Själens furir är död

Ett inlägg om en författare.

---

 

Ett ganska sönderläst exemplar av Göran Palms Dikter på vers och prosa…

Det var med viss bestörtning jag läste mejlet från Karneval förlag nu framåt kvällen. Mejlet att författaren Göran Palm avled idag. Göran Palm var en av de stora poeterna under 1960-talet. Men hans och min ”kärlekshistoria” börjar först i tidigt 1980-tal. Det var då jag gick på folkhögskola och läste Göran Palms Själens furir, en långdikt som gjorde ett outplånligt intryck på mig.

I början av 1980-talet var också tiden när Göran Palm var med och grundade föreningen Liv i Sverige. Föreningen, med syfte att främja självbiografiskt berättande i både tal och skrift. Något senare gav Göran Palm ut sin Vintersaga. Detta livsverk höll han på att arbeta om under de senaste åren. Vintersagan Sverige, som blir det nya namnet, beräknas komma ut i omarbetat skick i augusti i år.

Men det var Själens furir som fastnade i mig. Här kommer därför några rader ur den:

[…] Sedan tjugo, nästan trettio år bor han i mig,
det är lång tid. Hur han kom? Jag vet inte.
Hur fick ni er domare? Och ni er diakon?
En dag började furiren bara kommendera.
När jag var sju år var jag livrädd för en stor hund.
Han behövde knappast hoppa för att bita mig i mössan.
Jag ville gå omvägar, men furiren drev mig fram:
Du är väl inte feg? han vill ju bara leka!
Så lekte hunden tills mina byxor måste lappas.
Vid elva års ålder avskydde jag scouterna.
Tjimmelacke tjimmelacke tjau tjau tjau!
Strax anmälde han mig till KFUM:s sommarläger.
Så kom puberteten. Det kanske är bäst att tala tyst
om puberteten. Då härjade han över hela kroppen.
I gymnasiet kom det flickor i min klass,
och något ljuvare än världsrekord hägrade
för blicken: Föräldrafritt med Moonlight Serenade”.
Men han avbröt varje slowfox med att ropa:
Hon tycker att du luktar, håll dig på avstånd!
Endast schottis med rödblommiga flickor
kunde genomföras ostört. Med tiden
blev det mindre idrott och allt mera litteratur.
Furiren: Nu har du misslyckats som idrottsman,
på samma sätt kommer du att misslyckas som diktare!
Till slut tog jag studenten och skulle ta ett sommarjobb.
Jag tänkte: Vad som helst men inte Handelsflottan.
Han svarade: Till sjöss! Och därvid blev det.

Men med åren slutar man väl upp att lyda?
Man blir sin egen, som det heter? Jo, lyckligtvis.
Och då blir trycket lättare? Tyvärr inte.
Vad som sker är bara att furiren blir ens egen.
Man säger inte längre pappa, Gud, magistern
eller något sådant utan ”samvetets röst”.
Vad han än gör blir det jag som ställs till svars.

Jag skär mig på brödkniven, det gör oerhört ont.

Tänk på barnen i Kongo!

En naken väninna kryper ner i min säng.

Hugg av din lilla stake!

Det kommer en bil i hög fart emot mig.

Ställ dig framför den!

Vaktparaden marscherar nedför Slottsbacken.

Stig in i ledet bakom tamburmajoren!

Jarl Kulle passerar med sin hustru.

Be att få fru Kulles autograf!

Pär Lagerkvist stiger ur en taxi.

Säg att ”Barabbas”
är den roligaste bok du läst!

Jag fyller i en postgiroblankett till Röda Korset.

En tia för att glömma världens nöd!

En ålderstigen släkting kommer svartklädd
ut från Elimkapellet.

Säg att du brukar tänka på henne
när du onanerar!
Hon kan behöva lite uppmuntran.

En trådbuss bromsar in,
i fönstret skylten VÄNLIGA TRAFIKVECKAN.

Träng dig före alla andra i kön
och skaka hjärtligt hand med föraren!

Jag stannar framför Reisens bakficka.

Kasta ditt vatten medan du studerar
matsedeln! Naturen måste ha sin gång. 

En officersgrupp lämnar baren.

Påminn dem om att du inte varit inkallad
på länge!

En man med träben kommer hoppande på sina kryckor.

Kan du se en medmänniska lida så?
Erbjud honom ett av dina friska ben!

För att ett ögonblick slippa trafiken går jag in i en tobaksaffär,
3:25 för John Silver, 40 öre för Expressen.
Expediten ger mig Aftonbladet.

Ta fram din vattenpistol
och blöt ner alla hennes tidningar!

Men jag har ju ingen vattenpistol…

Spotta i så fall!

Men jag är torr i munnen…

Stryp henne då! Stryp henne med Aftonbladet. […]

Tack Göran Palm för att du blev min Själens furir, för att du väckte min lust och vilja att skriva!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Har du tappat din sko, du barfota-Toffla i livet?

Ett inlägg om tappade ord, en tappad sko och lite annat, men INTE nån borttappad Toffla!

---

 

Det är inte bara ord som tappas. Nån har tappat en sko också.

Ibland kan en tappa sina ord. Ibland tappar jag mina ord. Senast idag och av häpnad över hur nån kan vara så grym. Vad det handlar om tänker jag inte gå in närmare på. Men hade det skett igår hade nog Tofflan tappat koncepterna helt.

Jag älskar Nils Ferlins dikt om vår otillräcklighet, Du har tappat ditt ord. Nils Ferlin var för övrigt ämne för min pappas trebetygsuppsats i litteraturhistoria, nån gång runt…. 1950, tror jag. Pappa träffade till och med Nils Ferlin. När det var dags för mig att skriva uppsats hette det C-uppsats och ämnet litteraturvetenskap. Jag skrev om Gustaf Fröding, också en sorglig figur, men redan död, dårå, när jag skrev om honom.

Men Ferlins dikt, Du har tappat ditt ord, den skickar jag i en viss riktning och sen släpper jag det här!

Du har tappat ditt ord

(ur Barfotabarn (1933)

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

---

 

Idag på lunchen sken solen så rart igen, precis som igår. Jag tog en promenad över till ICA och köpte sallad från buffén. Det var då jag såg den lilla tappade skon på bilden ovan. Så är det nån liten som saknar… en högersko, tror jag… hör av dig till mig så berättar jag var den finns! (<== Och detta är naturligtvis skämtsamt sagt eftersom en sån liten person troligen knappt har lärt sig prata än)

Min jobbdag har varit lika bra som de övriga fyra. Jag har en toppenbra kollega i rummet bredvid och jag har en chef på plats som jag gillar. Det är en sån där chef som jag skulle unna alla. Lyhördhet och snabbt agerande tillhör de främsta egenskaperna, det har jag genast noterat. Sen är det förstås ett plus att h*n berättade idag att h*n läser min blogg! 😛

Det är den sista i månaden och jag har skickat min första tidrapport till min arbetsgivare. Jag får betalt för hela 40 timmar i slutet av oktober. Med lite tur får jag några kronor från a-kassan också. Det gäller att försöka få ekonomin att gå ihop fram till första hela lönen i slutet av november. Det ska nog gå. Jag är van att leva på luft. Vi har ett födelsedagsbarn i familjen som ska firas i nästa vecka. Jag får gräva i min nödfallskassa så det blir nån form av present, för inte har jag mycket över på förra veckans utbetalning av a-kassa. Höjningen av den hade nämligen inte slagit igenom de veckor jag fyllt i kassakort för.

Gladiolusen från Elliot blommar med massor av blommor.

I kväll har jag vattnat mina växter och gett gladiolusen från Elliot lite påfyllning i vasen också. De var verkligen fantastiska exemplar, de blommar rikligt! Gårdagens tvätt har jag tagit hand om och sorterat in i lådor eller i strykhög. Jag orkar inte stryka i kväll.

Jag fick ett fint samtal från en god och omtänksam person som läser min blogg och blev så glad att jag är rädd att jag pladdrade för mycket. Sen skulle jag skriva lite och då ringde Fästmön. Vi har pratat om helgen och vad vi ska göra då, en blandning av nödvändigheter och roligheter.

Nu är jag så trött och hungrig att det susar i öronen. Jag ska rosta ett par mackor och värma på den där muggen kaffe jag inte hann dricka i morse. Och klockan 21 vill jag ha total tystnad för då ska jag glo på andra delen av Modus på TV4.

Jag önskar dig en riktigt fin kväll!

PS Data-wiz-kid-Tofflan lyckades lösa strulet med att datorn letade drivrutiner för scannern när jag pluggade in iPhonen för att dra över bilder. Jag är mycket stolt – både över att jag fixade detta utan att be om hjälp OCH för att jag tar så fina bilder. Ibland.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lars gav Cecil i bonus hos Sven-Harry

Ett utställt inlägg där rubriken med all säkerhet klarnar allt eftersom du läser vidare i texten.

---

 

Foto är ett av mina stora intressen, kanske näst efter litteratur. Men när Fästmön berättade att Lars Lerin hade en utställning på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm just de dagar vi skulle vara i Stan, var jag inte sen att nappa. Lars Lerin är framför allt konstnär. Han vann det litterära Augustpriset för bästa fackbok förra året för sin Naturlära. Dessutom har jag har hört honom sommarprata och jag har sett en dokumentärfilm på TV om honom, hans konst och hans kärlek. Så mitt sikte var inställt på Lars. Men jag fick också foto och Cecil Beaton på köpet, samt Kakan Hermansson och Nino Ramsby i lördags!

Audrey Hepburn fotad av Cecil Beaton 1963. (Bilden är lånad med tillstånd av Sven-Harrys konstmuseum)

Den där bilden av Audrey Hepburn från 1963… Jag gissar att jag inte är den enda som har fascinerats av den… Faktum är att jag skulle kunna ha blivit stående framför den i timmar. Den har sannerligen en rent hypnotisk effekt. Men där fanns så många fler verk av Cecil Beaton att beskåda, samtliga i svartvitt, förstås.

Vid första anblicken kan bilderna se väldigt… enkla ut. Inget märkvärdiga. Tittar en lite längre ser en så mycket mer – trots att porträttfigurerna inte alltid möter betraktarens blick.

Cecil Beaton föddes samma år som min morfar, 1904, och dog 1980. Han fotade stjärnor från filmen, kungligheter med flera från 1930-talet och cirka 40 år framåt. Jag hörde två äldre damer ampert konstatera i utställningssalen att Cecil Beatons bilder är alltför arrangerade. Ja, kanske det. Men är inte det ett av de allra bästa sätten att lyckas med just porträtt? Sen är det väl hur man arrangerar bilden som speglar objektet på ett speciellt sätt, tycker jag. I just detta arrangerande ligger Cecil Beatons styrka som porträttfotograf, enligt min mening.

Idag förvaltar Sotheby’s Cecil Beatons fantastiska samling, en samling som också består av verk från andra världskriget. Den som är i Stockholm kan se en bråkdel av dem på Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken augusti månad ut. Gör det!

Men Lars Lerin-utställningen, dårå? Lugn, den missade jag inte. I samband med EuroGames, ett HBTQ-evenemang med inslag av idrott, kultur och politik, visar Sven-Harrys konstmuseum en liten utställning med Lars Lerin samt även Kakan Hermansson och Nino Ramsby. EuroGames avslutades igår, söndag, men även denna utställning finns kvar månaden ut.

Detalj ur Tillsammans I till XXII av Lars Lerin (Lånat via Creative commons)

 

Transboy III av Nino Ramsby. (Lånat via Creative Commons)

Med vidlyftiga penseldrag (!) kan jag säga att Lars Lerins bilder av gaypar är mycket intima och nakna, Kakan Hermanssons verk ser ut som nåt ett dagisbarn framställt och Nino Ramsbys verk överraskade mig positivt, trots sin svärta. Eftersom den sistnämnde även är både sångare och musiker har han tänkt berätta om resan som transsexuell kille i bild, sång och dikt. Oerhört smärtsamt, oerhört nära, oerhört skört.

 

Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

 

Här hittar du Sven-Harrys:

Sven-Harrys konstmuseum finns på Eastmanvägen 10 – 12, nära Vasaparken, i Stockholm.

Museet har öppet onsdag – fredag kl. 11 – 19 samt lördag – söndag kl. 11 – 17. Tisdagar är reserverade för förbokade grupper!

Entré konsthallen: 100 kronor. Pensionär och studerande: 80 kronor. Barn och unga under 18 år: gratis

Sven-Harrys hem och konstsamling: 150 kronor (inkl. konsthallen). Pensionär och studerande: 130 kronor. Barn och unga under 18 år: gratis

Museet finns också på Fejan, Instagram och Vimeo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tomas Tranströmer (1931 – 2015)

Ett uppdiktat inlägg.

---

 

Poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer har avlidit. Jag gillade många av hans dikter, men min klara favorit är denna, så tydligt inspirerad av musiken. Känn glädjen i de lekande orden. Jag tror inte Tomas Tranströmer vilar i frid, för övrigt – han spelar med all säkerhet piano!

 

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalt trixande med skattepengar – igen

Ett inlägg om hur en offentlig verksamhet trixar med våra skattepengar utan att nån reagerar nämnvärt. Och hur sanna Karin Boyes ord är.

---

 

I slutet av förra veckan var det dags igen: Den Högsta Hönan inom en lokal offentlig verksamhet fick packa ihop sina personliga prylar och lämna det sjunkande skeppet byggnaden. Enligt arbetarpartiets företrädare hade detta föregåtts av att politikerna inte känt förtroende för sin högsta tjänstekvinna under den gångna hösten. (Notera, du som klickar på länken, att den högskoleutbildade journalisten inte kan stava till ”känt”.) För kvinnan kom det hela som en överraskning.

Surprise, surprise, var ordet!

sa Bill.

Ordet var surprise, surprise!

replikerade Bull.

Den avgående dirren får ett avgångsvederlag på tolv månadslöner. Eftersom hon har haft cirka 120 000 kronor i månadslön lär det bli nånstans närmare en och en halv miljon som plåster på såren. Ja nåt ska hon väl leva av när hon nu har avgått med omedelbar verkan.

Jag tycker att det är fruktansvärt när människor bara från en dag till en annan är utbytbara på det här viset. De får en summa pengar i kompensation och sen ska det vara bra. Hur det känns? Ja, bara den som har varit med om det vet. Karin Boyes ord

[…] Rött guld igår, torrt löv idag […]

i dikten Stjärnorna är verkligen på pricken!

Samtidigt har jag som skattebetalare svårt att tycka att det här är OK. Det är bland annat mina pengar som den avgående dirren får. Pengar, som kunde ha gått till vård av sjuka människor. Nej, det känns inte riktigt bra, även om jag till fullo förstår att personen ju måste ha en försörjning tills hon hittar ett nytt jobb.

Men nu kommer jag snart fram till det som är riktigt jävla märkligt, på ren svenska, i den här kråksången. I juni 2013 sparkades den nu avgående dirrens företrädare. Även hon fick plåster på såren, 24 månadslöner. Då var hon 63 år gammal och hade närmare 40 år i verksamhetens tjänst. Vilken trist sorti från arbetslivet! Jag tyckte att det var skamligt att hon skulle få sluta på detta sätt, men kände naturligtvis också att 24 månadslöner… Det var många miljoner som sjuka i vårt län gick miste om. Och så kände jag nånstans djupt inuti en liten djävul som pep av skadeglädje: det var ju kvinnan som skrev under min dödsdom en gång. Men jag ville visa att jag inte hade några hard feelings och var på vippen att stega fram till kvinnan ifråga när vi råkade mötas på en second hand-affär (!) ett par månader efter att hon hade slutat. Hon vände sig emellertid bort och jag tänkte att

Ja, ja… Hon är ju miljonär. Inte vill hon hälsa på en sån som jag.

Och nu kommer det: Medan en ny efterträdare ska letas till dirreposten som blev ledig i fredags har sossarna satt in… den som själv petades 2013. 

Alltså: den en gång petade ska ersätta personen som petade henne tills ny ordinarie dirre utses.

Kvinnan, den en gång (juni 2013) petade, har emellertid fortfarande avgångsvederlag, men representanten för arbetarpartiet lovade SvT Uppland att detta ska regleras. Hur det ska regleras angavs inte.

Det jag tycker är konstigt är inte så mycket det att arbetarpartiet utser en representant som är miljonär att tillfälligt leda organisationen. Sossarna förnekar sig icke och det bekräftar bara det korrekta i att inte rösta på dem för min del. Nej, det märkliga är dessa turer fram och tillbaka med direktörer. Tjänstemän som hålls om ryggarna av politikerna. Direktörer, vill säga. Vanliga dödliga hålls inte om några ryggar.

Ännu mera konstigt är det att ingen reagerar. Inte ens lokalmedia, som mjäkigt rapporterar/skriver av pressmeddelanden från organisationen i fråga. Men grävande och ifrågasättande kanske inte ingår i högskoleutbildningen av journalister nu för tiden? Var finns ni nu, ni som så ofta säger er vara allmänhetens företrädare och som hävdar folks rätt att få veta?

Rött LÖV igår, torrt löv idag stämmer också.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vägmärken

Ett inlägg om en bok.

---

 

För två veckor sen i morgon var Fästmön och jag på kyrkogårds-vandring på Gamla kyrkogården här i Uppsala. Det var en vandring med fokus på författare. Och även om Dag Hammarskjöld mest är känd för större saker än författarskap, blev vi ståendes en bra stund vid hans grav, för övrigt den sista på vandringen. Såväl guiden som en av deltagarna hade mycket att berätta om FN:s general-sekreterare, han som omkom i en flygolycka 1961. Därför tog jag det som ett tecken när jag nån timme efter avslutad vandring hittade hans postumt utgivna bok Vägmärken i en av boklådorna vid floden. Endast 60 kronor gav jag för den. I kväll har jag läst ut den. Men den kommer inte att hamna i nån hylla utan på mitt lilla coffeetable, bland andra spännande böcker jag då och då tar upp och bläddrar i.

Vägmärken består av sentenser, citat ur Bibeln, dikter, levnadsregler… En sorts dagboksanteckningar, kanske. Eller tweets, om Twitter hade funnits på den tiden. Inte helt enkla att tolka är de, men många av dem fastnar. Det är därför jag inte tänker stoppa in boken i nån bokhylla utan låta den ligga framme. Det här är egentligen inte nån bok man läser från pärm till pärm.

Toffelomdömet blir det högsta. Och jag är inte mindre nyfiken på Dag Hammarskjöld efter att ha läst den här boken!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skymningens barfotabarn

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det är ett vackert namn Anna Jansson har gett sin senaste bok. Skymningens barfotabarn… Barfotabarn refererar förstås till Nils Ferlins dikt. Nils Ferlin, som pappa skrev sin litteraturuppsats om. Den här boken handlar emellertid inte om nåt vackert. Däremot blev den en tycka-synd-om-present till mig själv för min onda rygg.

En gammal man av tysk härkomst hittas skjuten i huvudet på Gotland. Maria Wern får i uppdrag att utreda mordet. Hon hittar inget motiv, men människorna i mannens närhet är lite… märkliga. I samma veva dör en person i Marias familj – och hon får kontakt med en annan person. Barnen är på kollo och där finns en flicka som verkar fara illa.

Låter det rörigt? Nja, rörigt är det egentligen inte, men det är lite för många berättelser i en och samma bok för att det ska bli riktigt bra. Jag gissar att huvudsyftet är att skriva om främlingsfientlighet och rasism i dåtid och i nutid. Sen handlar det om familjehemligheter, psykisk sjukdom, mobbning… och så mord, förstås.

Jag gillar Anna Janssons böcker. Framför allt gillar jag hennes sätt att skriva och skapa spänning. Den här boken är inget undantag. Den är verkligen spännande. Men det blir alldeles för många berättelser i berättelsen. Det hela spretar för mycket, helt enkelt.

Toffelomdömet hamnar inte högre än medel den här gången. Tyvärr.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland stakar och lakan och ut i halkan

Ett inlägg om kvällen.

Snacka om Duracellkanin = jag! Och ändå går jag inte på varken batterier eller några skojiga piller. Känner mig övertrött och full av energi. Lite jobbigt är det att inte kunna koppla av, men det är ju en sån tid just nu. Mycket som måste fixas, helt enkelt.

Min kväll inleddes med att bädda rent och att tvätta lakan. Svarade sen på ett par mejl. Bland annat hade det kommit en förfrågan från nån som ville låna en bild att använda ihop med en dikt som ska publiceras i nån lokalblaska nånstans. Jag trodde jag hade ordning i mitt bildarkiv, men jisses så jag letade! Naturligtvis hade jag döpt filen fel, vilket jag till sist kom på.

In i duschen för att spola av mig och tvätta håret. Sen försöka klippa onda tånaglar – det är bara vidrigt. Jag har visst fått min pappas tår, trots att han inte var född med krökta – han gick alltför länge med för små skor under kriget. Alternativet var skor av tidningspapper…

Ut i förrådet for jag sen för att riva efter stakar och stjärnor. Det är visst första advent på söndag. In med skiten i gästrummet, fram med förlängningssladd, prova om allt funkar. En av stakarna var helt död, men jag har flera alternativ. In fact så många att jag inte minns vilka stakar och stjärnor jag brukar ha var. Förutom köket, där jättestjärnan och de två svarta smidesstakarna ska stå och sovrummet, där den blåa staken har sin plats. Sen… vete tusan… Hittade för övrigt stearinljus till de ”manuella” stakarna också. Eller två av dem. Den jag fick från förra jobbet får nog ligga kvar i sin ask. Den är inte riktigt… jag…

Stakar och stjärnor för provning.

Klockan var 20.45 när jag insåg att Fästmön var på väg att sluta sitt jobb. Att ta bussen skulle innebära att hon näppeligen var hemma före klockan 22 hos Prinskorven. Så efter sms-förfrågan om hon ville ha hämtning som besvarades jakande gav jag mig ut i bilen igen. Det var nästan så jag ångrade mig omgående. Det var nämligen snorhalt ute. Men vad gör man inte när man längtar..? Jag fick såväl pussar som en svart väska i utbyte. Och den svarta väskan innebär ett löfte om att Anna kommer hit på fredag!

En svart väska fick följa med mig hem. Matchar den renbäddade sängen finfint!

Lite snabbprat om helgen hann vi med i bilen. Vi tänker oss att helgen omfattar både nytta och nöje. Bland annat funderar vi på att ta en tur in till Stockholm på lördag för att sammanstråla med FEM & co för en fika. Vi har sen några ärenden vi måste göra, så troligen blir det en snabbvisit, bara. Men det vore så kul!

På söndag måste jag ägna ett par timmar åt min sista aktivitetsrapport för ett tag. Och så måste jag hämta mitt armbandsur. Inser hur mycket jag behöver det när jag jobbar.

Jobba, för resten… Jag har fått en hel del grattis och hälsningar via LinkedIn så jag är alldeles rörd. Och somliga saknar jag hur mycket som helst, dessutom.

Men nu bara måste jag borsta tanden och slänga mig bland mina rena lakan. Har en bok jag vill läsa ut, det har tagit alldeles för lång tid.

Suss gott! I morgon bitti runt sex-tiden kommer en hiss- och disslista på en blogg nära dig. Till dess vilar vi lite.

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketsläpp i september

Ett inlägg om månadens Månpocketböcker.

Den som läser min blogg vet att jag gillar böcker och att läsa. Den som läser lite noggrannare vet att jag gillar Månpocket, som jag tycker är en seriös och bra utgivare. Idag trillade månadens nyhetsbrev in. Därför serverar jag dig ett urval av september månads Månpocketsläpp. Urvalet står jag för, underlaget Månpocket.

Stallo av Stefan Spjut
Det finns en anledning till att vi fruktar mörkret. Till att man i forna tider hotade med det som rörde sig i skogen. Till att folksagor och myter aldrig dör.
Sarek, Lappland, 1987. Naturfotografen Gunnar Myrén upptäcker en oförklarlig detalj i ett av sina flygfoton. Upptäckten lämnar honom ingen ro – vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anar en hemlighet som varit fördold i sekler.
Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer. Mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.

Kajas resa av Carin Hjulström
En dag får Helena Åkerström en mystisk låda levererad till sitt hem. Den är fylld av dagböcker, tidningsartiklar, foton och ett brev från en anonym avsändare. Brevskrivaren hävdar att det är ett unikt historiskt material som hon vill ge till Helena i förhoppning om att hon, i egenskap av journalist, kan skriva om det.
Helena är först skeptisk, men blir alltmer fascinerad ju mer hon läser. Innehållet i lådan berättar den glömda historien om de mest brutala politiska mord som ägt rum på svensk mark i modern tid. Snart har hon påbörjat inte bara en artikel utan en hel bok om journalisten Kaja, som av en slump blev indragen i den tsartrogna Ryssligans kallblodiga jakt på bolsjevikanhängare.

Mick Jagger av Philip Norman
Mick Jagger är den oefterhärmliga sångaren i en av väldens mest inflytelserika och kontroversiella rockgrupper genom tiderna, Rolling Stones. Ett musikgeni vars karriär sträcker sig över fem årtionden och än idag fyller gruppen arenor runt om i världen.
I Philip Normans bok får vi följa musiklegenden från de tidiga skolåren och den trygga uppväxten i en medelklassmiljö i efterkrigstidens England. Till när han och Keith Richards träffar den coole och musikaliske Brian Jones och de tillsammans bildar Rolling Stones. Nu börjar ett närmast osannolik liv fyllt av droger, kvinnor, framgång, död och status som världens största rockmaskin.

Kaddish på motorcykel av Leif Zern
Leif Zern är känd som Sveriges skarpaste och mest kunniga teaterkritiker. Nu skriver han för första gången om sin bakgrund, närmare bestämt sin far, och om hur denne levde ett slags dubbelliv:
”Kaddish på motorcykel är en berättelse om min judiska uppväxt på Söder i Stockholm efter kriget. Om min pappa och hans liv i två världar – en ortodox jude som bejakade den moderna världen och utan att tveka ägnade sig åt nöjen som inte alltid stämde överens med religionens bud. Det är en bok som vandrar mellan olika miljöer – från skrädderier till idrottsarenor, från judiskt helgfirande till skrattfester på premiärbiograferna – och som själv bejakar det positiva i denna livshållning. En lycklig berättelse som slutar olyckligt.”

Främlingens barn av Alan Hollinghurst
Sensommaren 1913 kommer den unge adlige poeten Cecil Valance på besök till Two Acres, Cambridgevännen George Sawles familjeställe. Cecil skriver en dikt till Georges lillasyster Daphne, en dikt som kommer att finnas i den engelska litteraturhistorien som ett eko från en förlorad generation. En dikt om kärlek och ett England som redan när dikten skrivs håller på att försvinna.
När första världskriget är slut är poeten död och diktens innebörd och vem den egentligen var riktad till blir till mytiskt stoff som går i arv i decennier, både inom familjen, kritiken och litteraturhistorien. Vi får följa Daphne från tonår till ålderdom och i fonden av hennes liv ser vi ett Storbritannien i ständig förändring.

Livet är kort.

Read Full Post »

Miss Marple: The Moving Finger

Ett inlägg om en TV-film.

Kvällens Miss Marple: The Moving Finger (2006) inleds med en krasch. Jerry Burton kraschar – men han överlever. Hans syster Joanna hyr ett hus på landsbygden för att han ska få lite lugn och ro under sin konvalescens. Men vistelsen blir allt annat än lugn…

Miss Marple kommer förstås på vem mördaren är.

I den lilla byn är det nån som skriver anonyma brev med skvallriga anklagelser. Breven är så otäcka att advokatens fru begår självmord. Men sen sker ett mord på en person och polisen, miss Marple och Jerry Burton börjar tro att även självmordet är mord. Polisen är övertygad om att brevskrivaren är mördaren. En person som finns mitt ibland dem, en kvinna, dessutom.

Som vanligt är filmen baserad på en av Agatha Christies deckare med samma namn. Boken kom ut 1942 och titeln anspelar på ett citat ur en dikt ur Rubáiyát av Omar Khayyám, en persisk diktare som levde 1048 – 1131.

Jag bänkade mig förväntansfull och slog på 7:an på TV:n. Men i kväll blev jag lite besviken. Filmen var ganska seg, bitvis, och det blir inte riktigt spännande.

Toffelbetyget blir medel.

Livet är kort.

Read Full Post »