Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘viktiga saker’

Ett inlägg om en bok om att skriva böcker.


 

Att hitta glädje i skrivandetOrd och skrivande är viktiga saker för mig. Men ibland får jag ett lite tvångsmässigt förhållande till dem. Jag tappar aldrig lusten att skriva, men jag förlorar då och då glädjen. Därför var ett av skälen till att jag anmälde mitt intresse att recensera Kim M. Kimselius bok Att hitta glädje i skrivandet att kanske finna den där lyckan igen. Ett annat skäl var naturligtvis att få ett och annat tips.

Den här boken är verkligen en halv tegelsten, drygt 400 sidor. Men så tar den också upp det mesta som handlar om skrivande. De flesta exemplen som används kommer från författarens egen produktion, vilket är förståeligt. Ett och annat exempel får vi läsare/skribenter/presumtiva författare även från annat håll.

Det viktigaste när det gäller att skriva böcker, enligt Kim M. Kimselius, är att inte sitta och vänta på Inspirationen med stort I. Nej, det är att skriva, skriva och skriva igen. Jag kan inte annat än hålla med! För genom skrivandet utvecklar en person sitt skrivande. Ett par av de tips vi får i boken är att testa att skriva olika typer av texter, men också att läsa böcker. Även där håller jag med till 100 procent: utan input, ingen output.

Efter både en inledning och ett nästan 50 sidor långt första kapitel om författarens eget författarskap kommer så tipsen i fördömligt korta kapitel. Kim M. Kimselius gör ingen hemlighet av att hon håller skrivkurser och att den här boken och dess föregångare, Att skriva med glädje, används i dessa kurser. Därför blir jag lite förvånad över att det är så få övningsuppgifter. De övningar som finns med i Att hitta glädje i skrivandet är nämligen väldigt bra. Jag hade gärna sett flera.

Kim M. Kimselius visar mig metodiskt vägen till att skriva en bok. Det handlar om allt från idéer – och att sätta dem på pränt, att bygga upp berättelsen, den röda tråden, levandegöra karaktärer och miljöer till att korrekturläsa, formge till viss del, marknadsföra med mera när boken väl blivit antagen av förlag för utgivning. Men jag får också tips om jag vill ge ut boken på eget förlag. Just dessa delar är mycket bra liksom de kapitel som handlar om marknadsföring. När det sen gäller skrivandet är jag inte riktigt överens med Kim M. Kimselius om att det är idéer och flödet som är det viktiga och att stavning och grammatik kommer i andra hand. Jag tappar nämligen snabbt intresset för en bok som är illa skriven rent språkligt.

I den här boken hittar jag nästan bara ett enda språkligt fel. Det är ordet

stappla

som förekommer på två ställen där det med all säkerhet ska stå

stapla

i stället. Vidare saknar jag på ganska många ställen ett subjekt, ett pronomen, som inleder en mening. Det är i samtliga fall ordet

jag

som författaren har utlämnat. Det är synd, för det ser lite hafsigt ut. Jag stör mig också lite grann på att vissa saker upprepas lite för mycket, som till exempel det faktum att författarens första bok sålde 11 000 exemplar den första veckan. Visst är det en fantastisk siffra, men jag vet inte hur många gånger jag läser den i den här boken. Det blir både en och två gånger för mycket.

Formen på boken tilltalar mig redan från omslaget till det lätt gultonade pappret i inlagan. Just denna typ av papper är skonsamt för känsliga ögon. Omslagsbilden är vacker även om jag får känslan att den inte är specialtagen för den här boken. Finge jag önska nåt mer vore det att de svartvita bilder som används i inlagan hade varit av bättre kvalitet. Jag kan knappt se vad vissa av dem föreställer.

Det totala Toffelomdömet blir högt. Det här är en bra handbok – och uppslagsbok! – för den som vill skriva böcker!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Tack till författaren för recensionsexemplaret!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett upplysande inlägg.

 

deo bågar tuggummi

Viktiga saker.

Jag upprepar rubriken:

Men nu tar vi väl helg snart..?

Har ju till och med varit och storhandlat viktiga saker till kvällen.

Jag har haft en spretig dag, ett märkligt möte och ett bra samtal med chefen.

Nu är jag trött. Nu vill jag mest åka hem.


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså, jag skulle ju städa i kväll. Och det gjorde jag. Lite grann. Jag städade badrummet och rensade röret till handfatet (äckligt!) och jag städade duschrummet och toan. Sen tog jag en paus och ringde mamma. Efter det… glömde jag bort att jag hade resten av lägenheten att städa också.

Det stör mig att jag är glömsk, men jag vet att det är en del av de brister jag har i min kropp. Eller i mitt blod, främst. Därför måste jag alltid skriva ner viktiga saker, annars glömmer jag bort dem. Det är inte ointresse när jag glömmer, det är glömska av fysiska skäl.

Jag kom i alla fall ihåg att göra några av mina häl-övningar i kväll, men jag glömde ta kvittot från sjukgymnastiken, så nu får jag inte ut ersättning via jobbet. Irriterande, men jag kan betala den där hundringen, det har jag råd med när jag jobbar.

Middag orkade jag inte laga i kväll, så det fick bli vatten – mögelvatten, enligt Fästmön – och bröd. Som dessert lite Vit choklad.

Vatten och bröd blev min middag i kväll. 


Du kanske tycker
att detta inte var mycket till middag, men jag ska erkänna att jag knappt fick ner det. Jag gjorde nämligen misstaget att inta det framför TV:n. Och nej. Jag tittade inte på Bonde söker fru utan Våra pinsamma kroppar.

I kväll fick jag lära mig att det inte är bra att peta öronen för att få bort vax, men att peta näsan är bra, för då får man bort bakterier. Vidare handlade det om en man med analklåda och hur han fick hjälp att slippa plågan samt en tjej med booby size 75K (gigantiska tuttar till en liten kropp). När ett inslag om mens visade tre tjejers uppsamling av mensblod samt förevisande av detsamma blev det för mycket…

Så skulle jag titta på ett mer fridsamt program, Dallas, klockan 21. Det är ju ett program där folk aldrig petar sig i varken näsa eller röv, men beter sig som riktiga arslen ibland. Då hördes ett

plonk!

och ur min fåtölj trillade en deceimterlång skruv. Denna jävla skruvhelvete skruv har jag nu försökt skruva i under en halvtimmas tid. Jag har ont i fingrarna, i magmusklerna och i benen. Fåtöljen är liksom inte nån lättvältbar historia. Alla skruvar sitter långt in och alldeles för trångt för mina feta prinskorvsfingrar.

JAG ÄR HELT SLUT!!! God natt!

Men du… Har du inte kommit på vad det är i lådan än??? Dåligt! 😆


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg:
Så här skriver DN på nätet om hen.


Idag läser jag
en massa upprörda tweets om att Gunilla Herlitz vid Dagens Nyheter förbjuder användningen av ordet hen i tidningen. Tydligen har det skrivits om det hela i Dagens Media – och där är det för tillfället omöjligt att komma in… Men… Jag läser bland annat hos den kloka Mymlan vad det hela handlar om.

Jag sammanfattar:

Gunilla Herlitz har alltså infört ett förbud på DN mot att använda ordet ”hen”. En policy, till och med. Skälet hon har angett är att det kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande. 

Alltså, vad är problemet? Hur kan man förbjuda ord? Nyord dyker upp hela tiden just för att de är nya ord. Ska vi förbjuda det? Ska vi hindra språket från att utvecklas?

Jag tycker att hen ser snyggare ut i text än när man skriver han/hon. Jag tycker också att det är OK att använda hen om personer som själva så önskar. Vad är det som är så farligt med det lilla hen??? Är det nån som känner sig hotad?

För en gångs skull, nästan, håller jag med TTspråket, som twittrar:

Hen kan användas i nyhetstexter. A: På den intervjuades önskemål. B: På skribentens önskemål. C: När skribenten ej känner till personens kön.

På min arbetsplats, som är ett universitet, kontaktade en av doktorandern universitetets språkkoordinator för att höra hur vi ska göra när vi skriver i tjänsten. Där blev det inte alls kalla handen, även om det inte finns några exakta påbud om att hen ska införas. Däremot rekommenderades vi att börja använda hen

[…] eftersom det onekligen är praktiskt […]

Och precis så tycker jag. Hen är praktiskt. För mig är det inget

queerpolitiskt ställningstagande

att använda hen i vissa sammanhang – det vill säga de exempel som TTspråket ovan anger. Det är helt enkelt praktiskt.

Märkligt hur detta lilla ord kan göra folk så upprörda. Jag menar, tänk om folk i stället blev upprörda över viktiga saker i världen och livet såsom krig, orättvisor, självmord, rasism, homofobi, mobbning, cancerpatienter som tvingas betala för sin egen behandling och sånt…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var inte alls roligt att stiga upp i morse. Idag kändes det som om en jättehand tryckte ner mig i sängen igen. Satt säkert minst en kvart på sängkanten och samlade kraft att resa på mig. Igår kväll var jag så nöjd att jag kom i säng redan 22.30. Men sen tog det förstås en timma innan jag somnade – för att sen, som vanligt, vakna strax före klockan fem. Och sen slumra till och känna mig mer död än levande när mobillarmet dansade runt ovanpå mammas brudkista, sedan många år tillbaka min lakansförvaring, tio över sex.

Inte blev jag piggare heller när jag kom ut. Himlen är grå och det är ett trist, minimalt ljus över dan. Den enda ljuspunkten idag blir nog thai-lunchen…

Morgonhimmel över jobbet.


Det känns som om tiden springer iväg
med mig. Nyss hade jag lediga dagar utan vare sig klocka eller kalender. Härliga dagar av frihet. Samtidigt gillar jag struktur och att ha tider att passa. Att göra nånting som påminner om Viktiga Saker om dagarna, förhoppningsvis saker som är till gagn för andra. Det vill jag lämna efter mig – ett minne att jag gjorde nånting som är till nytta för andra. Och så den här bloggen, där mina dagar och tankar sammanfattas i ord som har fått så många att avsky mig och spotta på mig, men också som faktiskt har hjälpt andra att fortsätta leva. Det är stort att få veta sånt!

Nu har emellertid min lista på vänner jag vill träffa snarast blivit allt längre. Tiden är däremot inte längre. Dygnet har 24 timmar som tidigare. Kvällarna är korta, helgerna lär svischa förbi. Men en kär vän, CL, ska jag försöka få till en träff med på söndag. Det har gått alldeles för lång tid sen vi sågs! På listan finns, förutom CL även

  • Lisa
  • Agneta
  • Monica
  • Lisbeth
  • Bibbi

… och säkert har jag missat att skriva upp nån, FÖRLÅT! Jag ska se till att vi ses, men det kan dröja ett tag. Däremot har jag inte glömt er!!! 

Det är viktigt med input. Jag får mycket input genom att läsa bloggar och omvärldssurfa, särskilt bland media på nätet. Och läsa böcker, förstås! Jag började på en ny bok igår och hann läsa närmare 70 sidor, tror jag. Men det är möten med människor som ger mest input. Därför är jag extra glad att jag hade möjligheten att träffa både Klara och Gunilla i somras.

Jag jobbar med kommunikation. Därför vet jag hur svårt det är. Och att det personliga mötet människor emellan är oslagbart. För en människa är inte bara platta ord på en skärm utan ansiktsuttryck, kroppsspråk, ljud, skiftningar – mycket av detta har jag lärt mig att ge akt på när jag har arbetat tillsammans med döva.

Men kommunikation är inte bara svårt, det är ganska utmattande också. Det är därför jag använder den här bloggen som nån sorts debriefing. Det irriterar somliga, men ärligt talat skiter jag i det. Det är min tid och mina ord och tankar som jag behöver tömma mitt personliga RAM-minne på. Dessutom är ju ingen tvingad att läsa mina ord. Inte alls.


Livet är kort.

Read Full Post »

Läste nyss ett mest roligt och liiite tragiskt inlägg hos den kära Fru Hatt om glömska. Det fick mig naturligtvis att ingående studera mig själv. Och jahadå! Självklart är även jag glömsk!

Exempel på saker jag glömmer:

  • Tänder lampan i ett rum för att jag ska snart ska återvända dit. Återvänder om tre timmar och undrar WTF* lamphelv***n lyser för!
  • Köper en STOR bunt kopieringspapper till skrivaren. Sen hittar jag en lika STOR bunt i arbetsrummet. Himla bra – NOT! – när man inte har så gott om pengar.
  • TROR att jag informerar mamma om nåt, när jag i själva verket informerar Fästmön. Och blir ARG när den oinformerade inte har kommit ihåg vad jag sa…
  • Frågar ett av barnen om vad h*n läser för bok just nu. Bara för att mindre än en timma senare ställa samma fråga igen.
  • Skriver ett mejl till En Viktig Person. Dagen därpå skriver jag ett mejl med liknande innehåll – till SAMMA Viktiga Person. Jag inser det dock i tid och skickar inte iväg mejl nummer två…
  • Går in till ett av barnen och anklagar det för att ha stulit… en skärbräda.
  • Viktiga saker ska förvaras på viktiga ställen. Frågan är bara… var… Och då ska vi inte tala om lösenord… Herreminje, jag kommer inte ihåg ett enda utan måste ständigt och jämt be om nya!
  • Vad åt jag till middag igår? Hur var det nu jag ställde om klockan på micron? Vad har jag för färg på trosorna idag? Var f*n har personalen på Tokerian GÖMT chilibågarna????????????????

Alltså, jag kan verkligen bli galen på mig själv! Och skäms som en hund eftersom jag ofta anklagar Nån. Denna Nån har jag personligen aldrig träffat, vilket naturligtvis gör skuldbeläggandet lättare – jag har ju ingen känslomässig bindning till Nån. Eh eller..?

Jag minns (!) när jag skrattade åt min lilla farmor när hon försökte muta en polis med en banan. Hon sa, på sjungande finlandssvenska:

Vill poliiisen haaa en banaaan?..

Men jag skrattar så lagom när jag inte kommer ihåg anekdoten knuten till polisen och bananen…


Jag undrar om polisen ville ha en banan och varför…

                                                                                                                                                            Nej, nu ska jag resa på mig och…

  • gå på toa?
  • se på TV?
  • ringa en vän?
  • gå ut med soporna?
  • åka och hälsa på nån???

                                                                                                                                                   *WTF = What The Fuck

Read Full Post »