Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Ironi, Personligt, Puckon, Trams, TV, tagged Apoteket Hjärtat, arbete, Änglamakerskan, bajsiga fingrar, barn, barnvagn, batteri, bil, biltvätt, blänga, bunke, choklad, colabåtar, dammsuga, Downton Abbey, drämma korgen i huvet, efternamn, familjen Galning, fantasifull, färgblind, föräldrar, fin, foto, framförhållning, fru Flängört, fru P..., ful, galen, gapig, gnugga, godis, humor, hungrig, invärtes, jätteren, jättetrevliga, kamouflagegrön, kassörska, köa, kläder, kolor, korv, kunder, lättnad, lördag, lösgodis, lillasyster, lunchsallad, mamma, Mask, mobiltelefoni, oavsiktligt, oja mig, pipa, plastpåsar, rabattkupong, röda Ferraribilar, reklamblad, salmiak, salta rullar, salta sillar, skilja sig, skrämma skiten ur, skrika, skum, skumbananer, smakprov, snabb, snorig, sovmorgon, St1, stöna, stressad, suck, sucka, sura colanappar, svart, Sveriges Television, syrliga skumshots, talangfull, telefoni, tonåring, Trassel, utcheckningskassa, utspökad, varukorg, varuvagn, vit, Willys on 29 oktober 2011|
10 Comments »
Äntligen sovmorgon!!! Hur kan man längta så? Jag kan i alla fall! Och Fästmön! Ändå låg vi inte halva dan eftersom Anna började jobba klockan tolv. Tyvärr ända till klockan 21 i kväll… 😦
Lördag means godis! Därför blev första stoppet på väg till Annas jobb Tokerian. Eller nja, vi hade lite andra ärenden där också, bland annat till apoteket. Hur som helst, godis blev det! Och tro nu inte för en sekund att jag tänker ge bort en enda bit till nån utspökad unge som ringer på dörren! Nä! För jag ska sätta på mig värsta masken och skrämma skiten ur dem allihopa! I wish… Tyvärr har jag ingen mask, men en del – läs: jag – är så jävla fula ändå att det går bra att skrämma skiten ur snorungar utan mask. Talangful(l)t!
Talangfull var däremot inte den person bland Tokerians personal som hade fyllt på lösgodiset. Snarare fantasifull. Eller vad sägs om dessa skumma skumbananer?
Skumma skumbananer som mer ser ut som colabåtar i mina ögon.
Skumbananerna var inte det enda som var skumt.
De syrliga skumshotsen såg mer ut som salta sillar, tycker jag.
Ja, den som hade fyllt på godiset kunde nog inte läsa och var säkert färgblind också. Salmiakgodis brukar väl för det mesta vara svarta eller möjligen kamouflagegröna?
Ser mer ut som bilar i vit choklad, men jag kan ju ha fel..?
Tur att inte Frida var med, för de sura colanapparna visade sig vara nånting helt annat. Det hade gjort henne grymt besviken.
Ser inga som helst sura colanappar, men däremot röda Ferraribilar.
Nej, många rätt var det inte idag!.. Tyvärr kunde jag inte fota alla tokerier för folk som var där med sina snoriga och gapiga ungar började blänga som f*n på mig. En sista bild:
Såna här kallas väl ändå inte salta rullar utan kolor???
Jag suckade och stönade och ojade mig och fotade tills min tejpade mobilkamera (ja, jag har inte fått tummen ur än och bytt!) gav upp en suck och började pipa att batteriet var tomt. Till alla snorungars föräldrars lättnad.
En familj höll på att göra mig fullkomligt galen. Mamman drog varuvagnen, pappan vagnen med en skrikande lillasyster och omkring ekipagen kretsade Daniel*, cirka fyra år. Denne Daniel var ta mig f*n överallt – och helst i vägen för min varukorg. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt oavsiktligt – ja, det är sant! – drämde korgen i huvet på honom – i värsta fru P… nej visst nej, hon har ju bytt namn sen hon gjort sin exman tjänsten att skilja sig från honom, fru Flängört-stil.
Till råga på allt hamnade familjen före mig i utcheckningskassan. Mamman, mager och eländig, skickade kassörskan att hämta ett reklamblad – för att därur klippa en rabattkupong på typ fem spänn!.. (Vid det här laget hade Anna sprungit ut för att köpa lunchsallad i kiosken och klockan sprang iväg närmare tolv än den nånsin hade varit hittills under dan…) Jag säger då det…
Vi hann emellertid till Annas jobb. Jag fortsatte därefter till biltvätten St1, hur det nu uttalas. Skit samma, de som jobbar där är alltid jättetrevliga, men de flesta kunder kan inte köa – varken i affären eller till biltvätten, trots skyltar. (Jag börjar bli riktigt orolig för läskunskaperna hos folk i gemen!) Ingen kö till tvätten idag, emellertid, bara i affären där en hungrig unge avkrävde sin stressade mamma en korvj***l trots att mamman skulle vara nånstans klockan tolv. (Vid det här laget hade klockan passerat tolv, så gissningsvis var mammans framförhållning inte den bästa heller.)
Clark Kent** blev jätteren och fin och jag gnuggade honom torr efteråt med mjukt trassel. Hemma i New Village fick han en invärtes genomgång med dammsugaren. Nu är han så vacker – se själv:
Min vackra bilman!
Hemma igen kan jag meddela att jag är otroligt sugen på godiset i bunken, men jag försöker intala mig att familjen Galning hade varit på Tokerian före oss och grävt med sina bajsiga fingrar bland godiset (de gjorde ju det en gång när vi var där och försökte handla) – bara för att kunna låta bli att ta mig ett smakprov eller två.
I stället är det dags att slå en signal till mamma och sen traska över till H med ett par klädespersedlar jag har utlovat, men som har legat i sina platspåsar här sen i somras. Ibland är jag inte snabb, mitt efternamn till trots…
Resten av eftermiddagen ska jag ägna åt att läsa ut min bok, om jag hinner. I kväll sen blir det säsongsstart av Downton Abbey klockan 21.30 på SvT1. Det ska jag inte missa!
*Daniel heter nånting helt annat.
**Clark Kent = min vackra bilman
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 