Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘oförstående’

Ett inlägg om en bok.


 

VäninnanNär det sker stora, obegripliga katastrofer och händelser minns vi ofta lång tid efteråt vad vi gjorde och var vi var just då – även om det inte var vi själva som var med i skeendet. Jag minns den morgon jag fick veta att Anna Lindh hade dött, mördad av en knivgalning inne på NK i Stockholm. Vi såg presskonferensen på TV på jobbet och alla var chockade. De flesta av oss hade ju hört att det hänt nåt dan innan. Men detta hade i alla fall inte jag väntat mig.

Eva Franchell var med Anna Lindh när hon blev knivhuggen. Det här är boken om mordet, men också om tiden före och efter Rosenbad. Boken kom ut just som min egen personliga katastrof hade drabbat mig. Kanske är det skälet till att jag inte vågade införskaffa den på så många år. I början på sommaren 2015 hittade jag Eva Franchells bok VäninnanErikshjälpen.

Redan i bokens tillägnan i början vet jag att jag tycker om den och att jag ska låta mig bli gripen av den. Författaren har haft två väninnor – den ena dog i cancer, den andra blev mördad. I det första kapitlet beskriver Eva Franchell skeendet inne på NK. Hon var ju med, hon var ögonvittne. Och skulden hon känner, att hon inte kunde skydda sin bästa väninna, följer henne ända till slutet av boken. På sidan 309 (av 347) i pocketutgåvan skriver hon:

[…] Jag tänker ju tanken om och om igen. Tänk om jag varit snabbare, tänk om jag bara fattat och hunnit knuffa undan henne. Jag har ont av all skuld, […]

Efter skildringen av mordet beskriver författaren hur hon blev bekant med Anna Lindh och hur de blev kompisar i stället för jobbarkompisar, på ren svenska. Men vi läsare får också en intressant inblick i det politiska spelet bakom gallerierna. Eva Franchell ger bilder av svenska politiker som är båda annorlunda och intimare än dem vi fått se via media. Hon skildrar dem nästan sakligt och konstaterande. Jag ser bland annat min gamle gymnasiepolare Lasse Stjernkvist fladdra förbi, liksom Alice Bah. Den senare är programledare och frågar tillsammans med Lennart Ekdal ut Göran Persson i TV4.  Statsministern ger följande omdöme efteråt:

[…] – De var bedrövliga! […] Den där Alice Bah, hon kunde ju ingenting, väser Göran till mig på väg ut. […]

Till och med efter kollapsen, vid mötet med Göran Persson kring hans bok, får vi veta följande:

[…] – Men det var något du undrade över, säger han sedan snabbt för att komma bort från sina frågor.
Han har suttit vänd snett ifrån mig och pratat som till en medarbetare, vilken som helst som man inte behöver ta någon notis om. Men nu ser han mig faktiskt i ögonen.
– Ja, efter mordet på Anna och allt som hände sedan. Jag menar med alla rättegångar och så… Varför ringde ni aldrig till mig? Jag tänker, varför hörde ingen av sig och frågade hur jag hade det?
Han fortsätter att titta på mig, oförstående.
– Men vem skulle ha ringt till dig, menar du? […]

Dialogen ovan skulle ha kunnat appliceras även på min egen katastrof, för övrigt. Tystnaden efter katastrofen. Tystnaden och skuldbeläggelsen… Jag känner sorgen och bitterheten helt klart bara i det faktum att Eva Franchell återger samtalet.

Det här är en riktigt bra bok. Trots att den kom ut för ett antal år sen, i januari 2009, är den mycket läsvärd. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett matigt inlägg.


 

Bränt rostbröd

Jag kan inte ens rosta bröd.

Ja nåt Under är jag verkligen INTE – särskilt inte i köket. Om jag finge välja skulle Fästmön laga all mat vi äter tillsammans. Men det är ju inte rättvist. Så ibland gör jag små försök. Fast jag lagar aldrig mat från grunden, det kan jag inte. Jag har inte det intresset heller.

Jag kan inte ens rosta bröd utan att göra fel. I morse blev de två första skivorna alldeles för bleka, så de kördes ”lite till”. Då blev de brända. Anna tyckte synd om mig och rostade ett par nya brödbitar, allt medan jag skrek:

Matsvinn! Matsvinn!

(Inte Försvinn! Försvinn!)

Med gemensamma krafter försökte vi sen lura Elias att äta hemgjord pizza med räkor på. Klart han upptäckte det! Det gick inte ens att få honom att prova lite och säga att det är Bröderna Katts favoritmat. Räkorna upptäcktes och lämnades kvar.

Räkor kvar på tallriken

Räkorna upptäcktes och lämnades kvar.


Nu börjar det gå mot kväll 
och jag är hemma i New Village igen och mår skit (kan man göra annat när man bara för höra hur dålig man är och när ens åsikter inte vill förstås?). Nej, jag är inte mycket värd på sina håll, men jag är i alla fall älskad av den enda som räknas.

Och nu ska detta UFO snart göra entré i sitt eget kök och försöka få till nån middag. Jag hittade frysta kycklingburgare på ICA Solen till ett bra pris, så jag tänker vända en sån i stekpannan. Den billiga torsken jag också köpte får gosa i frysen ihop med laxen jag fyndade häromdan. Jag har kanske inte blivit nåt Under i köket, men jag har blivit rätt bra på extrapriser!

Ha en fin kväll och säg nåt snällt till nån i stället för att vara elak eller oförstående och bara hävda din rätt! Det finns alltid en orsak till att människor är som de är.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan drar paralleller mellan litteraturen och livet.


Nu läser jag den allra sista
av mina födelsedagsböcker. Det är boken Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón. Givaren är vännen FEM. Jag är alldeles i början, har läst typ 60nånting av de närmare 600 sidorna.

Idag läste jag nånting som gjorde att jag måste pausa i min läsning. Pausa därför att jag drar paralleller till verkliga händelser. Här nedan följer några citat ur boken. Kanske känner du också igen ett och annat, på ett ungefär..?

[…] – God kväll, don Basilio. Vad är det som har hänt? Varför har alla gått?
Don Basilio satte sig vid skrivbordet mitt emot och såg på mig med sorg i blicken.
– Redaktionen ska äta julbord på Set Portes, nästan viskade han. Jag antar att ingen har sagt något till er.
Jag skakade på huvudet och drog lätt på munnen som om det inte spelade någon roll.
– Och ni själv, ska inte ni äta julbord? frågade jag.
– Jag har ingen lust, svarade don Basilio.
Vi såg på varandra under tystnad.
– Om jag bjuder då? frågade jag. Vi skulle kunna gå till Can Solé? Bara ni och jag, för att fira framgången med Mysterier i Barcelona.
Don Basilio log och nickade sakta.
– Martín, jag vet inte hur jag ska säga det här.
– Säga vad då?
Don Basilio harklade sig.
– Jag kommer inte att kunna publicera fler berättelser i serien. 
Jag såg oförstående på honom. Don Basilio undvek att möta min blick.
– Vill ni att jag ska skriva något annat? Något som går mer i Galdós stil?
– Martín, ni vet hur folk är. Det har kommit klagomål. Jag har försökt tona ner saken, men tidningens verkställande direktör orkar inte stå emot trycket, han tycker inte om konflikter.
– Jag förstår inte, don Basilio.
– Martín, han ville att jag skulle framföra det här till er.
Till sist såg han på mig och ryckte på axlarna.
– Så jag är alltså avskedad, mumlade jag.
Don Basilio nickade.
Jag kände hur ögonen fylldes med tårar.
– Just nu tycker ni att det känns som världens undergång, men jag kan försäkra er att i grund och botten är det här det bästa som kunnat hända. Ni hör inte hemma här, ni är värd något bättre.
– Och var hör jag hemma då?
– Jag är ledsen, Martín. Jag är verkligen ledsen.
Don Basilio lade medkännande sin hand på min axel.
– God jul, Martin. […]

Du kan inte ana hur många ord i citatet som kändes igen! Några omskrivningar och det skulle vara en helt annan persons historia, en livs levande persons, inte en fiktiv. En person som ska telefonintervjuas för ett jobb klockan 9.30 i morgon förmiddag.


Livet är kort. Mattan kan ryckas bort när som helst för vem som helst. Tro inte att lag och rätt skyddar.

Read Full Post »

Nej, rubriken på det här inlägget är INTE ironisk. Jag menar det jag skriver! Har ägnat en god stund åt att avnjuta ett rykande färskt nummer av UppsalaTidningen. Framför allt är det två skribenter vars texter jag vill lyfta fram:

Redan på sidan två läser jag med stor behållning Maria Thurés krönika! Snälla människa, så härligt vass och rolig du är! Och så på pricken du fäster uppmärksamheten på det heltokiga beteendet på BB (BB som för övrigt sorterar under Sjukstugan i Backen om jag inte är felinformerad…)! Maria Thurés krönika beskriver ett BB som gör att man blir smått mörkrädd… Att nån ens vågar skaffa barn och föda det på BB här är för mig en gåta… Det skulle inte förvåna mig det minsta om nativiteten sjunker här i länet.

Maria Thurés krönika är inte bara vass och roligt skriven, den lyfter fram ett fenomen som gör att man funderar vad BB står för. Maria Thruré föreslår själv i rubriken

Bedrövlig Behandling

Kan inte sägas bättre!

På nästa uppslag hittar jag så veckans scoop, får man väl kalla det. I vart fall är det ett lysande exempel på grävande journalistik och ett tuff och välskriven artikel som Fredrik Dahlström har satt sitt namn under. Artikeln handlar om kritik från de anställda mot ledningen av Nationellt Centrum för Kvinnofrid. Detta centrum, som har ett gott rykte i hela Sverige och som varit föregångare för arbetet med att hjälpa kvinnor som utsatts för våld, har visat sig vara en arbetsplats med en hård stämning och en auktoritär ledning.

Ska man tro på allt man läser i en tidning? Nej, självklart inte! Man får emellertid förutsätta att journalisten/skribenten har på fötterna när han/hon skriver. I det här fallet väljer jag att tro på det skrivna ordet. Detta på grund av en rapport som blev klar 2007 . En utomstående person, i detta fall en filosofie doktor och tillika leg psykoterapeut, utredde under sex månader

den psykosociala arbetsmodellen vid RiksKvinnoCentrum [ett tidigare namn på NCK] 

Hon gjorde djupintervjuer med anställda, intervjuer som ledde fram till att hon kunde presentera ett antal missförhållanden som behövde åtgärdas. Hon gav även förslag på såna åtgärder. Men rapporten presenterades aldrig för personalen, den diariefördes aldrig och utredaren ansåg sig även hotad av föreståndaren – om rapporten visades eller lämnades ut skulle utredaren

[…] få svårt att få nya jobb […]

Ledningen är förstås oförstående och på en stor bild i tidningen visa två mörkklädda damer upp allvarliga miner och hävdar att deras organisation minsann är tydlig. Inte förekommer det utskällningar, avfärdanden, förbud, rädsla bland personalen, hot och liknande…

Rapporten som aldrig diariefördes då? (Märk väl, att en del av verksamheten sorterar under… Sjukstugan i Backen…) Nja, den var ett internt arbetsmaterial och nu är det en annan person som utvärderar verksamheten och ska publicera en rapport. Undras om den diarieförs när den är klar…

Hoten då? Nej, såna existerar inte, enligt föreståndaren:

[…] Jag skulle aldrig… I min värld existerar inte något sådant. […] Det är inte mitt arbetssätt. […]

Jag lämnar innehållet här och jag lämnar det upp till dig att läsa och göra din egen bedömning. Men min rekommendation är ATT du läser.

Och så vill jag gratulera UppsalaTidningen till två lysande skribenter!

Read Full Post »