Ett inlägg om en bok.
Det är ett vackert namn Anna Jansson har gett sin senaste bok. Skymningens barfotabarn… Barfotabarn refererar förstås till Nils Ferlins dikt. Nils Ferlin, som pappa skrev sin litteraturuppsats om. Den här boken handlar emellertid inte om nåt vackert. Däremot blev den en tycka-synd-om-present till mig själv för min onda rygg.
En gammal man av tysk härkomst hittas skjuten i huvudet på Gotland. Maria Wern får i uppdrag att utreda mordet. Hon hittar inget motiv, men människorna i mannens närhet är lite… märkliga. I samma veva dör en person i Marias familj – och hon får kontakt med en annan person. Barnen är på kollo och där finns en flicka som verkar fara illa.
Låter det rörigt? Nja, rörigt är det egentligen inte, men det är lite för många berättelser i en och samma bok för att det ska bli riktigt bra. Jag gissar att huvudsyftet är att skriva om främlingsfientlighet och rasism i dåtid och i nutid. Sen handlar det om familjehemligheter, psykisk sjukdom, mobbning… och så mord, förstås.
Jag gillar Anna Janssons böcker. Framför allt gillar jag hennes sätt att skriva och skapa spänning. Den här boken är inget undantag. Den är verkligen spännande. Men det blir alldeles för många berättelser i berättelsen. Det hela spretar för mycket, helt enkelt.
Toffelomdömet hamnar inte högre än medel den här gången. Tyvärr.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 