Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tiggare’

Ett inlägg om en bok.


 

Helgonet och utpressarnaTio spänn gav jag för Leslie Charteris lilla bok Helgonet och utpressarna i oktober förra året på Återbruket. Jag har sett boken säljas för det fyrdubbla på nätet, så visst var den värd sin guldpeng, trots sina 52 år på nacken. (Yngre än jag, visserligen, men…) I kväll läste jag ut den lilla boken som innehöll två Helgonet-historier i bästa 60-tals deckarform.

Den första berättelsen, Tiggarkungen, handlar om nåt så aktuellt som tiggare som utnyttjas av ligor. Tiggarna tvingas betala skummisar för beskydd. Men naturligtvis kommer Helgonet till deras hjälp. Den andra berättelsen, Den maskerade ängeln, handlar om uppgjorda boxningsmatcher och människor som inte drar sig för att skjuta ihjäl andra människor hur och när som helst.

Det är ett faktum att detta inte är nån Nobellitteratur. Ändå gillar jag främst Tiggarkungen, som har ett oväntat slut. Den maskerade ängeln känns lite mera seg och hoppig. Men den största behållningen är nog trots allt översättningen. Boken kom ut 1964 och är alltså översatt till dåtidens moderna svenska. Jag skrattar högt åt uttryck som…

pysen, hör nu hänn, babbla bredvid mun, barberare, blomkålsöron, pappsen, knallebyssa

med flera. Och så undrar jag hur Helgonet kan ha så snabb reaktionsförmåga och så bra kondis trots att han dricker friskt med alkohol och röker…

Men detta ÄR charmigt. Toffelomdömet blir i alla fall medel för denna dubbel-deckare.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tiggeri och politik.


 

Vi ser dem utanför nästan alla livsmedelsaffärer. Jag har också sett dem utanför second hand-affärer och Systembolaget. De sitter på dynor eller stolar, skramlar med en pappersmugg med några mynt i och när de inte pratar i sina mobiler ber de mig och de förbipasserande om pengar.

Please money, please!

Jag ska erkänna, jag har aldrig lämnat en spänn. Jag går förbi dem, har svårt att möta deras blickar. Vet inte var jag ska titta. Känner mig osäker, det är obehagligt för mig. Naturligtvis pratar jag om tiggarna, som jag har skrivit om här förr. Idag skulle våra politiker berätta hur de tänker hantera tiggeriet, för nånstans verkar det som om även politikerna anser att det är ett problem.

Det var presskonferens, men jag hade inte möjlighet att följa den – jag satt och skrev jobbansökningar. Nu har jag försökt läsa mig till vad som sades. Några filmklipp från presskonferensen vill jag inte glo på, jag vill fortfarande läsa mig till information, inte höra den.

Min spontana känsla är den vanliga när det gäller sossarna:

Nja!..

Det är sällan det blir nåt annat än varken bu eller bä, menar jag, när sossarna är inblandade. Det blir i vart fall inget förbud mot tiggeriet. Däremot vill regeringen se över lagarna kring när folk tjänar pengar på andras tiggeri. Det är nämligen inte förbjudet idag. Och det är väl bra att se över dessa lagar.

Det är tre saker kring tiggeriet som regeringen inte kan acceptera:

  1. om de människor som tigger utnyttjas och exploateras
  2. om det växer upp hundratals spontana bosättningar på allmän, privat eller kommunal mark
  3. trakasserier och våld mot de människor som ber om pengar
politiker

Regeringen vill se lagar mot att utnyttja andra människor för tiggeri, men också göra det lättare för markägare att avhysa tiggare.

Men hur vill man komma tillrätta med detta, eftersom man uppenbarligen tror eller vet att det förekommer? Förutom att se över lagarna kring att utnyttja andra som tiggare vill regeringen göra det lättare för markägare att avhysa tiggare. OK… ja det löser ju många problem… (<== ironi). Vidare vill regeringen samarbeta med frivilligorganisationer och kyrkan. Fint, men… det låter som gratisjobbande i mina öron. Då tycker jag att det låter bättre att jobba tillsammans med Rumäniens och Bulgariens (från dessa länder kommer de flesta tiggare) regeringar och bland annat se till att de använder de fondpengar de har fått från EU bättre.

Efter sommaren ska det komma ett förslag från regeringen. Moderaterna vill införa ett förbud mot tiggeri, men vill också stoppa organiserat tiggeri. Centern vill att vår regering hjälper Rumäniens regering på plats i stället för att lita på att den senare gör nåt. Folkpartiet vill att det ska bli tydligare att vi ger akut hjälp här, men inte vidta åtgärder som lockar hit fler tiggare.

Som sagt, ingen lätt fråga. Men… än så länge inga riktigt konkreta förslag från regeringen, tycker jag. Det känns som om sossarna viftar i luften, liksom. Jag hoppas att det blir mer tydligt

efter sommaren

men jag är långt ifrån säker på att det blir det… Vad har DU för tankar kring tiggeriet??? Skriv gärna några rader i en kommentar, men jag vill inte ha några rasistiska utspel! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med såväl friska vindar som gamla pustar.


 

Åhléns från Dragarbrunnsgatan

Åhlénshuset i sin nya skrud sett från Dragarbrunnsgatan.

Det tillhör inte vanligheterna att jag åker in till stan. Det blir kanske högst en gång i månaden. Jag har liksom inget där att göra, oftast. Idag skulle jag emellertid träffa F utanför hans jobb. Medan jag väntade på att han skulle avsluta sina arbetsuppgifter och ta lunch passade jag på att kika in i en affär samt fota lite. Nog visste jag att man river fasaden på Åhlénshuset, men att se glashuset i verkligheten var lite av… en chock… Tårtpappersfasaden har plockats ner. Från Dragarbrunnsgatan såg man ett modernt glashus. Och jag vet inte vad jag tycker om det, riktigt. Jag får associationer till psykiatrins glashus, Sjuktugan i Backens skrytbygge där behövande inte får plats och de som vistas där får ännu mer ångest av allt glas…

 Hus på Dragarbrunnsgatan

Äldre bebyggelse på Dragarbrunnsgatan, snett emot Åhlénshuset, ungefär.

I stan var det liv och rörelse. Jag blir snabbt trött när jag vistas där. Folk går på en, cyklister och bilar kör som galningar på Dragarbrunnsgatan trots att det bara är 30 där och lite halvgågata. Utanför de flesta affärer sitter tiggare. Bilar parkerar mitt för utfarter och… Nej, jag tycker i ärlighetens namn att det är ganska skönt att inte tillbringa så mycket tid i centrum. Det gick förresten bra att åka buss ner, men på hemvägen blev jag åksjuk.

Fast mellan ankomst till centrum och hemfärd träffade jag ju två av mina favoritkillar. Som alltid när vi träffas, F och jag, går tiden snabbt. En och en halv timme flög iväg. Jag får alltid sån energi av F och jag blir så stimulerad av hans intelligens. Och så fick jag lite hopp om ljusning. Kanske, kanske kan det bli nåt. F kollar på sitt håll, jag på mitt. Det vore roligt att få brinna för nånting igen. 

Japanska räkor med ris

Japanska räkor med ris. Det gröna på bilden är viss en ring av purjolök.

Vi åt japanskt. Jag försökte att inte äta så mycket, men blev proppmätt på räkor och ris med tillbehör. F åt biff ur nån märklig låda. Och så babblade vi – om böcker och filmer och tolkningar. I morgon reser F till Spanien. Jag är inte så lite avis på det…

Ytterligare ett par ärenden hade jag på stan. När jag hade följt F tillbaka till hans jobb skuttade jag upp på gågatan och traskade bort till Myrorna. Ryggen kändes av mer och jag blev lite rädd att den skulle börja bråka alldeles för mycket. Peppar, peppar är den hyfsad så länge jag inte vrider mig för konstigt.

Jag träffade äldste bonussonen och fick en pratstund med honom medan han arbetade med DVD-filmer. Nere i bokkällaren hade han satt en praktikant i arbete med att torka hyllor. Rent och fräscht är det verkligen på nyrenoverade Myrorna! Naturligtvis tog jag en sväng bland böckerna, men ingenting fick följa med hem. Jag behöver som sagt inte alltid handla, det är roligt att bara titta.

Musik och litteratur Myrorna Kungsängsgatan

Det finns både musik och litteratur hos Myrorna i källaren på Kungsängsgatan.

 

Böcker används som stolpe för klädställning

Böcker används delvis på ett alternativt sätt i Helping Hands citybutik.

Nästan vägg i vägg med Myrorna har Helping Hand en liten citybutik. Där finns mest kläder och sånt är jag inte så road av. Däremot estimerade jag mycket klädställningarna vars stänger var utsmyckade med böcker. Där kom böcker till nytta på annat än vanligt sätt. Roligt såg det ut, dessutom, detta alternativa användningsområde.

Det börjar närma sig födelsedagar för ett par i familjen, så jag hade ett sånt ärende på stan också. Naturligtvis kan jag inte berätta mer detaljerat om det och inte heller kan jag lägga ut nån bild – man ska inte förstöra en överraskning. Jag är lite nöjd med mitt minne, som för en gångs skull fungerade, så mycket kan jag avslöja.

 

 

 

Det blev nåt litet till mig själv också från en affär. Naturligtvis nåt ätbart av det söta slaget.

Rund röd burk I hjärta sweets

Det blev nåt litet och sött till mig själv. Dock inte denna burk. Den fick vara kvar hos Helping Hand. På prislappen stod 15 kronor.


Jag har just avslutat ett telefonsamtal 
med en nybliven 98-åring. Kristallklar i huvudet berättade hon att hon fick en bok i födelsedagspresent som hon nu ska läsa. Det är en bok jag själv nyligen har läst. Jag blev riktigt glad av att höra hennes pigga stämma och att få veta att hon mår bra.

Ja, en lever ju inte för alltid, men jag är glad så länge jag kan bo hemma. På vintern går jag förstås inte ut, fast prata kan jag!

Förhoppningsvis blir det tillfälle att ses i påsk, om orken och piggheten dröjer kvar. Tänk vilken härlig faster mamma har! En riktig förebild, denna 98-åring, för en som snart blir… 53.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om att ha nåt eget.


 

Fåglar i ett vinterträd

En del har inte tak över huvudet och tvingas vara ute i kylan.

Igår fastnade jag och mamma i en intressant diskussion vid middagsbordet. Min mamma tillhör som du förstår en annan generation än jag. Den generationen som samtidigt som den förväntar sig delar av välfärdssamhället som den tycker sig automatiskt ha rätt till också har en kluven inställning till dem som står utanför samhället. Och det är där den intressanta diskussionen kom in. Ska alla ha rätt till eget rum i vård och omsorg – på bekostnad av dem som inget rum alls har?

Diskussionen kom upp efter att vi hade börjat prata om tiggare som sitter utanför livsmedelsaffärer. Min mamma kan vara ganska kall och hård i vissa sammanhang och mot vissa grupper i samhället. Men det som slog mig när vi var och handlade i söndags var den otroliga empati hon uttryckte för kvinnan som satt och tiggde när det var tio grader kallt. Ibland blir man överraskad. Vi såg också på nyheterna hur en kyrka i Stockholm öppnat för hemlösa så att de skulle få vara inomhus och slippa kylan. Det finns goda människor!

Men när det kommer till att alla ska ha rätt till eget rum ger mamma inte med sig. Hon tycker att de ska ha det – även om det innebär att många människor då får stå på kö och vänta på sin tur. Jag tycker det motsatta – MEN jag föredrar naturligtvis att ha eget rum när jag är på sjukhus. Däremot har jag absolut inga förhoppningar eller krav att få det. (Sist hade jag tur och hamnade på en tvåsal och det var naturligtvis ”bättre” än en fyrsal.)

bäddad säng

Jag har en säng…

När mamma kommer på besök får hon ett eget rum hemma hos mig. Det känns skönt att kunna göra så, eftersom vi har lite olika dygnsrytm. Mammas sjukdom gör också att hon är vaken en stor del av nätterna – och somnar när jag vaknar, ungefär. Mitt gästrum ligger vägg i vägg med mitt arbetsrum. Mellan rummen finns ett stort öppet valv (inte nåt som jag har gjort, det fanns när jag flyttade hit). Detta innebär att jag inte kan skriva de stunder jag brukar och vill skriva. Eller rättare sagt, jag kan inte skriva i en ergonomiskt bra position. Jag vaknar alltså tidigt om morgnarna och ägnar alltid dagens första timmar åt att skriva. Nu arbetar jag med del två av planerade tre. Jag har emellertid en laptop och jag har en dörr jag kan stänga till mitt sovrum. Men att sitta i sängen och skriva är döden för min rygg – vilket jag kände av igår. Och gnällde om – mest för mig själv, i alla fall. Tills jag slogs av min egen empatilöshet: det finns faktiskt människor som varken har en säng eller tak över huvudet… Så jag föll lite på eget grepp… Och skämdes… För jag… tog i lite mot mamma när det gällde det där med att ha ett eget rum när det finns människor som inte ens har tak över huvudet. Jag tyckte att hon var inkonsekvent, jag skrattade glädjelöst och lite hånfullt. Sen visade det sig att jag själv är minst lika inkonsekvent, i mitt eget rum, bakom min egen stängda dörr.

Idag på seneftermiddagen väntar nya äventyr med mamma ute i verkligheten. Min lilla mamma, som vill så mycket och som sen inte riktigt klarar eller orkar allt hon vill. Det sätter sina spår ibland i våra diskussioner och dialoger. Som dotter kan det vara svårt att inse vissa saker ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

OdysséenÄntligen blev det tillfälle att läsa Odysséen! Jag köpte en Niloe-utgåva för 35 spänn på Emmaus i Gryttby i somras – tillsammans med Iliaden för samma pris och från samma förlag. Iliaden blev en besvikelse, men vad tyckte jag om Odysséen?

Odysséen handlar om kung Odysseus äventyr på sin resa hem till Ithaka. Han har varit med i det trojanska kriget, som Iliaden handlar om. Hemma på ön sitter hans drottning Penelope med en drös friare som försöker få henne att gifta om sig med nån av dem. Alla tror förstås att Odyssues är död. Penelope har inte mist hoppet och försöker lura dem. Och en dag dyker han upp, förklädd till tiggare.

Ursprungligen var Odysséen skriven på hexameter på 700-talet f Kr. Homeros sägs vara författare, men egentligen finns inga belägg för det. Liksom Iliaden-utgåvan är denna på prosa med en dansk översättning som förlaga.

Kanske borde man inte ha skrivit om detta epos på prosa, för det tappar inte bara sin rytm utan en större del av det storverk det är. Men Odysséen passar betydligt bättre än Iliaden att berättas som en vanlig kapitelbok. Här handlar det nämligen inte bara om krig och slagsmål utan om list och både spännande och roliga händelser.

Det samlade Toffelomdömet för den här utgåvan blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag och dags att kolla in höjdpunkterna (jobb) och lågvattenmärkena (nobb) i den Tofflianska veckan. Det är inte svårare än så här, faktiskt:

Jobb


Nobb

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett ämne som de flesta har åsikter om.


 

Barnhand håller vuxenhandTiggarna. Vi ser dem över-allt, vanligen utanför affärer. Där sitter de, ofta insvepta i sjalar och halsdukar. En pappersmugg med några mynt i som de sträcker fram mot oss när vi passerar. Ibland säger de ”please!”, ibland ”please money!” eller ”en krona, tack så mycket”. De har brunbrända ansikten – de sitter ju utomhus hela dagarna. Insjunkna kinder, lindrigt rena… Kanske en lukt runt omkring sig. Kvinnorna är i majoritet. Och detta är Ett Problem i Sverige 2014.

Många av oss har åsikter om tiggarna. Somliga tror att det är organiserade ligor som ligger bakom, andra anser att det är människor som inte vill jobba och som bara sitter och försöker sno åt sig pengar dagarna i ända. En del hävdar med bestämdhet att tiggarna minsann har senaste modellen mobiltelefoner och åker Merca.

Sen finns det människor som inte tänker så mycket utan agerar. De skänker några mynt eller kanske nåt ät- eller drickbart. Eller sätter sig ner bredvid tiggaren och pratar en stund.

Jag tycker att det är ett problem med tiggarna. Men exakt vad är problemet? Jag måste verkligen rannsaka mig själv. Och då kommer jag fram till att tiggarna… skaver. De skaver så in i helskotta i min värld där jag har mat bordet och bordet står under det tak jag har över mitt huvud. Grundtryggheten skaver tiggarna emot. Jag får så svårt att ta in. Kan inte möta deras blickar. Pallar inte att se… eländet. För även om jag personligen lever i en oviss tillvaro har jag än så länge nånstans att bo, jag har mat i kylskåpet och jag har lite pengar på mitt konto. Ganska ordnade förhållanden.

Så problemet – eller en del av det, i alla fall – ligger hos mig. Betraktaren. Eller den som inte orkar betrakta. Den som blundar, den som inte vill se.

Fast självklart är problemet större än så. Vem i hela friden, som är vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att tiggarna sitter där frivilligt? Vem kan i sin vildaste fantasi få till det att de sitter och tigger för att tjäna pengar så att de kan köpa skitfina mobiler och bilar? Tänk efter lite, om du har såna funderingar. För finns det nån som vill förnedra sig så till det yttersta att den tigger för sitt uppehälle av andra människor?

Händer ovanpå varandraJa, tiggarna är ett problem. En del av problemet ligger hos mig och alla som ser på. Men problemet måste lösas av dem som har makten att förändra. Vi kan inte låta människor ha det på det här viset. Vi måste göra nånting. Vi måste förändra oss och samhället så att även den som tigger får ett drägligt liv. För detta liv tiggarna lever idag är förnedrande.

Jag tror inte att det hjälper att vi skänker några guldpengar i deras pappersmuggar. Det måste till andra insatser. Men vilka? Har du några tankar och idéer om detta? Skriv gärna några rader i en kommentar.

Rent rasistiska kommentarer publicerar jag emellertid inte. Sånt tar jag bestämt avstånd ifrån. Igår, till exempel, avföljde jag några stycken på Twitter som borde vara goda förebilder för de yngre generationerna, men som i mina ögon inte agerar eller uttalar sig på ett bra sätt. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tänker varken följa eller understödja rasister och rasism.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nedräknande inlägg.


 

Gammal trampbil

I bilen kan jag bo som miljonär.

Idag har jag fyra arbetsdagar kvar. Det är med dubbla känslor jag lämnar byggnaden sen. Mest har jag mått rätt dåligt av att vara här, om vi nu ska vara ärliga. Men det har varit en lärorik tid och jag är en erfarenhet rikare. Eller många, egentligen. Det sägs att man går starkare ur varje tillfälle som är jobbigt. Jag känner mig argare samtidigt som jag känner mig mattare. För att ha det tufft och att vara ledsen och/eller arg tar på krafterna. Att ovanpå det inte ha haft nån säker inkomst på fem och ett halvt är konstant oroande, kan jag meddela den som inte har upplevt det. Jag är i och för sig miljonär. Jag kan göra som en del av stans tiggare sen, bo i bilen. Och frysa arslet av mig. För det kommer ju en vinter i Sverige. I bilen kan jag ha roligt med alla mina pengar. Who cares?

Det är inte så mycket jag kommer att sakna härifrån. Mest av allt är det stunderna i bilen i rullning på morgnarna (den kommer inte att rulla sen när jag ska bo i den) när jag lyssnade på Adams riksdalerRix FM, där Adam Alsing tävlade i allmänbildning med lyssnare som ringde in. Men jag övar den här veckan – Adam och hans två sidekicks Brita och Marko har semester, så jag får vara utan dem redan nu. Två vikarier har tagit över morgonstudion. De har säkert fått dessa sommarvik för att de är kändisar. Särskilt bra radio gör de inte. Jag menar, Relationsakuten, det känns rätt… 90-tal i mina öron.

Vad mer ska jag sakna? Lunchstället jag brukar gå till och dess trevlige ägare Kurre, förstås! Kurre och hans personal är alltid så vänliga och inkännande vilket humör gästerna är på. Och naturligtvis mitt nya favoritkafé, Systrarnas bullbod, med ägaren som alltid bjuder på nåt sött och gott. När vi nu ändå är inne på mat, så lär jag väl sakna Nondini också. Det stället ska jag säga hej då till idag när jag har lunchdejt med Bokmannen.

Ringbärare

Bokmannens väldigt nya vigselring.

Människor då? Förutom Bokmannen, som jag nyss lärt känna, naturligtvis Den Kymriska Draken, men vi ses troligen på Pride i sommar eftersom Draken ska jobba där. Och så förstås några som arbetar i Kexfabriken/Besticklådan, som K, A, Y, S, B, I, M, P, R, M2, C, ungefär. Resten kommer jag att glömma så snart dörren har stängts efter mig här sista gången – och det är förstås ömsesidigt. Jag är inte Nån för nån här, har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Bara en skugga som fanns här ett tag.

Idag har jag fyra arbetsdagar kvar. Jag betar av dem, timme efter timme. Jag går ut i arbetslöshet, jag, som älskar att jobba, ska uppenbarligen inte få ägna mig åt det. I min förtvivlan undrar jag varför min Gud har övergett mig. Han övergav mig just som jag stod i min blommande trädgård med så mycket vackert framför mig. Men det är nog inte riktigt så att Gud har övergett varandra. Vi har i själva verket sökt varandra i många år, min Gud och jag. Det är nog snarare så att jag inte går starkare ur varje jobbigt tillfälle, utan jag kommer ett steg närmare Gud. Det eviga. I evighet. Amen..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en fotobok.


 

Ack Sverige, du skönaOm det är några människor jag är riktigt avundsjuk på så är det såna som tar bra porträtt. Och med bra porträtt menar jag inte tillrättalagda bilder utan just det jag skriver: bra. Fotografer, med det där speciella ögat, som ser det där unika hos var och en h*n fotar. Det var med stor andakt jag parkerade mig i bästefåtöljen för att glo i Elisabeth Ohlson Wallins fotobok Ack Sverige, du sköna. Jag visste att jag skulle bli avundsjuk, men också betagen. Tack för recensionsexemplaret, Karneval förlag!

Tre år har det tagit fotografen att ställa samman de 142 bilderna. Bilder av ett Sverige som du och jag kanske inte alltid ser. Som vi kanske inte alltid… vill se. Elisabeth Ohlson Wallin väjer inte med kameran, hon kliver rakt in i såväl synagoga som moské, på barnhospice, bland hemlösa, tiggare, utslagna och nysvenskar. Och det är det jag gillar med bilderna! Fotografen väjer inte, viker sig inte en tum. Det här är så äkta det kan bli!

Bilderna står för sig själva i boken. Här finns inte en enda bildtext. Först i slutet hittar jag miniatyrer av de 142 bilderna samt en rad om var varje bild är tagen. Och på ena fliken fyra meningar om boken av fotografen själv. En sida efter bilderna innehåller fotografens tack. Även detta ordsparsamma gillar jag – en fotobok som verkligen är en fotobok.

Färgerna och trycket i boken är fantastiska! På nåt ställe upptäcker jag en ganska pixlig bild. Men kanske ska den vara så… Däremot är jag inte alls nöjd med limbindningen. Den spricker nämligen så snart jag öppnar boken – pappret i sidorna är för tungt (tjockt) och limmet håller inte samman sidorna i ryggen. Sidorna lossnar. Förutom det är pappersvalet utmärkt eftersom det ger minimalt med blänk när en sån som jag måste tända lampan för att se ordentligt.

Tofflan bläddrar i Ack Sverige, du sköna

Tofflan bläddrar i Ack Sverige, du sköna.


Annars älskar jag verkligen
den här boken! Bilderna är inte bara äkta och raka, de är baske mig mästerverk – på olika sätt och vis. Jag gillar komposi-tionerna, jag gillar känslan av att Elisabeth Ohlsson Wallin har fångat speciella ögonblick, till synes av en ren slump. Kanske det är så i vissa fall, men jag vet också att en duktig fotograf lägger ner mycket förarbete.

Genom fotografens tack mot slutet av boken inser jag också att fru Minna inte bara varit bokens formgivare utan säkerligen då och då den som peppat och pushat fotografen. Det var tur – för oss. Vi som vill få ta del av Elisabeth Ohlson Wallins bilder.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta! 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »