Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘x’

Ett bokligt inlägg mest. Igen.


 

Jag gav mig iväg lite tidigare till mötesplatsen där jag skulle träffa FEM för jag hade ett par ärenden att utföra. Rafsade med mig posten från postboxen och kan du tänka dig, bokpaketet från Bokus med Tomte-Åsas böcker låg där! Med saxen från sjukvårdskudden klippte jag snörena och sen satt jag och gottade mig en lång stund åt mina fyra nya böcker – tre deckare och en spökhistoria. TACK SNÄLLA ÅSA!!! Sen läste jag en stund min medhavda bok också, men strax efter 15 rullade FEM in på parkeringen.

Böcker från Bokus för noll kr

Julklappsböcker från Åsa i Eskilstuna kom idag!


Två bilar är onödigt att köra 
när man ska till en loppis. Så vi åkte hem och parkerade FEM:s och slängde in mina böcker med mera samt FEM:s grejor uppe i mitt hem. Därefter tog Clark Kent* oss till Återbruket, som ju inte är öppet i helgen. Det stängde klockan 17, men vi var där strax före klockan 16. FEM ryckte raskt åt sig en korg och fem böcker för totalt femton kronor och lite annat hamnade där. Två av böckerna var till mig!

Jag såg en del fruktansvärda saker och puckon, men plånboken förblev i fickan. Fast det var mot sluttampen jag såg dem…. Hyllorna… Två stycken rödbruna Billyhyllor med glasdörrar för 80 kronor styck… Vi hade ju min bil och det fanns ingen chans i världen att två bokhyllor och ett rullbord, som FEM köpte, samt både FEM och jag skulle få plats i bilen. Jag kollade hur det var med hemleverans. Jorå – på torsdagar. Fast nu på torsdag är det ju röd dag och därmed ingen utkörning… Dessutom ska de ha 400 kronor för hemkörningen och de bär inte upp hyllorna för min trappa. Jaa… vad skulle vi till Återbruket att göra..?

 


Här är några bilder att titta på medan jag formulerar slutklämmen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Ja…. Det slutade med
att jag reserverade hyllorna till måndag eftermiddag. Då får jag tänka över helgen hur jag ska göra och om det finns nån som kan hjälpa mig. På måndag förmiddag ska jag på ett möte, men jag tar bilen dit. Det kanske blir så att jag får åka ett par vändor och besegra min hiskeliga trappa några gånger… Om jag nu köper hyllorna.

Men du… Vad tycker DU att jag ska göra??? Ska jag köpa de två hyllorna för 80 kronor styck eller ska de stå kvar på Återbruket??? Ge mig ett råd i en kommentar, tack!!!


*Clark Kent = min väldigt lilla bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Förföljare – personer som behöver hjälp

Ett inlägg om just förföljare och att vara förföljd.


Nu ska jag sätta foten
i ett getingbo. Ett bo fyllt av arga getingar. Men jag är så in i döden trött på att vara rädd. Dessutom sägs det att anfall är bästa försvar… Fast jag tänker försöka redogöra för saker och ting så neutralt som möjligt. Däremot är det förstås min sida av saken. Mina sanningar. Sanningar, som kan vara helt andra än andra människors.

__________________________________________


En av de första gångerna
jag var förföljd var jag runt 24 år. Jag fick nattliga telefonsamtal. För det mesta sa ingen något, men ibland hördes tung andhämtning och ibland sluddrade nån nåt. Det var omöjligt att höra ens om det var en man eller en kvinna. Jag fick förstås inte bara förstörd nattsömn, jag blev väldigt rädd. Det gick så långt att jag polisanmälde. På den tiden fanns inte tjänsten nummerpresentation. Spårning av telefoner var nånting som polisen gjorde – om det var påkallat. Till sist fick jag emellertid veta vem som hade ringt mig. Det var en person i min bekantskapskrets. Vi hade inget otalt med varandra, vi umgicks då och då i samma ”gäng”. Men så plötsligt hade personen ifråga fått nånting för sig. Att alkohol spelade en stor roll i det hela är ingen ursäkt. De nattliga samtalen slutade tvärt när jag skickade över kopior på min anmälan samt resultat av polisens spårning.

__________________________________________


Det året jag fyllde 30
träffade jag en person som jag blev kär i. Vi blev så småningom sambor. Ganska snart började det ringa igen – flera gånger om dygnet. Det är väldigt jobbigt när man ska upp tidigt och jobba. Ingen sa nåt i luren, men det hördes att nån var där. Det var fortfarande före nummerpresentationens tid, så vi drog helt enkelt ur telefonsladden när vi inte orkade längre. Ungefär två år senare flyttade vi och bytte i samma veva telefonnummer. Den första som ringde på det nya numret var… vår Dygnet-runt-ringare.

Då fick jag nog och bestämde mig återigen för att polisanmäla och ha spårning på telefonen. Resultatet av spårningen visade att det var ett X till min dåvarande som ägnade sig åt att telefonterrorisera oss – under påverkan av alkohol, förstås. H*n var, enligt egen utsago i polisförhöret, som jag fick ett referat från, inte ute efter att störa mig utan min dåvarande… Men nu var det jag som stod för telefonabonnemanget. Under förhöret erkände h*n alltså. Det tyckte polisen räckte. De ansåg att bevisningen inte skulle hålla! Vem som helst skulle ju ha kunnat lånat personens telefon – alla tider på dygnet – och ringt. Jag hade begärt ersättning för kostnaden för spårningen, men fick inte det. Samtalen upphörde emellertid – till stor del. Inte helt. Vi blev i stället uppringda och hotade av en bekant till min dåvarande och min dåvarandes X. Sista gången vi hörde nåt från nån av dem var när min dåvarandes X hade tagit livet av sig. Det var jag som tog emot det samtalet och det var jag som fick all skuld kastad på mig. Ett hemskt slut, men ett slut som verkligen visade att vår Dygnet-runt-ringare var sjuk och hade behövt hjälp och vård!

__________________________________________


Jag har haft ytterligare
ett par ”ringare”. De har emellertid inte varit tysta. De har inte alltid varit så smarta heller. Och nu för tiden finns det ju nummerpresentation. Det var en aning jobbigt att personen ifråga också talade om att h*n kunde se mig i min lägenhet – det var en granne som bodde mitt emot, sa h*n. (Här där jag bor är det hus på alla sidor om mitt.) I samband med ett ideellt arbete fick jag hjälp med den ena personen. Detta var efter att jag berättat om Ringaren i gruppen och blivit så arg därför att h*n gett sig på mitt bonusbarn, som oskyldigt svarade i min telefon här hemma en gång.

En ”kollega” till mig gick helt enkelt hem till personen och frågade varför h*n ringde mig. Då upphörde det. Tills en kväll när personen ifråga ringde och bultade på min dörr… Av nån anledning ringde jag inte polisen utan två personer som då bodde nära mig. En av dem kom över, men då hade Ringaren redan försvunnit. Det slutade med att en av mina räddare ringde polisen – för Ringaren låg nämligen utanför på gräsmattan, dyngrak. Återigen alkohol!

Naturligtvis var jag både glad och tacksam åt hjälpen från mina två bekanta. Men jag var inte kåt!!! Därför blev det ytterst obehagligt när en av hjälparna, efter nåt halvår, började skicka snuskiga sms till mig… Naturligtvis när h*n var berusad.

__________________________________________


I början när jag bloggade
var jag en elefant i en glasbutik. Jag var i en akut livskris och tyckte att mina vänner och bekanta vände mig ryggen. Jag kände mig ju också förföljd av en av dem (de snuskiga sms:en). Så jag gjorde det enda jag trodde att jag kunde göra: jag bloggade om bekantingarna, som bodde i mitt närområde. Jag talade inte om deras namn, men uppenbarligen skrev jag så träffande att det tog en av dem mindre än två månader att ”känna igen sig”. Några av dem har inte hälsat sen dess. Det bryr jag mig inte om. En del har börjat hälsa igen ganska nyligen. Några har jag ”pratat ut med”. Och ytterligare några har flyttat eller står i begrepp att flytta. Bland annat en familj, som har försökt få mig vräkt. Vi har yttrandefrihet i det här landet och även om jag inte var snäll hade jag all rätt i världen att skriva på min egen blogg vad jag tycker om folk, som jag gav påhittade namn åt. Men, som sagt, det måste ju ha legat nån sanning i det jag skrev eftersom reaktionen blev så kraftig. I det här fallet handlade det dessutom om att jag vid upprepade tillfällen hade försökt kommunicera verbalt med vuxna representanter i familjen om saker som jag blev störd av.

__________________________________________


Jag ville berätta
om detta för att du inte ska tro att jag är nåt helgon, för det är jag inte. Men det har gått fyra och ett halvt år, nästan, sen jag startade min blogg. Det har hänt saker under den tiden också. Det har bland annat hänt att ett X, som påstår att jag förföljer h*n**, har flyttat till närområdet inte bara för första gången utan för andra. H*n har också, tack och lov, flyttat härifrån – för gott, hoppas jag. Jag tror att h*n insåg att det inte var h*n själv som var rädd och förföljd, utan att det var jag som var rädd och förföljd av h*n**. (Jag har för övrigt varit så ärlig att jag har sagt till h*n**  att jag är rädd för h*n** en gång när vi möttes av en händelse på väg till och från affären.) Jag har bott här hela tiden, medan h*n har valt att flytta hit – trots att jag bor här – två gånger. Då kan man inte vara så rädd och förföljd, tycker jag. (Eller tre, om man räknar den första gången när vi var tillsammans. Men DET är – tack och lov! – preskriberat nu.)

__________________________________________


Det låter som om jag är väldigt drabbad,
men ärligt talat tror jag inte att jag är särskilt unik. Att vara förföljd är nånting som de flesta kvinnor har varit utsatta för. Även män, säkerligen. Förföljarna själva är också av båda könen. Men lik förbaskat är det jobbigt! Det är störande, man blir rädd, man blir arg…

Varför skriver jag om detta NU? Därför att igår kväll ringde det återigen på min telefon. Och det var en av mina förföljare… (En person jag aldrig har träffat, för övrigt!) Syftet med detta inlägg är att lyfta frågan, ventilera och att försöka att inte vara rädd.

__________________________________________


Med mitt förnuft kan jag inse
– och vet själv! – att man kan göra dumma saker när man inte mår så bra. Men vissa människor borde få hjälp att inse att de behöver professionell hjälp, kanske till och med vård, att sluta med sina förföljelser. Det är allt annat än friskt beteende att förfölja nån – på olika sätt – under flera år. Det står jag fast vid. Du kan inte rubba mig.

__________________________________________

Har du varit eller är förföljd??? Skriv gärna några rader och berätta! Om du vill kan du vara anonym för övriga läsare. Skriv då bara ett påhittat nick och en påhittad e-postadress i kommentarsformuläret som du fyller i den första gången du kommenterar på min blogg! Innan din första kommentar publiceras måste administrationsskorpionen godkänna den!

adminskorpion

Administrationsskorpionen i egen hög person.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nyheter.


När du läser det här
(om den tidsinställda publiceringen funkar som den ska) är jag ute på uppdrag och intervjuar på teckenspråk. Förhoppningsvis…  Men en sväng bland medierna i cyberspace hann jag med före intervjun. Här är lite diverse att kolla in – för den som vill, förstås!

Twitter

Nu kan du tidsinställa borttagningen av dina tweets.

Så raderar du inlägg på Twitter. Jamen det är ju bara att klicka på den lilla papperskorgen. Jo visst, men… Nu kan du, så att säga tidsinställa dina tweets – i alla fall när de ska tas bort. skaparen av Twitterspirit heter Pierre Legrain och har en gång jobbat på Twitter.


Förnyelsen av Ultuna.
Nåt som inte går direkt att tidsinställa är förnyelsen av Ultuna, det vill säga lokalerna hos min förra arbetsgivare. Det pålades just här när jag jobbade sist… Titta så fint det blir!!!

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan i orange cirkel är väldigt liten mot myndigheter…

Myndighetsfel stod henne dyrt. Maja Sjödahl Algstrand har hamnat mellan stolarna, ungefär. Mellan Arbetsförnedringens och Försäkringskassans stolar. Hon gick till AF för att skriva in sig, men fick inte göra det. Detta straffade sig ett år senare när hon blev sjukskriven. AF har medgett att de har gjort fel och de har skrivit ett intyg om detta – ett intyg som Försäkringskassan inte godtar. Den lilla människan gentemot två byråkratkolosser…


Gallerix i konkurs.
Ytterligare en affärskedja har ansökt om konkurs. Företaget har försökt göra en rekonstruktion, men inte lyckats.

Spotify

Bryter mot upphovsrätten?

Spotify stäms för spellistor. Nu har ett brittiskt skivbolag stämt Spotify. Orsaken till stämningen är att bolagets specialitet är att ge ut samlingsalbum. Upphovsrätten kränks emellertid, hävdar skivbolaget, när Spotify kopierar dessa album i spellistor. Avgörandet i det här fallet kan ha STOR betydelse för upphovsrättsliga frågor i sammanhanget i framtiden!!!


Hur säker är bilen?
Folksam har gjort sin årliga sammanställning av hur säkra olika bilmärken är. OK, Volvo sägs ligga i topp, men när jag kollar in hela listan ser jag att Clark Kent* har fått högsta möjliga betyg – det vill säga fem stjärnor!


Har Motala tidning
redan gått i graven efter Stormogulens uppköp?

MVT not found

MVT not found…


Och att en kidnappare och våldtäktsman
har hittats död i sin isoleringscell, att USA:s president har landat i Sverige, att en svensk artist stäms av sitt X och att en ny iPhone släpps snart har du väl inte heller missat..?


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, jag är helt förstummad. Idag finns det TVÅ (2) intressanta artiklar att läsa i söndagens lokalblaska. Nu har väl tidningen[s personal] överträffat sig själv? Men nåja, med intressanta inte sagt att de är lika bra som gårdagens läsning om slappt språk.

Redan på förstasidan hajar jag till när ordet

TYST!

slår emot mig i negativ färg på svart platta. Det aviserar en artikel inne i tidningen som ska handla om orättvisor och missförhållanden, men framför allt om kritiska röster på myndigheter i Uppsala. Om att som anställd

blåsa i visselpipan.

som det nypoppiga uttrycket lyder. (Amerikanskt larv!)

Rubriken inne i tidningen signalerar det svåra valet en anställd kan stå inför – att våga snacka om missförhållanden på jobbet eller hålla käften. (Artikeln ligger inte ute på nätet. Är lokalblaskan rädd för läsarkommentarer eller för att stöta sig med annonsörer? Man undrar…)

När jag börjar läsa handlar artikeln mest om utredningen om yttrandefriheten, en rättighet vi svenskar har, en rättighet som är skyddad i grundlagen, kära X och andra. Det nämns dock ett fall om en man och en kvinna som jobbade på myndigheter. Två människor som älskade sina jobb, men som såg oroande saker på arbetsplatserna. När de påpekade missförhållandena kallades de in i enrum. Där fick de veta att om de inte slutade prata skulle de bli av med sina jobb. De tu bestämde sig då för att gå till lokalblaskan och prata. Blaskan skrev en text. Men så ångrade sig mannen och kvinnan. De vågade inte. Synnerligen intressant historia! Det hade emellertid varit intressant på riktigt om artikelförfattaren lyft fram nån som hade vågat. För såna finns, jag lovar! 

Resten av artikeln handlar i princip om Göran Lambertz, som är ordförande i Yttrandefrihetskommittén. Intressant läsning det också, men resten av texten dödade ett reportage som kunde ha blivit bra. Nu får vi hoppas att lokalblaskan följer upp med artiklar om verkliga fall. Annars riskerar denna upptrappning att sluta som ett rejält magplask.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Den andra intressanta artikeln handlar om läkaren Peter Moberger som jobbar för Läkare utan gränser. Men den artikeln får man bara läsa i papperstidningen eller om man köper e-tidningen.

Peter Moberger har varit ute på uppdrag för Läkare utan gränser tre gånger, men är sugen på att ge sig ut igen. Han beskriver hur meningsfullt arbetet på fältet känns. Och det är tur att det finns såna som Peter Moberger som vill jobba där ute, för arbetet sker mer eller mindre ideellt. Så är det nån hjälporganisation jag ger pengar till är det just Läkare utan gränser. Folk jobbar nämligen inte inom den organisationen för att bli rika.

Tyvärr avslutas artikeln på det lite slappa sätt som diskuterades igår: med ett rejält korrekturfel. Jag begriper helt enkelt inte vad som egentligen ska stå där. Och sånt tar ju bort en hel del av det braiga med texten. Sorry, men…

Men han längtar jag

Den konstiga meningen är passande nog utmärkt med gräslig turkos understrykning: ”Men han längtar jag…” Vad menas? Ett exempel på slappt språk. Korrekturfelet gör att man inte begriper meningen.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev en jobbig natt. Jag var såå trött, men eftersom jag har en recensionbok på gång som är ganska tung och tjock – dock med spännande innehåll! – behövde jag läsa lite innan light’s out. Klockan var närmare midnatt när jag släckte. Då hade jag bestämt mig för att ge mig sovmorgon, ända till klockan halv sju i morse.

Men så vaknade jag mitt i natten och hade besvär. Eftersom jag var uppe en stund började hjärnan jobba och jag undrade om jag hade stängt av hellyset på bilen… Så klockan halv tre i natt slängde jag på mig  jeans, gympadojor och en svart luvatröja och haltade ut till bilen i garaget för att kolla. Bettskenan tog jag inte ut . Vilken tur att jag inte mötte nån!.. Jag gissar att jag såg ut som Döden själv där jag haltade fram i mörkret och regnet, med luvan över huvudet och bettskenan i käften…

Jag har inget hört om fönsterputsningen, men jag skulle önska att den blir av idag. För i kväll tänkte jag påbörja den behövliga storstädningen som sen fortsätter fredag – söndag. Det hade känts fint att få stryka gardiner och hänga upp också. Det får emellertid vänta om fönstren inte är putsade. Man får ju varken ställa dit blommor eller hänga upp gardiner före dess. Jag har naturligtvis fuskat lite – så at folk inte ska tro att det verkligen är Döden som bor här…

Den blommar igen, denna femtonåring! (Den har inte blommat på typ tio år, sen ett X bestämde sig för att nästan mörda den genom att klippa ner den fel.)


I morse upptäckte jag
att den ena nya persiennen krånglade. Det är den till vädringsfönstret i sovrummet. Ganska irriterande eftersom det är en persienn jag lär använda varje dag. Jag skrev en notering på det stora pappret som sitter på utsidan av min ytterdörr, men jag kanske också måste posta en reklamation.

Måendet idag är väl inte på topp och jag är väldigt, väldigt trött. Prefekten vid institution 2 önskar ett möte med mig, så jag ska väl titta ner till honom och se om han har tid. Jag mejlade honom mina tider, men fick inget svar på frågan om när exakt vi ska ses. Vet inte om det är bästa läge för ett sånt möte idag. Jag föreslog nämligen att vi skulle skjuta på det till måndag

Igår kväll hade jag lite sms-kontakt med Fästmön. Jag kunde ju inte höra av mig så mycket under dagen eftersom jag ledde arbetet. (Vi jobbade till klockan var närmare halv sex…) Tyvärr har Anna fått hosta och känner sig risig, inte bra!!! Jag hoppas jag kan få pyssla om henne lite i helgen, mellan skurhinken och dammsugaren…

I morgon, fredag, har jag alltså semester – för att städa efter fönsterbytet. Det känns skönt att slippa städa om kvällarna efter jobbet när man är skittrött. Och förhoppningsvis blir belöningen en god middag på stan nån av dagarna!


Livet är kort.

Read Full Post »

Den kära, mest älskade Fästmön smög upp i morse och tassade ut till bussen, den som bara kör henne halva sträckan till jobbet från mig. (Den stackarn – Anna alltså, inte bussjäveln! – har dessutom en blåsa på ena foten!) Jag vaknade tjugo i sju av att det var alldeles för tyst i mitt hem (dock inte under mig…). Kryckade mig ur sängen tjugo i sju och fann att den lilla fågeln var utflugen! Jag hade fått sovmorgon av Anna, som tyckte synd om mig, tror jag. Igår kväll fick jag nämligen ta fram kryckan eftersom jag nästan inte kunde gå. Och vilken tur att jag lyckades somna om! Sov ända till halv nio idag…

Den kära, mest älskade Anna! Här på besök i kyrkan.


Jag fick känna lite söndagsfrid idag,
trots att somliga i huset tittade på TV på inte särskilt låg volym under mitt sovrum före klockan sju. Men när jag klev upp och grep mig an dagens verk blev jag efter en stund ackompanjerad av kyrkklockor. Medan jag tog ner en gardinstång och skruvade ner hållare till gardinstänger på de resterande tre fönstren ding-dongade det utanför. Och det var ganska fridfullt.

Kryckan åkte som sagt fram igår kväll. Då hade jag dels jävligt ont och dels svårt att gå. Det var i princip omöjligt för mig att resa mig utan krycka. Det brukar inte vara så svårt att gå inomhus utan krycka, för det finns alltid nåt att hålla sig i. Igår kväll gick det inte alls att gå utan krycka heller. HATAR! Men foten har fått vila under natten och även om jag behöver kryckan för att ta mig ur sängen och upp ur stolar, kan jag halta utan den inomhus i alla fall idag. Jag ska försöka att inte belasta foten så mycket, men samtidigt stelnar jag till om jag inte rör på mig och då gör det ännu mer ont sen, när jag ska försöka röra på mig.

Dagens agenda innehåller inte så mycket, tack och lov. Jag ska stryka några jeans, det är allt. Vattnat mina 42 krukväxter gjorde jag i samband med att jag tog bort fönsterremsor och gardiner idag. Fasen, så full tvättkorgen är! Jag ska nog tvätta nån maskin så tvättkorgen rymmer lite mer tvätt. Till en del fönster har jag rena gardiner till i linneskåpet att sätta upp sen, men sorgebarnet är sovrummet. Jag har haft ett par rätt fula blåa gardiner där. De matchar färgen på tapeterna, men de har rosor på sig. Rosor! Nej, det är inte jag! Kanske borde jag passa på att inhandla nya gardiner till sovrummet nu när jag ska få nya fönster. Men sist jag gjorde det köpte jag ett par som visade sig vara duvblålila i dagsljus. De passade bara som tillfällig och ful nödlösning som solskydd på jobbet…

Ful nödlösning på jobbet ett tag.


Nej, jag är ingen gardinmänniska.
När jag var gift – bevare oss väl! – tog min dåvarande svärmor hand om den biten. Det var ganska bekvämt, även om vi inte hade samma smak alla gånger. Efter skilsmässan följde en period av anti-gardiner-stil i mitt hem. Sen blev jag vuxlig och försökte. Med varierande resultat.

Ärligt talat är jag inte nån som är duktig på det husliga – det tror jag att såväl Anna som mina X:or skriver under på! Visst gillar jag att ha snyggt omkring mig hemma och visst gillar jag att äta gott – bara jag slipper fixa till det själv. Jag kan ta hand om städningen i stället, minus disken, förstås… Anna var så söt igår och tog hand om disken efter maten – trots att hon hade jobbat 7 – 16. Men jag lagade i gengäld maten – och sen kunde jag inte stå på foten…

Det är ganska läskigt, men jag vet att alkohol brukar hjälpa mot värk. Vi drack var sin starköl igår och två glas vin. Det gjorde inte nån som helst skillnad igår – jag hade jätteont. Hälen värkte för första gången, den värkte rejält. På torsdag ska jag tillbaka till Nål-Janne, så jag får beklaga mig då ordentligt och höra om jag kan göra nåt annat på hemmaplan för smärtlindring än att ha hälen på en kylklamp. Testade det igår och då ilade det bara ännu mer.

Nej, nu ska jag läsa lite lokalblaska, inta frukost och stryka jeans – i den ordningen. Dagens middag behöver inte förberedas – vi ska äta ost och kex och dricka var sitt glas vin. Igen. Oj så fulla vi blir – NOT! (Jag hatar att vara full och tappa kontrollen, så jag är aldrig full nu för tiden.)

Vad ska du göra idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

För 15 år sen fick jag en hibiskus i födelsedagspresent av ett gäng före detta vänner. Fem år senare blev denna då ständigt blommande växt utsatt för ett brutalt angrepp av min dåvarande sambo. Galna X har vi väl lite till mans/kvinns, men det här X:et slaktade min fina hibiskus helt genom att klippa ner den så där bara återstod ett par pinnar med enstaka blad på.

Och så idag… Nyss. När jag skulle dra upp persiennerna i köket… Då ser jag detta… underverk! Detta bevis på att tiden läker sår, i alla fall en del sår…

Hibiskusknopp som vill opp!


Dags för mig
att tillåta mina sår att läka så att jag kan blomma igen, eller? Knappast, det är lite försent för det nu. Men ändå. Hopp!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »