Tiggare – vad är problemet?

Ett inlägg om ett ämne som de flesta har åsikter om.

---

 

Tiggarna. Vi ser dem över-allt, vanligen utanför affärer. Där sitter de, ofta insvepta i sjalar och halsdukar. En pappersmugg med några mynt i som de sträcker fram mot oss när vi passerar. Ibland säger de ”please!”, ibland ”please money!” eller ”en krona, tack så mycket”. De har brunbrända ansikten – de sitter ju utomhus hela dagarna. Insjunkna kinder, lindrigt rena… Kanske en lukt runt omkring sig. Kvinnorna är i majoritet. Och detta är Ett Problem i Sverige 2014.

Många av oss har åsikter om tiggarna. Somliga tror att det är organiserade ligor som ligger bakom, andra anser att det är människor som inte vill jobba och som bara sitter och försöker sno åt sig pengar dagarna i ända. En del hävdar med bestämdhet att tiggarna minsann har senaste modellen mobiltelefoner och åker Merca.

Sen finns det människor som inte tänker så mycket utan agerar. De skänker några mynt eller kanske nåt ät- eller drickbart. Eller sätter sig ner bredvid tiggaren och pratar en stund.

Jag tycker att det är ett problem med tiggarna. Men exakt vad är problemet? Jag måste verkligen rannsaka mig själv. Och då kommer jag fram till att tiggarna… skaver. De skaver så in i helskotta i min värld där jag har mat bordet och bordet står under det tak jag har över mitt huvud. Grundtryggheten skaver tiggarna emot. Jag får så svårt att ta in. Kan inte möta deras blickar. Pallar inte att se… eländet. För även om jag personligen lever i en oviss tillvaro har jag än så länge nånstans att bo, jag har mat i kylskåpet och jag har lite pengar på mitt konto. Ganska ordnade förhållanden.

Så problemet – eller en del av det, i alla fall – ligger hos mig. Betraktaren. Eller den som inte orkar betrakta. Den som blundar, den som inte vill se.

Fast självklart är problemet större än så. Vem i hela friden, som är vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att tiggarna sitter där frivilligt? Vem kan i sin vildaste fantasi få till det att de sitter och tigger för att tjäna pengar så att de kan köpa skitfina mobiler och bilar? Tänk efter lite, om du har såna funderingar. För finns det nån som vill förnedra sig så till det yttersta att den tigger för sitt uppehälle av andra människor?

Ja, tiggarna är ett problem. En del av problemet ligger hos mig och alla som ser på. Men problemet måste lösas av dem som har makten att förändra. Vi kan inte låta människor ha det på det här viset. Vi måste göra nånting. Vi måste förändra oss och samhället så att även den som tigger får ett drägligt liv. För detta liv tiggarna lever idag är förnedrande.

Jag tror inte att det hjälper att vi skänker några guldpengar i deras pappersmuggar. Det måste till andra insatser. Men vilka? Har du några tankar och idéer om detta? Skriv gärna några rader i en kommentar.

Rent rasistiska kommentarer publicerar jag emellertid inte. Sånt tar jag bestämt avstånd ifrån. Igår, till exempel, avföljde jag några stycken på Twitter som borde vara goda förebilder för de yngre generationerna, men som i mina ögon inte agerar eller uttalar sig på ett bra sätt. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tänker varken följa eller understödja rasister och rasism.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I natt drömde jag att jag bodde i Umeå

Ett inlägg om slutet av en födelsedag.

---

 

I natt jag drömde, något som…

Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.

Nemea reserva 2009

Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?

Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..

På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).

En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.

Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.

Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan. 

Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.

En fin kväll avslutade en fin födelsedag. Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det bästa som kunnat hända…

Ett inlägg i vilket Tofflan drar paralleller mellan litteraturen och livet.

Nu läser jag den allra sista av mina födelsedagsböcker. Det är boken Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón. Givaren är vännen FEM. Jag är alldeles i början, har läst typ 60nånting av de närmare 600 sidorna.

Idag läste jag nånting som gjorde att jag måste pausa i min läsning. Pausa därför att jag drar paralleller till verkliga händelser. Här nedan följer några citat ur boken. Kanske känner du också igen ett och annat, på ett ungefär..?

[…] – God kväll, don Basilio. Vad är det som har hänt? Varför har alla gått?
Don Basilio satte sig vid skrivbordet mitt emot och såg på mig med sorg i blicken.
– Redaktionen ska äta julbord på Set Portes, nästan viskade han. Jag antar att ingen har sagt något till er.
Jag skakade på huvudet och drog lätt på munnen som om det inte spelade någon roll.
– Och ni själv, ska inte ni äta julbord? frågade jag.
– Jag har ingen lust, svarade don Basilio.
Vi såg på varandra under tystnad.
– Om jag bjuder då? frågade jag. Vi skulle kunna gå till Can Solé? Bara ni och jag, för att fira framgången med Mysterier i Barcelona.
Don Basilio log och nickade sakta.
– Martín, jag vet inte hur jag ska säga det här.
– Säga vad då?
Don Basilio harklade sig.
– Jag kommer inte att kunna publicera fler berättelser i serien. 
Jag såg oförstående på honom. Don Basilio undvek att möta min blick.
– Vill ni att jag ska skriva något annat? Något som går mer i Galdós stil?
– Martín, ni vet hur folk är. Det har kommit klagomål. Jag har försökt tona ner saken, men tidningens verkställande direktör orkar inte stå emot trycket, han tycker inte om konflikter.
– Jag förstår inte, don Basilio.
– Martín, han ville att jag skulle framföra det här till er.
Till sist såg han på mig och ryckte på axlarna.
– Så jag är alltså avskedad, mumlade jag.
Don Basilio nickade.
Jag kände hur ögonen fylldes med tårar.
– Just nu tycker ni att det känns som världens undergång, men jag kan försäkra er att i grund och botten är det här det bästa som kunnat hända. Ni hör inte hemma här, ni är värd något bättre.
– Och var hör jag hemma då?
– Jag är ledsen, Martín. Jag är verkligen ledsen.
Don Basilio lade medkännande sin hand på min axel.
– God jul, Martin. […]

Du kan inte ana hur många ord i citatet som kändes igen! Några omskrivningar och det skulle vara en helt annan persons historia, en livs levande persons, inte en fiktiv. En person som ska telefonintervjuas för ett jobb klockan 9.30 i morgon förmiddag.

Livet är kort. Mattan kan ryckas bort när som helst för vem som helst. Tro inte att lag och rätt skyddar.

Read Full Post »