Nä, det gick inte

Ett ryggande inlägg.

---

 

Tofflan på köksgolvet, mitt bästa tillhåll just nu.

Som du kanske fattar av inläggets rubrik gick det inte alls bra att jobba idag. Jag vaknade efter att ha sovit uruselt (vaknar varje gång jag vänder mig i sängen), tvättade mig och la mig på köksgolvet. Redan då hade jag skitont, alltså, och arbetsdagen hade inte ens börjat.

Att köra bil gjorde ont typ hela tiden – vilket det inte har gjort riktigt tidigare – så när jag kom fram till kexfabriken/besticklådan hade jag, på ren svenska, inte bara skitont utan jävligt ont. Jag var rejält smärtpåverkad, nästan omtöcknad.

Och faktum är att jag gjorde nåt ovanligt: jag insåg mina begränsningar och ringde min husläkarmottagning. Efter trekvart blev jag uppringd. Under tiden gjorde jag lite nytta och fixade en nyhet. Vet inte hur texten blev med tanke på mitt tillstånd.

Jag har fått en läkartid klockan 13 idag och är evigt tacksam för den! Igår kväll tog jag nämligen den sista tabletten av den receptbelagda antiinflammatoriska medicinen jag hade i mina gömmor. I morse blev det den receptfria. Nu hoppas jag att doktor Jan skriver ut nåt som gör susen. Eftersom jag var hemma hela förra veckan behöver jag också ett läkarintyg. Jag vet ju inte om jag blir sjukskriven, men jag skulle tro det. Sist jag hade ett liknande rejält ryggskott blev det sex veckor. Det var för övrigt under den tiden min dåvarande chef planerade och förberedde för min avpollettering, fick jag senare veta. Snacka om att hugga i en rygg som redan var kass!..

Hade ingen bild på nån potta, så det blev sPOTTAnde grodor i stället. Ungefär så jag känner mig.

Nu tror jag inte att det blir sex veckor, möjligen nån. Det här är ju fjärde veckan med ryggont, så det bara måste bli bättre snart. (Eller?) Min nuvarande chef behöver inte planera min av-pollettering, för min visstidsanställning gäller ju bara till och med den 30 april. Nåt annat vet jag inte. Trots det har jag dåligt samvete för att jag inte är på jobbet eftersom jag sätter mina kollegor på pottan. Men jag tror att de hellre blir satta där än att jag är på jobbet och stönar och gnäller och nästan grinar, som idag.

Detta inlägg har jag för övrigt legat ner och skrivit. Den enda ställning som funkar just nu.

To be continued…  

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kraft- och plastmän

Ett behandlat inlägg.

---

 

En kraftman – fast i plast.

Idag har jag mött kraftfulla män. Trodde att det skulle bli svårt att vakna kvart i sex efter dessa dagar i mer eller mindre ständig dvala. Jag vaknade fem i halv sex. Av ryggen. Men jag stod ut, för jag visste ju att jag skulle få hjälp idag hos Björn. Ryggen var emellertid riktigt besvärlig i morse. Jag kunde inte alls böja mig över handfatet och tvätta mig, så jag fick inleda med att hasa ner på köksgolvet och ligga där en 20 minuter. Jag har liksom svårt att hinna med sånt när jag ska iväg och jobba, men hela förra veckan gick jag upp en kvart tidigare bara för att få ryggen i hyfsat skick.

När jag väl hade lyckats tvätta och klä mig hann jag till och med sleva i mig lite yoghurt och en mugg kaffe. Dagens nästa etapp var bilverkstan. Sommardäcken låg ju redan i bilen tack vare Johan, så jag behövde bara köra bil sju kilometer. Ryggen var motvilligare än nånsin, men man utvecklar vissa tekniker för att klara vardagsrörelserna.

Att öppna garageporten är en sån rörelse. Jag liksom niger och ser ut som om jag har ett kvastskaft nerstucket i jeansen, får i nyckeln relativt snabbt, förhoppningsvis, låser upp och vrider runt handtaget. Antagligen ser jag urlöjlig ut när jag häver upp porten. Jag vet att jag stönar så där sexanspelande som vissa tennisspelare gör när de servar.

Köra bil går ganska bra. De går till och med hyfsat att ta sig i och ur bilen. Jag har nämligen en ganska hög bil. På bilverkstan hade de dessutom bra stolar och jag kunde vänta medan de skiftade hjulen, det skulle bara ta och det tog bara en halvtimme.

Därför hann jag hem emellan. Och hur jag fick in däcken i kallförrådet vet jag inte. Jag lät ännu värre än när jag öppnar garageporten, jag knuffade, rullade, stånkade, nästan skrek. Runt omkring mig duttade vaktis och plockade upp skräp på marken. Nej, du ska inte tro att h*n för ett ögonblick erbjöd sig att hjälpa mig. Och jag bad inte om nån jävla hjälp heller. Kan själv. Envis som synden.

Nästan omgående blev det dags att åka in till ett av stans gamla sjukhus och träffa Björn, en livs levande naprapat. Jag har aldrig varit hos en naprapat förut. Men jisses, han var både stark och bra. Jag berättade min rygghistoria och han undersökte lite. Jag fick testa att göra vissa rörelser. Björn konstaterade att jag är rejält sned.

Sen fick jag klä av mig… Du-du-du-du-duuuuuu… (hör du strippmusiken?) Jag känner mig nämligen så otroligt snygg med min putmage, mina tromboflebitmärkta ben och ryggen som buktar. (<== ironi!!!) Men upp på britsen skulle jag och jag klarade mig nästan själv. Som jag skrev tidigare i inlägget utvecklar man vissa tekniker. På mage på britsen fortsatte Björn att undersöka, men också att behandla. Det gjorde… väldigt ont. Men efteråt gjorde det väldigt gott. En halvtimme går fort när man har roligt (nåja…), så jag har fått nya tider nästa vecka. Mottagningen har kvällsöppet, vilket är bra eftersom jag måste jobba, men en tid är på torsdag eftermiddag. Skärtorsdag. Jag har tidigare frågat chefen om ledigt då och inte fått nåt mer besked än att han måste kolla med de andra. Nu måste jag i alla fall till naprapaten. För det här var riktigt, riktigt bra.

Pronaxen och naproxen. Jag börjar med den vänstra och slutar med den högra.

Antiinflammatorisk medicin i tablettform tyckte Björn definitivt att jag skulle införskaffa. För ryggen är rejält inflammerad och musklerna runt om det onda är mycket påverkade. I sämst skick är rumpmusklerna, faktiskt. Och mina återkommande sträckningar beror självklart på att jag försöker kompensera och motverka det onda i ryggraden.

Eftersom jag ju knappast får en läkartid inom rimlig framtid (det är ju påsk och så) stannade jag vid apoteket på hemvägen för att köpa Naproxen 250 mg. Den är receptfri. Och jag har i mina gömmor hemma rester (efter en behandling av hälsporre) av dess kompis Pronaxen 500 mg. Så många rester att jag kan äta en kraftigare tablett två gånger om dan från och med idag och till och med söndag. Sen kör jag den mildare. Om ryggen därefter inte är bra, efter två veckors tablettmissbruk medicinering samt naprapatbesök, då blir det doktorn som gäller.

Och nej. Jag har det inte värst.  Jag har antagligen ett ryggskott, en inflammation, som går att behandla och som går över om ytterligare ett par veckor (det är tredje veckan nu). Det finns de som har ont jämt. De som aldrig får en frisk rygg. Såna som Klara, den arga. När jag tänker på henne inser jag hur otroligt stark hon är. Men också vad hon måste plågas. Varje dag och mycket mer än jag, dessutom livet ut. Jag är glad att Försäkringskassan äntligen har beslutat om att hon ska få sjukersättning.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skön söndag..?

I morse kunde jag sova. Sova, sova, sova. Kvart i tio kom Fästmön in och väckte mig. Det var liksom hög tid att kliva ur bingen och äta frukost, somliga skulle ju iväg till jobbet.

Känner mig inte riktigt på topp idag. Magen har krånglat lite sen igår och jag har fått besvär med ena ögat. Jag borde verkligen gå till optikern snart, för jag har problem med att se ut som folk, så att säga. Men frågan är om optikern kan hjälpa. Jag har ju min ögonsjukdom som liksom är som den är. Det vill säga den finns där och gör sig påmind ibland, men det kan gå flera år mellan påminnelserna.

Den lilla blödningen vid pilen gör fruktansvärt ont. Tänk att det lilla kan vara så besvärligt…

Igår kväll blev det lite Melodifestival, mest med öronen. Det sved i dem, stundtals, så jag läste mest. Åkte efter en stund för att hämta hem Anna från jobbet, nåt koncentrerat tittande blev det därför inte. Däremot tittade vi på Mr Selfridge, som följde på spektaklet, och det tyckte jag var en toppeninledning på en tio delar lång TV-serie!

Pratade med båda mammorna igår. Den ena har äntligen fått en läkartid nästa vecka, den andra är fortsatt ämlig. To be continued, alltså… Det är svårt när man ingenting kan göra eller hjälpa till med, men båda två vet var jag finns och att jag hjälper om det behövs.

Idag är det åter igen en strålande, solig vinterdag. Jag sitter inne och ugglar, men jag har ju varit ute en sväng. Jag ingen större lust att ge mig ut på nåt, men jag ska faktiskt göra det alldeles strax. Jag tänker nämligen inte låta min tillvaro styras av sånt som aldrig nånsin blir riktigt friskt. Tänk att jag, trots min ålder, är så himla blåögd att jag tror på…

Det trillade in en del jobbmejl både igår och idag och om jag får vaaansinnigt tråkigt senare kan jag ju alltid arbeta hemifrån. Annars brukar jag bara göra det i nödfall. Jag kan också sitta över en del kvällar den kommande veckan, men det är ju inte så roligt när Anna är här. Nån kväll måste jag ägna åt inköp av födelsedagspresenter – vi har ju en födelsedag i familjen som är under uppsegling! Tänk, åren går och alla förändras och blir äldre, bara Tofflan är evigt ung… (Synnerligen ironiskt uttalande, bäst att skriva det, för ironi är ju svårt att begripa för somliga.)

Evigt ung… (Bilden är tagen av Jan Algander vid en av mina jämna födelsedagar.)

I morse läste vi i lokalblaskan om vårt ormens år 2013. Anna visade sig enligt kinesiskt horoskop vara get och det positiva man kan säga om hennes år är att det ska bli stabilt. Själv visade jag mig vara tiger. För tigern gäller i år:

Skvaller rycker tigern i svansen och du tappar lätt humöret. Din hälsa får på skinnet. Du blir djungelns konung, eller får åtminstone bättre status och auktoritet. Låna inte ut pengar.

Vad säger man om detta? För min del gäller fortfarande att pengar och status inte är det viktiga i livet, MEN att jag älskar att arbeta. Tappa humöret gör jag lätt, i alla fall tappar jag MODET lätt just nu, mycket som har sin grund i skvaller och lögner, en del till och med i rent smutsigt förtal. Det är TUR att jag har sparat allt som finns i skrift!

En märklig sak vi också slogs av idag, Anna och jag, var det faktum att vissa saker så ofta poppar flera gånger under en kort tid. Jag nämnde två: dels det fakutm att jag läser Kjell Eriksson nu och att Gräsö har en central plats i hans böcker. Vad läser jag i dagens B-del i lokalblaskan? Jo, ett fotoreportage om färjeresan Öregrund – Gräsö! Dessutom, i spalten bredvid skriver en frilansare, bosatt i USA, bland annat om Julia Childs franska kokbok och Julie Powells dagbok, där hon skriver om hur hon lagar alla Julia Childs rätter. Filmen baserad på detta, Julie & Julia, gick i fredags kväll här… Nu var ju detta två ganska små fall, men ibland sker ju större saker. Tror du att saker och ting hänger ihop medvetet eller är det rena tillfälligheter när det blir såna här saker???

Nej, nu lite kaffe och sen ska jag rulla ut på äventyr! Jag fick så mycket gjort hemma igår, så jag kan verkligen unna mig att slappa idag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Möten och pajigt

Den här dagen har det varit möten precis hela tiden. Först när jag kom hem kunde jag gå på toaletten – då hade jag behövt gå sen tolvtiden… Men var lugn, ingen olycka skedde.

På förmiddagen hade jag en ganska lång dragning för prefekten på institution 2 om kommunikationsarbete rent allmänt och vad jag kan erbjuda. Han antecknade – och vet du, han skriver så fint! Han har en sån otroligt vacker handstil att jag blir grön av avund!

E och jag gick… nej, E gick och jag försökte gå normalt till nya lunchstället sen. Där var det packat med folk och en lång kö. Men vi stod ut. Lite svårt att just stå för mig, men från och med i morgon ska jag ju ha två kryckor att luta mig mot. Den pajiga hälen värkte och gjorde ont och jag kände mig inte riktigt med i skallen. Sus och brus, liksom. Passade på att vila blicken på en underskön hylla med många orangefina paket!

Många orangefina paket.

Det blev en trevlig lunchstund även om E var väldigt trött. För tillfället är E ensam med två barn, mak*n är utomlands på tjänsteresa. Kvällen innan h*n skulle resa upptäcktes det att plånboken var borta… H*n hade tappat den på bussen och som tur var fanns den inlämnad! Men man kan ju undra lite varför Hittegodset, eller vad nu UL:s avdelning för detta heter, inte kontaktade ägaren  – legitimation etc fanns ju i plånboken. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det tappas så vaaansinnigt många plånböcker på bussen att det skulle bli otroooligt jobbigt för personalen att ringa ägarna. Det hade varit en helt annan sak om det var typ halsdukar, menar jag.

Tillbaka på jobbet igen var det dags för nästa möte. Lika viktigt och intressant som förmiddagens möte! Och hur det nu kom sig blev jag medbjuden på go-fika till min gamla avdelning. Där hade det festats rejält, noterade jag…

Glas, glas, glas…

Det visade sig att jag råkade hamna i en avtackningsfika! En före detta kollega till mig har fått nytt jobb (ett jobb som även jag har sökt, men inte hört nånting från arbetsgivaren – as usual). Jag tror att det blir jättebra för ex-kollegan att få prova på nåt nytt! En fin knapp fick h*n av fru Chef2 också…

Synnerligen passande…

M bjöd på vinbärspaj och äppelpaj och det serverades riktigt bryggkaffe. Ååå, så gott! Jag skrattade lite på vägen hem när jag hamnade bakom den här bilen med den passande bokstavskombinationen i registreringsnumret…

En PAJ-bil.

Men innan jag åkte hem väntade jag på telefonsamtal från min läkarmottagning. Klockan 15.30 skulle nån ringa därifrån. Klockan 16 kom samtalet. Den här gången pratade vi mest häl och jag har fått en läkartid på måndag eftermiddag, för nu behöver jag nåt smärtstillande samt även kortisonsalva. Sköterskan förstod att jag hade fått eksem, en typisk stressreaktion. Jag har inte heller idag fått nåt besked och detta pratade vi också om en stund.

Jag hade precis kommit hem och tryckt på min fasta telefon när den ringde från skyddat nummer.

Jaha, då var det Stor Bokstav på provsvaret…

for det genast genom hjärnan.

Men det var det inte! Det var en synnerligen god vän som ringde för att ge mig lite goda råd, peppning och erbjuda diverse tjänster.

Jag har gjort förmiddagsmacka till i morgon. Den ätes efter jag har hållit i en one-to-one-kurs för en forskare om personlig hemsida. Men faktum är att jag är lite hungrig i skrivande stund. Dessvärre hinner jag nog inte äta nånting, för jag ska strax ge mig iväg och plocka upp vännen Mie från gymmet för vidare färd till hennes hem där en krycka väntar på mig.

Vilka snälla, snälla människor det finns!

Jag hoppas att Fästmön orkar telefonera en stund med mig när jag kommer hem! Det känns inte så kul att ha förlovningsdag på varsitt håll, men vi ska ju fira lite nästa vecka, efter hennes maratonjobbarhelg…

Livet är kort.

Read Full Post »

På spaning i världen och nära

Dags att ta en liten runda i media och kolla vad som är på tapeten. Häng med!

• Nä, det var inte tårar i saltburken! I veckan lanserades salt från tårar i kryddburk i en affär i Hoxton. Fast det var bara vanligt salt från havet. Voffur gör di på dätta vise??? Fattar noll och intet – att folk ens går på sånt…
• Svenskar köper mer farligt fett. Och visst är det väl så, gå bara till dig själv. Jag menar, Bregott är ju betydligt godare än nåt lättskit, kanske med konstgjorda tillsatser. Eller?
• Före detta munk är lyssnarnas sommarpratare! När lyssnarna själva får välja har de utsett Björn Lindeblad, före detta buddhistmunk, till sommarpratare. Spännande val, tycker jag!
• Skatteåterbäringen har börjat betalas ut! Halleluja!!! Jag är en av kanske tre miljoner pers som får vara med och dela på över 20 miljarder… TACK!
• Många åker till akuten med barnen i onödan. Stor nyhet (?) blåses upp! Jag undrar vad det nya är. Det har ALLTID varit så här i Uppsala. Det vill säga det går inte att få läkartider inom den verksamhet som borde vara närmast gemene man. Det går inte ens att boka tid för lång tid i förväg – nä, nä, tror inte att du är smart om du har framförhållning! Jag fick en utskällning. VILKEN TUR att min läkarmottagning är privat och är trevlig mot sina patienter när man ringer – och ovanpå det berömmer en för just framförhållningen..!
• Vill du gifta dig på lördag? Dra till Skansen, där det är drop-in-bröllop! Men glöm inte att ta med hindersprövning och vigselintyg (vid kyrklig vigsel). Femhundra pix kostar det!
• Och vad händer i Metropolen Byhålan då? Inte mycket. Ett par puckon skickar obehagliga sms till sina ex och brotten rubriceras som ofredande.
• Kan svenskheten ta slut? Det är titeln på en utställning i Fredens hus på Slottet i Uppsala. Producent är Maja Hagerman. Ska du fira nationaldag rekommenderas ett besök här, för i morgon invigs utställningen.

Read Full Post »