Jorå, jag hittade en (1) intressant artikel i dagens lokalblaska. Artikeln är signerad Lisa Irenius, snart den enda på tidningen som jag tycker kan skriva – dels hitta intressanta ämnen, dels formulera sig väl. Ärligt talat undrar jag hur länge hon blir kvar på blaskan. En vacker dag kommer nån och NAPPAR henne till ett betydligt mer spännande uppdrag. Tror jag, dårå.
Lisa Irenius artikel bär titeln Slappt språk blir självmål och finns – hör och häpna! – redan utlagd på nätet. Det är bra, det, får då kan du egentligen sluta läsa det här blogginlägget och läsa Lisas artikel i stället.
Här läses böcker! Detta är en bild från mitt eget hem.
I artikeln kopplar Lisa Irenius samman de fakta att det skrivs sämre, det läses färre böcker och det hatas mer på nätet. Och så berättar hon om tidningens ambition att korrläsa och ändra i läsarkommentarer – för ett antal år sen. Det låter inte klokt i mina öron och det är skönt att veta att journalisterna på lokalblaskan ägnar sig åt annat. Men de borde ägna en liten stund åt att korra sina egna alster, tycker jag. För dessa journalister är ju att anse som proffs, medan vi bloggare och läsare blott är amatörer.
Hur som helst, Lisa Irenius undrar om inte innehåll och vår förmåga att formulera oss hänger ihop. Hon refererar till de mindre rumsrena tillmälen en viss annan kulturredaktör har fått (förskräckligt, enligt min uppfattning, men denna redaktör är inte ensam om att få såna ord kastade på sig). Och så funderar hon över det här inte helt enkla fenomenet att kommunicera…
[…] Men jag undrar om inte allt hänger ihop. Om vi inte kan kommunicera ordentligt och väl formulera våra åsikter sjunker ofrånkomligen nivån på samtalet. I språket är form och innehåll intimt förenade. Se bara de utbredda särskrivningarna. Kan en patient med ryggont ha fullt förtroende för en ”sjuk gymnast”? […]
Roligt i sammanhanget att hon tar upp just särskrivningar, som jag tycker är ett av de större språkliga irritationsmomenten i dagens texter generellt sett. En del skräckexempel visar jag upp i denna, modesta (!) blogg. Jag undrar varför just detta med särskrivningar har blivit så stort och tänker att det KAN ha att göra med influenser från framför allt engelskan och amerikanskan, där man oftare än i svenskan särskriver ord. Så det behöver inte enbart handla om att vi läser för lite böcker. Eller så har det att göra med att vi läser för lite böcker PÅ SVENSKA..?
Vidare tar hon upp synen på bokläsandet. Att det i vissa kretsar rynkas på näsan åt bättre litteratur. Eller är det inte tvärtom?
[…] Att läsa ”finlitteratur” kan rentav avfärdas som elitism. Men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är elitistiskt att inte ha ambitionen att var och en – oavsett bakgrund – ska ha tillgång till kvalitativ kultur. Alla i samhället bör ges möjligheten att ta del av avancerade resonemang, uttrycka sig väl och få tillgång till det offentliga samtalet. Det handlar om att kunna delta till fullo i demokratin och dess diskussioner, ja även på nätet. […]
Tänkvärt som fan, om jag får uttrycka mig på lätt svenska. Men jag skulle också vilja lägga till en sak som jag tycker glöms bort lite. Att kunna formulera sig grundläggande väl i skrift handlar visst om att stava rätt, att hantera grammatiken korrekt etc och utan input blir det ingen bra output. Ett steg längre går man när man har greppet om språket och därmed kan softa lite och göra det… slappt… Bara för att man kan. Man behärskar det. Som på den här bloggen, till exempel, där jag väljer att skriva ganska nära talspråket. Nu är detta inte skryt, jag behärskar inte svenska språket till fullo och jag hävdar inte att jag är ett proffs på språket. Jag är blott en bloggare, som så många andra… En del avlönas till och med av såväl lokalblaska som andra medier.
Men för att överhuvudtaget kunna softa till språket måste man ju ha tillgång till just det Lisa Irenius påpekar: kvalitativ kultur. Har du inte språket kan det bli riktigt jävla illa – du kan inte delta på rätt sätt i demokratin.
Livet är kort.
En teori som börjat lyftas fram mer och mer vad gäller särskrivning, är inte att det har så mycket med engelska språket att göra. Istället tror man att det började med ordbehandlingsprogram och andra ordböcker som är inlagda i våra datorer och mobiltelefoner. När vi bildar ord genom att lägga ihop två ord som ihopskrivet får en annan betydelse, då reagerar redigeringen i ordbehandlingen och frågar om vi verkligen stavat rätt. Den markeringen försvinner när vi särar på orden. Det finns också program som automatiskt särar på våra ord. Så vi har tekniken emot oss. Också. Språket i P1 har diskuterat detta, samt att det skrivits en del om det i LSF Magazinet. Det är en intressant teori. Den känns logisk och konkret. Engelskans inflytande tror jag inte så mycket på eftersom vi de facto inte skriver så mycket på engelska.
Men just den ordbehandlingsfunktionen kommer väl från engelskan/amerikanskan där det brukliga är att inte sammanskriva ord?
Nåja, hur som helst, jag kanske gick för snävt. Jag och familjen läser en hel del på engelska, jag bland annat i jobbet. Och jag har kommit på mig själv flera gånger när jag ska skriva ord på svenska att jag är på vippen att särskriva. Ställer mig då i skamvrån en stund och tänker över mina synder… 😳
Sär skrivning är ett ständigt diskussions ämne i min familj. En mig när stående hävdar att hen har fått lära sig det i svensk undervisningen. Vart hen har tillängnat sig denna bedrägliga färdighet? Jo, inom Sveriges gränser.
Böcker och läsande behandlas även i dagens SvD. Mycket intressant läsning även där.
Apropå djupsnö. Hjälper smorslet på ärret?
Det är ett gissel!!! Bannlysning, genast! 👿
Tack för påminnelsen, dags att badda ärret igen! 😛 Men jag vet inte om det blir bättre… I vart fall inte sämre…
Orkar inte dra allt ont jag anser om särskrivandet, men, nåt jag tänkt på på senare tid är att allting tycks ha växt – ingenting har vuxit ? Hör det på radio om o om igen –
Snart har väl nån skärt sig, inte skurit sig, också… 😦