Skymningens barfotabarn

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det är ett vackert namn Anna Jansson har gett sin senaste bok. Skymningens barfotabarn… Barfotabarn refererar förstås till Nils Ferlins dikt. Nils Ferlin, som pappa skrev sin litteraturuppsats om. Den här boken handlar emellertid inte om nåt vackert. Däremot blev den en tycka-synd-om-present till mig själv för min onda rygg.

En gammal man av tysk härkomst hittas skjuten i huvudet på Gotland. Maria Wern får i uppdrag att utreda mordet. Hon hittar inget motiv, men människorna i mannens närhet är lite… märkliga. I samma veva dör en person i Marias familj – och hon får kontakt med en annan person. Barnen är på kollo och där finns en flicka som verkar fara illa.

Låter det rörigt? Nja, rörigt är det egentligen inte, men det är lite för många berättelser i en och samma bok för att det ska bli riktigt bra. Jag gissar att huvudsyftet är att skriva om främlingsfientlighet och rasism i dåtid och i nutid. Sen handlar det om familjehemligheter, psykisk sjukdom, mobbning… och så mord, förstås.

Jag gillar Anna Janssons böcker. Framför allt gillar jag hennes sätt att skriva och skapa spänning. Den här boken är inget undantag. Den är verkligen spännande. Men det blir alldeles för många berättelser i berättelsen. Det hela spretar för mycket, helt enkelt.

Toffelomdömet hamnar inte högre än medel den här gången. Tyvärr.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fyra dagar i april – Uppväckelsen

Ett inlägg där Tofflan beskriver hur hon och Fästmön TRODDE att de besökte ett boksläpp, men i själva verket hamnade på… ett väckelsemöte…

Jaa, jag gick över en timme tidigare från jobbet idag. Jag hade min presentation efter lunch och den blev inte alls som jag hade tänkt mig. En person blev till exempel synnerligen upprörd, medan andra personer blev… berörda och en och annan förblev oberörd. Allt detta var bra! Men nog om mitt triviala, dagens höjdpunkt, på självaste Världsbokdagen, var ju Boksläppet!

Anna och jag strålade samman i Saluhallen. Där var vi nästan ensamma – förutom de som jobbade där. Hur går de runt, affärerna, kan man undra…

I väntan på att klockan skulle bli 16.

Där väntade vi på att uret skulle bli 16 tillsammans med en söt, men snorig äldre herre. Den äldre mannen köpte kaffe och kaka. Sen packade han upp en laptop, tryckte i ett usb-minne och tog fram sin mobil.  Det trodde vi inte!

Vi hälsades välkomna på Upplandsmuseet av Magnus söta fru och därpå herr Författaren själv. Sen började det. Väckelsemötet! Jaa, det är sant!

Pastor Alkarp hälsar församlingen välkommen.

Församlingen fyllde hörsalen kapellet och pastor Alkarp kunde börja sin påskberättelse. En berättelse med helt andra aktörer än Pontius Pilatus, Judas och Jesus Kristus. Det var nassar, poliser och en och annan flicka i Magnus Alkarps Fyra dagar i april.

”Den som är utan synd, kaste första stenen…”

Just de här frejdiga flickorna, som vi för övrigt fick se både på stillbild och film, var minsann inte utan synd/skuld. Men några stenar hittade de inte, för dessa hade bortransporterats! De batongförsedda poliserna spelade en annan prominent roll i dramat.

Batongens längd?

Magnus berättade initierat och spännande om de där fyra påskdagarna i april. Några dagar som vi kanske borde studera mer lite till mans. Sen kan vi diskutera både den ena och den andra trosuppfattningen som existerar än idag.  För främlingsfientlighet finns ju fortfarande, liksom…

”Frid varde med eder…” Men polisen var allt annat än fridsam påsken 1943.

Varken författaren eller jag vill avslöja mer om bokens handling. Den som vill veta mer får köpa den, kort sagt. Själv väntar jag på ett recensionsexemplar, fräck som jag är. Dagens föredrag var dock en riktig… uppväckelse, helt värdig de påskdagar det skildrade.

Ljusets furste, Magnus Alkarp, berättar en historia som fortfarande är aktuell.

Aprilvädret mötte oss när vi kom ut med sol, för att strax gå över i regn.

Domkyrkotornen övervakade oss.

Vi passade på att kolla vattenståndet och fallet vid museet. Det var… rejält… Och på andra sidan stod nån och vinkade som en galning! (Jag skäms för att jag ser så illa…)

Vattenfallet och vinkande Ingrids ben.

Vi traskade mot bilen, nöjda med uppväckelsen. Och jag var glad att Anna äntligen fick träffa några från min lilla släkt. (Vi träffade sonen också, dottern var hemma med sjuk häst.)

Ett gallerförsett fönster vid restaurang Domtrappkällaren. Fönstret har ingenting med innehållet i inlägget att göra mer än att vi passerade det på väg till bilen.

Med magar bara lite fyllda med salta pinnar och bubbelvatten styrde vi kosan till Tokerian där vi inhandlade middag.

Dags för en sån nu???

Jag har fått ett grönt paket från vännen FEM, men jag ska göra allt för att hålla fingrarna i styr så jag inte sliter upp det förrän en av de där fyra dagarnas datum i Magnus bok infaller… Det blir svårt att låta bli. Jag tror att hon har stickat nåt. Fast samtidigt är innehållet inte direkt mjukt…

Har du blivit uppväckt idag eller vad har du hållit på med? Rita och berätta, vet jag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vårsläpp från Månpocket

Jag tänkte nästan skriva

Kosläpp 

i rubriken, men det handlar ju inte om kossor utan om nyutkomna pocketböcker från Månpocket. Här är några titlar som jag har valt av dem som kommer ut inom den närmaste framtiden:

Adjö det ljuva livet av Camilla Henemark & Carina Nunstedt
En historia om glamour, dekadens, uppgång och fall.
Hon var en stilikon och en diva. En scandal beauty som skapade löpsedlar vart än hon drog fram. Alla flockades runt henne, såväl idrotts- och popstjärnor som topparna inom politik och näringsliv, samt så småningom även Kungens innersta krets.
Under 2000-talet dalar Camillas stjärna. Det blir ett hårt fall som följs av hemlöshet, psykisk ohälsa och självmordsplaner. Det här är berättelsen om hennes hisnande liv. Om hur hon bestämde sig för att avsluta det och påbörja ett nytt.

Mörkt motiv av Louise Penny
När Jane Neal hittas död i skogen, skjuten med en pil rakt genom hjärtat, blåser det en kall höstvind genom den lilla byn Three Pines. Vem har dödat den omtyckta gamla kvinnan, och varför? Och finns det en anledning till att Jane dödades under förberedelserna till den årliga konstutställningen?
Det här är den första boken om kommissarie Gamache och den lilla idylliska byn Three Pines i Kanada. Serien har en stor läsekrets världen över och är flerfaldigt prisbelönt. Louise Pennys böcker har sedan debuten 2006 toppat många av världens försäljningslistor och översätts nu för första gången till svenska.

Jag ska göra dig så lycklig av Anne B. Ragde
1965: I bostadsrättsföreningen ”Ungdomens egna hem” utanför Trondheim sjuder det av otyglad livslust blandat med försök till social kontroll. Åtta familjer bor tätt inpå varandra, övervakar varandras klädsel, uppförande och levnadsvanor och har alltid tid att bjuda på en svidande kommentar. Här erbjuds allt från skvaller och barnpassning till hempermanent och påssoppa. Anne B Ragde målar upp en bild av en perfekt sextiotalsidyll. Bakom gardinerna finns både ensamhet och hemlig längtan, men tron på framtiden är osviklig.

Paradisträdgården av Amy Waldman
En jury samlas för att utse det bästa förslaget i en arkitekturtävling för ett minnesmärke där World Trade Center tidigare stod på Manhattan i New York. Deras röster faller på en grön och frodig trädgård, och när kuvertet med den anonyma vinnaren äntligen öppnas visar det sig vara en amerikansk muslim.
Paradisträdgården är en ytterst angelägen roman om vad främlingsfientlighet kan göra med oss människor. Amy Waldman skildrar de olika individerna i ett skräckslaget New York fullt av sörjande, aktivister och byråkrater – alla medmänniskor som kämpar för att nå fördelar och slåss för sina egna ideal.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dialog och öppenhet i bemötandet

Ja, jag VET! Det här ÄR ingen politisk blogg, men… När vänner och släktingar till mig till och med mordhotas för sina åsikter och sin forskning, då kan jag inte låta bli att blogga politiskt.

De svenska så kallade etablerade partierna har misslyckats. Det visar valutgången. Integrationspolitiken och invandrarfrågor har inte lyfts upp på agendan och fått uppmärksamhet och det tror jag personligen har orsakat att ett litet parti har lyckats få en plats i riksdagen. Det och ett allmänt missnöje mot befintliga partier och de frågor de har ansett viktiga.

Lokalblaskan har intervjuat invandrare på stan och i föreningar och de verkar tämligen överens:

Politikerna i de andra partierna har misslyckats. Men vi ska ha öppenhet mot det lilla missnöjespartiet.

Jag talade i måndags med flera av mina vänner som är invandrare och de var klart bekymrade över valutgången. Samtidigt som de var förbaskade för att de andra partierna bara tigit. När det lilla partiet har tagit upp invandrarfrågor har de andra partierna bara vänt sig bort i – ofta rent fysiskt (vilket påminner mig om några…) – syfte att ignorera partiet. För mig kommer det gamla talesättet

Den som tiger samtycker

upp i skallen.

Många av våra invandrare har flytt hit för demokratins skull. Det säger en av dem i artikeln jag länkat till ovan. Nu är det så att var tjugonde svensk har röstat på det lilla missnöjespartiet. Detta ledde till demonstrationer på Sergels torg igår. Men vi ska väl inte demonstrera mot demokratin och valet? Då blir det suddigt i linsen. Känslomässigt vill man dras med och skrika ut sin ilska.

Men jag tycker som ledarskribenten Maria Ripenberg skriver idag i Signerat-spalten:

Politik ska bekämpas i sak, inte genom missbruk av demokratiska medel.

Min tro och övertygelse är att många som röstade på det lilla partiet som nu får vågmästarroll inte är helt insatta i dess partiprogram eller ens partiets politik. Nu har vi – och de övriga politikerna – möjlighet att påvisa detta genom saklig argumentation. Dialog och öppenhet ska det vara i bemötandet.

Tyvärr är valet över. Men den som tror på sin sak får aldrig ge upp. Och rasism och främlingsfientlighet är aldrig aldrig aldrig nånsin OK. Jag tänker strida mot det tills jag dör. Var så säker på det! Men INTE genom kränkningar, hot och demonstrationer utan genom dialog och öppenhet. Kan jag lyckas övertyga en enda person som röstat på missnöjespartiet att han (ja, för de flesta är unga män) valde fel parti, då är det ett steg i rätt riktning.

Read Full Post »