Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘läsarkommentarer’

Ett inlägg om pocketböcker.


Ända sen Månpocket började ge ut
bra pocketböcker har jag gillat dem! OK, jag vet att det är dotterförlag till Stormogulen, men faktum är att de titlar man släpper är läsvärda och har kvalitet – ofta både och…

Här kommer några av Månpockets boksläpp under augusti, i urval av yours truly:

Mord i blåttMord i blått av Jan Mårtenson
På det stora modehuset på Sturegatan är stämningen kaotisk. Husets grundare har avlidit och lämnat över ledningen till sin unga änka. Hans båda döttrar avskyr sin styvmor och dessutom har deras storslagna expansionsplaner gått upp i rök. Samtidigt som maktspelet trissas upp ska företagets överdådiga 50-årsjubileum firas, i Marrakech, den mytomspunna staden i Marocko mellan snötäckta Atlasberg och Saharas sandvidder. Där flockades 1900-talets internationella jetset och där skapade modeikonen Yves Saint Laurent sitt residens i den magnifika trädgården Jardin Majorelle, med hus och dekorationer som skimrar i lysande kraftfullt majorellblått. Johan Kristian Homan, den stillsamme antikhandlaren från Gamla stan, hamnar mitt i firandet.

Led ZeppelinLed Zeppelin av Mick Wall
Led Zeppelin var sextiotalets sista och sjuttiotalets första stora rockband. De reste sig ur askan efter The Yardbirds och skulle med tiden komma att betraktas som ett av världens största och mest inflytelserika band. När Jimmy Pages band The Yardbirds lade av 1968 behövde han nya musiker för att avsluta bandets pågående turnén. Han samlade ihop Robert Plant, John Bonham och John Paul Jones och som The New Yardbirds genomförde de en turné i Skandinavien. Efter turnén bytte det nya bandet namn till Led Zeppelin. Det här är historien om bandet som satte standarden för hur det vilda turnélivet för ett rockband skulle se ut. Och hur illa det kan gå om man lever rockmyten fullt ut.


LivlinanLivlinan av Harlan Coben

När den höggravida f.d. tennisstjärnan Suzze söker upp Myron Bolitar är hon förtvivlad. Hennes make, rockstjärnan Lex Ryder, har försvunnit sedan någon ifrågasatt faderskapet på Facebook. Nu behöver hon Bolitars hjälp. Kan han ta reda på vem som vill henne så illa? Och kan han hitta hennes make? Det här är inte första gången sportagenten Bolitar blir anlitad som privatdetektiv och som vanligt kan han inte tacka nej.


I en människaI en människa av John Irving

Det här är en roman om åtrå, hemligheter och sexuell identitet, kryddad med kärlek, Shakespeare och crossdressing. Billys episka och tragikomiska uppväxtskildring tar sin början i 1940-talets Vermont och för läsaren genom årtionden, från Billys första förälskelse i bibliotekarien miss Frost – som han ska komma att återkomma till under resten av sitt liv – vidare till Wien, Los Angeles och aidsepidemins New York och tillbaka till födelsestaden igen. Med varsam hand och en stor portion svart humor skildrar Irving en del av vår historia sedd ur Billys perspektiv, ett sekel av krig, depression, politisk revolution och sexuell frigörelse. Det är en värld i ständig förändring, som angår oss alla.


En ung kvinnas sista ordEn ung kvinnas sista ord av Regine Stokke

En dag i slutet av augusti får sjuttonåriga Regine Stokke veta att hon lider av akut leukemi. Ett år senare är hon död. Två månader efter beskedet bestämmer sig Regine för att starta bloggen ”Face your fear”, som snabbt blir Norges mest lästa blogg. Hon skriver ärligt om sjukdom och död, men också om livet. Hon låter oss följa med på aggressiva cellgiftsbehandlingar, starka möten med andra dödssjuka barn, djupa samtal om döden och svåra stunder efter allvarliga besked. Men hon delar även med sig av ljusglimtar från sina besök hemma, fina minnen från rockkonserter, egna fotoutställningar och ”världens bästa födelsedagsfirande”. Kort sagt, ögonblick ur en levnadsglad tonårings alldeles för korta liv. Regines blogg, utvalda läsarkommentarer och några utdrag ur hennes familjs och vänners dagböcker har blivit till den här boken.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det regnar hela tiden. Hela tiden. Så då passar det utmärkt att sitta inomhus och spana på omvärlden genom datorn, eller hur? Idag har jag grävt upp följande:

KuddeGoda arbetsförhållanden är bra för sömnen. Ja, det var väl inte nån som trodde nånting annat? Om man känner sig rättvist behandlad, har stöd och inflytande på jobbet har man också bättre sömn. Eller mindre sömnstörningar. Den som är dåligt uppskattad eller mobbad får sämre kvalitet på sin sömn. Ganska skrämmande då att en av tre svenskar uppger att de har sömnstörningar. En rapport om sambanden mellan sömnbrist och arbetsmiljö har tagits fram av Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU. Rapporten bygger på en genomgång av europeisk forskning kring arbetsmiljö och sömnstörningar från 1990-talet fram till 2012.

Agentur raggade modeller vid ätstörningsklinik. Enligt verksamhetschefen vid kliniken har det stått agenter utanför och raggat på smala flickor som besökt kliniken. En del av flickorna var i yngre tonåren och mycket sjuka i anorexia. Men hurdana är folk? Man upphör aldrig att förvånas!

mobilförbudDagdrömma är farligare än mobilprat – bakom ratten. I USA har man gjort en undersökning av bilolyckor. Bland annat har man tagit fram en lista över de farligaste sakerna man kan göra i bilen. Att dagdrömma är farligast, sägs det. Men att prata i mobilen och skicka sms kommer på andra plats. Så varför har inte Sverige, i motsats till många andra länder i Europa, infört förbud mot mobilpratande i bilen utan handsfree/blåtand/headset? (Hur vet man förresten vad som är farligast om föraren har dött i en olycka? Jag menar, hur VET man att h*n dagdrömde?)

webtrollFritt ord utan näthat. Det är vad chefredaktören, VD:n och ansvarige utgivaren Hanna Stjärne tror att lokalblaskan på nätet ska få genom att alla läsarkommentarer granskas av tidningens journalister före publicering. Självklart är det inte OK att hota eller kränka andra med till exempel rasistiska kommentarer. Men hur blir det när media bevakar/förföljer vissa personer, nånting som ibland liknar häxjakt, skulle jag vilja säga? (Till exempel aktuelle Erik Weiman eller Margaret Thatcher på sin tid?) Nja, jag tycker att lokalblaskans beslut är inte ett nagg i kanten utan en stor tårtbit av yttrandefriheten. Varför svarar inte tidningens journalister på inkomna kommentarer i stället? För stalkern: det är skillnad mellan en tidning som säger sig ha i uppdrag att upplysa sina läsare om saker och ting därför att läsarna sägs ha rätt att veta vissa saker och en privat blogg. Du får aldrig rätten att kommentera här. Nätstalkers – människor (= tant) som förföljer andra människor (= mig, det vill säga annan tant) i.. vad är det nu.. fyra år? – DET är näthatare som jag önskar att man verkligen kunde göra nåt åt!

Marie Plosjö gravid. Så trevligt för henne, då, förhoppningsvis. Men vem fan är Marie Plosjö??? 😳


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, jag är helt förstummad. Idag finns det TVÅ (2) intressanta artiklar att läsa i söndagens lokalblaska. Nu har väl tidningen[s personal] överträffat sig själv? Men nåja, med intressanta inte sagt att de är lika bra som gårdagens läsning om slappt språk.

Redan på förstasidan hajar jag till när ordet

TYST!

slår emot mig i negativ färg på svart platta. Det aviserar en artikel inne i tidningen som ska handla om orättvisor och missförhållanden, men framför allt om kritiska röster på myndigheter i Uppsala. Om att som anställd

blåsa i visselpipan.

som det nypoppiga uttrycket lyder. (Amerikanskt larv!)

Rubriken inne i tidningen signalerar det svåra valet en anställd kan stå inför – att våga snacka om missförhållanden på jobbet eller hålla käften. (Artikeln ligger inte ute på nätet. Är lokalblaskan rädd för läsarkommentarer eller för att stöta sig med annonsörer? Man undrar…)

När jag börjar läsa handlar artikeln mest om utredningen om yttrandefriheten, en rättighet vi svenskar har, en rättighet som är skyddad i grundlagen, kära X och andra. Det nämns dock ett fall om en man och en kvinna som jobbade på myndigheter. Två människor som älskade sina jobb, men som såg oroande saker på arbetsplatserna. När de påpekade missförhållandena kallades de in i enrum. Där fick de veta att om de inte slutade prata skulle de bli av med sina jobb. De tu bestämde sig då för att gå till lokalblaskan och prata. Blaskan skrev en text. Men så ångrade sig mannen och kvinnan. De vågade inte. Synnerligen intressant historia! Det hade emellertid varit intressant på riktigt om artikelförfattaren lyft fram nån som hade vågat. För såna finns, jag lovar! 

Resten av artikeln handlar i princip om Göran Lambertz, som är ordförande i Yttrandefrihetskommittén. Intressant läsning det också, men resten av texten dödade ett reportage som kunde ha blivit bra. Nu får vi hoppas att lokalblaskan följer upp med artiklar om verkliga fall. Annars riskerar denna upptrappning att sluta som ett rejält magplask.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Den andra intressanta artikeln handlar om läkaren Peter Moberger som jobbar för Läkare utan gränser. Men den artikeln får man bara läsa i papperstidningen eller om man köper e-tidningen.

Peter Moberger har varit ute på uppdrag för Läkare utan gränser tre gånger, men är sugen på att ge sig ut igen. Han beskriver hur meningsfullt arbetet på fältet känns. Och det är tur att det finns såna som Peter Moberger som vill jobba där ute, för arbetet sker mer eller mindre ideellt. Så är det nån hjälporganisation jag ger pengar till är det just Läkare utan gränser. Folk jobbar nämligen inte inom den organisationen för att bli rika.

Tyvärr avslutas artikeln på det lite slappa sätt som diskuterades igår: med ett rejält korrekturfel. Jag begriper helt enkelt inte vad som egentligen ska stå där. Och sånt tar ju bort en hel del av det braiga med texten. Sorry, men…

Men han längtar jag

Den konstiga meningen är passande nog utmärkt med gräslig turkos understrykning: ”Men han längtar jag…” Vad menas? Ett exempel på slappt språk. Korrekturfelet gör att man inte begriper meningen.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jorå, jag hittade en (1) intressant artikel i dagens lokalblaska. Artikeln är signerad Lisa Irenius, snart den enda på tidningen som jag tycker kan skriva – dels hitta intressanta ämnen, dels formulera sig väl. Ärligt talat undrar jag hur länge hon blir kvar på blaskan. En vacker dag kommer nån och NAPPAR henne till ett betydligt mer spännande uppdrag. Tror jag, dårå.

Lisa Irenius artikel bär titeln Slappt språk blir självmål och finns – hör och häpna! – redan utlagd på nätet. Det är bra, det, får då kan du egentligen sluta läsa det här blogginlägget och läsa Lisas artikel i stället.

böcker1

Här läses böcker! Detta är en bild från mitt eget hem.


I artikeln kopplar Lisa Irenius samman
de fakta att det skrivs sämre, det läses färre böcker och det hatas mer på nätet. Och så berättar hon om tidningens ambition att korrläsa och ändra i läsarkommentarer – för ett antal år sen. Det låter inte klokt i mina öron och det är skönt att veta att journalisterna på lokalblaskan ägnar sig åt annat. Men de borde ägna en liten stund åt att korra sina egna alster, tycker jag. För dessa journalister är ju att anse som proffs, medan vi bloggare och läsare blott är amatörer.

Hur som helst, Lisa Irenius undrar om inte innehåll och vår förmåga att formulera oss hänger ihop. Hon refererar till de mindre rumsrena tillmälen en viss annan kulturredaktör har fått (förskräckligt, enligt min uppfattning, men denna redaktör är inte ensam om att få såna ord kastade på sig). Och så funderar hon över det här inte helt enkla fenomenet att kommunicera…

[…] Men jag undrar om inte allt hänger ihop. Om vi inte kan kommunicera ordentligt och väl formulera våra åsikter sjunker ofrånkomligen nivån på samtalet. I språket är form och innehåll intimt förenade. Se bara de utbredda särskrivningarna. Kan en patient med ryggont ha fullt förtroende för en ”sjuk gymnast”? […] 

Roligt i sammanhanget att hon tar upp just särskrivningar, som jag tycker är ett av de större språkliga irritationsmomenten i dagens texter generellt sett. En del skräckexempel visar jag upp i denna, modesta (!) blogg. Jag undrar varför just detta med särskrivningar har blivit så stort och tänker att det KAN ha att göra med influenser från framför allt engelskan och amerikanskan, där man oftare än i svenskan särskriver ord. Så det behöver inte enbart handla om att vi läser för lite böcker. Eller så har det att göra med att vi läser för lite böcker PÅ SVENSKA..?

Vidare tar hon upp synen på bokläsandet. Att det i vissa kretsar rynkas på näsan åt bättre litteratur. Eller är det inte tvärtom?

[…] Att läsa ”finlitteratur” kan rentav avfärdas som elitism. Men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är elitistiskt att inte ha ambitionen att var och en – oavsett bakgrund – ska ha tillgång till kvalitativ kultur. Alla i samhället bör ges möjligheten att ta del av avancerade resonemang, uttrycka sig väl och få tillgång till det offentliga samtalet. Det handlar om att kunna delta till fullo i demokratin och dess diskussioner, ja även på nätet. […]

Tänkvärt som fan, om jag får uttrycka mig på lätt svenska. Men jag skulle också vilja lägga till en sak som jag tycker glöms bort lite. Att kunna formulera sig grundläggande väl i skrift handlar visst om att stava rätt, att hantera grammatiken korrekt etc och utan input blir det ingen bra output. Ett steg längre går man när man har greppet om språket och därmed kan softa lite och göra det… slappt… Bara för att man kan. Man behärskar det. Som på den här bloggen, till exempel, där jag väljer att skriva ganska nära talspråket. Nu är detta inte skryt, jag behärskar inte svenska språket till fullo och jag hävdar inte att jag är ett proffs på språket. Jag är blott en bloggare, som så många andra… En del avlönas till och med av såväl lokalblaska som andra medier.

Men för att överhuvudtaget kunna softa till språket måste man ju ha tillgång till just det Lisa Irenius påpekar: kvalitativ kultur. Har du inte språket kan det bli riktigt jävla illa – du kan inte delta på rätt sätt i demokratin.


Livet är kort. 

Read Full Post »

De senaste veckorna har allt fler dagstidningar infört nya regler för läsarnas kommentarer. Det handlar om att man måste logga in, skapa sig ett konto. Lokalblaskan anger skälet till detta att man har tröttnat på framför allt hatiska och rasistiska påhopp.

En del dagstidningar låter externa företag granska kommentarerna innan kommentarerna publiceras. Det vanligaste skälet till att man tar bort kommentarer är att två personer som debattörer genom kommentarerna börjar kalla varandra för

din jävla idiot

eller nånting ditåt. Ett annat skäl till att en kommentar plockas bort är irrelevanta kommentarer, det vill säga att man inte håller sig till ämnet, helt enkelt.

Dagens Nyheter har tillfälligt stängt av möjligheten för läsarna att kommentera. Dagens Nyheter har nu slagit på kommentarsfunktionen igen – för ett par artiklar. Detta i väntan på ett system som kräver inloggning. Detta beräknas bli infört i mitten av oktober. Troligen blir det ett system där du loggar in via ditt Facebook-konto, med Open ID, exempelvis sitt Google-konto, eller genom en registrerad en e-postadress.

Expressen väljer under en övergångsperiod att ha förhandsmoderering av kommentarer. Detta för att undvika personangrepp och rasistiska kommentarer. Så småningom kan det bli inloggning liknande den som Dagens Nyheter planerar att införa.

Aftonbladet kör en lite annorlunda variant. Man ersätter anonyma kommentarer med öppna och tidningens reportrar ska ägna en del av sin arbetstid åt att föra en dialog med läsarna. Man registrerar sig helt enkelt med sitt namn och därefter måste man logga in med lösenord för att kunna kommentera.

Egentligen gillar jag inte censur. Jag gillar inte registreringar heller. Men, jag tycker att det är helt OK att vissa kommentarer plockas bort eftersom de till exempel är kränkande mot en eller annan folkgrupp.  Så gör jag på min blogg. Pennan kan vara vass på min blogg, men det finns gränser.


Pennan kan vara vass på min blogg, men här finns också gränser.

                                                                                                                                                                                                                                                 Jag tar mig också friheten att inte publicera kommenterar som inte har med inläggets innehåll att göra. Det har hänt att jag har avbrutit diskussioner i kommentarsfälten eftersom de har spårat ur. Vid ett tillfälle satte jag streck i debatten genom att stänga av kommentarmöjligheten helt till ett inlägg. Då hade kommentatörerna fått åtskilliga ”tillsägelser” att hålla sig till ämnet, men inte hörsammat dessa.

Det är den lilla Administrationsskorpionen som nyper till ibland. Tyvärr är den inte helt korrekt inställd utan ibland spamklassar den kommentarer. Jag försöker se till att detta justeras så snabbt jag bara kan.

Jag har även spärrat vissa personer från att kommentera – bland annat därför att jag tycker att de har brutit mot min bloggs enkla kommentarsregler:

  1. Diskutera sak, inte person som kommenterar.
  2. Håll dig till ämnet!

I gengäld svarar jag på alla kommentarer som publiceras. För det tycker jag tillhör vanligt hyfs. Och det är ju också intressant att fortsätta debatten även ”efter inlägget”.

Read Full Post »

Läser i dagens lokalblaska att sagda blaska har köpt sajterna uppsala.com och uppsalavimmel.se (Fast man vill förstås inte berätta i sin egen tidning om hur mycket man betalade.)

Genom att köpa de två sajterna, som har cirka 60 000 besökare per månad, enligt artikeln, får Upsala Nya Tidning

[…] en stark lokal plattform för information om bland annat näringslivet i Uppsalaregionen. […] UNT [kan] bredda bevakningen av det lokala nöjeslivet. […]

menar dess vd Dan Lannerö. De två sajterna ska fortsätta leva sina egna liv även om uppsalavimmel.se kan ha ett visst samarbete med lokalblaskans nöjessajt untfredag.se

För den som inte redan visste det är lokalblaskan ett dotterbolag i NTM-koncernen. I den koncernen ingår, förutom vår lokalblaska, Norrköpings Tidningar, Corren, Folkbladet, Norrbottens-Kuriren, Norrländska Socialdemokraten, Gotlands Allehanda, Gotlands Tidningar samt flera tryckerier och radio- och TV-stationer.

I UNT-koncernen ingår, förutom papperstidningen, även nättidningen unt.se, 24 UNT (TV-kanal), samt ett antal gratistidningar såsom olika kostnadsfria lokaltidningar i länet och 18 minuter liksom UNT Distribution.

I dagens UNT läser jag OCKSÅ en stor annons där NTM-koncernen söker nya medarbetare, en sorts webbredaktörer. Det är helt nya tjänster för de nio lokala nyhetssajterna och tanken är att man ska bevaka internet under främst kvällar, nätter och helger och följa sånt som bloggar, Twitter, Facebook och andra forum. (Ja jag skojar lite med en av länkarna i stycket!)

[…] Även där finns nyheter […]

enligt annonsen, nämligen. (Undras om det här blogginlägget skulle komma med???)

Ja vad ska man säga om detta? Man skulle ju kunna säga att UNT och NTM-koncernen är några som tänker framåt, in i framtiden, genom att mer offensivt utnyttja befintliga sajter och sociala medier på internet. Men man skulle ju också kunna tänka som en av dem som kommenterade artikeln på unt.se:

[…] Det här känns väl i ärlighetens namn som om UNT försöker få mer eller mindre de facto monopol på all lokal media. Vilket är lite trist eftersom det ökar risken för medial likriktning […]

UNT har egentligen ingen riktig konkurrent här i stan. Ingen av samma storlek eller som på nåt sätt konkurrerar på samma villkor. Jag är benägen att hålla med kommentatorn ovan och oroas lite över UNT:s lokala monopolställning samt riskerna för likriktning i media. 

På unt.se har även förekommit en del kritik mot censur av läsarkommentarer samt kritik mot att kommentarsfunktioner tas bort till vissa artiklar. Hur ska man hantera detta om man tänker sig växa i cyberspace? Eller ska man inte ha nån kommunikation med läsarna? Det finns riktlinjer för kommentarer, visserligen, men finns det också riktlinjer för censur?

En stark lokaltidning är nog bra, men för att få och behålla sin trovärdighet bör den ha en konkurrent. Vem ska annars granska den? Min åsikt är, som bekant, att allt som står i tidningen inte är sant, nämligen. Eller att allt som står i tidningen inte behöver vara sant bara för att det står just  i tidningen. Ungefär som en blogg, faktiskt. Skillnaden heter emellertid ansvarig utgivare (även en del bloggar har det!), men i vissa fall heter den

Money Talks…

För det som gäller först och främst är ju att sälja tidningen och tjäna pengar. Journalisterna – och webbredaktörerna! – har inte allmänhetens uppdrag att hålla allmänheten informerad, de är anställda av tidningen. Tänk lite på det ibland.

Read Full Post »