Project Nim

Ett inlägg om en brittisk dokumentär om en schimpans.

Igår kväll fastnade Fästmön och jag framför ett TV-program på SvT1. Och det var inte Ernst Pysslar Ihjäl Sig utan den brittiska dokumentären Project Nim (2011).

Project Nim. Och Nim är schimpansen på bilden. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Icon.)

Dokumentärfilmens huvudperson är schimpansen Nim, men faktum är att filmen nästan lika mycket handlade om människorna runt omkring honom. Nim föddes på 1970-talet och ansågs vara en högintelligent primat. Som sådan utvaldes han därför att delta i ett projekt om språk. Syftet var att se om schimpanser kan bilda meningar genom att de har får lära sig teckenspråk.

Nim lärde sig vissa tecken och precis som vi människor uppfann han egna tecken. (Det kallas för språkutveckling och precis som i talade språk finns det naturligtvis inom olika teckenspråk!) Men var det rätt att låta honom växa upp i en rent mänsklig miljö, han var ju trots allt schimpans?

Nu när jag har sett filmen är mitt svar nej. Visst är forskningen intressant, men det här var snudd på djurplågeri. För när forskningspengarna tar slut återförs Nim till en bur nånstans. Han blir förstås olycklig – dels för att han är van vid människor, men också vid ett visst mått av frihet. En bur blir aldrig frihet.

Nej, den här historien är väldigt sorglig, även om Nim lockar fram skratt då och då. Han är väldigt charmig och söt och minst lika manipulativ som en människa…

Det blir högsta Toffelbetyg för Nim, men inte för projektet som sådant!

Livet är kort.

Read Full Post »

To make a hen of a feather – eller tvärtom…

Uppdaterat inlägg:
Så här skriver DN på nätet om hen.

Idag läser jag en massa upprörda tweets om att Gunilla Herlitz vid Dagens Nyheter förbjuder användningen av ordet hen i tidningen. Tydligen har det skrivits om det hela i Dagens Media – och där är det för tillfället omöjligt att komma in… Men… Jag läser bland annat hos den kloka Mymlan vad det hela handlar om.

Jag sammanfattar:

Gunilla Herlitz har alltså infört ett förbud på DN mot att använda ordet ”hen”. En policy, till och med. Skälet hon har angett är att det kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande. 

Alltså, vad är problemet? Hur kan man förbjuda ord? Nyord dyker upp hela tiden just för att de är nya ord. Ska vi förbjuda det? Ska vi hindra språket från att utvecklas?

Jag tycker att hen ser snyggare ut i text än när man skriver han/hon. Jag tycker också att det är OK att använda hen om personer som själva så önskar. Vad är det som är så farligt med det lilla hen??? Är det nån som känner sig hotad?

För en gångs skull, nästan, håller jag med TTspråket, som twittrar:

Hen kan användas i nyhetstexter. A: På den intervjuades önskemål. B: På skribentens önskemål. C: När skribenten ej känner till personens kön.

På min arbetsplats, som är ett universitet, kontaktade en av doktorandern universitetets språkkoordinator för att höra hur vi ska göra när vi skriver i tjänsten. Där blev det inte alls kalla handen, även om det inte finns några exakta påbud om att hen ska införas. Däremot rekommenderades vi att börja använda hen

[…] eftersom det onekligen är praktiskt […]

Och precis så tycker jag. Hen är praktiskt. För mig är det inget

queerpolitiskt ställningstagande

att använda hen i vissa sammanhang – det vill säga de exempel som TTspråket ovan anger. Det är helt enkelt praktiskt.

Märkligt hur detta lilla ord kan göra folk så upprörda. Jag menar, tänk om folk i stället blev upprörda över viktiga saker i världen och livet såsom krig, orättvisor, självmord, rasism, homofobi, mobbning, cancerpatienter som tvingas betala för sin egen behandling och sånt…

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur har du det med de och dem?

För några dar sen skrev språkkonsulten Ylva Byrman om de och dem på sin blogg på Svenska Dagbladet. Hon menar att den som har svårt att skilja på de och dem antingen bör använda dom rakt av eller de i de (!) fall man är osäker. Hon följer där Språkrådets förre chefs förslag. Skälen till att man bör använda dom eller de är främst två, enligt Ylva Byrman:

[…] För det första är de statistiskt smart, för i nio av tio fall är de rätt och dem fel. För det andra stör ett felaktigt använt dem mer än ett felaktigt använt de. […]

Ja, det kan ju vara nog så goda skäl, men frågan är om de räcker. Ylva Byrman fick ett antal kommentarer från läsare som antingen talar för ett generellt införande av dom eller läsare som tycker att hon har helt fel och vill fortsätta att använda de och dem. Många var upprörda.

Klart är att det är svårt med de och dem och användningen av dessa. Och en utbredd fördom är att den som använder dom rakt över är okunnig. Det är alltså inte bara ett språkligt ”problem” utan även ett ”socialt”. Ylva Byrman tycker i ett senare blogginlägg att vi inte är riktigt redo för att använda dom rakt av. Det blir vi först när media och litteraturen använder det.

Ylva Bryman drar också paralleller till dej, mej och sej:

[…] På 60- och 70-talet verkade det rimligt att tro att formerna mej, dej och sej skulle ha trängt ut mig, dig och sig inom ett par decennier. Men 2011 kan vi konstatera att mig, dig och sig fortfarande lever i all välmåga, medan mej, dej och sej för en rätt marginaliserad tillvaro. […]

Hon konstaterar att såväl språkbrukarna som språkutvecklingen är oförutsägbara..

Personligen tycker jag att språket utarmas genom att man inför dom. Det handlar mycket om ackusativ och dativ… Och jag skriver själv aldrig dom, mej, dej eller sej. Men kanske är jag bara konservativ..? Hur gör du???

Här kan du testa om du kan skilja på de och dem! Jag hade bara sex rätt av tio, för jag vägrar gå med på att båda formerna kan användas ibland!

Read Full Post »