Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fiender’

Ett inlägg om en TV-serie/film.


 

Anna Jansson är en av mina favoritförfattare av spänningslitteratur. Eller deckare, som jag helst kallar genren. Igår hittade den sjuttonde och senaste boken i serien om polisen Maria Wern på Gotland hem till mig. TV4 visar då och då filmatiseringar av hennes böcker. Nu har ytterligare två avsnitt av Maria Wern gått, denna gång med undertiteln De döda tiger. I kväll var det dags för upplösningen.

Maria Wern


Den här gången har en läkare försvunnit. 
Mannen är inte bara läkare, han arbetar hårt för välgörenhet. Men så hittas han, dumpad vid en vägkant. Han tas in för vård och det visar sig att han är förgiftad. Som så ofta är verkligheten varken svart eller vit. Doktor Helmersson har fler fiender än man kunnat ana, visar det sig. Dessutom hade han en otrohetsaffär med en biomedicinsk analytiker (laboratorieassistent). När hon också försvinner leder spåren till en patient som har sänt hotbrev. När en tredje person försvinner brinner det i knutarna, minst sagt.

På nåt vis blir de här två avsnitten ett försök till samhällsengagemang, ett sätt att diskutera prioriteringar i vården. Tyvärr känns det inte riktigt trovärdigt – många läkare anser nämligen att de verkligen är små gudar. Samtidigt är det spännande och jakten på tiden trappar upp spänningen. Dessvärre trappar relationsdramatiken hos polisen ner den igen. Nä, det här var mindre lyckat. Böckerna ÄR bättre!

Toffelomdömet blir

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omtumlat inlägg.


 

Grind nr 13

Det gäller att våga sig utanför grindarna. Och innanför…

Vilken fantastisk dag det blev idag! Jag hade inte alls räknat med det, jag trodde det skulle bli tufft och svårt och trångt med tid. Men jag träffade och pratade med flera spännande och intressanta människor. Varma, intresserade. Och då är det faktiskt väldigt lätt att vara öppen själv. Inte se otur och olyckor runt hörnen, utan möjligheter – om man bara vågar sig innanför – och utanför – grindarna.

För några dar sen förtvivlade jag. Jag var på väg till Stället jag egentligen inte vill – för livet ÄR en gåva och det ska man vara rädd om. Så vänder det och det blir det ena med det tredje. Plötsligt har jag flera olika valmöjligheter. Hur 17 ska jag göra nu? Det tål att tänkas på. Rejält.

Jag fick vara uppe bland stjärnorna idag. Och vet du… jag trivdes ganska bra där…

Pegasus

Uppe bland stjärnorna…

 

Guldpåse med dryck

Tala är silver, men tiga är guld…

Men jag är realist. Visst är det trevligt att vara uppe i det blå, fast nere på jorden är det tryggt. Och återseendet var hastigt, men kärt. Det gör mig ont när människor behandlas illa, men det är gott att se att de är starka att klara av det. Starka nog att se hur ynklig jag är också. Att våga säga det, att våga agera det… Det är modigt. Och väldigt, väldigt omtänksamt. Det är det som är skillnaden mellan vänner och bekanta. Ändå har jag så svårt att ta in att en del faktiskt inte är vänner eller ens bekanta, utan fiender. Det gör också väldigt ont. Det gör ont att lära sig den hårda vägen. Samtidigt… den som står kvar… den som vågar min vänskap, den som är lojal… Den som ser mig, som gav mig guda-dryck i guldpåse… jag finner inga ord för den… Tala är silver, men tiga är guld. Jo, ett ord hittar jag: TACK!

Story architecture

Nu ska jag bygga vidare!

Idag har jag verkligen haft en fantastisk dag. Jag är så glad för den, så tacksam att till och med resan gick bra. Nu måste det vända. Eller..? I vart fall ska jag bygga vidare. Sen får vi se var det landar. Troligtvis på jorden. Den som stannar hos mig får se. Men den som vänder sig bort från mig och återkommer i smyg bakom min rygg i syfte att slå mig till marken har gjort sitt val och är inte välkommen. För andra finns jag kvar här… I luften, i träden, bland stjärnorna, när du tänker mig…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mig.


Jag har anmält intresse
att delta i en studie vid ett av våra universitet. Alldeles nyss fick jag veta att jag har kommit med i studien. Det ska bli spännande att få se vem jag är idag.

frågetecken och gubbe

Vem är jag idag?


I ett tidigare arbetsliv
var jag vid ett tillfälle tvingad att genomgå ett personlighetstest. Trots att det var under tvång kände jag att resultatet stämde väl överens med den jag var då. Det mest utmärkande för mig var min starka intuition. Eftersom jag trodde stenhårt på detta åkte jag på några rejäla smällar. Jag missbedömde människor TOTALT. Jag tog fiender för vänner, framför allt. Men i ärlighetens namn tog jag även vänner för fiender.

Några år senare, efter Den Stora Katastrofen i mitt liv, gjorde jag ett nytt test. Man kan väl inte direkt säga att jag mådde som bäst, vilket också syntes på resultaten. Ett av resultaten som kom fram var att jag inte var nån tävlingsmänniska. Alltså, det var en period i mitt liv när jag så gott som hade gett upp.

Tredje gången gillt blir det nu alltså. Det ska bli riktigt spännande att se hur jag har utvecklats eller ens om jag har utvecklats. Jag tror förstås att jag har utvecklats, för det är så många saker jag har varit med om och gått igenom de senaste sju åren. Man kan inte gå obemärkt genom sånt. Frågan är bara om jag har utvecklats mer positivt eller mer negativt… När det hela tiden sker nästan bara dåliga saker är det lite svårt att tro att utvecklingen är positiv. Samtidigt har jag tagit mig igenom flera svårigheter och då sägs det att man blir starkare. Starkare vet jag inte om jag har blivit, men argare. Och kanske lite mer… tja… vi får helt enkelt se vad den nya studien utvisar. Spännande ska det bli, hur som helst!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan spånar om blottare, bloggare och andra socialt medieaktiva.


Googles styrelseordförande Eric Schmidt tycker att våra unga (alltså är jag undantagen!) blottar sig för mycket på nätet
. På en festival och bokmässa i Wales i lördags deklarerade han att det finns situationer i livet när det är bäst att vi inte finns på nätet. Risken finns ju att man ångrar allt man blottat om sig själv i ungdomen när man blir äldre.

Visserligen var Eric Schmidt på mässan för att marknadsföra sin nya bok, The New Digital Age. Boken granskar den tekniska utvecklingens innebörd för framtiden. Men han hann också kritisera oss för att lägga ut våra ungdomssynder i text och bild. Denna dokumentation av det förflutna går ju inte att glömma. Att lägga ut ultraljudsbilder på foster är ett exempel på att vi har gått för långt.

Det är intressant att fundera över detta, tycker jag. Jag vet en del som menar att man inte behöver blotta allt i sitt liv bara för att man har en blogg. Jag vet andra som tror sig känna bloggare som mig själv bara för att de följer min blogg, för att jag skriver personliga inlägg och för att jag skriver många personliga inlägg. Jag vet till och med en och annan som blev stött när jag backade från personens uppmärksamhet – vilket jag gjorde när personen avslöjade att h*n ville fortsätta (!) tillhöra min familj. H*n har aldrig tillhört min familj och om h*n skrev in sig i min familj börjar man ju undra om personens verklighetsuppfattning…

Nej, jag skriver inte allt i min blogg, men de skäl till att jag en gång startade bloggen finns kvar:

  • jag var/är rädd att tappa min ord och vill/e upprätthålla – och helst utveckla – mitt skrivande
  • jag vill/e skriva av mig om jobbiga saker i livet
  • jag vill/e att presumtiva arbetsgivare/uppdragsgivare skulle/ska fastna för mitt sätt att skriva och engagera mig (ja, jag behöver en inkomst)
  • jag vill/e lämna nånting ”efter mig”, ett dokument om och över mitt liv

Det blir fortfarande många personliga inlägg, men de skildrar långt ifrån mitt dygns alla 24 timmar. Igår var det nån, som jag uppskattar väldigt mycket, som sa att jag har förmågan att skriva personligt, men ändå ha en enormt hög integritet.

maskerad
Hög integritet..?


Förutom har på bloggen finns jag på Twitter.
Twitter använder jag främst för att puffa för nypublicerade blogginlägg och för att få nyheter till livs snabbt. Vidare har jag knutit flera värdefulla jobbkontakter där. Bara lite, lite grann chattar jag. Jag gillar egentligen inte att umgås med människor på det sättet, jag föredrar att ses! Bloggen ser jag egentligen inte som främst en kommunikationskanal utan en kanal för mitt skrivande. Skrivandet är verkligen det viktiga för mig! Samtidigt har jag tack vare bloggen fått både vänner och fiender för livet!..

Facebook finns jag INTE på, just av det skälet att jag inte gillar att umgås genom att chatta. De mina når jag per sms när detta av naturliga skäl är smidigaste kommunikationssättet. Via sms får jag fram mitt budskap, min fråga. Och så får jag svar (förhoppningsvis…) när den jag kontaktar har tid att svara. Mejl är ju lite grann också på det viset. Men mejl i tjänsten är nånting helt annorlunda och ska besvaras så snart det går, anser jag. Det anser många andra inte, så detta är ett av kommunikationsproblemenvi ofta diskuterar på mitt arbete.

I förra veckan började jag testa Foursquare. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta än, jag har inte sett så stor nytta av att tala om – och att få veta – var i världen jag – och mina Foursquare-vänner befinner sig. Jag återkommer i frågan.

Hur mycket och var syns du på nätet??? Vilka sociala medier använder du och hur använder du dem??? Jag frågar för att jag vill veta och du får gärna lämna ditt svar i en kommentar här!


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och dags för veckans TV-höjdpunkt enligt mig: Antikrundan. Denna gång är rundan tillbaka i Halmstad där man har varit tidigare den här säsongen.

vinylskiva Roxette

I kväll fick vi se en fin vinylsamling. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


De här prylarna
i kvällens program tyckte jag var fina:

  • En kvinna kom med en kartong med sex glas. Skorrande berättade hon om glasen som alla var olika. Troligen är glasen från 1830 – 1850 nån gång. Värdet sattes till cirka 300 styck.
  • En kvinna kom med en guaschtavla av Esaias Thorén (medlem i Halmstadsgruppen). Den värderades till mellan 20 000 och 25 000 kronor.
  • En karl kom med ett gäng serietidningar, bland annat 91:an. En av dem värderades till cirka 3 000 till 4 000 kronor.
  • En man kom med en bonadsmålning som varit i hans familj sen 1800-talet. Bonaderna sätts upp till jul, berättade mannen. 125 000 –         150 000 kronor värderades bonaderna till – de är totalt fyra till antalet.
  • En man kom med en Ming-gubbe som var rätt hiskelig. Gubben var en takryttare med uppdrag att skrämma bort fiender. Värdet sattes till ett par tusenlappar.
  • Två kvinnor kom med en kanna. Kannan visade sig inte vara silver och värderades till endast 500 kronor.
  • En kvinna kom med en stålrörsfåtölj och en golvlampa. Fåtöljen, ommålad, men med originalkuddar, beräknades vara värd 4 000 – 5 000 kronor. Lampan värderades till ungefär 7 000 – 8 000 kronor.
  • En man kom med en tuberkelspottflaska. Äcklisch, tyckte Fästmön och jag. Flaskan värderades till ungefär en tusenlapp.
  • En man kom med ett golvur med en gök. Klockan och verket var från 1700-talet. Uret värderades till 15 000 kronor.
  • En kvinna kom med ett skåp med ett påmålat troll. Gustaf Tenggren är konstnärens namn. Han började med att ta över efter John Bauer, men hamnade så småningom hos Walt Disney. Skåpet, i jugendstil och troligen gjord till en barnkammare, värderades till 60 000 – 80 000 kronor, kanske 100 000, till och med.
  • En man kom med en fin Severin Nilsson-målning av två barn som åker kälke. Tavlan värderades till ungefär 100 000 kronor.

Nästa vecka går Antikrundan från Gävle igen.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är sportlovstider i Sverige. Förra veckan här i Uppsala, denna vecka i Stockholm. Det ser man i media på antalet TT-artiklar av genren

tidlösa. 

Alltså såna artiklar som inte innehåller så mycket nytt, för att prata på ren svenska. Jag skummade två (2) såna artiklar i morse, tog mig för min panna och smackade med tungan i gommen trots att jag satt ensam i köket.

Den första artikeln handlar om boken Snällfällan. Den går ut på att man ska må bättre av att säga nej. Att man ska bota vara-till-lags-sjukan (disease to please) som enligt författaren kan leda till stress, oro och tröstätande, i förlängningen också övervikt och till detta relaterade sjukdomar. Boken vänder sig till kvinnor. När man läser informationstexten om boken inser man att det här är yet another viktminskningsbok. För kvinnor, som sagt.

Snällfällan

Snällfällan – för kvinnor som vill gå ner i vikt.


Nu har jag inte läst boken
och jag säger inte heller att det är fel att lära sig att säga nej. Men att koppla ihop nej-sägande med viktminskning för kvinnor känns väldigt långsökt för mig. Jag tycker att det är bra om vi alla lär oss att säga nej, både kvinnor och män – och lagom mycket. Så klart att vi inte ska mesa och säga ja till sånt vi inte vill. Men om man hela tiden säger nej, nej, NEJ! – upplevs man inte som tämligen negativ då..? Bara en reflektion, så där. Att säga nej bara för att är inte heller nån lösning på varken kvinnors självförtroende eller deras viktproblem, som jag ser det. Jag tror att lagom är bäst. Att säga ja i lagom mängd och att säga nej. Men självklart till det man vill och inte vill och verkligen inte bara för att man ska vara på ett eller andra sättet.

Den andra artikeln gäller boken Bättre relationer på jobbet. Inte heller den har jag läst, men jag undrar vad den kommer med för nyheter egentligen? Inte många, om man läser vad boken handlar om i artikeln: att fika är viktigt för arbetsklimatet och att småprat skapar sammanhållning. Det är sånt jag – och säkert många med mig – redan VET. Vidare handlar det om att ta eget ansvar för trivsel på jobbet – såväl den egna som kollegornas. Boken handlar om feedback och konflikter också. Och enligt artikeln också sociala medier. Bland annat står det i artikeln att det är OK att ha chefer och kollegor som vänner på Fejan, men att man bör undvika skriva där när man har alkohol i kroppen. På Twitter kan man emellertid vara mer öppen, eftersom Twitter är flyktigare.

Bättre relationer på jobbet

Blir relationerna på jobbet bättre när man har läst denna?


Ja, ja…
Inte skulle jag väl precis vilja ha chefen som Fejan-vän, för jag tycker att en chef ska vara en chef och inte en kompis. Kollegor kan det vara lättare att förhålla sig till – dem jag gillar, fine, dem jag inte gillar – no friend of mine. Men nu finns ju inte jag på Fejan. Jag finns bara här på bloggen och på Twitter och här jag kan jag inte styra vilka som läser mer än med lösenordskyddade inlägg. Och såna blir det ju ibland. För jag får ofta för mig att det är fler fiender än vänner som läser här stundom. Bara en känsla, men… Å andra sidan har jag inget mer än det mest privata att dölja utan gillar att köra med så öppna kort som möjligt, till skillnad från en del som bara pratar bakom ryggen med vissa utvalda.

När jag tänker efter… Jag kanske ska skriva en bok om vikten av att våga säga vad man tycker offentligt och inte ägna sig åt fegt skitsnack. Eller hepp! Jag kanske redan har en sån bok på gång… Vem vet, vem vet…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ursäkta mig, men frågetecknet i rubriken är sannerligen befogat! Här rasar en riktig höststorm utanför fönstret, regnet vräker ner och termometern visar 5,2 grader. Ja, du läste rätt: 5,2 grader.

Regn, regn, regn…


I morse vaknade jag kvart över sju,
cirka en timma senare än när jag ska upp och jobba. Jag hade nog sovit klart, för jag kröp väl i säng före klockan 23 igår, om jag inte minns fel. (Fast mitt minne är inte att lita på, som sagt…) Låg och slöade i sängen en timma, slumrade kanske till, men gav upp när grannen intill började skrika i sin telefon. Varför måste folk prata så högt i sina telefoner??? (Retorisk fråga. Jag är fullt medveten om att det inte går att uppfostra andra vuxna eller att få dem att förstå att de stör.) Jag vill inte höra allt de säger.

Det här vädret utanför mitt fönster speglar nog lite mitt inre. Det är nämligen så att jag gärna vill veta var, rent fysiskt, mina fiender befinner sig. Det är en trygghetsfråga. Jag vill inte riskera att möta nåt gammalt Elände bara så där. Igår kväll råkade jag på kombinationen gammal fiende – före före detta arbetsgivare. Det var en märklig känsla. Obehagligt. Fienden är inte placerad där jag jobbade, men på ett ställe där våra vägar skulle kunna korsas inom en snar framtid. Ett ställe där jag har sökt två tjänster (som min före före detta arbetsgivare inte är ansvarig för utan en helt annan). Ärligt talat, jag river mina ansökningar. Hur skulle det gå om vi tvingades dela hus på jobbet? En person, som en gång i tiden var med och ödelade mitt privatliv inklusive min ekonomi (det enda jag hade kvar var min lägenhet) och som sen dess, åratals efteråt, förföljt mig, hånat mig, hotat mig med mera… Nej, det går ju bara inte. 

Mitt liv har inte varit tuffare än de flesta andras. Men jag har varit med om att få både livet hemma och livet på jobbet totalt ödelagda. Jag höll säkerligen också i hammaren som spikade min egen kista, fast det gör väl ingen vettig människa frivilligt, om du tänker efter..?

Vad jag känner idag? Jag är inte rädd längre, men jag vill veta var Odjuren finns så att jag kan undvika någon som helst kontakt med dem. Jag är väldigt medveten om vad de är kapabla till. Livet är inte rättvist. En del får allt, ofta tack vare att de kan prata för sig. Särskilt tycks detta gälla personer som får chefstjänster. Ingen ser ju deras svarta inre. Nu menar jag inte att alla chefer är psykopater, men det finns starka drag hos många – dock inte hos nån av mina nuvarande chefer, tack och lov!

Livet är emellertid också så oberäkneligt att det kan gå itu. Plötsligt och utan förvarning. Och ingen av oss är förskonad. Mitt liv gick itu två gånger. Riskerna att det ska hända igen är minimala, för livet självt är inte lagat ännu. Nej, riskerna torde vara större för dem som har haft totalt flyt. De som är helt oförberedda.

[…] Allting kan gå itu. Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Därför är det inte helt fel att känna lite ödmjukhet. Att känna tacksamhet. Jag är så tacksam att jag sitter här och skriver idag. För ett år sen trodde jag nämligen inte att jag skulle trampa på den här jorden längre. Men i mitt liv fanns det några som trodde på mig. Några som vägrade ge upp när jag själv nästan gjorde det. Några som förvägrade mig att ge upp. Några som fanns där i vardagen när jag förtvivlade och som finns där fortfarande:

Ni såg alla tre min djupa förtvivlan och agerade på olika sätt. Jag står i stor skuld till er – en skuld av tacksamhet. Livet är en gåva och tack vare er – och Annika Östberg!  – har jag insett det!

Så sant som det hon skrev i sin/min bok!

Read Full Post »

Older Posts »