Ja, jag är helt förstummad. Idag finns det TVÅ (2) intressanta artiklar att läsa i söndagens lokalblaska. Nu har väl tidningen[s personal] överträffat sig själv? Men nåja, med intressanta inte sagt att de är lika bra som gårdagens läsning om slappt språk.
Redan på förstasidan hajar jag till när ordet
TYST!
slår emot mig i negativ färg på svart platta. Det aviserar en artikel inne i tidningen som ska handla om orättvisor och missförhållanden, men framför allt om kritiska röster på myndigheter i Uppsala. Om att som anställd
blåsa i visselpipan.
som det nypoppiga uttrycket lyder. (Amerikanskt larv!)
Rubriken inne i tidningen signalerar det svåra valet en anställd kan stå inför – att våga snacka om missförhållanden på jobbet eller hålla käften. (Artikeln ligger inte ute på nätet. Är lokalblaskan rädd för läsarkommentarer eller för att stöta sig med annonsörer? Man undrar…)
När jag börjar läsa handlar artikeln mest om utredningen om yttrandefriheten, en rättighet vi svenskar har, en rättighet som är skyddad i grundlagen, kära X och andra. Det nämns dock ett fall om en man och en kvinna som jobbade på myndigheter. Två människor som älskade sina jobb, men som såg oroande saker på arbetsplatserna. När de påpekade missförhållandena kallades de in i enrum. Där fick de veta att om de inte slutade prata skulle de bli av med sina jobb. De tu bestämde sig då för att gå till lokalblaskan och prata. Blaskan skrev en text. Men så ångrade sig mannen och kvinnan. De vågade inte. Synnerligen intressant historia! Det hade emellertid varit intressant på riktigt om artikelförfattaren lyft fram nån som hade vågat. För såna finns, jag lovar!
Resten av artikeln handlar i princip om Göran Lambertz, som är ordförande i Yttrandefrihetskommittén. Intressant läsning det också, men resten av texten dödade ett reportage som kunde ha blivit bra. Nu får vi hoppas att lokalblaskan följer upp med artiklar om verkliga fall. Annars riskerar denna upptrappning att sluta som ett rejält magplask.
♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦
Den andra intressanta artikeln handlar om läkaren Peter Moberger som jobbar för Läkare utan gränser. Men den artikeln får man bara läsa i papperstidningen eller om man köper e-tidningen.
Peter Moberger har varit ute på uppdrag för Läkare utan gränser tre gånger, men är sugen på att ge sig ut igen. Han beskriver hur meningsfullt arbetet på fältet känns. Och det är tur att det finns såna som Peter Moberger som vill jobba där ute, för arbetet sker mer eller mindre ideellt. Så är det nån hjälporganisation jag ger pengar till är det just Läkare utan gränser. Folk jobbar nämligen inte inom den organisationen för att bli rika.
Tyvärr avslutas artikeln på det lite slappa sätt som diskuterades igår: med ett rejält korrekturfel. Jag begriper helt enkelt inte vad som egentligen ska stå där. Och sånt tar ju bort en hel del av det braiga med texten. Sorry, men…
Den konstiga meningen är passande nog utmärkt med gräslig turkos understrykning: ”Men han längtar jag…” Vad menas? Ett exempel på slappt språk. Korrekturfelet gör att man inte begriper meningen.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 