De underkända

Ett inlägg om en bok.

---

 

Författarduon Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt upptäckte jag en vinter tack vare vännen Jerry. Jag fick deras första bok i serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman i julklapp 2010 av honom. I mellandagarna gick en TV-serie baserad på boken och med Rolf Lassgård i huvudrollen. Detta har självklart färgat min läsupplevelse, men samtidigt… Rolf Lassgård gör rollen som Sebastian Bergman så jäkla perfekt. Nu har jag läst den femte boken i serien, De underkända. Det blev en present från mig själv till mig själv, inhandlad på årets bokrea hos Bokus.

Den här gången har en mördare beslutat sig för att straffa dem som oförtjänt blir hyllade och kända – trots att de inte är särskilt bildade. Det första offret är en dokusåpadeltagare, nästa en bloggare. Offren skjuts ihjäl med en bultpistol. På deras ryggar har mördaren häftat kunskapsprov som offren uppenbarligen inte har blivit godkända på… Samtidigt skildras Riksmordgänget både som grupp och som enskilda individer. Deras (inbördes) relationer påverkar naturligtvis vissa skeenden och framför allt val.

Det här är riktigt lysande! Boken skildrar aktuella fenomen och jag erkänner villigt att jag till viss del kan stämma in i mördarens frustration och ilska. Men till skillnad från en mördare har jag spärrar. Spännande är också berättelsen kring Sebastian Bergmans person. Boken är otroligt snabbläst – den är ju en äkta bladvändare! Lite kritisk i negativ bemärkelse ska jag vara. Jag tycker ibland att det blir lite för många berättelser i berättelsen och jag tycker att slutet inte känns helt bra. Detta till trots får boken högsta Toffelomdöme!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Start för säsong 2: Broadchurch

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det säsongspremiär för Broadchurchs andra säsong. Den som har råd att betala för TV4 Premium kan se alla åtta avsnitt genast och utan reklam. Själv såg jag på vanlig sändningstid, med reklam, i kväll. I morgon går avsnitt två och då spelar jag in på DVD-hårddisken och ser i efterhand. Reklamfritt, eftersom jag spolar framåt. Men hur var nu säsongsstarten???

Säsongsstart!

Det är dags för rättegång efter mordet på pojken Danny i förra säsongen. Alla inblandade åker förstås dit. Till allas stora förvåning – och förtvivlan – nekar plötsligt den anklagade Joe Miller till mordet. Detta innebär att det inte blir nåt snabbt avslut för nån, utan en full rättegång. Samtidigt hör Claire av sig till Alec och är orolig. Det visar sig att Alec håller Claire gömd från en, enligt Alecs mening, frikänd men skyldig mördare. Alec ber polisen Ellie om hjälp, hon som är gift med Joe Miller…

Ja, när jag stannar upp, backar och läser vad jag har skrivit verkar detta första avsnitt ganska snurrigt. Men det är det inte. Däremot inser jag att det onekligen lär bli komplicerat på grund av allas relationer till varandra. Till och med advokaten och domaren har haft en relation – som lärare och elev.

Det var en stark start och jag ska försöka se alla avsnitt så snart de visas eller åtminstone samma kväll. Det verkar som om TV4 kör fyra avsnitt den här veckan och de resterande fyra avsnitten på torsdagar.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketsläpp i augusti

Ett inlägg om kommande pocketar.

---

 

Idag hittade Månpockets månadsbrev ner i min inkorg. Jag kollade igenom listan av augustis pocketnyheter och fastnade lite för dessa, av olika skäl:

Vänd om och var stilla samt Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo
Ha! Här blir det två deckare i en bok! Suveränt! Boken innehåller Johanna Mos två första romaner om kriminalkommissarie Helena Mobacke, vars bekantskap jag ännu inte gjort.
I Döden tänkte jag mig så kastas Helena Mobacke in i en utredning där en tonårspojke knuffas framför ett tunnelbanetåg och dör. Någon dag senare blir en kvinna nerknuffad på ett annat tunnelbanespår. Skräcken sprider sig i Stockholm och perrongerna står tomma. Samtidigt som Helena leder den svåra utredningen känner hon hur de gamla såren är på väg att rivas upp – till slut tvivlar både hennes omgivning och hon själv på att hon faktiskt ska orka.
Vänd om och var stilla inleds med att en ung kvinna hittas död vid en cykelväg i Högdalen. En bit därifrån finner polisen en blodig sten. Helena Mobacke blir ansvarig för utredningen. Dagen därpå hittas ytterligare en ung kvinna mördad i ett industriområde i Älvsjö. Det finns inget som tyder på att offren skulle ha dödats av samma person. Till en början behandlas därför morden som två olika fall. Efterhand börjar emellertid ett samband mellan kvinnorna komma i dagen. Helena inser att de måste arbeta snabbt om inte fler ska drabbas.

 

Gården av Simon Beckett
Simon Beckett har jag inte heller läst nånting av, men denna blev jag nyfiken på eftersom den verkar vara ruskig och bra.
Det är kväljande varmt på den franska landsvägen när Sean kliver ur bilen. Bensinmätaren visar på rött. Det finns bara en sak att göra. Hastigt undanröjer han alla spår och fortsätter sin flykt till fots. Han tar sig över ett taggtrådsstängsel och in i skogen — men kommer inte långt. Fällan slår igen runt foten och järntänderna tränger igenom kängans läder.
Nästan medvetslös av smärta och blodförlust befrias han av två systrar från en bondgård i närheten. Den nedslitna gården drivs av flickornas far som gör allt för att hålla sig isolerad från omvärlden. Det är en perfekt chans för Sean att hålla sig undan ett tag. Men snart visar sig gården vara ett ställe med stränga regler, svårtolkade relationer och en egendomlig stämning. Gradvis förstår Sean att gården döljer fler obehagliga hemligheter än dem han själv bär på — och att han måste ta sig därifrån.

 

Född fenomenal av Josephine Bornebusch
Det här är en ungdomsbok. Skälet till att jag valde att presentera den här är att den verkar innehålla en annorlunda blandning av allvar och roligheter.
Det enda som Rut inte gillar hos sig själv är sitt namn. Och det är ju trots allt hennes föräldrars fel. Rut är nämligen självsäker, klarsynt och lite smartare än alla andra. Det här är inget hon kan rå för – hon är helt enkelt född fenomenal! Vid Ruts sida finns bästa kompisen Magda – en mytomanisk, översexuell hypokondriker helt utan spärrar – och den störige sportfånen Abbe. Fast om sanningen ska fram är Abbe en solklar tiopoängare. Men för Rut finns det viktigare saker att tänka på, hon är nämligen nördigt intresserad av statistik och andra världskriget och på gränsen till besatt av Anne Franks dagbok.
Ruts eget liv visar sig vara allt annat än odramatiskt. Det hela börjar med att den populära, ytliga Kattis paraderar runt i skolan i ett par nya jeans. När Rut försöker motarbeta Kattis hybris blir allt fel. Rut blir ansvarig för att få iväg hela sin dysfunktionella klass, med allt från lajvare till låtsasgangsters, på en skolresa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De utstötta

Ett inlägg om en bok.

---

 

Av en slump hittade jag Elly Griffiths böcker om arkeologen Ruth Galloway. De var alla så bra och spännande att jag har köpt dem vartefter de har kommit ut. Alldeles nyss har jag läst den sjätte boken i serien, De utstötta. Den sjunde, The Ghost Field, är nyutkommen i Storbritannien och ännu inte översatt till svenska. Det känns tryggt att veta att Ruth Galloway lever vidare. TACK, Åsa i Eskilstuna, för De utstötta var en del av din generösa julklapp!

Den här gången gräver Ruth Galloway fram ett kvinnoskelett vars ena hand är ersatt av en krok. Det verkar vara den ökända änglamakerskan Mor Krok, Jemima Green. Mor Krok hängdes i slutet av 1800-talet för mord på ett av barnen hon hade hand om. Fast var hon verkligen skyldig? Ett TV-team kommer till Norwich, där händelserna utspelar sig, för att göra en dramatisering under rubriken ”Kvinnor som mördar”. Samtidigt utreder kommissarie Nelson ett fall med ett spädbarn som hittats död – det tredje barnet i samma familj. Och inte nog med det… det försvinner barn också…

Det här är egentligen inte nån vanlig deckare, utan mycket mer. Det handlar om arkeologi och om kärlek och relationer, men här finns också en del övernaturliga inslag. Mest fascinerande är dock Ruth, tycker jag. Hon har ett driv att hitta sanningen och det gillar jag.

Toffelomdömet blir förstås det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Busters öron

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag minns faktiskt inte hur det kommer sig att jag nätshoppade Maria Ernestams bok Busters öron. Men jag tror att det var Bokkvinnan i Östergyllen som hade skrivit om den på att sätt som gjorde mig nyfiken. Det är inte nån helt ny bok – den kom ut redan 2006. Fast det vet väl var och en att den som väntar på nåt riktigt gott, väntar alltid aldrig för länge..?

Busters öron kommer mycket riktigt från Buster. Hunden, som skrämmer flickan Eva så mycket fram till dess att hon tar kommandot och gör nåt förbjudet. Det är då öronen kommer i hennes ägo. Det är dem hon viskar i när mamma inte är snäll och när den stora kärleken sviker. Eva växer upp i ett hem med en självcentrerad mamma och en svag pappa. I stället för att kuvas och till sist gå under bestämmer hon sig för att överleva. När hon fyller 56 år får hon en gammal hederlig dagbok. Hon börjar skriva i den om det hon gjort allt för att glömma. Evas kärlek till rosorna har varit betydligt mer törnefri än relationerna, nämligen…

Den här boken griper tag i mig från första sidan. Den släpper inte greppet om mig, trots att jag fick avbryta läsningen knappt halvvägs för annan litteratur. Det var som att kliva in i en delvis bekant värld och få bekräftat att det inte alltid är barn det är fel på, minsann. Läsupplevelsen är stark och jag tror på sätt och vis att det var bra för mig att pausa en stund. För den berättelse som växer fram är inte bara annorlunda, den är väldigt… mycket känslor.

Du får vara med om en omtumlande historia om du är modig nog att läsa Busters öron. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bron. Säsong 2

Ett inlägg om en av de bästa TV-serier jag har sett.

Igår kväll gick sista delen av Bron på SvT. Jag hade tyvärr inte möjlighet att titta, men i afton blev det av. Och fy te rackarns så hemskt och bra det var!

Saga och Martin ÄR Bron! (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Tio avsnitt lång var den andra säsongen. Jag har suttit som klistrad varje söndag. Den här gången handlade det om miljöaktivister och spridningen av ett dödligt virus. Saga från svensk polis och Martin från dansk får samarbeta igen. Ovanpå detta kämpar de båda med sina respektive relationer. Saga har blivit sambo med Jakob och Martin och hans fru lever separerade efter mordet på äldste sonen (avslutningen av säsong ett).

Säsong två är inte mindre otäck än den första. Och precis som den första slutar den på ett mindre bra sätt. Nu vill jag naturligtvis inte berätta mer och förstöra för den som inte har sett! Jag kan bara säga att… SE DEN!

Toffelbetyget blir det högsta, utan tvekan.

Här kan du läsa vad jag tyckte om starten av den andra säsongen av Bron!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vardag igen

Tänk så fort det går att komma in i vardagen igen! Och så jag älskar den vardag jag har just nu, den som ersatte ett torftligt liv där jag var ömsom klängranka på Fästmön, ömsom ensamvarg med hårt stickad offerkofta (jag har väl berättat att jag kan sticka, men inte avsluta en stickning?..) Men jag ska erkänna, att jag kände mig lite som Bambi på hal is – eller som första skoldagen – när jag skulle börja jobba igen i måndags efter fyra veckors ledighet.

Bambi ville inte låta sig fotas, så håll tillgodo med denna harskrank som till viss del också påminner om mig själv i måndags.

Igår var det mest miljoner mejl att gå igenom. En del skulle besvaras, andra åtgärdas och några personer kontaktas för att boka in möten. Och så lite publicering både på webb och intranät. Det har emellertid gått bra och jag får mycket gjort, trots att jag känner mig lite vilsen igen. Inte har jag glömt HUR man GÖR saker och ting heller och idag lärde jag mig HUR man gör en viss sak, mycket nyttigt! Jag gillar att tro att jag är utvecklingsbar…

Trevlig arbetslunch blev det idag också. Jag gillar att träffa kollegor enskilt ibland, man kommer varandra närmare på det sättet. Nu menar jag inte att man ska bli bästis och bundis med ”alla”, men det är bra att skapa relationer som är lediga och lite informella – samtidigt som man visar att man också kan vara professionell nog att vara formell när det behövs. Om detta tänkte jag bland annat svamla när vi har institutionsdag i slutet av nästa månad. För ämnet för den är… kommunikation…

Glädjande nog har min onda häl känts bättre idag. Om det är den diagnos jag har ställt bör den självläka på mellan sex och nio månader. Det har nu gått cirka fyra månader. Vågar jag hoppas? Övriga krämpor är som tidigare och jag vill inte skriva om dem.

Värmen tycks ha kommit tillbaka, men inne på jobbet har vi AC, så där är svalt och skönt. Dammarna på framsidan lockar inte heller till att ta nåt dopp… Snacka om sunkigt vatten…

Sunkigt!

Efter jobbet var jag på Tokerian och inhandlade sedvanlig TV-tidning samt bytte in min Triss-vinst mot två nya lotter. Dessa ligger just nu till sig tillsammans med lott nummer två från i söndags. Inalles tre trisslotter, alltså. Tänk om jag vinner…

I kväll har jag tvättat en maskin tjockis-svart och betalat några räkningar. Jag har också beställt en hög böcker. Böcker är dyrt även om Bokus har bra priser och förmåner för den som är medlem, men jag tycker att jag kan unna mig just nu. Det var en lång period av mitt liv när jag inte tyckte att jag kunde unna mig – dels för att jag inte hade råd, dels för att jag inte var värd det. Och faktum är att jag skäms fortfarande när jag köper saker. Som att jag inte var just värd att få…

Just när jag skulle sätta mig och skriva ett inlägg om senaste boken jag har läst ringde mamma. Idag lät hon mycket piggare och klarare och det var skönt att höra.

Och… ja just det… Jag har lagat mat även i kväll… Under osten låg makrill, ovanpå pizzakrydda. Värsta Kock-Tofflan, eller hur?!

Jajamens, varma mackor till middag.

Nu hoppas jag strax få höra Annas röst genom telefonen. Tvätten är hängd och tystnaden har lägrat sig över New Village. Det är vardagskväll, skit på TV och jag har börjat på en ny bok…

Livet är kort.

Read Full Post »

Att leva och dö som Joe Strummer

Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro kom inte i min ägo förrän den kommit ut i pocket. Men det spelar ingen roll, det är innehållet som är viktigt och den var värd att vänta på. Tack, Fästmön, för julklappen 2011!

Värd att vänta på!

Bokens jag återvänder till Göteborg och de gamla polarna för att en av dem har dött. Frank Öster har både levt och dött som Joe Strummer i The Clash. Kompisarna bestämmer sig för att dra ihop sitt gamla band The Christer Petterssons och lira på begravningen. Under tågresan passerar det som har varit för jaget – en kille som levt på socialbidrag och som inte haft nån större framgång med förhållanden. Och så småningom flyter dåtid och nutid ihop. I Göteborg, som sagt.

Det här är en grabbig bok. Den handlar om fylla, polare, pissa i handfat och svårigheten att komma nån av motsatta könet nära. Den handlar också om vänskap och relationer och en mans långsamma mognande. Det är vad jag tror, i alla fall. För kvinnorna i boken är bifigurer och skymtar endast då och då. Samtidigt är det kvinnorna som gör det möjligt för pojken att bli man, så att säga.

Jag gillar den här boken. Jag gillar Marcus Birros ibland lite staccatoartade sätt att skriva. Boken är lättläst även om det den handlar om inte är några lätta teman. Bara det att begrava en vän… Men det kan hända vem som helst i morgon eller varför inte nu. Och då kanske vi också drar ihop nåt gammalt kompisgäng och lirar en av de där fruktansvärda låtarna jag eller nån annan skrev som tonåring…

Detta är inte en roman i Nobelprisklass, men av mig får den högt betyg!

Read Full Post »

Det fjärde offret

Ett väpnat rån på Gotland slutar med att en liten flicka blir påkörd och svårt skadad. Rånarna gömmer sig. Fast nån vet var – och mördar en av de tre. Ungefär så är huvudhistorien i Mari Jungstedts deckare Det fjärde offret, som den snälla Nurse Rached skickade till mig i det senaste bokpaketet. Tack!

De flesta är offer i den här boken…

                                                                                                                                                             Det finns flera historier i den här boken. En är den om Teres och hennes kompisar Degen och Jocke. En annan den om familjen Stenfors. Och så förstås journalisten Johan och hans Emma, polisen Anders Knutas och hans Line… Ja, det blir helt enkelt liiite för många historier i historien, så att säga. Ändå tycker jag att Mari Jungstedt klarar av att binda ihop dem med huvudtemat. Man anar att händelser och människor hänger ihop på nåt sätt, men inte alltid hur. Och om jag berättar mer nu, blir det ingen spännande läsning för dig. Fast jag kan ju avslöja att det finns fler än ett offer i den här boken. Nästan alla är offer – på ett eller annat sätt.

Jag gillar Mari Jungstedts böcker. De är spännande och lättlästa, men kanske har aningen lite för mycket likheter med det som Camilla Läckberg kritiseras för: fikandet. Visserligen fikas det inte så mycket hos Jungstedt, men relationer har en stor plats i boken. Jag säger inte att det är fel, men jag tycker att fokus borde ligga på det spännande.

Högt betyg blir det i alla fall! Det här är en bra deckare!

Read Full Post »

Nattliga aktiviteter och dagliga

De senaste nätterna har jag haft så konstiga drömmar. Härom natten befann jag mig i en veritabel skräckfilm där allt var vitt. Jag var fullkomligt skräckslagen i filmen/drömmen och känslan satt i ett bra tag efter att jag hade vaknat.

I natt, däremot, var jag på bröllop. Det var också en märklig historia och drömmen handlade egentligen inte om bröllopet och paret som skulle gifta sig, utan om alla gästerna. Gästerna var nämligen inkvarterade på ett stort hotell. Drömmen, även denna som en film, gick ut på att följa de gästernas olika relationer sinsemellan. Ett och annat lik i garderoben sa

Tittut!

och den ena svärmodern ville rymma från sitt barns bröllop, medan han som var best man kuckilurade med… bruden. Hur det slutade, minns jag inte, men jag vaknade upp till min vardag med Fästmön bredvid. Och det, kära läsare, var varken en skräckdröm eller nåt lik i nån garderob utan riktgt mysigt!

I natt var jag på bröllop.

                                                                                                                                                                  I morse satt vi vid frukosten och läste var sin del av den där lokala blaskan som inte tillåter länkar när man kommenterar (bara för det ska jag länka nu!). Jag fastnade vid en artikel om höstens filmer – det blir ett separat inlägg om det – och Anna vid en sån där idiotartikel om hur man håller kvar semestern i kroppen.

Men hallå! För vilka människor skrivs såna artiklar??? Artiklar där det står att man ska låtsas att den/de lediga dag/ar man har i veckan från jobbet egentligen är en semesterdag! MEH! Det är väl en sån dag man gör allting annat som man inte orkar under en arbetsdag – som städa, tvätta, storhandla etc??? Eller? Ärligt talat, är det nån av oss som sitter still och leker semester en dag när man plötsligt är ledig från jobbet???

Fler galna tips i artikeln var att man ska fortsätta äta frukost på balkongen. Alltså, det är ju verkligen skitkallt klockan sex, halv sju på morgonen! Och inte har man tid att sitta där när man ska göra sig själv i ordning för jobbet och en eller flera ungar för skolan?

Det dummaste tipset av allt – Anna hade högläsning – var att man ska fortsätta klä sig i sommarkläder och smörja in sig med brun-utan-sol. Hur länge ska man göra det då? Jag menar det är ju redan ganska kallt? Vem vill frysa i sommarkläder då?

En sån här start på dagen får igång blodet i min kropp. Jag känner mig tacksam att jag lever och att Anna finns bredvid mig så vi kan skratta åt dumheter som trycks i media där det fortfarande tycks vara nyhetstorka. Nä, nån semesterresa att se fram emot i höst har vi inte – vi har aldrig ens varit bortresta tillsammans en hel vecka. Men nånting ska vi försöka att hitta på så vi har nåt att se fram emot. Att resa har vi definitivt inte ekonomi för, utan det får bli nånting annat. Idéer mottages tacksamt!

Idag är Anna ledig, men vi tänker inte leka semester för det utan handla hem lite mat till Himlen. På fredag kommer nämligen två hungriga tonåringar och en utsvulten skolpojke till sin mamma. Och jag ska köpa en parkeringsbiljettficka och en Wunderbaum med New Car Scent till Clark Kent*. Det är han värd efter gårdagens vindrutebyte!

Till Clark!

                                                                                                                                                              *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »