En provsmakning av julen…

Ett juligt inlägg.

---

 

Världens finaste gran!

Dan före dopparedan… Ja, den började ju inte så bra med enorm trötthet och diverse krämpor. Sen, i detta Landet Lagom, uttryckte jag en åsikt som uppenbarligen inte var comme il faut i Metropolen Byhålan av alla ställen. Då fick jag höra att jag var en ordbajsare. Men så för bövelen, läs inte det jag skriver då! Jag tvingar ingen till det, men jag har all rätt att ha åsikter och jag har all rätt att uttrycka dem. Det är faktiskt så att vi inte kan älska alla, varken jag eller nån annan, vilket vi båda bevisade.

Arbetsdagen började i ett hetsigt tempo, men framåt eftermiddagen nådde jag målet för dagen och då ville jag mest gå hem. Både NK* och jag är emellertid plikttrogna och stannade tills vår arbetsdag var slut, det vill säga klockan 16.30. Då tog vi julledigt. NK skulle ha Lilla Julafton med svägerskor, svärmor med flera hemma och jag skulle hem och gå ut med sopor och… klä granen! Som alla år blev den förstås Världens finaste gröngöling gran när den var utspökad klädd.

Men som du kanske kan ana på bilden finns där ännu inga klappar under granen. Jag fick min julklapp från min uppdragsgivare hemlevererad idag – en fin grillpanna i gjutjärn. Samtidigt läste jag om min arbetsgivares policy för julklappar. I stället för att ge kunder och konsulter klappar väljer företaget att skänka pengar, en del av sin vinst, till sitt skolprojekt i Zambia. I år går pengarna till ett datorcenter med nya möbler och luftkonditionering samt en extra lärare. Vidare bjuds ett hundratal barn i byar kring Livingstone på en julfest där det bland annat ska delas ut skolböcker. Det tycker jag känns verkligen bra! Här kan du läsa mer och se en liten film!

Här i New Village har vi provsmakat lite på vår jul, mamma och jag. Efter granklädningen blev det julknäcke med kalkon på. Mamma griljerade en kalkon i stället för en skinka, eftersom jag inte äter griskött. Till dessert blev det kaffe och ytterligare en provsmakning – av julgodis. Fästmöns knäck och kola blev med beröm godkända. Och jag slog på stort och tog en konjak ur flaskan som var min pappas. Ja jisses så jag super! Pappa gick bort sommaren 2006 och det finns flera flaskor med alkoholhaltiga drycker kvar som har varit hans.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och medan jag har ordbajsat/skrivit detta har det faktiskt blivit julafton. Jag hör just nu att tomten är utanför min sovrumsdörr och jag tror att h*n har lämnat en strumpa med klappar. Så jag är bortskämd. Jag får julklappar även i år. I eftermiddags kom dessutom NK med ett litet spännande paket som jag misstänker inte innehåller parfym. Nån som vill gissa på innehållet???

En julklapp från NK.

Nu är det dags att sussa lite så jag orkar upp till julfreden i Åbo som utlyses på SvT klockan 10.55. Den borde en och annan titta på, förutom jag själv, dårå…

Jag önskar dig en riktigt god jul! En fredlig sådan, förstås.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blått, blött, gott och blandat

Ett högst varierande inlägg.

---

 

Att köra bil just nu är som att omkring i en sunkig disktrasa. Detta blåa exemplar, upphittat på jobbet idag, får illustrera min känsla.

Tänk att det snart är Lucia! På söndag, när det samtidigt är den tredje advent, är det Lucia-dagen. En kan inte påstå att det känns så särskilt vintrigt och juligt. Nån snö har vi knappt haft här och de senaste dagarna bara regnar det. Det känns som att åka omkring i en sunkig disktrasa när jag sätter mig i bilen och kör. I kväll tog jag för övrigt vägen över stan för att kasta av NK* i farten. NK är duktig och cyklar varje dag, men idag var hojen på reparation. Själv är jag lat och kör bil. Att åka buss undviker jag, som bekant, så mycket jag bara kan och nån fungerande cykel har jag inte. Däremot har jag försökt hitta folk att samåka med. Det är svårt. Människor vill helst slippa passa andras tider – och ibland går det ju inte.

Jag är nöjd med dagens arbetsinsatser för jag har både textredigerat och lay outat. Lay out-programmet strulade (nej, inte jag!), så jag gjorde som jag brukar hävda att jag ska säga när jag får rycka in i Helpdesk: en omstart. Efter det funkade det plötsligt att stava av ord… Lite översättningar av webbtexter hann jag också med under tiden jag väntade på att få nytt att sätta tänderna i. Jag fick dessutom en stund över till att gå igenom mina mappar och kunde då konstatera att det faktiskt finns saker som snart blir helt färdiga.

Jag har en lattjo-lajban-låda på jobbet. Har du???

På tal om webb läste jag i Journalisten igår att myndigheter och statliga bolag är rätt dåliga på att ha sociala-medier-policy… polycies… polycier… riktlinjer. Men en del av dem som faktiskt existerar är till och med vilseledande och flera innehåller sånt som kan uppfattas som att arbetsgivaren begränsar anställdas yttrandefrihet och meddelarfrihet, enligt fackförbundet ST:s jurist Veera Littmarck. Det är ST:s tidning Publikt som har gjort undersökningarna, Journalisten bara rapporterar om dem. Om myndigheten där jag arbetar har nån policy för sociala medier vet jag inte. Det kanske är

farligt

för mig om jag lägger ut en bild jag tog idag på min lattjo-lajban-låda. Men det är faktiskt inte alla förunnat att ha en sån låda och jag vill gärna visa upp min.

Trots att vi inte ser att det är jul omkring oss sker juliga saker. Idag kom en kollega ut med en djup tallrik full med godis, nåt som ju är typiskt juligt. Min karaktär är svag, men min ekonomi likaså. En gång kostade mig en Rollokola en halv förmögenhet i form av en dyr tandläkarräkning. I landet där jag bor anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför tog jag ingen kola idag utan enbart en (1) Geisha (mjuk chokladkaramell) och en (1) Marianne (sugkaramell). Nästa gång jag passerade tallriken var den tom.

En Rollokola som syns mitt i bilden gav mig en dyr tandläkarräkning en gång. I Sverige anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför väljer jag mjuka karameller eller såna som det går att suga på.

I kväll blir det inget godis utan sedvanliga rostade mackor till middag. Men först en varm dusch för här i lägenheten är det kallt som 17… grader, ungefär. Jag och ansvarig för värmen i bostadsrättsföreningen har olika uppfattning om min inomhustemperatur, men varmt är det INTE. Och jag vet bäst för jag bor här i kylan. Igår tog jag en tur i bilen för att värma mig före läggdags. Då passade jag på att träffa Fästmön också och prata klappar och pussas.

Har DU fått nåt godis, några klappar eller några pussar??? Och har DU nån lattjo-lajban-låda??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag tvagar mig eller äter!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Innan du dog

Ett inlägg om en bok.

---

 

För en vecka sen befann jag mig i Stockholm en hel dag tillsammans med Fästmön, FEM och Soffan. Det gick inte att låta bli att besöka Alfa. Där fyndade jag två böcker. Jag brukar lägga mina inköpta böcker i en viss läsordning, men Camilla Grebes och Åsa Träffs tredje bok om psykologen Siri, Innan du dog, trängde sig före i kön. I morse läste jag ut den.

Psykologen Siri har fått både en ny man och ett nytt barn. Men hon kan inte låta bli att gräva i det som varit. Hon dyker ner i en låda med Stefans grejor. Stefan, mannen hon var gift med tidigare, han som drunknade. Eller tog livet av sig… Bland sakerna hittar Siri konstigheter som kopplar ihop Stefan med ett mord. Hon kan naturligtvis inte låta bli att nysta i det hela. Men frågan är om sanningarna som uppdagas under resans gång är värda de förluster du innebär.

Ja det här är återigen en riktig bladvändare. Boken är lättläst och när jag börjar läsa vill jag ogärna släppa den. Mot slutet hittar jag emellertid flera korrekturfel som stör mig rätt bra, även om exemplet nedan ju är lite roligt, på samma gång…

Enligt meningen gick Mickes mamma omkring med urringade busar. Spännande sällskap, onekligen!

Hur som helst, spännande läsning är det. Och kanske är systrarna Grebe-Träffs nya förlag (från och med den femte boken om Siri; detta är den tredje) bättre på korrekturläsning. Dessvärre är förlaget snålt med recensionsexemplar- deras policy är att bokbloggare inte får några fysiska böcker att läsa. Dåligt!

Men den här boken, Innan du dog, är riktigt spännande och får högsta Toffelomdöme!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skakigt 2: Teknikstrul

Ett struligt inlägg.

---

 

På tal om teknikstrul… Så här blev Jerrys dator när jag satte mig framför den en gång…

Tekniken strular här hemma. Och då menar jag datortekniken. Fast inte min nya dator utan en av internetuppkopplingarna samt WordPress som jag bloggar hos.

WordPress har krånglat länge nu. Jag har ju märkt att man har gjort om och förnyat vissa saker. En del till det bättre, annat till det sämre, enligt min mening. Vad som irriterar mig är att man inte får veta att nånting görs eller är på gång. Det bara händer oförklarliga saker plötsligt – eller så händer ingenting. För ett tag sen kunde jag till exempel inte redigera inlägg trots att jag var inloggad. Men så kom jag på att jag kunde ta en bakväg. En dag fungerade ”huvudingången” igen. Då hade jag emellertid redan hunnit starta en liten diskussionsgrupp hos WordPress om detta.

Dagens strul gäller också redigering, men av kommentarer. Jag skrev ett svar på en kommentar och ville typografera det. Därför gick jag in i redigeraläge. Det hade jag inget för – jag möttes av nån konstig text som deklarerade att jag inte var behörig att redigera för att jag inte var inloggad. Hmpfffffff…. Min blogg, liksom… Alltid inloggad hemma, liksom…

Sen ett tag tillbaka krånglar också notiserna för kommentering. De kommer antingen typ ett halvt dygn senare till min iPhone eller inte alls. Och på bloggen ser jag inte alltid att jag har fått en ny kommentar på ett inlägg. Det är skitirriterande eftersom jag har som policy att svara på alla kommentarer som publiceras.

När det gäller internetuppkopplingen la den bara av under förmiddagen. Det gick inte att hitta nån IP-adress via min fasta lina. Men jag har hängslen och livrem och ställde då om till trådlöst. Det funkar, tack och lov! Därefter kunde jag surfa in på Bredbandsbolagets driftstörningssida och se att det pågår tekniskt arbete idag fram till nån gång på eftermiddagen. Fint att det står nånstans på nätet, men jag undrar hur kunder som inte har hängslen och livrem får den här informationen..? 

Nu ska jag stänga ner för ett tag och göra lite annat. Förhoppningsvis har både WordPress och Bredbandsbolaget slutat greja så tekniken strular tills jag kör igång igen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fler bakgrundskontroller av arbetssökande

Ett inlägg om en ny rapport.

 

Av nån anledning får jag då och då mejl från Stockholms Handelskammare. Ibland är dessa mejl riktigt intressanta och läsvärda! Så var det med dagens mejl från Handelskammaren, för det handlade om bakgrundskontroller av arbetssökande.

Bakgrundskontroller av arbetssökande blir allt vanligare.

Det föreligger en ny rapport som presenteras av Stockholms Handelskammare och affärsinformationsföretaget Bisnode. Det är sjätte året i rad en sån här rapport kommer. Årets rapport visar att framtidens arbetsmarknad ser ljusare ut. Företagen börjar anställa allt fler igen. Men det som också kommer fram i rapporten är att antalet företag med en policy för sin rekrytering blir färre samt att allt fler bakgrundskontroller av de arbetssökande görs. Det oroande i detta är förstås hur informationen samlas in och utvärderas…

Vidare visar rapporten att två tredjedelar av företagen inte anlitar Arbetsförmedlingen när de ska rekrytera folk. Det är i stället bemannings- och rekryteringsföretagen som får hjälpa till att förmedla jobb. (Detta stämmer ju helt överens med vad den där handläggaren på Arbetsförmedlingen sa till mig redan 2009 – att Arbetsförmedlingen ju faktiskt inte förmedlar jobb…)

Här är några intressanta fakta ur rapporten:

• 97 procent av arbetsgivarna tar referenser på tidigare anställningar.
• 85 procent av arbetsgivarna kontrollerar tidigare anställningar.
• 78 procent planerar att anställa någon de närmaste tre månaderna.
• 69 procent anlitar ibland eller alltid rekryteringsföretag.
• 65 procent anlitar sällan eller aldrig Arbetsförmedlingen.
• 58 procent gör ibland eller alltid bakgrundskontroll i sociala medier.
• 58 procent har upplevt att kandidater förvanskat sitt CV.
• 25 procent har sorterat bort kandidater efter sökningar på internet.

Jag tycker att det är givet – och bra! – att de flesta tar referenser från tidigare jobb, men att nästan 70 procent anlitar rekryteringsföretag och 65 procent sällan eller aldrig Arbetsförmedlingen är ganska anmärkningsvärt. Det visar att Arbetsförmedlingens vara eller icke vara – eller åtminstone syfte! – torde… utredas.

Bakgrundskontroll i sociala medier och falska CV:n tycker jag också är anmärkningsvärt. I sociala medier förekommer så väldigt många åsiktsmaskiner som kan tycka om ens person. Att förvanska sitt CV är ju bara idiotiskt! Vad händer om man får ett jobb man inte klarar av?

Vill du läsa hela rapporten själv kan du kolla här.

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför svarar inte folk och fä… eh, företag..?

Ett inlägg om nåt som irriterar mig.

Nu är jag irriterad igen och det är ingen bra känsla! Tar och skriver av mig, så vet jag att det lättar.

Föremålet, nej föremålen, för min irritation är folk, fä och företag som inte svarar. Svarar på frågor, till exempel, eller ansökningar. Mest irriterande är det när folk själva har initierat en dialog, jag svarar med en följdfråga eller en kommentar och sen… Bara tystnad. Beror den på att man inte kan eller inte förstår? Beror den på att man inte vill? Beror den på brist på hyfs? Eller VAD???

Vad beror det på???

Vi är så jäkla tillgängliga idag! Och vi som söker jobb tar till och med mobilen med oss in på toa. Ifall att… Men varför svarar en del inte när vi är i en dialog per sms, Twitter, mejl etc? Detta får mig att undra hur man agerar i en IRL-dialog. Tystnar man bara och glor då, eller? Går man därifrån? Snacka om att man skulle uppfattas som konstig då…

Det är direkt ohyfsat att inte svara och det är min bestämda åsikt. Därför har jag som policy, både privat och i yrkeslivet, att alltid svara.

1. Ett privat exempel: jag svarar på alla publicerade kommentarer på bloggen.
2. Ett exempel ur mitt förra yrkesliv: jag svarade på alla mejl där svar behövdes eller begärdes. (Sen kanske jag svarade fel ibland, men DET är en annan historia!..)

När man söker jobb får man numera ofta ett autosvar via e-post. I alla fall i två fall av tre. I det tredje fallet får man gissa om ansökan gått fram. Eller kanske skicka den igen. Möjligen ringa, men märkligt nog är det inte alltid en platsannons har ett namn och ett telefonnummer till nån som kan lämna mer information! Är företag rädda för sökande, undrar man då?

Kommunikation är svårt.

Nä… Kommunikation är inte lätt. Jag vet, jag har jobbat med det i typ 25 år. Men jag trodde i min enfald att människor svarade på tilltal fortfarande – även om det sker via andra kanaler än det talade ordet. Och jag trodde, i samma enfald, att företag visade respekt för den tid och det engagemang till exempel de sökande till en tjänst ändå lägger ner – genom att svara

Tack för din ansökan!

eller nåt i den stilen. Autosvar är ganska trist, men bättre än inget.

Och när man sen inte får jobbet tycks samma autosvar vara inkopplat, med den variationen att man byter ut förnamn i inledningen. Däremot svarar man aldrig på såna mejl om Förnamnet hör av sig och ber om återkoppling, till exempel. Hur ska en sökande då kunna bli bättre – både vad gäller att skriva ansökningar och genom att förkovra sig inom nånting man saknade eftersom man inte fick jobbet?

Nån mer än jag som irriterar sig på uteblivna svar i en dialog? Kränkande tystnad? Vavavavaavava???

Livet är kort. 

Read Full Post »

Riktlinjer för sociala medier skyddar

Ett inlägg om riktlinjer på jobbet för sociala medier.

Hos Social Business hittar man då och då intressanta inlägg. Jag har just läst ett sådant, signerat Karin Bäcklund, om vikten av att företag har policies för sociala medier. Eller riktlinjer, skulle jag personligen kalla det eftersom vi talar svenska här.

Idag är det väldigt många svenskar som finns nånstans ute i cyberspace, i sociala medier. Enligt Karin Bäcklund handlar det om

[…] nästan 60 procent av Sveriges befolkning på Facebook, nästan 500 000 svenskar har idag ett Twitterkonto […]

Och då är det ju rätt många av oss som både är anställda nånstans som också finns på Fejan, Twitter och/eller har en blogg. Just därför att vi är så många tycker Karin Bäcklund att det är viktigt att företag har en policy riktlinjer kring sociala medier så att vi anställda vet hur vi bör bete oss i dessa fora. För det är ju så att gränsen mellan privatliv och yrkesliv alltmer suddas ut. Men det är också så att jobbet ju är en stor och viktig del i våra liv – i alla fall i mitt! – och att sätta total munkavle/handklovar på oss anställda skulle vara rentav korkat, om du ursäktar mitt språk!

Jag håller med Karin Bäcklund i att det behövs sättas på pränt hur vi pratar/skriver om våra jobb på nätet. Däremot ska det inte handla om att hindra oss som skriver om våra jobb, tycker jag. En smart arbetsgivare är ju så öppen och tillåtande som möjligt och sätter inga eller få begränsningar (annat än om det till exempel handlar om sekretessbelagda uppgifter, tystnadsplikt, särskilda företagshemligheter etc). För de flesta av oss twittrare och bloggare är det ofta självklart att vi inte skriver om sånt, men det finns säkert tillfällen när vi kan bli osäkra. Därför skulle jag se riktlinjer som en sorts skydd även för egen del, som skribent, och inte bara som arbetsgivarens skydd. Jag anser helt enkelt att riktlinjer för sociala medier är bra och nödvändiga – för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Ett skydd för båda parter, helt enkelt.

Många företag har också konton på Fejan och Twitter och kanske till och med en blogg. När det gäller dessa konton är det extra viktigt att ha riktlinjer. Anledningen är förstås att du ju inte är privatperson när du skriver för ditt företag!

Livet är kort. Arbetet är en stor del av mitt.

Read Full Post »

To make a hen of a feather – eller tvärtom…

Uppdaterat inlägg:
Så här skriver DN på nätet om hen.

Idag läser jag en massa upprörda tweets om att Gunilla Herlitz vid Dagens Nyheter förbjuder användningen av ordet hen i tidningen. Tydligen har det skrivits om det hela i Dagens Media – och där är det för tillfället omöjligt att komma in… Men… Jag läser bland annat hos den kloka Mymlan vad det hela handlar om.

Jag sammanfattar:

Gunilla Herlitz har alltså infört ett förbud på DN mot att använda ordet ”hen”. En policy, till och med. Skälet hon har angett är att det kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande. 

Alltså, vad är problemet? Hur kan man förbjuda ord? Nyord dyker upp hela tiden just för att de är nya ord. Ska vi förbjuda det? Ska vi hindra språket från att utvecklas?

Jag tycker att hen ser snyggare ut i text än när man skriver han/hon. Jag tycker också att det är OK att använda hen om personer som själva så önskar. Vad är det som är så farligt med det lilla hen??? Är det nån som känner sig hotad?

För en gångs skull, nästan, håller jag med TTspråket, som twittrar:

Hen kan användas i nyhetstexter. A: På den intervjuades önskemål. B: På skribentens önskemål. C: När skribenten ej känner till personens kön.

På min arbetsplats, som är ett universitet, kontaktade en av doktorandern universitetets språkkoordinator för att höra hur vi ska göra när vi skriver i tjänsten. Där blev det inte alls kalla handen, även om det inte finns några exakta påbud om att hen ska införas. Däremot rekommenderades vi att börja använda hen

[…] eftersom det onekligen är praktiskt […]

Och precis så tycker jag. Hen är praktiskt. För mig är det inget

queerpolitiskt ställningstagande

att använda hen i vissa sammanhang – det vill säga de exempel som TTspråket ovan anger. Det är helt enkelt praktiskt.

Märkligt hur detta lilla ord kan göra folk så upprörda. Jag menar, tänk om folk i stället blev upprörda över viktiga saker i världen och livet såsom krig, orättvisor, självmord, rasism, homofobi, mobbning, cancerpatienter som tvingas betala för sin egen behandling och sånt…

Livet är kort.

Read Full Post »

Direktörer, nya böcker, noppor och andra huvudvärkar

I morse vaknade jag med klåda i ena örat och magont klockan 6.10. Jag kan tänka mig roligare sätt att vakna på en lördagsmorgon när man är ledig, men min lilla (nåja…) kropp ville väl härmed demonstrera att den har makten, inte mina mentala krafter. Så jag gick upp en stund, tog medicin, läste lite och jag sen för att göra ett försök att åtminstone slumra eller vila en stund till. Jag somnade. Som en sten. Drömde om konstiga saker och både mamma och pappa var med i drömmen, pappa iförd jeans och tuffa boots, nåt jag aldrig fick se honom i!

Runt tiotiden vaknade jag sen nästa gång – utan magvärk, men med en huvudvärk som fick mig att undra var jag var igår kväll, egentligen. (Jag var hemma och jag drack en starköl.) Dessutom hade jag clownfrisyr, det vill säga platt uppe på huvudet och yvigt vid sidorna. Fy så fult!

Ful frisyr. Notera rynkan mellan ögonbrynen som aviserar att jag har ont i huvudet.

Enda fördelen med att ha ont i huvudet, förresten, är ju att man då vet, att man överhuvud(!)taget har ett huvud. Och det kan ju vara bra att känna till.

Jag rev ur lakanen ur sängen och tryckte på en maskin tvätt när jag hade tagit lite mer medicin. Förväntansfull stack jag ut armen genom ytterdörren och greppade lokalblaskan från dess hållare. Den var tjock. OTROLIGT tjock! Ja, inte min arm eller hållaren, utan tidningen, alltså. Och det var ju inte så konstigt med tanke på att den innehöll två bostadsbilagor och en reklambilaga. Resten var tämligen magert… Men jag tänker ändå kommentera tre saker som det skrivs om idag:

1. direktörer
2. en ny bok
3. noppor på  kläderna.

Det första av dessa har jag redan kommenterat kort i ett inlägg, det andra har jag skrivit om i ett helt inlägg och det tredje tror jag inte att jag har nämnt nånsin.

Direktörer, ja… Det vimlar av dem på Sjukstugan i Backen, så jag förstår om pengarna inte räcker till varken vård eller vårdpersonal. I stället för att fundera över detta faktum har man i stället bytt ut direktören som varit ansvarig för pengarna mot en annan direktör, en kvinna mot en man, för övrigt. Ja, för nu är ju högsta hönset i Sjukstugan en tupp igen och såna måste ju, som bekant tuppa sig. Den före detta direktören fick besked om detta före sommaren, men som vanligt har hon inte fått veta varför. För den organisationen petar nämligen folk – på alla nivåer – tämligen godtyckligt och utan att ge några som helst skäl till varför. Det kan, i vissa fall, handla enbart om personkemi, vilket har lett till att synnerligen kompetenta personer har lämnat organisationen. (Vilken tur då att Sjukstugan har som policy att återanställa personer som har grumligt mjöl i påsarna!)

Den avpolletterade direktören har inte tidigare fått motta nån kritik för det arbete hon har utfört. Visserligen har Sjukstugan i många år dragits med stora underskott och tunga besparingskrav, men det kan ju knappast bero på dess ekonomidirektör. Eftersom jag väl känner till denna persons kompetens vet jag att hon har gjort bästa möjliga jobb efter de förutsättningar hon har haft. Men nu måste nya Tuppen visa sin potens kraft genom att offra nån. Och enklast är det då att välja en av hönorna, medan resten av kompistupparna sitter säkert på sina höga pinnar.

Nu måste ju nån sköta pengarna i stugan och då har man valt en man, förstås, med erfarenhet från privata näringslivet. Men han ska inte riktigt jobba med pengar utan som biträdande tupp till högsta tuppen. Pengar tycks vara av mindre vikt här, för de sysslor som handlar om pengar fördelas ut lite här och var på övrig personal. Ingen som tar ett samlat grepp om det hela, alltså, utan som sagt, det pytsas ut. Synnerligen märkligt, tycker jag som skattebetalare, och kan inte hjälpa att jag funderar över hur det här ska bli bättre när ingen tar helhetsansvar längre.

Tupp, tupp och ingen höna.

En ny bok… Jepp, det är förstås Anna Ehns nya bok Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd som redan har recenserats på en blogg när dig. Lokalblaskan har här valt att låta en DN-kritiker recensera boken, eftersom Anna Ehn ju är anställd vid kulturredaktionen på lokalblaskan. Det är bra tänkt, tycker jag,  men tycker samtidigt att recensionen är tämligen intetsägande. Den består mest av en massa upprapningar av bokens story och det är väl inte riktigt det man vill ha ut av en recension?! Synd! Anna Ehns bok är värd bättre!

Intetsägande recension av denna!

Noppor på kläderna… Tja, varför blir det det, egentligen? Här har lokalblaskan köpt in en riktigt intressant artikel från Testfakta. (Tyvärr finns artikeln inte på nätet.) Noppor handlar, enligt artikeln, om kvalitet och fibrer. Så här förklarar en textilexpert det hela:

[…] Garn består av fibrer av en viss längd. Noppor bildas när fria korta fibrer börjar flytta sig i garnet och sen samlas på tygytan i små bollar. Det sker när du nöter och gnider på tyget. […]

Man kan göra en del för att undvika noppor. Framför allt gäller det att välja kläder av naturmaterial som består av långa fibrer. Man kan också tvätta kläderna rätt. Centrifugering, till exempel, kan enligt experten vara

[…] livsfarligt! […] 

Ullplagg ska inte vändas utan och in utan tvättas med rätan utåt. Då kan man i stället bli av med korta fibrer. Om nopporna ändå kommer, kan man använda batteridrivna noppborttagare.

Noppor är fult och irriterande, tycker jag, och tackar för denna artikel! Dessutom har jag skrivit alldeles för långt, så nu ska tvätten snart hängas, sängarna bäddas rent och jag in i duschen. Lite frukost nånstans däremellan, kanske, och sen… till Himlen!

Livet är kort.

Read Full Post »

Strultid, tankar, fokus – och att bjussa på sig själv eller inte

En till viss del värdelös helg är till ända. Jag är nöjd med två saker jag har åstadkommit – den krukvårdande verksamheten och omflyttningen i bokhyllorna. Resten av tiden gick åt till att motverka negativa känslor. Jag är fortfarande störd, men för varje gång jag skriver ordet

störd 

minskar det negativa. Jag får försöka flytta över tankarna så att jag fokuserar på mig själv, för det är verkligen så att den enda jag kan lita på är mig själv. Jag tänker orden och får antydan till tårar i ögonen. Men tårarna ska strax motas bort och ögonen bli isblåkyliga – mina ögon kan verkligen anta just den färgen. Så är det. Jag ska inte bara flytta över fokus på mig själv, jag ska sluta vara omtänksam och bry mig också. Det straffar sig nämligen. Jag kan inte läsa andras tankar och önskningar och ingen ska kunna läsa mina önskningar. Kanske inte tankarna heller…

Det är bara sårande med människor som är punktvis omtänksamma, omtänksamma när de har tid och lust. Inte när nån är ledsen eller behöver omtanke. En sån människa vill jag inte bli. So it ends here. Right here.

Jag kom extra tidigt till jobbet idag, därför att jobbet är nåt som får mig att bli glad och må bra. Men tyvärr inleddes arbetsdagen med trekvarts datorstrul. Det är ännu inte löst. Jag skulle få vänta en kvart innan S kommer tillbaka för att ändra några inställningar. Dagens problem var försvunna program. Ja jag säger då det…

Detta var nära. Fast nu har jag ju platt skärm, så tangentbordet skulle liksom inte kunna åka in…

Klockan elva idag ska jag på ett möte där vi ska diskutera uppdrag under de kommande tre månaderna. Det ska bli spännande och roligt, även om jag känner mig orolig och nervös. För ingen arbetsplats kan väl vara bättre än den jag befinner mig på just nu? Eller?

Veckan i övrigt bjuder på provtagning och läkarbesök samt en lunch med IH och BH. Det är så roligt att nån hör av sig och vill träffa just mig.

Annars snurrar i mitt huvud tankar om att starta en hemlig blogg. Eller hemlig och hemlig, mest en blogg där jag kan skriva av mig och vara som en elefant i en glasbutik. Ett annat alternativ är att göra den här bloggen privat, det vill säga så att bara jag själv kan se den. Å ena sidan känns det dumt att stänga sånt som ändå har rönt en viss… ja, hur ska jag uttrycka det… framgång eller position känns förmätet att använda. Men å andra sidan, om jag bara vill skriva för mig själv… Jag har bjussat tillräckligt på mitt liv och mina tillkortakommanden här i livet, känner jag. Att skriva ytligt är inte min grej. Så det lutar åt privat. Jag tänker… Jag tänker alternativ som att göra bloggen privat en tid eller att göra alla personliga inlägg privata så bara jag kan läsa dem. Eller nåt… Det är så svårt. Jag för ju på sätt och vis dialoger med människor. Jag har sen starten haft som policy att svara på alla kommentarer som jag får och som jag publicerar. Jag publicerar inte längre alla och jag har blockerat somliga från att kommentera eftersom deras ord är som vassa nålar eller nedlåtande klappar på huvudet. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill verkligen att bloggen ska vara öppen för alla. Men jag pallar inte det. Jag fegar.

Read Full Post »