Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förlust’

Ett inlägg om en bok.


 

Innan du dogFör en vecka sen befann jag mig i Stockholm en hel dag tillsammans med Fästmön, FEM och Soffan. Det gick inte att låta bli att besöka Alfa. Där fyndade jag två böcker. Jag brukar lägga mina inköpta böcker i en viss läsordning, men Camilla Grebes och Åsa Träffs tredje bok om psykologen Siri, Innan du dog, trängde sig före i kön. I morse läste jag ut den.

Psykologen Siri har fått både en ny man och ett nytt barn. Men hon kan inte låta bli att gräva i det som varit. Hon dyker ner i en låda med Stefans grejor. Stefan, mannen hon var gift med tidigare, han som drunknade. Eller tog livet av sig… Bland sakerna hittar Siri konstigheter som kopplar ihop Stefan med ett mord. Hon kan naturligtvis inte låta bli att nysta i det hela. Men frågan är om sanningarna som uppdagas under resans gång är värda de förluster du innebär.

Ja det här är återigen en riktig bladvändare. Boken är lättläst och när jag börjar läsa vill jag ogärna släppa den. Mot slutet hittar jag emellertid flera korrekturfel som stör mig rätt bra, även om exemplet nedan ju är lite roligt, på samma gång…

Urringade busar

Enligt meningen gick Mickes mamma omkring med urringade busar. Spännande sällskap, onekligen!


Hur som helst, 
spännande läsning är det. Och kanske är systrarna Grebe-Träffs nya förlag (från och med den femte boken om Siri; detta är den tredje) bättre på korrekturläsning. Dessvärre är förlaget snålt med recensionsexemplar- deras policy är att bokbloggare inte får några fysiska böcker att läsa. Dåligt!

Men den här boken, Innan du dog, är riktigt spännande och får högsta Toffelomdöme!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Prästen Åke var 57 år och levde ett vanligt liv som gift och far till tre, numera vuxna, döttrar. Men Åke levde också ett liv i lögner. För fem år sen exakt på dagen idag blev han Ann-Christine. Nu gick inte den förvandlingen helt enkelt och lätt på en dag, naturligtvis. I kväll satt jag som klistrad framför SvT2 som visade dokumentärfilmen Vägen till Ann-Christine.

Ann-Christine

Åke blev Ann-Christine. (Fotot är lånat från SvT:s webb.)


Det är faktiskt sant att jag satt som klistrad framför TV:n. 
Det här är en sån rörande historia om en sån modig person som har tagit tag i sitt liv och förändrat det så. Dessutom med risk att förlora både sin familj och sitt jobb. För en präst kan väl inte leva ostraffat öppet som transperson, eller? Jo, det går! Visst blev det förluster, men också vinster. Ann-Christine har bevisat att det är möjligt. Dessutom har hon varit en förebild för andra i samma situation. I den här dokumentärfilmen får vi nämligen inte bara höra Ann-Christine och Åke berätta utan även en annan person som också levt ett långt liv med känslan av att vara fel. En person som efter att fått vetskap om Ann-Christine nu sökt hjälp att komma tillrätta med sitt eget liv.

I filmens början får vi tittare träffa Åke. I nästa scen är det Ann-Christine som berättar. Vidare får vi höra vad såväl församlingsmedlemmar som biskopen tänker och tycker om det hela samt också en av Ann-Christines döttrar. En dotter, för vars lille son Ann-Christine ändå är morfar.

Om du bara läser den här texten jag skriver nu låter det säker mest förvirrande. Men att se och höra Ann-Christine berätta gör allt kristallklart och inte ett dugg konstigt! Ann-Christine är nämligen inte den där mediebilden av en transa. Hon är så naturlig och enkel och klok i sin kvinnlighet. Det är en väldigt fin och sevärd ny film av Helena Isaksson Baeck.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Med detta sagt och sett är det verkligen inte så att vi har kommit långt här i Sverige med vår öppna på allas rätt att finnas till och synas. Eller för att citera Ann-Christine i filmen:

[…] Man ser inga transpersoner läsa nyheter i Rapport. […]


Missade du Vägen till Ann-Christine kan du se den här på SvT Play
eller under morgondagen (måndagen den 3 augusti), när den går i repris i SvT2 klockan 16.05.

Du kan också läsa Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

https://tofflan.files.wordpress.com/2015/05/utan-ett-ord.jpgFör nån helg sen, när jag hade besök av vännen FEM, hittade jag en länge eftersökt bok hos Myrorna i Boländerna. Det var Linwood Barclays bok Utan ett ord. Det riktigt kliade i fingrarna på mig att läsa den, så den gick före andra i att läsa-högen. Idag slog jag ihop pärmarna till pocketutgåvan av denna psykologiska thriller.

Efter en kväll med fylla och bråk med föräldrarna vaknar 14-åriga Cynthia nästa morgon för att finna att huset är tomt. Hennes föräldrar och bror är bara borta. Nån klarhet i vad som har hänt får Cynthia inte. Men 25 år senare är hon med i ett TV-program om olösta fall. Förlusten av familjen har förstås gnavt hela livet. Detta sätter igång en räcka händelser och så småningom förklaras allting i denna makalöst spännande historia om falskhet och svek och kärlek.

Det är här Linwood Barclays debut i thrillergenren. Och den är fantastiskt spännande – från pärm till pärm. Läsaren får hela tiden fundera på vem som är vem och ända till slutet är det osäkert vem man kan lita på. Och inte förrän mot slutet får man reda på det boken handlar om: Vad hände med föräldrarna och brorsan? Riktigt rafflande, alltså. Min enda kritik är att det dricks alkohol och körs bil direkt efteråt.

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Visste du att 14 500 berusade människor sätter sig bakom ratten varje dag? Jag hade ingen aning om att rattfylleri var så vanligt. Det är inte utan att jag som är ute och reser i påsktrafiken blir lite orolig. I kvällens När livet vänder berättar Ann-Sofie för Anja Kontor om hur en rattfyllerist tog hennes familjs liv: son, svärdotter och två små barnbarn. Hur vänder ens liv när familjen är utplånad? Att 26 800 rattfylleribrott anmäldes förra året lindrar inte förlusten.

Ann-Sofie och Anja Kontor

Ann-Sofie berättade om förlusten av sin familj för Anja Kontor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det märkliga i kvällens program 
är att det kunde ha varit Ann-Sofie själv som satt bakom ratten. Hon och maken är nämligen nyktra alkoholister. När hon var sjuk tappade hon omdömet totalt, säger hon, och hade inga problem med att vara alkoholpåverkad och sätta sig bakom ratten. Sen ett antal år tillbaka jobbar hon som missbruksterapeut. Sonen Daniel, som omkom, höll på att utbilda sig till detta också. Snacka om ödets ironi att just den familjen drabbas. Daniel, hans fru och hans två små barn brann upp, helt enkelt.

Hur klarar man av att gå vidare efter nåt sånt? Ann-Sofie har aldrig känt för att hämnas på den alkoholpåverkade långtradarchauffören. Hon förstår att det var sjukdomen alkoholism som orsaken. Det är stort, tycker jag, att inte bli hatisk och bitter. Men när Ann-Sofie berättar om olyckan bryts nästan rösten när hon frågar sig varför det yngsta barnbarnet inte fick bli mer än 17 dagar gammalt. Och plågades de? Försökte Daniel hjälpa sina barn? Eller gick de alla väldigt hastigt bort?

När Ann-Sofie säger att hon är glad att de alla fyra fick dö tillsammans hajar jag till. Men sen förstår jag hur hon tänker – ingen blev lämnad ensam kvar i den unga familjen. De begravdes till och med i samma kista senare, föräldrarna på ömse sidor om sina små pojkar.

En del av läkningen blev sen de nya barnbarn som kom. För Ann-Sofie har en dotter och Daniels tvillingbror kvar i livet. Nya barnbarn, som det inte var helt lätt att våga knyta an till i början.

Jag ser en färgstark kvinna i Ann-Sofie, men styrkan sitter inte enbart i hennes färger. Jag beundrar henne så otroligt för att hon trots det svåra aldrig blev bitter.

Som alltid blev det ett starkt program som gav mig mycket att tänka på. Jag suger i mig och försöker lära av andra som har (haft) det svårare än jag. Känner mig fortfarande som en lågstadieelev. Mitt liv har inte vänt än. Men det är gott att veta att andras har gjort det.

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sväriskt inlägg.


 

Fan också

Förlusten sved och tarvade en svordom.

För ett tag sen, i början av mars närmare bestämt, var det svordomskonferens här i Uppsala. Ja det låter helknäppt, men det var till och med ett inslag på riksnyheterna på TV om det, såg jag. Och nu har jag funderat ett tag på vad jag ska skriva om detta eftersom språk är ett av mina stora intressen.

Det var skandinaviska språkforskare som träffades här under två dar för att prata om varför vi svär som vi gör. Föreläsningarna var öppna för vem som helst och handlade om allt från engelska svordomar på svenska till trender inom svärandet.

I svenskan är de flesta svordomar av religiöst ursprung. Ofta handlar de om ett visst hett ställe. Andra språks svordomar präglas ofta av könsord, nåt jag noterade redan 1980 när jag flyttade utomlands…

Varför svär vi då? Vanligen handlar det om att ge utlopp för känslor, främst aggressioner. Men ibland svär vi nog ganska slentrianmässigt. Det brukar heta att ett överflöd av svordomar tyder på dåligt ordförråd. Kanske är det så även om jag själv inte är riktigt övertygad om det.

Jag är uppvuxen i en familj där man inte svor. Jag har nog aldrig hört varken mamma eller pappa svära. Själv svär jag då och då lite för mycket, mest just slentrianmässigt eller när jag blir upprörd. Jag försöker tänka på att minska användningen av svordomar, för så särskilt vackert språk är det inte. De nya svordomarna som blir allt vanligare här i landet, könsord, gillar jag inte heller. Jag kör mest med de traditionella som

fan, jävlar, helvete och skit.

Ibland är ju dessa kraftuttryck befogade, tycker jag. Som när min yngsta bonusdotter blev ilsken för att jag klådde henne i Wordfeud för ett tag sen. 😈 (Hon glömde bort att mitt ordförråd rimligen borde vara liiite större än hennes eftersom jag har levt mer än 30 år än hon har.)

Och nu vill jag förstås veta vilka svordomar DU använder!!! Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Vill du inte skriva ut orden kan du skriva vilken kategori de tillhör (”religiösa uttryck”, ”könsord”, ”kiss- och bajsord”, ”självpåhittade” etc)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tre TV-program.


 

Alfons Åberg

Alfons mamma pratar sanningar på TV i kväll.

När jag skummade tablån för kvällens TV fastnade jag vid programmet Min Sanning klockan 20 på SvT2. Det är ett program som jag för det mesta lyckas missa. Sist var det visst underbara Lars Lerin som pratade sanningar där. (Tur att SvT Play finns!) Men i kväll är det barnboksförfattaren och illustratören Gunilla Bergström som snackar sant. Du vet Alfons Åbergs mamma. Gunilla Bergström ska bland annat prata om sin bipolaritet och om hur den har varit en tillgång i författarskapet. Vidare blir det prat om Gunilla Bergströms utvecklingsstörda dotter och om hur mamma Gunilla fick ett uppvaknande. Visst låter det intressant?!

Klockan 21.30 byter jag till SvT1 för då är det säsongspremiär för Veckans brott med Leffe och fenomenala Camilla Kvartoft. Jag tycker att det är både intressant och spännande program. Och så gillar jag hur de båda programledarna kompletterar varandra. Riktigt bra TV! Månntro det händer en del i själva programmet nu när TV3:s Efterlyst är nerlagt..?

Logotyp BrottsofferjourenMen TV3 kör den 20 januari igång en ny serie som jag är mycket nyfiken på, Mordet. I Mordet berättas offrens historia. Vidare ska man försöka ge en bild av den stora förlust som drabbar offrets nära och kära. Programmet görs i samarbete med Brottsofferjouren. Tyvärr finns det inte så mycket att LÄSA om programmet på TV3:s webbplats. I stället hänvisas man till filmklipp. Och det är väl bra för den som gillar korta, snabba klipp. Själv föredrar jag att läsa mig till information – och (eventuellt) titta sen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Older Posts »