Den upplysta stigen

Fortfarande är det julklappsböcker som gäller och varannan deckarnas. Den upplysta stigen av Kjell Eriksson fick jag av Jerry i julklapp. Tack, tack! Det är den första boken i serien om polisen Ann Lindell.

En julklappsbok. 

Tio delar har det blivit om Ann Lindell, från Ödeshög. Den här är som sagt den första och i den får vi som läsare veta hur det kom sig att Edvard hamnade på Gräsö. Men först är han hemma på gården. En latinamerikan hittas mördad i skogen. Samhället sluter tätt mot polisen, som misstänker att rasistbrott.

Den här den första delen är inte bara en deckare, den är mer. Den speglar ett engagemang i aktuella samhällsproblem något tydligare än resten av böckerna i serien.

Toffelbetyget blir förstås det högsta! Kjell Eriksson skriver bra böcker!

Livet är kort.

Read Full Post »

Skön söndag..?

I morse kunde jag sova. Sova, sova, sova. Kvart i tio kom Fästmön in och väckte mig. Det var liksom hög tid att kliva ur bingen och äta frukost, somliga skulle ju iväg till jobbet.

Känner mig inte riktigt på topp idag. Magen har krånglat lite sen igår och jag har fått besvär med ena ögat. Jag borde verkligen gå till optikern snart, för jag har problem med att se ut som folk, så att säga. Men frågan är om optikern kan hjälpa. Jag har ju min ögonsjukdom som liksom är som den är. Det vill säga den finns där och gör sig påmind ibland, men det kan gå flera år mellan påminnelserna.

Den lilla blödningen vid pilen gör fruktansvärt ont. Tänk att det lilla kan vara så besvärligt…

Igår kväll blev det lite Melodifestival, mest med öronen. Det sved i dem, stundtals, så jag läste mest. Åkte efter en stund för att hämta hem Anna från jobbet, nåt koncentrerat tittande blev det därför inte. Däremot tittade vi på Mr Selfridge, som följde på spektaklet, och det tyckte jag var en toppeninledning på en tio delar lång TV-serie!

Pratade med båda mammorna igår. Den ena har äntligen fått en läkartid nästa vecka, den andra är fortsatt ämlig. To be continued, alltså… Det är svårt när man ingenting kan göra eller hjälpa till med, men båda två vet var jag finns och att jag hjälper om det behövs.

Idag är det åter igen en strålande, solig vinterdag. Jag sitter inne och ugglar, men jag har ju varit ute en sväng. Jag ingen större lust att ge mig ut på nåt, men jag ska faktiskt göra det alldeles strax. Jag tänker nämligen inte låta min tillvaro styras av sånt som aldrig nånsin blir riktigt friskt. Tänk att jag, trots min ålder, är så himla blåögd att jag tror på…

Det trillade in en del jobbmejl både igår och idag och om jag får vaaansinnigt tråkigt senare kan jag ju alltid arbeta hemifrån. Annars brukar jag bara göra det i nödfall. Jag kan också sitta över en del kvällar den kommande veckan, men det är ju inte så roligt när Anna är här. Nån kväll måste jag ägna åt inköp av födelsedagspresenter – vi har ju en födelsedag i familjen som är under uppsegling! Tänk, åren går och alla förändras och blir äldre, bara Tofflan är evigt ung… (Synnerligen ironiskt uttalande, bäst att skriva det, för ironi är ju svårt att begripa för somliga.)

Evigt ung… (Bilden är tagen av Jan Algander vid en av mina jämna födelsedagar.)

I morse läste vi i lokalblaskan om vårt ormens år 2013. Anna visade sig enligt kinesiskt horoskop vara get och det positiva man kan säga om hennes år är att det ska bli stabilt. Själv visade jag mig vara tiger. För tigern gäller i år:

Skvaller rycker tigern i svansen och du tappar lätt humöret. Din hälsa får på skinnet. Du blir djungelns konung, eller får åtminstone bättre status och auktoritet. Låna inte ut pengar.

Vad säger man om detta? För min del gäller fortfarande att pengar och status inte är det viktiga i livet, MEN att jag älskar att arbeta. Tappa humöret gör jag lätt, i alla fall tappar jag MODET lätt just nu, mycket som har sin grund i skvaller och lögner, en del till och med i rent smutsigt förtal. Det är TUR att jag har sparat allt som finns i skrift!

En märklig sak vi också slogs av idag, Anna och jag, var det faktum att vissa saker så ofta poppar flera gånger under en kort tid. Jag nämnde två: dels det fakutm att jag läser Kjell Eriksson nu och att Gräsö har en central plats i hans böcker. Vad läser jag i dagens B-del i lokalblaskan? Jo, ett fotoreportage om färjeresan Öregrund – Gräsö! Dessutom, i spalten bredvid skriver en frilansare, bosatt i USA, bland annat om Julia Childs franska kokbok och Julie Powells dagbok, där hon skriver om hur hon lagar alla Julia Childs rätter. Filmen baserad på detta, Julie & Julia, gick i fredags kväll här… Nu var ju detta två ganska små fall, men ibland sker ju större saker. Tror du att saker och ting hänger ihop medvetet eller är det rena tillfälligheter när det blir såna här saker???

Nej, nu lite kaffe och sen ska jag rulla ut på äventyr! Jag fick så mycket gjort hemma igår, så jag kan verkligen unna mig att slappa idag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vinet hette Gräsö

Kvällens vita vin hette Gräsö – och var tyskt. Alltså jag köpte det för att jag kände mig lite lokalpatriotisk. Gräsö ligger ju inte så långt härifrån Uppsala. Men liiite förvånad blev jag när jag läste att det var tillverkat i Tyskland. Druvan var en riesling och procenthalten tolv procent, ganska normalt för ett vitt vin.

Vinet hette Gräsö – och var inte från Uppland utan från Tyskland.

                                                                                                                                                               Jag tyckte hur som helst att det tyska, torra Gräsövinet smakade bra till räkor med aioli. Det killade lite på tungan och hade en fruktig, syrlig eftersmak som band ihop sältan från skaldjuren och vitlöken från såsen alldeles utmärkt. Så det så!

Read Full Post »