Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förstummad’

Ett språkligt inlägg.


 

När man ser sånt här blir man… förstummad… Vilken skola gick de högskoleutbildade löpsedelsmakarna vid Expressen på??? Hur kunde de få godkänt i sina betyg???

Gör som oss Expressen löpsedel

Expressens löpsedel idag.


Det heter liksom 

Gör som vi…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan inbjuder till en gissningslek om var hon och Fästmön nyligen har vistats.


Gissa var vi har varit!
Vi har varit på ett ställe där vi såg MÅNGA såna här:

pucko
Pucko.


Vilken tur
att stället erbjuder sån fin hjälp så att dess personal SVARAR när man lyfter luren. Jag är förstummad över servicen.

Behöver du hjälp
De svarar om man lyfter luren när man behöver hjälp.


Med dessa ledtrådar kanske du lyckas lista ut var vi har varit. Om inte, lyft luren. Vem vet, du kanske får svar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, jag är helt förstummad. Idag finns det TVÅ (2) intressanta artiklar att läsa i söndagens lokalblaska. Nu har väl tidningen[s personal] överträffat sig själv? Men nåja, med intressanta inte sagt att de är lika bra som gårdagens läsning om slappt språk.

Redan på förstasidan hajar jag till när ordet

TYST!

slår emot mig i negativ färg på svart platta. Det aviserar en artikel inne i tidningen som ska handla om orättvisor och missförhållanden, men framför allt om kritiska röster på myndigheter i Uppsala. Om att som anställd

blåsa i visselpipan.

som det nypoppiga uttrycket lyder. (Amerikanskt larv!)

Rubriken inne i tidningen signalerar det svåra valet en anställd kan stå inför – att våga snacka om missförhållanden på jobbet eller hålla käften. (Artikeln ligger inte ute på nätet. Är lokalblaskan rädd för läsarkommentarer eller för att stöta sig med annonsörer? Man undrar…)

När jag börjar läsa handlar artikeln mest om utredningen om yttrandefriheten, en rättighet vi svenskar har, en rättighet som är skyddad i grundlagen, kära X och andra. Det nämns dock ett fall om en man och en kvinna som jobbade på myndigheter. Två människor som älskade sina jobb, men som såg oroande saker på arbetsplatserna. När de påpekade missförhållandena kallades de in i enrum. Där fick de veta att om de inte slutade prata skulle de bli av med sina jobb. De tu bestämde sig då för att gå till lokalblaskan och prata. Blaskan skrev en text. Men så ångrade sig mannen och kvinnan. De vågade inte. Synnerligen intressant historia! Det hade emellertid varit intressant på riktigt om artikelförfattaren lyft fram nån som hade vågat. För såna finns, jag lovar! 

Resten av artikeln handlar i princip om Göran Lambertz, som är ordförande i Yttrandefrihetskommittén. Intressant läsning det också, men resten av texten dödade ett reportage som kunde ha blivit bra. Nu får vi hoppas att lokalblaskan följer upp med artiklar om verkliga fall. Annars riskerar denna upptrappning att sluta som ett rejält magplask.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Den andra intressanta artikeln handlar om läkaren Peter Moberger som jobbar för Läkare utan gränser. Men den artikeln får man bara läsa i papperstidningen eller om man köper e-tidningen.

Peter Moberger har varit ute på uppdrag för Läkare utan gränser tre gånger, men är sugen på att ge sig ut igen. Han beskriver hur meningsfullt arbetet på fältet känns. Och det är tur att det finns såna som Peter Moberger som vill jobba där ute, för arbetet sker mer eller mindre ideellt. Så är det nån hjälporganisation jag ger pengar till är det just Läkare utan gränser. Folk jobbar nämligen inte inom den organisationen för att bli rika.

Tyvärr avslutas artikeln på det lite slappa sätt som diskuterades igår: med ett rejält korrekturfel. Jag begriper helt enkelt inte vad som egentligen ska stå där. Och sånt tar ju bort en hel del av det braiga med texten. Sorry, men…

Men han längtar jag

Den konstiga meningen är passande nog utmärkt med gräslig turkos understrykning: ”Men han längtar jag…” Vad menas? Ett exempel på slappt språk. Korrekturfelet gör att man inte begriper meningen.


Livet är kort.

Read Full Post »

Den fina Maria Engelwinge har belönat mig med en liknande award som jag fick av Lumummagumman häromdan! Jisses, jag känner mig alldeles varm av Marias ord. Hon skriver så här som motivering till att hon ger mig awarden:

[…] Dig blev jag förälskad i första gången jag var på din blogg. Jag kände igen mig själv i mycket av det du skrev om, både sårbarhet och tuffhet. Du är intelligent, rolig, påläst, rivig och varm – och jag gillar dig! […]

Wow, vilken motivering, va?! Jag är förstummad och överväldigad, tack snälla Maria!


En gång till, men denna gång från Maria Engelwinge.

                                                                                                                                                             Med Marias award kom också fem frågor som jag nu ska försöka besvara:

  1. Varför började du att blogga?
    Av två skäl, främst. Dels för att bearbeta och komma igenom en stor kris i mitt liv, dels för att jag ville behålla förmångan att skriva och utveckla mitt skrivande. (Hjälp, så högtravande det där lät…)
  2. Vilka bloggar följer du?
    Alldeles för många!!! Men kolla in länklistan i högerspalten. Jag försöker hälsa på hos alla varje dag.
  3. Vilka favoritfärger har du?
    Blått! Och så tjockis-svart, förstås! 😛
  4. Vilka favoritfilmer har du?
    Falling in love är den jag kommer på spontant just nu.
  5. Vilka länder drömmer du om att få besöka?
    Jag har inte så många drömmar om att resa, för jag har inte ekonomi för det. Då är det lika bra att inte drömma. Meeen… jag skulle vilja åka till England och hälsa på en del av släkten samt åka till London, till Italien för att besöka Venedig (bröllopsresa?) och till Frankrike för att se Paris…

Read Full Post »

Relationer kan vara svåra att beskriva och få grepp om när man står utanför. E och jag lärde inte känna varandra förrän i vuxen ålder. Vi träffades nämligen under studietiden i Uppsala och det var ett märkligt möte!

Då och då hände det att jag fick kommentarer som

‘Men jag såg dig ju där borta på X, hur har du hunnit hit före mig?’

eller

‘Så konstig du är! Du skulle ju inte gå ut i kväll. Nu är det TREDJE gången du säger så – och sen träffas vi ute i alla fall! Varför är du så av och på?’

Det gick nästan ett år. Många kommentarer liknande de två ovan nådde mig. Först flög de förbi, jag viftade irriterat bort dem, men så insåg jag att det låg en hund begraven.

En sen kväll kom en av mina närmaste vänner springande till mig med andan i halsen. Han sa:

‘ Kom! Skynda, kom med här! Det är någon du bara MÅSTE träffa!’

Jag hade verkligen ingen lust, men eftersom jag just slutfört en hemskrivning tänkte jag att en nypa frisk luft inte vore helt fel. Raskt slängde jag på mig ytterkläderna och skor och så var vi på språng.

Och vi stannade inte förrän jag stod öga med en person som fick mig att tappa hakan, spärra upp mina ljusblå och bli förstummad. Det var E och detta var vårt första möte. Sedan den dagen var vi oskiljaktiga.

Read Full Post »