Posted in Film, HBTQ, Personligt, Puckon, TV, tagged början till slutet, braka igång, dumpa, enkel story, Expressen, få barn, födelsedag, föräldrar, förändras, flytta, Fucking Åmål, gifta sig, grupptryck, hög igenkänningsfaktor, hemlighet, heta känslor, historia, inkrökt, kärlek, kultfilm, kvällsblaska, kyssa, lätt att känna igen, lögner, Lukas Moodysson, medel, mobiltelefoni, Motala, Mr Selfridge, några år på nacken, obildad, omdöme, osannolik, otrogen, populär, rulle, rullstol, sätta ner foten, skilja sig, skola, småstadsmentalitet, stanna kvar, svek, svensk småstad, Sveriges Television, synen på homosexuella, systrar, tolerant, totalt sjukt, ung, vilja nåt annat, vuxen on 08 maj 2016|
4 Comments »
Ett inlägg om en film.
Igår kväll gjorde jag nåt jag aldrig trodde att jag skulle göra: Jag såg filmen Fucking Åmål (1998). SvT1 visade den direkt efter Mr Selfridge och jag satt kvar. Kunde inte låta bli att se den där rullen som blev början till slutet på en numera glömd och bortträngd historia så full av lögner och svek och heta känslor att den, historian alltså, skulle kunna bli en film i sig. Som jag skrev i förra inlägget…
[…] X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort […]
Storyn är enkel och miljön lätt att känna igen. I en svensk småstad bor Agnes och Elin, som går i samma klass. Agnes har flyttat dit med föräldrarna ett par år tidigare, men har nästan inga vänner förutom en tjej i rullstol. Elin, däremot, tillhör de populära tjejerna på skolan. Agnes är kär i Elin i hemlighet. Av nån anledning går Elin och hennes syrra till Agnes på hennes födelsedag. Systrarna slår vad om Elin vågar kyssa Agnes eller inte. Sen brakar det igång ordentligt.
Filmen var faktiskt mycket bättre än jag trodde. Eller ville tro. Trots att den har några år på nacken, vilket till exempel syntes på mobilerna, funkar den. Den funkar såväl nu som när jag var ung, för det var nästan precis så där. Hög igenkänningsfaktor, alltså. Och vad var det jag kände igen? Den inkrökta småstadsmentaliteten, obildade människor, människor som vill nåt annat än stanna kvar, gifta sig, få barn och skilja sig, grupptryck med mera. Det som har förändrats sen jag var ung och bodde i Metropolen Byhålan är möjligen folks (läs: vissa människors!) syn på homosexuella. De vuxnas i filmens syn på det känns lite för osannolikt tolerant. I Byhålan har jag hört sägas att många fortfarande tycker att det är totalt sjukt.
Men regissören, Lukas Moodysson, har jag fortfarande svårt för. Det hjälper inte att en av våra kvällsblaskor berättar nio saker om Fucking Åmål som kanske ingen mer än han och teamet kring filmen kände till tidigare. Och att kalla detta en kultfilm, Expressen… Nej, där sätter jag bestämt ner foten!
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Personligt, Vänner, tagged a-kassa, alarm, alkohol, arbete, ärende, öl, balkong, bål, behållare, bil, blåsa, bokmal, bra tankar, brev, brist, buss, bygga, cappuccino, clown-rött, crème fraiche, cyberspace, de arbetandes skara, en arbetsplats, ensamstående vuxen, ersättning, ett gäng, existensminimum, exklusive boendekostnad, för dyr, förändra, förändras, företag, förvånad, fiktiva världar, fin i håret, fina och goda erfarenheter, fina ord, fota sig själv, fredag, galen, gök, glas, gråta av glädje, grillad lax, grimas, Halmstad, hus, hyllplan, hyresgäst, hyreslägenhet, i verkliga livet, informationsmöte, ingen skönhet, isvatten, januari 2009, jobb, jobbstart, kafé, kakbak, kakor, kalufs, känslor, klippning, kommunal hyresvärd, Kungsgatan, ladda, ladda mobilbatteriet, laddstation, lån, låtsas, lön, livet är skört, lock, loser, lyxmånader, mage, maj, matställe, mätt och go, måndag, morötter, morotskaka, namn, nummer, ny arbetsgivare, nyanställd, nytt jobb, nyttig, olästa böcker, passera mitt framför näsan, pengar, pilsner, pladdra, plastkort, present, presumtiv arbetsgivare, privatnummer, promenera, räkningar, rätt sida, rödlök, rom, saft, sammanfatta, Sandys, säkerhetsnät, sås, selfie, skyddat, skyddat nummer, skyddsängel, smart, snigelpost, sol, sova, spännande, sprätta, stel, sugrör, svårt att komma till ro, ta för givet, tack, tacksam, tacksamhet, tankarna snurrar, tänk, telefoni, tillhöra, tisdag, tjockis-svart, Tobleronekaffe, torsdagskväll, Troll, Uppsala, utan inkomst, utestängd, vardagsmorgon, vänta, värme, vykort, yngsta bonusdottern on 06 maj 2016|
Ett tacksamt och soligt inlägg.
Jag är så tacksam! Det finns inget annat ord som sammanfattar det jag känner just nu. Solen värmer så där lagom mycket och från och med måndag tillhör jag åter igen de arbetandes skara. Jag ska få göra rätt för mig. Jag ska få tillhöra ett gäng på en arbetsplats igen. Jag ska få lön (en bra sån, dessutom). Varje vardagsmorgon ska jag traska ut till bilen och åka till jobbet. Det jag känner inför allt detta är… så stort… Men ordet TACKSAMHET är nog det som sammanfattar känslorna bäst.
Samtidigt vet jag hur skört livet är och hur snabbt saker och ting kan förändras. Jag säger inte att varje stund av de senaste sju åren har varit svår – jag har fått många fina och goda erfarenheter också. Men det jag var med om i januari 2009 önskar jag ingen. Det har förändrat mig på många sätt. En bestående förändring är att jag aldrig tar nåt eller nån det minsta för givet/n längre. Ändå känner jag mig idag som att jag befinner mig i solen, fast ändå på rätt sida av säkerhetsnätet.
Tacksamhet och sol känner jag på rätt sida om säkerhetsnätet snart. (Nätet sitter på Fästmöns balle*.)
Torsdagskvällen blev lugn. Jag laddar för jobbstarten på måndag, naturligtvis, men nu har jag nog fixat det mesta som jag behöver få klart innan dess. Därför packade jag upp min present från yngsta bonusdottern och gladdes åt att det var ett glas med lock och sugrör matchande det Anna fick. Till våra glas fick vi också en stor behållare/tank där vi kan ha till exempel isvatten, saft eller kanske bål. En burk med lock är inte heller dumt att ha nu när det är balleväder** och en kanske sitter i solen med en pilsner. Men igår kväll, när det började blåsa lite senare, gjorde jag hett Tobleronekaffe och tog med mig ut på ballen. Till det mumsade jag på kakorna som sagda bonusdotter också bakat. Måste säga att jag är imponerad av kakbaket – kakorna var jättegoda! Och presenten till mig och Anna alldeles för dyr… Tacksamhet!!!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Jag är i alla fall fin och nyklippt i håret…
I natt sov jag lite bättre, men jag har svårt att komma till ro. Det är så mycket spännande som händer just nu och tankarna vill liksom aldrig sluta snurra. Det är mest bra tankar, dessutom. Det har varit lite brist på såna.
I morse sov jag ända till 7.30. Alarmet var ställt till åtta, för jag hade tid för klippning klockan tio. Kalufsen hade växt bra mycket sen sist och jag var tacksam att det gick att flytta den ursprungliga klipptiden närmare – från tisdag till fredag. Och nä. Nån skönhet är jag INTE, men M gör mig i alla fall fin i håret. Därför bjuckar jag på en selfie där jag faktiskt inte gör nån större grimas utan mest är mig själv. Mest… stel… (Det är skitsvårt att fota sig själv, ju!) Notera också att jag inte är iklädd tjockis-svart utan clown-rött. VAD HAR HÄNT???
Efter att ha pladdrat konstant med M gick jag för att ta bussen hem – bara för att se den passera mitt framför näsan. Då tog jag ett snabbt beslut att traska över Kungsgatan till Sandys för att ladda batterierna med en kaffe och nånting till idag. Det blev deras übergoda cappuccino och en ENORM bit morotskaka – enda sättet för mig att få i mig morötter som är så nyttiga… Givetvis laddade jag mobilbatteriet också i deras smarta laddstation. Önskar att fler kaféer och matställen tog efter detta!!!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Medan jag mätt och go’ väntade på bussen sammanfattade jag för mig själv hur mycket och var det byggs här i Uppsala. Det senaste året – eller egentligen åreN! – har jag varit ytterst sällan på stan. Inte är det kul att gå på stan om en inte har varken ärenden eller pengar?! Redan på vägen in till stan har det smällts upp flera nya hus. Jag undrar vilka som bor där, för är det hyreslägenheter är hyrorna säkert lika enorma som morotskakan fast i negativ bemärkelse; är det bostadsrätter är insatserna motsvarande höga. Vem har råd, liksom??? När en lever på a-kassa lär en sig att få pengarna att räcka till – UTAN att skaffa lån och plastkort. Sånt är en nämligen utestängd från när en inte har en lön. Nu har jag lärt mig leva på nästan ingenting. De månader jag fick 800 kronor över på ersättningen från a-kassan efter att alla räkningar var betalda var riktiga LYXMÅNADER. Notera att existensminimum, exklusive boendekostnad, var 4 675 kronor förra året för en ensamstående vuxen. En sån som jag hade aldrig heller fått en hyreslägenhet. Ingen hyresvärd, inte ens en kommunal som vi får nu från och med nästa månad (det har vi inte haft på en 20, 30 år, tror jag), vill ha hyresgäster utan inkomster.
Det här huset på Vaksalagatan har funnits i cirka tio år, men känns ändå ganska nytt.
Morotskakan var verkligen enorm så jag tog en annan buss än min vanliga hem bara för att få promenera en bit, cirka tio minuter. Magen blev väldigt förvånad och vet inte riktigt hur den ska förhålla sig. Jag har sagt till den att den får lugna sig och att det inte blir nåt mer att äta förrän senare i kväll. Då tänkte jag grilla lax och göra sås på rödlök, rom och crème fraiche.
Hemma i New Village noterade att nån gök från Halmstad har ringt två gånger på min fasta telefon. Eftersom namnet bakom numret tycks vara skyddat är det inget jag ringer upp. Det är så många företag som låtsas ha privatnummer som ringer. Dessutom är jag inte längre tvungen att svara på ALLA samtal eftersom de kan komma från presumtiva arbetsgivare. I stället sprättade jag ett brev med snigelposten från min nya arbetsgivare med en inbjudan till ett informationsmöte för nyanställda i slutet av maj. Jag nästan grät när jag läste det – av glädje. Och tacksamhet!
Vidare blev jag mycket glad för det fina vykortet från Sister of Pain, du vet hon med skyddsänglarna. Det var ett perfekt kort att skicka till en bokmal som jag, men jag blev också så glad över de fina orden på kortets baksida. Tänk att det finns såna fina människor som en bara har träffat i cyberspace… Alla är uppenbarligen inte troll eller galna… Tacksamhet!
Detta bildspel kräver JavaScript.
I morse när jag vaknade var det första jag såg ett av hyllplanen med olästa böcker. Redan då kände jag en sån där ilning av sol i sinne och tacksamhet. Tänk så mycket spännande jag lär få vara med om framöver – såväl i fiktiva världar som i verkliga livet… TACK ALLA som inte har sett mig som en loser!
Mycket spännande väntar i såväl fiktiva världar som i det verkliga livet.
*balle = balkong
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged ansikte, Astrid Lindgren, avgjort, ärlighet vara längst, barnbok, biografi, Bokens Dag, Denna dagen ett liv, dotter, drabbas, få rejält på tafsen, förändras, förvånad, flytta, graviditet, grått och vått, hånskratta, höst, hem, information, inomhus, Jens Andersen, jubla, kaffe, kan, Karin Nyman, klättra, kränga kakor, Lars Lindgren, läsa, lättare till sinnet, lördagsmorgon, leva, litteratur, litterärt genombrott, livet, ljuga, lossna, lyckas, lyhört hus, lyx, märkligt, mörker, Motala, nämnas i förbifarten, nå gränsen, nederbörd, njuta, nuet, nya möjligheter, palla, perkolator, Pippi Långstrump, plötsligt, poppa upp, radiomast, rätt och väntat, rättvisa, regn, självinsikt, skavanker, skoningslös sol, skratta rått, skriva, slå tillbaka, snöflingor, son, sorg, spännande upptäckter, tegelsten, tillvaro, tvättmaskin, underlig känsla, vakna tidigt, vår, verkligheten, vicka på persiennerna on 05 mars 2016|
2 Comments »
Ett förvånat inlägg.
Det har… lossnat…
Livet är sannerligen märkligt. I skrivande stund känns det som om det har… lossnat på ett visst plan för min del. Känslan är underlig. Och att säga att nåt skulle vara avgjort vore att ljuga. Men jag har gjort spännande upptäckter och har fått spännande information den här veckan. Detta i sin tur har gjort mig… lättare till sinnet. Dels för att nya möjligheter kan öppna sig, dels för att det trots allt verkar finnas nån form av rättvisa.
Vad gäller det senare finns det säkert människor som skulle skratta RÅTT. Såna som jag skrattar inte alls åt det utan tänker att det både var rätt och väntat, men ju ändå är en sorg för den som drabbas. Självinsikt är en bra egenskap. Det är nåt jag har jobbat med oerhört de senaste åren. Jag är inte rätt person att säga huruvida jag har lyckats eller inte – det får andra avgöra. Men en sak som jag alltid har haft med mig genom livet är att jag aldrig ljuger om vad jag kan eller inte kan. Sånt slår tillbaka för eller senare och vad jag förstår har nån fått rejält på tafsen nu. Men, som sagt, jag kan varken njuta eller hånskratta. Jag konstaterar att ärlighet varar längst och är bäst.
Kom hösten igår kväll?
Igår kväll jublade jag däremot och trodde att hösten var här. Det fullkomligt vräkte ner regn. Och i morse när jag försiktigt vickade på persiennerna föll stora flingor snö. I skrivande stund verkar det inte falla nån nederbörd alls, men det är grått och vått ute. Det är en sån här dag när det passar bäst att vara inomhus och läsa. Jag tänker på somliga som skulle ge sig av och ut tidigt för att kränga kakor (!). Det kan inte ha varit/vara roligt i det här vädret… Men personligen gillar jag regn och mörker och höst, samtidigt som jag naturligtvis vet att det inte är höst på gång utan vår. Vår med skoningslös sol som avslöjar alla (nya) skavanker både i mitt hem och i mitt ansikte. En borde göra nåt åt det. Flytta, till exempel. Jag har för länge sen nått gränsen för vad jag pallar att höra. En vill liksom inte höra allt som försiggår i detta lyhörda…
I morse vaknade jag naturligtvis tidigt, vid sju-tiden. Medan andra startade sin tvättmaskin perkolerade jag kaffe och kröp ner under täcket igen. Jag läser Jens Andersen-biografin om Astrid Lindgren och det är en riktigt tung tegelsten. Därför passar det bra att ligga och läsa den. Nu har jag läst över hälften. Den första tredjedelen av boken handlar om Astrid Lindgrens första graviditet och sonen Lasse. Dottern Karin nämns liksom i förbifarten. Ändå var det tack vare henne som Pippi Långstrump kom till. Och Pippi i sin tur var ju den barnboksfigur som gjorde att Astrid Lindgren fick sitt litterära genombrott. Men, men… jag flinar när jag läser att Astrid Lindgren då och då poppade upp i Metropolen Byhålan, bland annat i en radiomast…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Innan den här lördagen är till ända ska jag försöka leva lite. Jag har inlett den med läsning och skrivande, nu är det dags för verkligheten, nuet, livet… Tillvaron, som kanske är på väg att förändras IGEN, nu när det känns som om det har lossnat lite…
Ha en riktigt go lördag!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Epikuréiskt, Personligt, tagged 1980-talet, 1990-talet, Ahlgrens bilar, animaliskt färgämne, anstalt, äta, bil, bläck, Bugatti, choklad, chokladbit, Cloetta, dömas, favorit, favoritgodis, färg, född, förändras, försäljning, fett, form, Gamla Linköping, Gävle, glögg, go och gla, godis, godis är gott, hallonlakritsskalle, handskfack, hälsoprodukt, Hemmakvälls idolgodis-tävling, ingen lögn, jättegod, julgranar, kalorier, kexchoklad, kiosk, klassiker, kolhydrater, låda, långresa, lösgodis, lösvikt, Ljungsbro, marshmallows, mat, mest köpt, mineralvatten, mun, museum, muta, mutbrott, originalsmak, ost, parfym, påse, permis, plit, protein, råttår, röd, reklam, rymdskepp, salt, söndag, skokräm, skräpa ner, skumbitar, slalom, smak, smaker, smula, sockerkick, sportbil, stoppa, storlek, sur, sursockrad, Sverige, Sveriges bästa lösgodis 2014, tapeter, törstig, trött, tur, tvättmedel, Västerås, vegetarian, vit grön, Volvo V70, vuxen on 16 augusti 2015|
6 Comments »
Ett gott inlägg.
Det är söndag. Jag är vuxen. Jag kan äta godis alla dar i veckan om jag vill. Naturligtvis borde jag inte. Men jag kan. Godis är gott. Att säga att jag älskar godis är inte nån lögn.
Choklad, förresten, lanserades som en hälsoprodukt när den kom till Sverige. Det lärde jag mig för länge sen under ett besök i Gamla Linköping där Cloetta hade (har?) ett litet museum. En av Cloettas – och Sveriges! – mest kända chokladbitar är Kexchoklad. Den är jättegod, tycker jag, men den är svår att äta utan att skräpa ner. Smulor överallt, du vet.
Eh… oj då… Det blev visst fel bild…
Om tre år fyller Kexchoklad 80 år. Den har förändrats en del genom åren. På 1970-talet, till exempel, kom nya smaker och storlekar. I mitten av 1970-talet fördubblades försäljningen av Kexchoklad. Reklamen för chokladen har gått från slalom (”Slalomåkare faller för läckra kex!”) till 1990-talets klassiska
Go’ och gla’, Kexchokla’!
En gång användes Kexchoklad till och med som muta. År 2004 hade en fånge vid anstalten i Västerås med sig för mycket mat tillbaka efter en permis. En ost och en låda Kexchoklad gjorde att pliten såg åt ett annat håll. Detta ledde senare till att pliten dömdes för mutbrott.
En annan klassiker är Ahlgrens bilar. Ofta när jag ger mig ut på långresa med Clark Kent* har jag med mig en påse bilar i handskfacket. När jag blir trött får jag en sockerkick utan att bli alltför törstig. Men vilka var Ahlgrens, ijenklien???
Ahlgrens bilar – alltid i min bil på långresa!
Bröderna Fredrik och Adolf Ahlgren startade företaget Ahlgrens i Gävle redan 1885. Från början gjorde de färg, tapeter, skokräm, parfym, tvättmedel och bläck. Men 1953 började de göra sina bilar. De hade tänkt göra nåt liknande marshmallows, men skumbitarna blev för små. Nån tyckte att bitarna såg ut som sportbilen Bugatti. Ahlgrens bilar var födda!
Originalbilarna var vita, röda och gröna. Kioskerna sålde dem i lösvikt – för ett öre styck. Det minns inte jag, fast… jag föddes ju lite senare än 1953. De vita bilarna har alltid varit mina favoriter. Smakerna varierar idag – det finns sura, salta, sursockrade med flera. Jag tycker att originalsmaken är bäst. Ahlgrens bilar har också gjorts i andra former än bilar, till exempel julgranar, rymdskepp, rattar, Volvo V70 med mera. Lustigt nog görs Ahlgrens bilar idag i Ljungsbro, där Cloetta finns. Oavsett hur, vad och var gäller fortfarande reklamen för Ahlgrens bilar:
Den är Sveriges mest köpta bil – det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!
Hallonlakritsskalle är en favorit i min lösgodispåse.
En godisbit som alltid hamnar i påsen när jag köper lösgodis är hallonlakritsskallen. Den är en ganska ny godis jämfört med Kexchoklad och Ahlgrens bilar, bara 14 år. Den som är vegetarian kan inte äta hallonlakritsskalle, för den innehåller ett animaliskt färgämne. Så det är tur att det var ganska länge sen jag käkade rent vegetariskt. Förutom färg innehåller en skalle 46 kcal och 11 gram kolhydrater, men inget fett eller protein.
Hallonlakrits finns även som glögg och mineralvatten. Det låter däremot inte så gott, tycker jag. Förra året utsågs hallonlakritsskallen till Sveriges bästa lösgodis i Hemmakvälls idolgodis-tävling.
Så… vilket är DITT favoritgodis??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Personligt, Vänner, tagged 100-lista, armkrok, ändra mig, äta, önskning, bo tillsammans, bucketlist, dansa, dröm, drömresa, förändras, fira jul, foto, fyrfota sällskap, gå hädan, hemma, hund, i skrivande stund, innan man dör, inspirerad, Kairo, knätofs, kul, lämna det jordiska, längta, lösenskyddat inlägg, mysbyxa, Oliver Bonjoch, omöjligt, oroligheter, ostron, prova, punkter, resa, romantiskt, sex, trams-dansa, träffas, utomlands, Venedig, veta, vidrigt on 25 januari 2015|
6 Comments »
Ett inlägg om att göra det man vill innan man dör.
Inspirerad av vännen Jerry ville jag också skriva några ord om min bucketlist. Du vet, en sån där lista med saker man vill göra innan man sparkar till den där hinken och lämnar det jordiska. Tidigare har jag skrivit om min och Fästmöns 100-lista i ett lösenskyddat inlägg. Tanken var att det skulle bli nån sorts bucketlista. Fast vi kom bara till ett fåtal punkter… Vi har väl inte så stora önskningar… Här kommer sex av våra punkter:
- Äta ostron. Det är nåt jag skulle vilja göra även om jag tycker att det verkar rätt vidrigt. Men jag kan ju inte veta att det är vidrigt innan jag har provat, eller hur?
- Dansa med varandra. Vi brukar trams-dansa i armkrok här hemma och låtsas att vi har knätofsar på våra mysbyxor. Att dansa på riktigt vore kul!
-
Resa till Venedig. Tidigare gick min drömresa till Kairo, men efter alla oroligheter där har jag ändrat mig. Venedig låter romantiskt och bra och dit skulle jag vilja resa med Anna. Eller egentligen… jag skulle vilja resa utomlands nästan vart som helst med Anna – bara för att det är omöjligt i skrivande stund.
- Fira jul tillsammans. Det har vi aldrig gjort trots att åtta jular har passerat sen vi träffades.
- Bo tillsammans. Det är en dröm som kräver att vissa saker förändras först. Men bo tillsammans med Anna vill jag göra innan jag går hädan.
- Ha en hund. Och om vi bor tillsammans skulle vi kunna ha en hund tillsammans. Jag längtar jättemycket efter ett fyrfota sällskap, men även det är tyvärr omöjligt just nu.
Och nu vill jag förstås veta om DU har en bucketlist! Blogga gärna om det och länka hit till min blogg.
Här kan du läsa om Jerrys bucketlist!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Diskutabelt, Personligt, tagged Annika Östberg, älta, blind, citat, döv, förändras, förlamad, format, hund, innersta, kasta sig på, liten, litteratur, Livet är en gåva, nästla sig in, ogjorda, ord, påverka, promenera, Se ljuset i det svarta, skog, stilla, tack, trevlig, uppleva, utseende, vidunderlig on 19 mars 2014|
2 Comments »
Ett inlägg om ord som påverkar.
Jag läser en vidunderlig liten bok just nu. Den kan tyckas liten till formatet och har ett trevligt utseende. På omslaget promenerar en kvinna och hennes hund i skogen.
Det är Annika Östbergs bok Se ljuset i det svarta. Och orden kastar sig på mig, nästlar sig in i det allra innersta. Lite mer om boken kommer vid ett senare tillfälle. Nu bjuder jag bara på detta citat:
[…] Att älta det som har hänt och som jag ändå inte kan göra något åt, vore att göra mig själv blind, döv och förlamad inför det jag upplever nu. Saker som redan skett står absolut stilla, förändras inte och kan aldrig göras ogjorda. […]
Livet är kort. Tack för att du sa till mig att det är en gåva, Annika!
0.000000
0.000000
Read Full Post »
Posted in Familj, Personligt, TV, tagged 1920-talet, avlida, barn, barn-TV-tittande, BB, brittisk, Downton Abbey säsong fyra, efterlängtad, farmor, föda, förändras, halvår, kvinnoroll, leva, pappa, paus, samhällsutveckling, skådespelare, skydda, spännande, stor sorg, trafikolycka, TV-serie, underhållning on 02 november 2013|
Ett inlägg om en brittisk TV-serie.
I kväll var det dags för säsongsstarten av en efterlängtad TV-serie: Downton Abbey körde igång för fjärde vändan med det första av åtta avsnitt. Fästmön och jag gjorde paus i vårt barn-TV-tittande och ägnade oss åt att glo på… 1922.
Mary får håret fixat av Anna. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: NBC.)
Den förra säsongen slutade med att Matthew avled i en trafikolycka på väg till BB där Mary just fött deras son. När säsong fyra startar är Mary fortfarande i stor sorg, trots att det har gått ett halvår sen olyckan. Hennes pappa försöker skydda henne, medan de flesta andra försöker få henne att leva igen. Till sist blir det min favorit, farmor Crawley, som når fram.
Riktigt bra och spännande start på serien! Serien är ju främst underhållning, men ger också en stor inblick i kvinnorollen och hur den förändras i den snabba samhällsutvecklingen. Som vanligt är skådespelarprestationerna på topp.
Första avsnittet får högsta Toffelbetyg – och det är jag övertygad om att resten av delarna i säsong fyra också får!
Livet är kort.
0.000000
0.000000
Read Full Post »
Posted in Epikuréiskt, Familj, Personligt, Trams, Vänner, tagged blötlägga, bröd, förändras, förstoringsglas, fenomen, glada mackor, glasburk, höstbad, herr Kantarell, humor, köksskåp, kista, leka berg-och-dal-bana, lupp, mätt, må illa, middag, minimal, nyfiken, pluralis, söndgsmiddag, torkade kantareller, tuggmotstånd, upphottad, uppsluppna on 30 september 2013|
2 Comments »
Ett inlägg om dagens upphottade middag – kantarellsoppa med kantareller.
Som jag avslöjade igår såg jag herr Kantarell vid middagen…
Bröd och kantarellsoppa = Tofflisk söndagsmiddag.
Men det var knappt. Jag tog fram både lupp och förstoringsglas. Herr Kantarell var minimal i soppan. Kära Fästmön påminde mig dock idag om att jag har resurser i ett köksskåp i form av torkade kantareller, plockade av antingen Den Hjärtegoda L eller mammakusinen B. Tog en näve och blötlade under dan. Sen hottade jag upp gårdagens soppa med herrarna Kantareller – i pluralis!
Glada mackor och upphottad kantarellsoppa – med herrarna Kantareller i.
Och se! Det uppstod ett fenomen som heter… tuggmotstånd! Jag är dessutom mätt så jag mår illa. Herrar Kantareller leker berg-och-dalbana i min kista. Tänk så uppsluppna de blev av att komma ut ur glasburken och få sig ett litet höstbad.
Nu vill jag förstås veta vad DU har ätit till middag idag. För nyfiken är jag fortfarande. En del saker förändras inte över natt. Bara kantarellsoppor.
Livet är kort.
0.000000
0.000000
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Ironi, Personligt, Puckon, TV, tagged Aftonbladet, anarkistisk arbetsförmedling, arbetslös, artikelserie, årsskifte, Bertil Ternert, cyberspace, empati, estimera, Expressen, Facebook, förändras, förordnande, forskning, forskningscentrum, framtidsmöjlighet, Gunilla, härlig, höstdag, Hollywoodfruar, hoppa av, Hovet, informationschef, Kalifornien, köldgrader, knoppa in, kyla, lag, ledare, ledigt jobb, livet, lyfta fram, medkänsla, nattfrost, omdöme, omvärldsspaning, otäck, patienter, pension, pilotprojekt, post, promenad, regn, respekt, riksdag, sjukhuspersonal, sociala medier, sol, spännande, städa, straffas, suddknapp, Svenska Dagbladet, temperatur, tid, tillit, TV-fåtölj, tvätta, ungdomssynd on 25 september 2013|
Ett omvärldsspanande inlägg.
Innan jag fixar till mig för min dagliga promenad blir det lite omvärldsspaning i cyberspace. Måste ha lite koll på vad som har hänt sen sist. Här nedan lyfter jag fram sånt som andra kanske inte lyfter fram alla gånger…
Bra att kunna sudda ut ungdomssynder?
Kalifornien tvingar fram en suddknapp på Facebook. I måndags undertecknades en ny lag i Kalifornien. Den nya lagen handlar om att det måste finnas suddknappar på Facebook och andra stora internetställen. Detta för att man inte ska straffas hela livet för eventuella ungdomssynder… Den 1 januari 2015 träder lagen i kraft. Jag, som inte har nåt konto på Fejan, kan nog tycka att detta är en rätt bra lag. Människor förändras genom åren. Även Tofflor…
Hovets informationschef går i pension. Hovets informstionschef Bertil Ternert går i pension vid årsskiftet i samband med att hans förordnande går ut. Ser man på! Ett spännande och snart ledigt jobb att söka för undertecknad!
Nej vänta lite nu…
Kylan är på väg. Det varnas för nattfrost. Och det vet jag ju inte om jag estimerar. Jag vill ha härliga höstdagar med ömsom sol, ömsom regn. Köldgraderna kan få vänta! Här hos mig ska temperaturen ligga på mellan fem och tio grader. Dagtid, gissar jag. I natt var det fyra grader när jag knoppade in.
Vi klarar oss inte utan medkänsla! Svenska Dagbladet har en intressant artikelserie om just medkänsla. Bland annat om det nya forskningscentrumet som ska forska kring medkänsla, empati och tillit.
Hoppar av! Hoppas jag… (Bilden är lånad från Aftonbladets webbplats.)
Gunilla ska hoppa av! Jaa… Ibland händer det att jag tittar en stund på Hollywoodfruar. Igår gjorde jag det. Kan bara konstatera att Gunilla verkar inte klok i huvudet. Så när jag läser i Prav… Aftonbladet att hon ska hoppa av och att inget kan få henne att ändra sig tycker jag att det nog vore rätt bra. Att hon hoppar av, alltså. Otäck är mitt omdöme om Gunilla, sedd från TV-fåtöljen.
En anarkistisk arbetsförmedling. En tänkvärd Expressen-ledare som avslutas med orden:
Det är dags att visa respekt för riksdagen och inte minst för de arbetslösas framtidsmöjligheter.
Sjukhuspersonal bör ägna sig åt verkliga ting – patienter, till exempel.
Sjukhuspersonal ska få mer tid till patienter. Maj gadd! Krävs det ett pilotprojekt för att se om personal får mer tid för patienter om de slipper städa, tvätta och ta hand om post?
Livet är kort. Kanske blir det lite längre om sjukhuspersonal får ägna sig mer åt patienter.
0.000000
0.000000
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, Radio, TV, tagged ärr, ödmjuk inställning, blogg, bra, cancer, Cancerfonden, död, döden, det egna lidandet, förändras, går inte att bota, ha det tufft, I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början, ingen nytt, ingrepp, Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman, komma för nära, kort, Kristian Gidlund, kropp, lägga ifrån mig, läsa, Lena Nyman, litteratur, livet, mage, människor, oombedda råd, opåverkad, operation, ord, perspektiv, positivt, resa, resultat, självbiografi, skämmas, skit, strålbehandling, välskriven, värja mig, viktig on 11 augusti 2013|
2 Comments »
Ett inlägg om en bok som inte släpper greppet.
Egentligen borde jag inte läsa såna här böcker när jag inte mår bra. Samtidigt är det inte alls fel att läsa om andra som har det tufft. Det ger ett rejält perspektiv på det egna ”lidandet”. Jag har just läst Kristian Gidlunds bok I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början. Den tog, kan jag meddela!
Den här boken tog.
Kristian Gidlund har, precis som jag, ett ärr på magen. Men mitt är kortare och resultatet av ingreppet hos mig blev bra och positivt. För Kristian Gidlund gjorde det ingen nytta. Hans resa mot döden har påbörjats alldeles för tidigt. Han är 29 år idag.
Våren 2011 får Kristian Gidlund veta att han har cancer i magen. Han opereras och utsätter sin kropp för strålbehandling. Det ser ut att gå bra. Men för ett år sen kom skiten tillbaka. Cancern går inte att bota.
Jag har varken läst Kristian Gidlunds blogg, sett honom på TV eller hört honom på radio. Det var opåverkad som jag började läsa boken. Skickade efter den tillsammans med Lena Nyman-biografin. Hon är död sen ett, han är… inte död än, men snart.
Många gånger under läsningen får jag lägga boken ifrån mig. Texterna kommer för nära. Jag värjer mig mot alla ord… om döden. Jag orkar inte. Men då skäms jag. Kristian Gidlund befinner sig inte bara bland orden. Han befinner sig i en kropp som håller på att dö och han kan baske mig inte lägga den ifrån sig!!! (Han kommer inte heller undan alla oombedda råd… Hur människor är ibland, alltså…)
Den här boken är inte bara välskriven, den bär på så mycket viktigt. Alla som inte har en ödmjuk inställning till livet borde verkligen läsa den. Och jag lovar dig, du förändras under läsningen! Dessutom, om du köper boken går tio pix till Cancerfonden.
Lägsta betyg till cancer, högsta betyg till den här boken!
Livet är kort.
59.858564
17.638927
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 