Lokalblaskan slår till: TVÅ intressanta artiklar idag!

Ja, jag är helt förstummad. Idag finns det TVÅ (2) intressanta artiklar att läsa i söndagens lokalblaska. Nu har väl tidningen[s personal] överträffat sig själv? Men nåja, med intressanta inte sagt att de är lika bra som gårdagens läsning om slappt språk.

Redan på förstasidan hajar jag till när ordet

TYST!

slår emot mig i negativ färg på svart platta. Det aviserar en artikel inne i tidningen som ska handla om orättvisor och missförhållanden, men framför allt om kritiska röster på myndigheter i Uppsala. Om att som anställd

blåsa i visselpipan.

som det nypoppiga uttrycket lyder. (Amerikanskt larv!)

Rubriken inne i tidningen signalerar det svåra valet en anställd kan stå inför – att våga snacka om missförhållanden på jobbet eller hålla käften. (Artikeln ligger inte ute på nätet. Är lokalblaskan rädd för läsarkommentarer eller för att stöta sig med annonsörer? Man undrar…)

När jag börjar läsa handlar artikeln mest om utredningen om yttrandefriheten, en rättighet vi svenskar har, en rättighet som är skyddad i grundlagen, kära X och andra. Det nämns dock ett fall om en man och en kvinna som jobbade på myndigheter. Två människor som älskade sina jobb, men som såg oroande saker på arbetsplatserna. När de påpekade missförhållandena kallades de in i enrum. Där fick de veta att om de inte slutade prata skulle de bli av med sina jobb. De tu bestämde sig då för att gå till lokalblaskan och prata. Blaskan skrev en text. Men så ångrade sig mannen och kvinnan. De vågade inte. Synnerligen intressant historia! Det hade emellertid varit intressant på riktigt om artikelförfattaren lyft fram nån som hade vågat. För såna finns, jag lovar! 

Resten av artikeln handlar i princip om Göran Lambertz, som är ordförande i Yttrandefrihetskommittén. Intressant läsning det också, men resten av texten dödade ett reportage som kunde ha blivit bra. Nu får vi hoppas att lokalblaskan följer upp med artiklar om verkliga fall. Annars riskerar denna upptrappning att sluta som ett rejält magplask.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Den andra intressanta artikeln handlar om läkaren Peter Moberger som jobbar för Läkare utan gränser. Men den artikeln får man bara läsa i papperstidningen eller om man köper e-tidningen.

Peter Moberger har varit ute på uppdrag för Läkare utan gränser tre gånger, men är sugen på att ge sig ut igen. Han beskriver hur meningsfullt arbetet på fältet känns. Och det är tur att det finns såna som Peter Moberger som vill jobba där ute, för arbetet sker mer eller mindre ideellt. Så är det nån hjälporganisation jag ger pengar till är det just Läkare utan gränser. Folk jobbar nämligen inte inom den organisationen för att bli rika.

Tyvärr avslutas artikeln på det lite slappa sätt som diskuterades igår: med ett rejält korrekturfel. Jag begriper helt enkelt inte vad som egentligen ska stå där. Och sånt tar ju bort en hel del av det braiga med texten. Sorry, men…

Den konstiga meningen är passande nog utmärkt med gräslig turkos understrykning: ”Men han längtar jag…” Vad menas? Ett exempel på slappt språk. Korrekturfelet gör att man inte begriper meningen.

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketnyheter i oktober

I morse kom Månpockets månatliga nyhetsbrev nersinglande i inboxen. Eftersom jag inte är på nån bokmässa får jag och vem som vill nöja oss med att läsa om Stormogulens pocketböcker. Här kommer MITT urval av titlar som kommer ut i Månpocket under oktober:

En osynlig av Pontus Ljunghill
Den här debutdeckaren är både en spänningsroman och en stämningsfull Stockholmsskildring. Den handlar om hur ett fall kan bli personligt, äta sig in och inte släppa taget. Men det handlar också om en stad som såg väldigt annorlunda ut för bara ett halvt sekel sedan, innan Klarakvarteren revs och Sergels torg byggdes. Det här är första boken i en serie spänningsromaner som utspelar sig i Stockholm under första delen av 1900-talet.

Jonnas bok av Katerina Janouch
I den andra delen i Katerina Janouch serie om tre tjejkompisars sexdebut får vi träffa Jonna, vars liv trasslar till sig på ett oväntat sätt. För vem har sagt att sex och kärlek är okomplicerat? Jonna ger inte så mycket för romantik. Hon tror inte på några lyckliga slut: ”Utåt ser jag ut som en helt vanlig tonårstjej, men inuti är jag annorlunda. Man kanske kan kalla mig kärleksskadad, helt enkelt.”

Allt är i rörelse av Ulf Lundell
Ensam bor han i huset vid havet. Joar ”Red” Cirroan, berömd fotograf. Han har fyllt sextio, hans arbete är avslutat, han har fått sin första pensionsutbetalning. På helgerna besöker honom den loja Anne, så behaglig att vara med att han stundtals tror att tvåsamheten vore det rätta. Han borde ha sagt nej då man ringde honom från New York och ville ha en retrospektiv bok, en soffbok. Men förskottet var så smickrande tilltaget. Nu måste han sammanställa materialet från sitt liv, från allt det som gjorts i det förgångna. Bilderna, kamerorna, kvinnorna, skandalerna. Och katastroferna – även den sista.

Denna dödens kropp av Elizabeth George
En ung kvinnas kropp hittas knivhuggen på en av Londons ödsligaste kyrkogårdar. Mordet får kommissarie Thomas Lynley att ta sitt förnuft till fånga och återgå i tjänst efter sin långa och känslosamma bortavaro i samband med mordet på hustrun Helen.

 

Foxfire av Joyce Carol Oates
Det är 1950-talets USA. En grupp 13-åriga tjejer i en mindre stad startar en tjejliga och kallar sig Foxfire – för att slå tillbaka mot fattigdomen de omges av, och hämnas orättvisor och förödmjukelser de utsätts för. Tjejerna är unga och utsatta redan genom att de alla kommer från hem där familjerna är trasiga av alkoholism och hustrumisshandel. I gruppen finner tjejerna sin enda tillhörighet och identitet.

Evig natt av Michelle Paver
Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London – han är fattig, ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans: han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en arktisk expedition. Fem män och åtta polarhundar korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen, obebodd vik i Spetsbergen i Norge, Gruhuken. De jagar, dricker whisky och lever ett liv som är långt ifrån den smutsiga dimman i London.

Uppvaknandet av P.C. Cast och Kristin Cast
Vad krävs för att skydda Nattens hus, och vad ska en desperat tjej göra för att skydda sitt hjärta från att vara brustet för evigt? Zoey har återvänt, nästan helt återställd till sin plats som översteprästinna på Nattens hus. Hennes vänner är glada över att hon är tillbaka, men efter att ha förlorat Heath är det tveksamt om Zoey någonsin kommer bli densamma. Zoeys bästa vän, Stevie, Rae, har också problem: Hon känner alltmer för Refaim, en fågelmänniska! Men han är hennes farliga hemlighet, en hemlighet som isolerar henne från skolan, de röda eleverna, och till och med hennes bästa vänner.

De utvalda: Tankeläsaren av Kristin Cashore
Tankeläsaren är en otrolig succé som har sålts till 28 länder. Recensionerna har varit fantastiskt positiva, den har placerat sig på New York Times berömda bestsellerlista och har belönats med ett flertal barn- och ungdomsbokspriser och – inte minst – fått tusentals hängivna läsare över hela världen.

Livet är kort. Läs en bok ibland.

Read Full Post »

To make a hen of a feather – eller tvärtom…

Uppdaterat inlägg:
Så här skriver DN på nätet om hen.

Idag läser jag en massa upprörda tweets om att Gunilla Herlitz vid Dagens Nyheter förbjuder användningen av ordet hen i tidningen. Tydligen har det skrivits om det hela i Dagens Media – och där är det för tillfället omöjligt att komma in… Men… Jag läser bland annat hos den kloka Mymlan vad det hela handlar om.

Jag sammanfattar:

Gunilla Herlitz har alltså infört ett förbud på DN mot att använda ordet ”hen”. En policy, till och med. Skälet hon har angett är att det kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande. 

Alltså, vad är problemet? Hur kan man förbjuda ord? Nyord dyker upp hela tiden just för att de är nya ord. Ska vi förbjuda det? Ska vi hindra språket från att utvecklas?

Jag tycker att hen ser snyggare ut i text än när man skriver han/hon. Jag tycker också att det är OK att använda hen om personer som själva så önskar. Vad är det som är så farligt med det lilla hen??? Är det nån som känner sig hotad?

För en gångs skull, nästan, håller jag med TTspråket, som twittrar:

Hen kan användas i nyhetstexter. A: På den intervjuades önskemål. B: På skribentens önskemål. C: När skribenten ej känner till personens kön.

På min arbetsplats, som är ett universitet, kontaktade en av doktorandern universitetets språkkoordinator för att höra hur vi ska göra när vi skriver i tjänsten. Där blev det inte alls kalla handen, även om det inte finns några exakta påbud om att hen ska införas. Däremot rekommenderades vi att börja använda hen

[…] eftersom det onekligen är praktiskt […]

Och precis så tycker jag. Hen är praktiskt. För mig är det inget

queerpolitiskt ställningstagande

att använda hen i vissa sammanhang – det vill säga de exempel som TTspråket ovan anger. Det är helt enkelt praktiskt.

Märkligt hur detta lilla ord kan göra folk så upprörda. Jag menar, tänk om folk i stället blev upprörda över viktiga saker i världen och livet såsom krig, orättvisor, självmord, rasism, homofobi, mobbning, cancerpatienter som tvingas betala för sin egen behandling och sånt…

Livet är kort.

Read Full Post »

Arbete pågår!

Av nån anledning pågår BYGGNADSARBETE så här på lördagskvällen.

Byggmästarinnan till vänster, hennes lärling till höger.

                                                                                                                                                     Själv ägnar jag mig åt mer epikuréiska sysslor som att äta dessert…

Glass och hallon! Nu tog ju jag, som synes en MODEST portion, till skillnad från barnena som VRÄÄÄKTE på sina tallrikar.

                                                                                                                                                           Till det ätbara blir man ju törstig, så då trollar jag fram en sån här och dricker mig plakat otörstig.

Härtappat!

                                                                                                                                                          Sen mejlar jag med en god vän om livets orättvisor och alla puckon som finns alltför nära oss…. Idag orkar jag nog med lite lördagsgodis…

Read Full Post »

Ett år

Ett år. Ja, du tittar just nu på en ettåring. Den här bloggen har nämligen funnits i exakt ett år idag. Den 16 maj 2009 tryckte Fästmön ner mig i kökssoffan och hjälpte igång mig.

Det första inlägget handlade förstås om… förlorad oskuld… Annars har ämnena varierat mycket. Jag har försökt hitta en blandning mellan seriöst och tramsigt – och många av er som läser min blogg har lärt känna mig så väl att ni kan se människan bakom Tofflan. Den människan som gjorde en hel del klassiska blogg-misstag i början. Men också den som står för sina åsikter och inlägg – fast som inte är helt stängd för att ändra åsikt om argumenten är bra. Yttrandefrihet är viktigt och jag vägrar att tystna – oavsett om jag bloggar eller inte. Jag har förlorat poster i min adressbok på det viset – men jag har också fått skriva in nya! Förlusterna har varit värda de vinster jag fått!

Det ljusnar..?

                                                                                                                                             Jag skriver mycket om dem som står mig nära, därför att de betyder mest av allt för mig. Men jag vill också skriva om sånt som upprör ute i den andra världen, världen utanför min dörr – orättvisor, fläppa lagar, korkade beslut, usel tillgänglighet, översitteri – och sånt som berör – kärlek, vänskap, sjukdom, relationer. Det är en hård värld där ute och vi är många som har drabbats av dess tuffa nävar på olika sätt.

Bloggen har i mångt och mycket varit min livlina. Och jag HAR ett syfte med den! Det FINNS en mening med att jag skriver ner nästan ALLT jag upplever. För en dag är jag inte här längre, men mina upplevelser och minnen finns kvar då.

Genom bloggen har jag förmånen att ständigt lära känna en massa andra människor som också bloggar. En del har kommit in i mitt liv och försvunnit ut igen, men många har stannat kvar genom det här årets resa – och många har kommit till på min Kickor-och-pluttar-länklista under året. Jag är så glad för att ni finns, för ni har blivit mina bekanta, mina jobbarkompisar och några också mina vänner. Och alla finns ni i mitt hjärta – på ett eller annat sätt. För att jag gillar er, för att ni är roliga, trofasta, provocerande, kloka, irriterande, snälla, vänliga – och för att ni är dem ni är.

Lite siffror, tagna i skrivande stund:

• Månad med flest besök: mars 2010; 11 110 läsare
• Genomsnitt antal besök/dag 2009: 198
• Genomsnitt antal besök/dag 2010: 313
• Dag med flest antal besök: 13 mars 2010; 1 002 besök
• Totalt antal inlägg: 1 886 (inklusive detta!)
• Totalt antal kommentarer: 7 486
• Totalt antal besök: 87 563

 

Så… Ska jag blogga ett år till eller ska jag lägga av? Vad tycker du? Ärliga svar, tack!

Read Full Post »

Utdraget. Del 16

E hade en liten egenhet som inte var känd av så många. Men när den väl blev känd, upplevde de ”drabbade” den som snudd på en förbannelse, en utdrivning.

E var i grund och botten en mycket social varelse. Han tyckte om att föra diskussioner av olika art – på såväl hög nivå som lägre, allt beroende på sällskap, stämning och tillfälle. Detta var nog ett skäl till att han noga valde ut dem han ville bryta bröd med. Ty hans egenhet bestod i att inte dela måltid och bord med någon han inte kunde fördra. Han vägrade helt enkelt. Blev som ett tjurigt litet barn. Placerade sig vid ett annat bord.

Problemet var att ingen visste VEM han inte kunde fördra vid just det tillfället. Detta var naturligtvis en hemsk känsla för de närvarande. Men E höll hårt på detta. Hade en oförrätt drabbat honom var han dessutom otroligt långsint. Personen som sårat eller gjort honom illa fick ofta böja sig både en och två gånger bakåt för att återvinna E:s gunst. Det handlade inte om fjäsk, ty fjäsk fanns på listan över sådant E verkligen inte kunde fördra. Det handlade om att man åter igen måste förtjäna hans gillande. Eller att man helt enkelt skulle be om ursäkt.

Det som sårade E mest av allt var orättvisor. När man dömde folk efter det yttre och inte det inre. När somliga åtnjöt privilegier, medan andra, helt utan anledning, blev utan. Och eftersom det var de överordnades uppgift att bestämma vem som var gullegris respektive syndabock, vände sig E:s vrede ofta uppåt. Vad han inte insåg var att han slogs med väderkvarnar, att han slogs som David mot Goliat och att endast ett under hade kunnat rädda honom.

I sammanhanget blev då hans egenhet att inte dela bröd med sina fiender till stor nackdel för E. Detta för att han naturligtvis gick miste om väsentlig information som bjöds likt tillbehör till måltiden vid sådana tillfällen.

 

Read Full Post »