Hat

Ett inlägg om en bok.

---

 

I mars fyndade jag en inbunden bok på Röda Korset för endast 20 kronor. Det var en bok jag inte ens visste fanns, för jag trodde att jag hade läst Inger Jalakas samtliga böcker om polisen Margareta Nordin. Men Hat, som kom ut redan 2009, hade jag missat. I natt läste jag ut boken.

Titeln på boken är verkligen den rätta! För mellan dess pärmar ryms mycket att av den varan. Vi får följa en skötsam ung kille på helt fel vägar. Rasism och bögknackeri och sexuella trakasserier på jobbet. Och så mitt i allt poliserna Margareta och Camilla som är ett par. Ett ganska omaka par.

Det är svårt att beskriva handlingen i den här boken – det händer så mycket i den. Skrämmande och sorgliga saker, starka känslor. Handlingen utspelar sig i Göteborg, men boken avslutas under Pride i Stockholm. Lite grann ler jag när jag läser om en Golden lady. Men sen tar det otäcka över.

Jag gillar Inger Jalakas sätt att skriva. Språket är direkt och det känns som om jag är med i vissa skeenden. Givetvis var jag på Pride 2009 och det påverkar mig naturligtvis. Det är synd att Inger Jalakas inte har fått så mycket uppmärksamhet. Hon skriver riktigt bra böcker, nämligen. Hennes deckare är otroligt realistiska.

Det jag inte gillar med Hat är slutet. För jag vill läsa fortsättningen! Men boken kom som sagt ut 2009 och det är sex år sen… Det verkar inte troligt att det kommer nån fortsättning. Suck!

Toffelomdömet blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Twitter, Veckans brott och… familjeliv

Ytterligare ett spretigt inlägg.

---

 

Jag har hållit på med en massa saker idag på förmiddagen. Aktiviteterna känns spretiga och påminner i det lilla väldigt mycket om det stora livet.

Bland annat har jag haft en intressant Twitterdialog med en journalist (på Twitter: @SusSterner) på en lokalblaska nära min mamma (på Twitter: @Correnpunktse). Vi pratade om Twitteranvändning, om att följa följare och hur man klarar av att hantera följare – och i synnerhet dem man själv följer – på ett smidigt sätt när gruppen bara växer. Jag håller inte med om ALLT kvällsblaskejournalisten Niklas Svensson (på Twitter: @niklassvensson) skriver, men på Twitter är han i särklass den vassaste. Dessutom följer han alla tillbaka som börjar följa honom – samtidigt som jag tror att han blockerar vissa som uppför sig ”trollskt”. För vem vet vad man som journalist kan missa om man inte följer sina följare. Frågan är bara, som sagt, hur man hanterar detta.

En bokpratare på Twitter (@bokprata) rekommenderade att man sorterar dem man följer i grupper. Jorå, har jag gjort. Men det funkar inte för mig – jag är alldeles för nyfiken och rädd att missa nån eller nåt så jag kollar hela flödet ändå. Och så länge det är ett överkomligt antal som jag följer går det hyfsat bra. Fast det växer ju…

Lite nytta behövde jag göra här hemma också, så medan jag gjorde det, det vill säga strök, passade jag på att se tisdagens avsnitt av Veckans brott. Roligast var det förstås i slutet när Peter Pluntky dök upp som gubben i lådan och värderade ett synnerligen ovanligt föremål i studion mycket högt… Men sen var det som vanligt intressanta och mindre roliga fall och brottslingar som togs upp i programmet.

Ett av fallen handlade om ett mord vid Järva krog där två tonårstjejer hade lockat till sig en kille via QX Qruiser. Killen trodde att han skulle få köpa sex, medan tjejernas intention var rån. Några manliga kompisar till tjejerna dök upp för att utföra själva rånet. Men det slutade alltså inte bara med rån, utan med att mannen togs av daga med 18 knivhugg (ingen av de inblandade minns dock vem som höll i kniven…).

Polismannen som berättade om fallet sa vid ett tillfälle om offret:

[…] Killen är en skötsam kille som jobbar […]

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att hänga upp mig på detta. Dels undrar jag vad det är som säger att man är skötsam bara för att man jobbar. Dels undrar jag hur skötsam killen var som ändå gav sig ut för att köpa sex av två tonårstjejer, 15 och 18 år unga… Naturligtvis är detta ingen ursäkt för mord, vill jag dock poängtera!

Intressant och bra journalistik – heja redaktionen på Veckans brott! – var reportaget om Lars-Inge Svartenbrandt, numera Lars Ferm. Det låg mycket i det Leffe sa om att den intervjuade anpassar sig efter sin publik – och, skulle jag vilja tillägga, den som intervjuar honom. De två första intervjuerna gjordes av Jan Guillou.

Intervjuerna skiljer sig mycket åt:

1. I den första intervjun från 1982 menar Lars-Inge Svartenbrandt att han inte skjutit på poliserna för att döda.
2. I intervjun från 1987, när Lars-Inge Svartenbrandt satt på Säter, låter han förvillande lik en viss annan känd Säterpatient.
3. I den nyaste intervjun säger den runt 70 år gamle mannen Lars Ferm att det är mest synd om gärningsmannen när det handlar om att poliser skjuts när de utför sitt arbete.

Reker? Man eter de!

Intressant var det, programmet, och det fick tiden vid strykbrädan att gå fortare. Nu ska jag bara göra resten här hemma, för i kväll kommer Fästmön hit. Kvällens middag är förberedd – räkor. Helgen i övrigt omfattar en del ärenden. Men roligast av allt blir det att träffa yngsta bonusdottern som kommer på besök till Förorten med boyfriend! Möjligen ska vi också ta oss till ett kvinnligt födelsedagsbarn i familjen på söndag – om det har tid med oss…

 

Och nu vill jag veta följande:

• Du som finns på Twitter, hur gör du? Följer du alla som följer dig? Använder du grupper?

Övriga:

• Vad har DU för helgplaner?

Skriv några rader och stilla min nyfikenhet!

 

---

Livet är kort.

 

 

Read Full Post »

Avslutningssamtal #2

Ett avslutande inlägg igen.

---

 

Mirakelmöte? Nej, knappast.

Idag på förmiddagen var det dags för avslutningssamtal nummer två. Eller egentligen var det väl ett överlämningsmöte. Jag överlämnade de projekt jag har kvar – bara några få – samt de arbetsuppgifter som jag har haft som mina sen den 1 maj. Det kändes som om jag hade stenkoll och jag hoppas att jag upplevdes som professionell. Jag bröt inte ihop och jag for inte ut. Allt är bara meningslöst. Hur man löser det efter mig är inte mitt problem, men uppenbarligen är det inte löst som jag trodde igår. Fast utnyttja grå arbetskraft gör man, det är sant, dock inte för uppgifterna som jag har utfört.

Inte nog med att jag blev bortkopplad från omvärldsbevakningen redan häromdan, idag upptäckte jag att jag var ”avslutad” i det personaladministrativa systemet. Blev först lite ser eftersom mina tolv outtagna semesterdagar fanns där igår, men inte idag… Det är dagar/ersättning som jag inte tänker bjuda på. Av en händelse hade jag världens tur att lönepersonen just passerade utanför rummet och då haffade jag personen och passade på att fråga. Det visade sig att h*n hade tänkt i förväg eftersom h*n, som så många andra i Sverige, är på väg på semester. Hela Sverige tycks stänga från och med måndag, verkar det som. Men jag är beredd på att inte få nån ersättning från a-kassan förrän tidigast i september. Eftersom jag har haft en lön i åtta månader har jag lyckats stoppa undan lite. Jag har ju haft förmånen att lönen var mycket bra, dessutom, så jag har både kunnat stoppa undan och unna mig saker. Nu är det emellertid slut på det.

Överlämnade.

Mitt skrivbord börjar bli tomt. Mina arbetskamrater har avstämningsmöten utan mig. Ett par stod just och pratade om hur det är att vara arbetslös. Vad vet de om det? Det är sååå mycket tuffare idag än det var för bara ett par år sen! Vi är luft för varandra just nu, som sagt. Det är hälsningsfraser som gäller. Jag måste avskärma mig, jag vill inte bryta ihop. Jag vill inte fälla fler tårar för att människor gör ont. Önskar jag kunde trycka in bomull i tårkanalerna.

Alldeles nyss kom ett mess från Fästmön med en bild på Pridebiljetterna. En månad och lite till framöver har jag att se fram emot detta. I övrigt är det mesta mörker och svart just nu. Jag misstänker starkt att jag, som är så moralisk och skötsam, super mig full i kväll. Sist jag var rejält dragen gick jag igenom en skilsmässa. Jag överlevde både skilsmässan och fyllan och lovade mig då att aldrig mer

1. gråta över en kvinna
2. använda alkohol när jag mår skit

Den andra punkten tänker jag nu alltså tulla lite på. Men bara i kväll. Sen är det bra. Demoner ska fejsas, inte blockeras. Är de dessutom i människoskepnad är det enda som gäller att dra ut dem i ljuset. Då spricker de.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tack snälla tant Raffa!

Det är ju så att vi alla har lite märkliga prylar för oss. En av mina dito är att jag alltid gläpper i postboxen varje gång jag passerar – även när det rimligtvis inte kan komma nån post. Fästmön har försökt ta mig i upptuktelse. Därför började jag KBT-träna det hela genom att smyyyga förbi och försöka betvinga lusten att… gläppa…

Tydligen har min KBT-träning varit effektiv, för igår glömde jag kolla posten! Eller jag kollade posten en gång och då hade min trista facktidning kommit, bara. Men här i Uppsala har vi två posten, en vanlig och så Bring. Och det var post nummer två jag hade glömt bort.

Så nyss, när vi stapplade ut till Tokerian för att köpa lördagsgodis och var sin sockrig kanelbulle müsli hittade jag två brev i postboxen. Det ena var en NÄSTA månads mobilräkning (jag har ju precis betalat den här månadens!), så den hade jag god lust att låta ligga kvar (men det gjorde jag inte för jag är ju så plikttrogen och skötsam). Men det var ett kuvert till i boxen. Det innehöll det här fina kortet:

Fint kort från snäll bloggvän!

Ett stort och varmt TACK till snälla Tant Raffa som tänker på mig och mina krämpor! Jag blev så glad för din omtanke och dina ord!!! Det betyder så mycket att nån just talar om för dem att de tänker på en när man har det svårt.

Livet är kort.

Read Full Post »