De dödas mässa

Ett inlägg om en bok.

---

 

Otrohet, arbetslöshet och fattigdom… Det är detta som leder till att Wendy flyttar hem till barndomsväninnan Janet och hennes familj. Där verkar idyllen råda, men strax krackelerar den. Det måste den ju liksom göra i Andrew Taylors bok De dödas mässa – boken utgör sista delen i den så kallade Roth-trilogin som jag har slukat!

Nu är det 1958. Wendy flyttar tillfälligt till Janet och David. I hemmet finns också dottern Rosie och understundom även Janets pappa, den demente mr Treevor. Wendy får ett tillfälligt jobb med att katalogisera böcker på biblioteket. Hon blir intresserad av poeten Francis Youlgrave och inleder lite egen forskning…

Roth-trilogin består förstås av tre delar som hänger ihop. Man kan läsa dem var för sig och också få behållning av dem. Men läser man den första delen först vill man självklart veta hur allt hänger ihop. Det roliga i den här trilogin är att varje del för läsaren bakåt i tiden. Del ett, De fyra yttersta tingen, utspelar sig i mitten av 1990-talet, del två, Främlingars dom år 1970 och denna den sista delen alltså 1958.

Familjerna Byfield och Appleyards öden hänger ihop. Över dem susar anden av Francis Youlgrave – och ett stort mått av ondska. Den här tredje delen blir inte riktigt ruggig förrän i slutet och är mest att kategorisera som en thriller, medan första delen är otäck hela tiden och andra delen är en mer klassisk detektivroman/deckare.

Toffelomdömet blir högt. Jag rekommenderar verkligen Roth-trilogin som sommarläsning!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Aktuellt: Sjukskrivningar utan tak och Posten, finns den än?

Ett försök till aktuellt inlägg.

---

 

Här var jag lite sjuk på sjukhus för några år sen. Idag kan jag inte vara sjuk eftersom jag då förlorar min a-kasseersättning.

Igår läste jag på nätet att det väntas bli förändringar i sjukförsäkringen. Riktigt hett är att den bortre gränsen för sjukskrivning, alltså maxtiden som man får vara sjukskriven, ska tas bort. År 2008 infördes den och sen dess får man inte vara sjukskriven längre än 2,5 år. Partierna tycks komma överens i den utredning och socialförsäkringarna som läggs fram idag.

Hur kommer det sig att man nu backar plötsligt? Med maxgränsen fick bara de som var mycket svårt sjuka – och knappt ens dessa! – vara sjukskrivna längre än 2,5 år. Kritiken har inte varit nådig och kanske har politikerna äntligen lyssnat på den. För den som är för sjuk för att jobba väntar ren fattigdom efter 2,5 år såsom reglerna är nu. Det man vill införa nu är att Försäkringskassan genomför kontroller varje halvår för att utreda den sjukskrivnes arbetsförmåga och behov av rehabilitering. Kontrollerna ska också avgöra huruvida man beviljas sjukersättning eller inte. För den som behöver arbetslivsinriktad rehabilitering ska samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen starta tidigare.

Genom de nuvarande reglerna har den som blivit utförsäkrad vanligen gått till Arbetsförmedlingen för att få introduktion till arbetslivet, som det så vackert heter, samt aktivitetsstöd. Efter tre månader kan man ansöka om sjukpenning igen, vilket de flesta av dessa människor gör.

Jag vet alldeles för många som är för sjuka för att arbeta. En del av dem har fått sjukpension, medan andra harvar på som sjukskrivna. Visst ska alla som vill få jobba, men om man inte kan för att man är för sjuk, är det väl bra om man kan få vara sjukskriven? Det finns nämligen många friska som både vill och kan jobba. Sätt in lite insatser för dem i stället och låt de sjuka få vara sjuka. En degenerativ eller kronisk sjukdom blir nämligen inte bättre. En arbetslös person förlorar i värde – såväl eget som i arbetsgivarnas ögon – för varje arbetslös dag som går. Så jag undrar förstås vad som händer med insatser för arbetssökande och a-kassan, som inte har höjts på 13 år? 

Nån idé att lägga nån post på lådan?

Idag läste jag om Posten på lokalblaskans webbplats. Eller PostNord, som den ju heter sen 2009. Själva postverket grundades redan 1636. Sen bolagiseringen 1994 har det blivit allt färre postterminaler. I höstas flyttade delar av Uppsalas terminal till Roserberg. I januari i år stängdes posten i Uppsala.

I förra veckan införde Posten Nord ett nytt arbetssätt för brevbärarna här i stan. Jag är lite fascinerad av detta eftersom det nya innebär att brevbärarna ska åka på två utdelningsrundor varje dag.  Fascinerad är jag för att vi ju här har två ”Posten” – det vill säga PostNord (”Postenposten”) och Bring. Dessutom har väl antalet pappersförsändelser minskat otroligt och mycket ”post” finns att hämta elektroniskt via till exempel e-post. Jag trodde i stället att man redan hade minskat antalet utdelningsrundor här. Nån post från ”Postenposten” kommer till exempel bara tre av veckans fem vardagar. Inte för att jag får mycket post, men det är konstigt att jag aldrig får brev på onsdagar och fredagar…

I lokalblaskan uttalar sig en anonym brevbärare. Han säger att det är mycket lågt i tak hos PostNord. Arbetsmiljön är stressig och det går inte alltid att ta ut rast. Bland annat säger den anonyme brevbäraren:

[…] De pratar om att företaget går med vinst, men vi bryter nästan ihop. […] Det blir ofta fel i sorteringsmaskinerna på postterminalen, och det hinner vi inte alltid justera. När man måste välja mellan att jobba över eller lämna post outdelad är det något som inte stämmer. […]

Vidare rekommenderar han inte PostNord till kunder.

Det är bara att konstatera igen att det är för få människor som jobbar, uppenbarligen, och för många friska som går hemma utan jobb. Ett företag som går med vinst borde ju rimligen kunna nyanställa en och annan. Eller? Var ligger felen i maskinerierna, egentligen???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nominerad till Augustpriset 2014: Doktor Nasser har ingen bil

Ett inlägg om en bok.

---

 

Min drömresa gick länge till Egypten. Jag drömde om pyramider och folkmyller på marknader, precis så där som man ser i filmer baserade på Agatha Christie-deckare och liknande. Kanske var det därför jag sparade Tina Thunanders bok Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid till sist av de de tre Augustnominerade böcker jag fick för recension. Doktor Nasser är nominerad i klassen Årets svenska fackbok.

Några pyramider ser jag inte tillstymmelse av i den här boken. Journalisten Tina Thunander har skrivit en bok om revolutionernas och krigens Kairo. Doktor Nasser blir hennes lärare i arabiska, ett extraknäck han har för att klara ekonomin. För trots att han har läkarpraktik har doktor Nasser inte de rätta kontakterna, nåt som bland annat gör att han inte äger en bil. Eftersom lärarens resor till språkstudenten tog två timmar enkel väg, beslutade Tina Thunander att de skulle träffas på andra ställen och ha lektion i stället. Just därför får hon följa med och se ställen hon annars inte skulle ha besökt. Boken börjar i december 2011 och epilogen är skriven i juni i år.

Eftersom jag inte har möjlighet att resa utanför Sveriges gränser är det alltid spännande att läsa böcker om andras resor. Men jag hade nog inte själv valt just den här boken. Det är ju inte nån turistguide, precis. I stället tas jag med på en resa in i en kultur som är väldigt främmande och annorlunda jämfört med den jag lever i här. Mot slutet av boken skriver författaren bland annat detta, som jag tycker visar på den största skillnaden mellan där och här:

[…] Även den som aldrig hört en bomb tidigare, känner igen ljudet när den detonerar. En kort hård knall, fönsterrutor som skallrar. Ända ner under täcket kände jag hur hela världen för ett kort ögonblick skakade, rusade sedan upp, drog undan gardinen och såg ett svampformat gråsvart mol som växte på himlen, bortom Tahrirtorget. […]

Hela boken handlar om krig, revolution och politik. Som en röd tråd är också bilen som doktor Nasser inte har. Bilen, som är en symbol för framgång och goda inkomster. På ett ställe i boken beskrivs en grupp unga män som på eget initiativ kontrollerar folks väskor så att de inte för in vapen på torget. Och så frågorna om vad den främmande besökaren tycker om revolutionen och islam. Det är verkligen inga trevliga och tillrättalagda turistbeskrivningar.

En del roligare passager finns emellertid också i boken, dess huvudteman till trots. Jag blir till exempel mycket förtjust i beskrivningen av hur städningen går till hos doktor Nassers moster och morbror och vad som händer om man en sån dag kommer oanmäld på besök. Intressanta är också kontrasterna mellan yttersta fattigdom och smartphonesurfade och Facebookande.

Boken är välskriven och ger initierade beskrivningar av ett Kairo som inte är turisternas. Den innehåller lite för många korrekturfel. Formgivningen är enkel, men snygg: det är mjuka pärmar med flikar för bokmärkning. Fast jag hade, som sagt, inte valt att läsa den själv.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketnyheter i oktober

I morse kom Månpockets månatliga nyhetsbrev nersinglande i inboxen. Eftersom jag inte är på nån bokmässa får jag och vem som vill nöja oss med att läsa om Stormogulens pocketböcker. Här kommer MITT urval av titlar som kommer ut i Månpocket under oktober:

En osynlig av Pontus Ljunghill
Den här debutdeckaren är både en spänningsroman och en stämningsfull Stockholmsskildring. Den handlar om hur ett fall kan bli personligt, äta sig in och inte släppa taget. Men det handlar också om en stad som såg väldigt annorlunda ut för bara ett halvt sekel sedan, innan Klarakvarteren revs och Sergels torg byggdes. Det här är första boken i en serie spänningsromaner som utspelar sig i Stockholm under första delen av 1900-talet.

Jonnas bok av Katerina Janouch
I den andra delen i Katerina Janouch serie om tre tjejkompisars sexdebut får vi träffa Jonna, vars liv trasslar till sig på ett oväntat sätt. För vem har sagt att sex och kärlek är okomplicerat? Jonna ger inte så mycket för romantik. Hon tror inte på några lyckliga slut: ”Utåt ser jag ut som en helt vanlig tonårstjej, men inuti är jag annorlunda. Man kanske kan kalla mig kärleksskadad, helt enkelt.”

Allt är i rörelse av Ulf Lundell
Ensam bor han i huset vid havet. Joar ”Red” Cirroan, berömd fotograf. Han har fyllt sextio, hans arbete är avslutat, han har fått sin första pensionsutbetalning. På helgerna besöker honom den loja Anne, så behaglig att vara med att han stundtals tror att tvåsamheten vore det rätta. Han borde ha sagt nej då man ringde honom från New York och ville ha en retrospektiv bok, en soffbok. Men förskottet var så smickrande tilltaget. Nu måste han sammanställa materialet från sitt liv, från allt det som gjorts i det förgångna. Bilderna, kamerorna, kvinnorna, skandalerna. Och katastroferna – även den sista.

Denna dödens kropp av Elizabeth George
En ung kvinnas kropp hittas knivhuggen på en av Londons ödsligaste kyrkogårdar. Mordet får kommissarie Thomas Lynley att ta sitt förnuft till fånga och återgå i tjänst efter sin långa och känslosamma bortavaro i samband med mordet på hustrun Helen.

 

Foxfire av Joyce Carol Oates
Det är 1950-talets USA. En grupp 13-åriga tjejer i en mindre stad startar en tjejliga och kallar sig Foxfire – för att slå tillbaka mot fattigdomen de omges av, och hämnas orättvisor och förödmjukelser de utsätts för. Tjejerna är unga och utsatta redan genom att de alla kommer från hem där familjerna är trasiga av alkoholism och hustrumisshandel. I gruppen finner tjejerna sin enda tillhörighet och identitet.

Evig natt av Michelle Paver
Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London – han är fattig, ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans: han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en arktisk expedition. Fem män och åtta polarhundar korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen, obebodd vik i Spetsbergen i Norge, Gruhuken. De jagar, dricker whisky och lever ett liv som är långt ifrån den smutsiga dimman i London.

Uppvaknandet av P.C. Cast och Kristin Cast
Vad krävs för att skydda Nattens hus, och vad ska en desperat tjej göra för att skydda sitt hjärta från att vara brustet för evigt? Zoey har återvänt, nästan helt återställd till sin plats som översteprästinna på Nattens hus. Hennes vänner är glada över att hon är tillbaka, men efter att ha förlorat Heath är det tveksamt om Zoey någonsin kommer bli densamma. Zoeys bästa vän, Stevie, Rae, har också problem: Hon känner alltmer för Refaim, en fågelmänniska! Men han är hennes farliga hemlighet, en hemlighet som isolerar henne från skolan, de röda eleverna, och till och med hennes bästa vänner.

De utvalda: Tankeläsaren av Kristin Cashore
Tankeläsaren är en otrolig succé som har sålts till 28 länder. Recensionerna har varit fantastiskt positiva, den har placerat sig på New York Times berömda bestsellerlista och har belönats med ett flertal barn- och ungdomsbokspriser och – inte minst – fått tusentals hängivna läsare över hela världen.

Livet är kort. Läs en bok ibland.

Read Full Post »

Doktorslekar och fattigdom

Det finns de som känner mig vid ett av mina alter egon, Drulrika. Det är alltså Drulrika som ställer samtliga diagnoser på alla krämpor Tofflans gamla kropp har. Skälet till detta är förstås vårdens tillkortakommanden. Jag är hjärtligt trött på att vänta och vänta och vänta. Och när man äntligen får tid blir det bara hafs och snack. I alla fall på Sjukstugan i Backen. Där händer inte mycket… Sist jag var inlagd gick jag ner åtta kilo och fick upp mitt blodvärde något. Det var det enda positiva. I stället var det min husläkare som hittade skälen till min abnorma trötthet och som också skakade på huvudet när jag rapporterade hur Sjukstugan i Backen tyckte att min alien skulle behandlas.

Doktorsgrejor…

Igår trappades problemen upp. Jag hade ont, blödde och plötsligt blev jag rädd. Fästmön var hemma i Himlen när jag kom hem med min nya tavla. För att inte tänka och känna mig skitdålig tog jag tag i tavelhängningen. Hann precis klart när Anna kom hem. Vi vilade en stund och gnällde av oss om diverse. Bara det hjälper rejält. Anna undrade förstås vad jag hade ställt för diagnos den här gången och jag kunde snabb svara:

Prostatan!

Eftersom prostatan sitter där den sitter, erbjöd sig min kollega Doktorinnan Doktoranna att palpera min prostata. Det tyckte jag inte lät så kul, så kvällen slutade med en jakt mellan mina fyra rum och kök. Nån prostata återfanns inte och det var nog tur, det. Hur hade jag då varit skapt?

I morse fick jag åka ensam med Clark Kent* till jobbet. Doktorinnan Doktoranna var helt slut och tack och lov ledig från arbetet idag. Kände mig synnerligen avundsjuk, för när jag blöder så här som jag gör blir jag väldigt trött. Men så kommer jag till jobbet och där är det full fart. Dagen inleds med institutionsmöte och därpå följer ett möte med en mindre grupp omkring institutionsdagen. I eftermiddag ska jag försöka fortsätta gå igen institution 1:s forskarsidor på webben. Jag har gjort en genomgång av ett av sju gäng.

Men innan jag rundar av mitt morgoninlägg idag vill jag kommentera två artiklar i lokalblaskan (dessa artiklar finns nu inte på nätet.). Det var en kvinna och en man som berättade om hur det är att vara fattig. Jag tror att det behövs flera såna artiklar, för den som inte har varit i samma situation kan inte föreställa sig hur det är. Kvinnan var yngst av nio syskon och en mamma som jobbade både dag och natt. Hon blev till sist den enda i familjen som tog studenten sedan familjen hade flyttat ner från norr till Uppsala. Det som grep mig var det faktum att hon berättade om hur det var att ständigt vara hungrig och aldrig få äta sig mätt. Än idag har hon problem med maten. Jag känner igen så mycket kring just detta från pappa. Ingen mat fick förfaras, ingenting kastas. Det skulle sparas eller ätas upp. Pappa, som hade svultit under kriget, blev naturligtvis lite överviktig med åren… Själv hade jag några tuffa dagar förra hösten. Det fanns inte ens bröd hemma. Vilken tur då att den snälla L gav mig en hel kasse med just bröd! Det är sånt jag aldrig, aldrig glömmer.

Den andra artikeln handlade om en lite yngre kille som inte orkade arbeta mer än halvtid. Han såg ut som vem som helst, men led av nån sorts trötthetssyndrom. Fast nån diagnos hade han inte fått. Han hade försökt att jobba 75 procent, men orkade inte ens det. Halvtid är hans max. Han får inga andra bidrag och ekonomin är en ständig källa till oro. För mig låter det här obegripligt! Om människan inte orkar arbeta måste man ju utreda ordentligt varför! Jag själv har ju mina trötthetsperioder och tack vare min förra doktor – inte Sjukstugan i Backen – vet jag att jag har vissa brister i min kropp. Med mediciner uppnår jag hyfsade värden. Tyvärr åker värdena berg- och dalbana på grund av min alien. Tror jag. Eller snarare Drulrika. För nåt annat fel har man inte hittat. Så nu väntar jag bara utdrivningen av Den Onde. Till dess ondgör jag mig över att man bara släpper folk som mår dåligt vind för våg. Det handlar om människor i yrkesför ålder, människor som måste och som vill klara sig ekonomiskt.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Svart eller färgchock?

Död, mystik och sorg. Det står svart för enligt Dagens Nyheters Sofia Edgren. Själv tycker jag att svart är tryggt och bra och diskret – när man är fet som jag är. Då kan man liksom dölja sig i det mörka och man drar inte uppmärksamheten till sig.

En gång skojade Fästmön med mig och frågade om jag skulle på begravning. Det var strax innan avfärd till hennes yngsta dotters födelsedagsfirande…

Jag är rätt svart.

                                                                                                                                                              Jaa, sån är jag. Svart. Det är en färg som passar mig, för den passar nästan jämt. Jag vägrar göra som hon, den där tjocka blommänniskan jag en gång kände som klädde sig i de mest färggranna skapelser, gärna med makalösa mönster också. Om jag hade ett sånt arsle som hon skulle jag aldrig ha… etc etc. Men smaken är som baken! Vissa människor är bara färgrika och passar i färger, medan andra är som jag, trista, svårmodiga och svarta. Jag säger inte att jag är rätt och du är fel, jag menar att var och en avgör vad de själva gillar – även den som är smaklös när det gäller kläder och färger…

Sofia Edgren skriver i sin DN-artikel att svart är paradoxens färg:

[…] Färgen som saknar frånvaro av andra färger är lika laddad med symbolik som den är tvetydig: representanten för döden, ondskan och tomrummet står samtidigt för elegans, formalitet och stilfullhet. […]

Precis. Läs de tre sista orden, de sammanfattar alltså min klädstil. Ehum… nåja…

Att svart är dubbeltydig visar dessa fakta:

[…] Eftersom svart knappt reflekterar något ljus har färgen en förmåga att sluka allt i sin omgivning. Men samtidigt som den är dominerande och tar stor plats kan den också fungera nedtonande […]

På ett psykologiskt plan anses svart ha en dämpande och kontrollerande effekt. Det är en distanserande färg som inte bjussar på sig själv. Kyrkan, bödlar och begravningar har svart som sin färg. Svart förknippas med död, medan dess motsats vit och ljus förknippas med liv.

Svart var länge en färg som förknippades med fattigdom, sorg, anonymitet. Men sen blev svart mode – i såväl kläder som intredning! Svart stod för det sofistikerade, det intellektuella, till skillnad från det fåfänga…

Mina regnbågssockar är rätt fåfänga, men jag gillar också att vara lättsinnig ibland. Jag fick dem av snälla Monica den Norska.

                                                                                                                                                                Tur att jag inte är på Nobelfest i kväll. Där skulle jag nog inte anses diskret, för där är det färgchock som gäller, enligt Pravda. Och Pravda betyder ju, som bekant, Sanningen…

Read Full Post »

Whitechapel, del två

Igår kväll var det dags för andra delen i TV4:s serie i tre delar, Whitechapel. Det står nu tämligen klart att mördaren kopierar Jack the Ripper. Men inspektör Chandler har problem – gruppen vill inte låta sig ledas och dessutom finns det en läcka i den som ger media felaktig information.

Den här snubben är en av dem som gör livet surt för Chandler.

                                                                                                                                                             Detta får till följd att ett mord som hade alla möjligheter att stoppas genomförs. Chandler har inte heller nåt stöd uppifrån. Hans närmaste chef gör tydligt och klart för honom att han fick tjänsten som en väntjänst till fadern… Vilka förutsättningar…

Whitechapel är en stadsdel i östra London. Namnet kommer från ett vitkalkat kapell som inte längre finns kvar. Det var i Whitechapel som Jack the Ripper begick seriemorden på kvinnliga prostituerade under hösten 1888. Under den här tiden bodde mest flyktingar i Whitechapel. Här rådde fattigdom, rentav slum. Jack the Ripper förblev en gåta. Hans identitet röjdes aldrig, polisen fick aldrig tag i honom. Däremot fanns det – och finns fortfarande! – spekulationer och teorier om mördarens identitet.

Fortfarande högsta betyg till del två. Gissa om jag ser fram emot upplösningen i afton klockan 21…

Read Full Post »

Några debutanter i bokhöstfloran

En är rättsläkare, en annan yogainstruktör OCH värdinna på Middagsmord, en tredje är före detta balettdansös… Och så finns det ett par med journalister. Dessa är några av höstens författardebutanter som jag läser om i en artikel i Svenska Dagbladet idag.

Det är ju alltid spännande att kolla in författardebutanter, såna som för första gången får publicera sig. Alltid spännande att läsa och gissa vem det kommer att gå bra för och vem som nog inte ger ut nån mer bok.

Svenska Dagbladet har träffat fem av höstens debutanter och ger några korta skissdrag av dem på sin hemsida. Här kommer ett kort referat:

Therese Bohman, född 1978. Debuterar med boken Den drunknade. Är redaktör och skriver själv i kvällstidningar och i tidskrifter, ofta bokrecensioner. Som så många andra författare har hon gått skrivarkurs samt läst litteraturvetenskap. Debutboken handlar bland annat om författarskap, om destruktiv kärlek, vilsenhet och skuldkänslor.

Elias Palm, född 1976. Debuterar med boken Corpus Delicti, första delen av en deckartrilogi. Jobbar som rättsläkare. Debutboken har en kvinnlig rättsläkare i huvudrollen. Boken har redan sålts till både Danmark och Norge.

Jag älskar verkligen böcker! Och här, på varuhusens pockethyllor, kanske de fem debutanternas böcker hamnar så småningom.

                                                                                                                                                  Morgan Larsson, född 1970. Debuterar med boken Radhusdisco. Författaren jobbar som programledare på P3. Debutboken är en uppväxtskildring, men ingen uppgörelse med varken familj eller småstaden. En fortsättning planeras.

Josefine Sundström. Debuterar med boken Vinteräpplen. Har bland annat varit balettdansös, redaktör och programledare för musikprogram på TV. Debutboken kan klassas som arbetarlitteratur och handlar om en plågsam fattigdom i finska Österbotten.

Josefin Palmgren, född 1989. Debuterar med boken Engångsligg. Pluggar litteraturvetenskap, är yogainstruktör och värdinna på eventföretaget Middagsmord. Författaren gillar att förvirra folk så att de inte vet om hon har skrivit ”prettofragmentariskt” eller chick lit…

Samtliga författare låter som om de bjuder på spännande böcker, om än i olika genrer!

Read Full Post »