Tiggare – vad är problemet?

Ett inlägg om ett ämne som de flesta har åsikter om.

---

 

Tiggarna. Vi ser dem över-allt, vanligen utanför affärer. Där sitter de, ofta insvepta i sjalar och halsdukar. En pappersmugg med några mynt i som de sträcker fram mot oss när vi passerar. Ibland säger de ”please!”, ibland ”please money!” eller ”en krona, tack så mycket”. De har brunbrända ansikten – de sitter ju utomhus hela dagarna. Insjunkna kinder, lindrigt rena… Kanske en lukt runt omkring sig. Kvinnorna är i majoritet. Och detta är Ett Problem i Sverige 2014.

Många av oss har åsikter om tiggarna. Somliga tror att det är organiserade ligor som ligger bakom, andra anser att det är människor som inte vill jobba och som bara sitter och försöker sno åt sig pengar dagarna i ända. En del hävdar med bestämdhet att tiggarna minsann har senaste modellen mobiltelefoner och åker Merca.

Sen finns det människor som inte tänker så mycket utan agerar. De skänker några mynt eller kanske nåt ät- eller drickbart. Eller sätter sig ner bredvid tiggaren och pratar en stund.

Jag tycker att det är ett problem med tiggarna. Men exakt vad är problemet? Jag måste verkligen rannsaka mig själv. Och då kommer jag fram till att tiggarna… skaver. De skaver så in i helskotta i min värld där jag har mat bordet och bordet står under det tak jag har över mitt huvud. Grundtryggheten skaver tiggarna emot. Jag får så svårt att ta in. Kan inte möta deras blickar. Pallar inte att se… eländet. För även om jag personligen lever i en oviss tillvaro har jag än så länge nånstans att bo, jag har mat i kylskåpet och jag har lite pengar på mitt konto. Ganska ordnade förhållanden.

Så problemet – eller en del av det, i alla fall – ligger hos mig. Betraktaren. Eller den som inte orkar betrakta. Den som blundar, den som inte vill se.

Fast självklart är problemet större än så. Vem i hela friden, som är vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att tiggarna sitter där frivilligt? Vem kan i sin vildaste fantasi få till det att de sitter och tigger för att tjäna pengar så att de kan köpa skitfina mobiler och bilar? Tänk efter lite, om du har såna funderingar. För finns det nån som vill förnedra sig så till det yttersta att den tigger för sitt uppehälle av andra människor?

Ja, tiggarna är ett problem. En del av problemet ligger hos mig och alla som ser på. Men problemet måste lösas av dem som har makten att förändra. Vi kan inte låta människor ha det på det här viset. Vi måste göra nånting. Vi måste förändra oss och samhället så att även den som tigger får ett drägligt liv. För detta liv tiggarna lever idag är förnedrande.

Jag tror inte att det hjälper att vi skänker några guldpengar i deras pappersmuggar. Det måste till andra insatser. Men vilka? Har du några tankar och idéer om detta? Skriv gärna några rader i en kommentar.

Rent rasistiska kommentarer publicerar jag emellertid inte. Sånt tar jag bestämt avstånd ifrån. Igår, till exempel, avföljde jag några stycken på Twitter som borde vara goda förebilder för de yngre generationerna, men som i mina ögon inte agerar eller uttalar sig på ett bra sätt. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tänker varken följa eller understödja rasister och rasism.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi var över 80 från början…

Förmiddagen idag är över. Eftermiddagen likaså. Jag har nyss kommit hem från en ny, händelsrik och stimulerande dag. Tänk egentligen hur lyckligt lottad jag är! Egentligen. (Fast lite lön vore ju bra också, men för övrigt…) Jag får göra roliga saker om vardagarna, jag lär mig nytt och jag fräschar upp gamla kunskaper. Dessutom träffar jag trevliga människor och får interagera med dem i en intellektuell miljö, i vackra omgivningar…

Det här fina huset ser jag varje vardag. Fast inte i sepia, dårå…

                                                                                                                                                            Jag har funderat på det här med ansvar. Dels hur mycket ansvar jag hade och tog och borde ha haft i mitt förra arbetsliv, dels det jag har idag: i princip inget. Jag utför det jag blir anvisad att göra, jag tror att jag lyckats ganska bra, jag har klarat av mina uppgifter hittills. Men jag bär inte ansvaret! Det som vilade så tungt på mina axlar. Samtidigt som det för stunden är lite skönt är det också lite jobbigt. Jag är van att ta ansvar, van att fatta beslut, van att agera efter eget huvud. Nu är det inte min roll. Jag skulle kunna neka till att utföra uppgifter, jag skulle kunna lämna ifrån mig hafsverk eller undermåliga produkter – men jag gör det inte. Nånstans finns min ansvarskänsla kvar, ändå…

Nu skulle det här inlägget inte alls handla om ansvar utan om min dag. Och kanske framför allt intervjun i förmiddags. Vi var över 80 stycken som hade sökt tjänsten. Jag vet inte hur många som har blivit telefonintervjuade, men fem var vi som blev kallade till en personlig intervju. En av de fem var jag. Och kommer jag bara så här långt är det en stor fjäder i hatten ändå och en rejäl knuff uppåt för mitt ego! Efter intervjuerna går två eller tre vidare och får göra några arbetsprover. Besked om detta utlovades redan till nästa vecka. Hur det kändes? Bra. Jobbet i sig låter spännande och variationsrikt. Det innebär en del kvälls- och helgjobb, men jag utgår från att man kompenseras för detta. Det kan också bli en del resor i regionen, vilket inte gör mig nåt eftersom jag älskar att köra bil. Intervjun då? Jag tycker att jag babblade lite för mycket. Men jag hade inte några större svårigheter att svara på frågorna som ställdes. Och jag blev intervjuad av två trevliga kvinnor, något äldre än jag själv. Chefen verkar vara av strukturerad och ansvarskännande sort, den andra medarbetaren var väldigt trevlig och lätt att prata med. Glada miner, varm atmosfär på jobbet, sammanfattningsvis. Så nu är det bara att vänta och se vilket besked jag får. To be contiued…

Tofflan tänker…

                                                                                                                                                               För att coola ner mig lite när jag kom hem har jag gått med dammvippan. Fick samtidigt möjlighet att fundera över dagen och alla intryck. Jag åkte förstås till ”jobbet” efter intervjun. Passerade mitt hem för att justera en krånglande lins och för att gå på toa. Träffade Tants son och språkade lite med honom. Jag har ju sett att de håller på och rensar och det är så att Tant har fått en lägenhet på ett boende och hemmet här ska säljas. Det känns lite ledsamt, men jag bad T (sonen) att framföra en varm hälsning och massor av Toffel-kramar!

Min söta älskling hade otur och blev ifrånåkt av den buss hon hade tänkt ta till jobbet, men jag hoppas att hon kom fram i tid. I kväll klockan 21 blir hon i alla fall hämtad av mig och Clark Kent* för hemfärd till New Village. Där väntar goda ostar, kex och ett glas vin om så önskas, alternativt Pringles extraheta chips och öl. Vi får sovmorgon i morgon för Anna börjar inte förrän klockan tolv. Sen jobbar hon tyvärr ända till 21 hela helgen och det är trist.

Nu är gårdagens tvätt lagd i strykhög och lakanen vikta. Jag överväger att vara Duktig Husmor och ta ett varv med snabeldraken** också, så slipper jag det i helgen. I helgen blir det för min del annars inpackning av balle*** och ett möte på söndag som jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig för ett par månader sen… Du ser, även en Toffla kan förändra sig och utvecklas… 😉

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min bäste bil-man
**snabeldraken = dammsugaren
***inpackning av balle = balkongmöblerna ska täckas över med presenning och balkongmattan ska rullas ihop och ställas undan

Read Full Post »