker. Men jag kan inte låta bli… Och jag tror att jag fick mycket för pengarna, om än i pocketform. Bara en deckare, dessutom. Du ser, jag försöker mig på nån sorts självutveckling av min litteratursmak…

De här böckerna låg i paketet:

Fem pocketböcker: Två Donna Tartt – Den lille vännen och Den hemliga historien. Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, Allt jag önskar mig och En orolig grav låg också i paketet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Vann rätt låt Eurovision Song Contest 2014?

Ett redovisande inlägg.

---

 

Det är många som säger att de inte tittar på Eurovision Song Contest. Men uppenbarligen är det många av Tofflans läsare som tittar. Den gångna veckan undrade Tofflan om rätt låt vann Eurovision Song Contest 2014.

Så här fördelade sig de 27 inkomna svaren:

63 procent (17 personer) svarade: Ja, absolut!

22 procent (sex personer) svarade: Jag har ingen åsikt i frågan. 

Elva procent (tre personer) svarade: Nej, fy te rackarns. 

Fyra procent (en person) svarade: Other: 
Om ESC handlar om politik så är svaret otvetydigt ”JA”, men inte annars.

Caroline kommenterade:

Ja, absolut vann rätt låt!! Först och främst har Conchita en makalös röst som ger ”skönrysningar” :)Som en STOR bonus var att, anser jag, Europas folk röstade MOT alla hemska mörka krafter som har börjat komma fram allt mer tydligt i våra länder (läs nazism, rasism, homofobi osv). Människorna i Europa röstade FÖR alla människors lika värde. Visst är det bara en simpel musiktävling egentligen men ingen som inte skriver under på alla människors lika värde skulle rösta på Conchita oavsett hur bra låten är…. tror jag.

Stort TACK till dig som klickade  eller kommenterade! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skymningens barfotabarn

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det är ett vackert namn Anna Jansson har gett sin senaste bok. Skymningens barfotabarn… Barfotabarn refererar förstås till Nils Ferlins dikt. Nils Ferlin, som pappa skrev sin litteraturuppsats om. Den här boken handlar emellertid inte om nåt vackert. Däremot blev den en tycka-synd-om-present till mig själv för min onda rygg.

En gammal man av tysk härkomst hittas skjuten i huvudet på Gotland. Maria Wern får i uppdrag att utreda mordet. Hon hittar inget motiv, men människorna i mannens närhet är lite… märkliga. I samma veva dör en person i Marias familj – och hon får kontakt med en annan person. Barnen är på kollo och där finns en flicka som verkar fara illa.

Låter det rörigt? Nja, rörigt är det egentligen inte, men det är lite för många berättelser i en och samma bok för att det ska bli riktigt bra. Jag gissar att huvudsyftet är att skriva om främlingsfientlighet och rasism i dåtid och i nutid. Sen handlar det om familjehemligheter, psykisk sjukdom, mobbning… och så mord, förstås.

Jag gillar Anna Janssons böcker. Framför allt gillar jag hennes sätt att skriva och skapa spänning. Den här boken är inget undantag. Den är verkligen spännande. Men det blir alldeles för många berättelser i berättelsen. Det hela spretar för mycket, helt enkelt.

Toffelomdömet hamnar inte högre än medel den här gången. Tyvärr.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den upplysta stigen

Fortfarande är det julklappsböcker som gäller och varannan deckarnas. Den upplysta stigen av Kjell Eriksson fick jag av Jerry i julklapp. Tack, tack! Det är den första boken i serien om polisen Ann Lindell.

En julklappsbok. 

Tio delar har det blivit om Ann Lindell, från Ödeshög. Den här är som sagt den första och i den får vi som läsare veta hur det kom sig att Edvard hamnade på Gräsö. Men först är han hemma på gården. En latinamerikan hittas mördad i skogen. Samhället sluter tätt mot polisen, som misstänker att rasistbrott.

Den här den första delen är inte bara en deckare, den är mer. Den speglar ett engagemang i aktuella samhällsproblem något tydligare än resten av böckerna i serien.

Toffelbetyget blir förstås det högsta! Kjell Eriksson skriver bra böcker!

Livet är kort.

Read Full Post »

To make a hen of a feather – eller tvärtom…

Uppdaterat inlägg:
Så här skriver DN på nätet om hen.

Idag läser jag en massa upprörda tweets om att Gunilla Herlitz vid Dagens Nyheter förbjuder användningen av ordet hen i tidningen. Tydligen har det skrivits om det hela i Dagens Media – och där är det för tillfället omöjligt att komma in… Men… Jag läser bland annat hos den kloka Mymlan vad det hela handlar om.

Jag sammanfattar:

Gunilla Herlitz har alltså infört ett förbud på DN mot att använda ordet ”hen”. En policy, till och med. Skälet hon har angett är att det kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande. 

Alltså, vad är problemet? Hur kan man förbjuda ord? Nyord dyker upp hela tiden just för att de är nya ord. Ska vi förbjuda det? Ska vi hindra språket från att utvecklas?

Jag tycker att hen ser snyggare ut i text än när man skriver han/hon. Jag tycker också att det är OK att använda hen om personer som själva så önskar. Vad är det som är så farligt med det lilla hen??? Är det nån som känner sig hotad?

För en gångs skull, nästan, håller jag med TTspråket, som twittrar:

Hen kan användas i nyhetstexter. A: På den intervjuades önskemål. B: På skribentens önskemål. C: När skribenten ej känner till personens kön.

På min arbetsplats, som är ett universitet, kontaktade en av doktorandern universitetets språkkoordinator för att höra hur vi ska göra när vi skriver i tjänsten. Där blev det inte alls kalla handen, även om det inte finns några exakta påbud om att hen ska införas. Däremot rekommenderades vi att börja använda hen

[…] eftersom det onekligen är praktiskt […]

Och precis så tycker jag. Hen är praktiskt. För mig är det inget

queerpolitiskt ställningstagande

att använda hen i vissa sammanhang – det vill säga de exempel som TTspråket ovan anger. Det är helt enkelt praktiskt.

Märkligt hur detta lilla ord kan göra folk så upprörda. Jag menar, tänk om folk i stället blev upprörda över viktiga saker i världen och livet såsom krig, orättvisor, självmord, rasism, homofobi, mobbning, cancerpatienter som tvingas betala för sin egen behandling och sånt…

Livet är kort.

Read Full Post »

Den sista akten

Kärleken kan vara… fantastisk, annorlunda, revolutionerande… och mycket grym. Mari Jungstedts senaste deckare, Den sista akten, visar prov på en mängd olika kärlekar. Och spänning, förstås!

En bok om många sorters kärlekar.

Boken tar avstamp i Almedagsveckan på Gotland. En journalist hittas mördad på sitt hotellrum. Kanske är det ett rasistdåd. Men vad har teatern i Roma med saken att göra? Poliskommissarie Anders Knutas ligger i skilsmässa när fallet landar på hans bord. Och förälskelsen lurar bakom hörnet…

Efter mindre än 50 sidor trodde jag mig veta vem mördaren var. Ändå tyckte jag att boken var spännande rakt igenom. En riktig bladvändare med korta, men händelserika kapitel. Jag hade fel. Det var inte alls den jag trodde.

Om bara Mari Jungstedt gav f*n i att sälja filmrättigheterna till nån som gör dubbad film av hennes böcker så borde hon få deckarpris. Till dess får den här boken högsta Toffelbetyg.

Read Full Post »