En dag med en hund: Mårran och Bubben

Ett hundvänligt inlägg.

---

 

Å vilken fin dag jag har haft! Jag har kommit ut flera gånger och fått ljus och luft. Vi såg nog ut som Mårran och Bubben, det vill säga jag var Mårran i Mumin och Bubben, det var Elliot. Jag har till och med bränt så många kalorier att jag skulle kunna äta en chokladkaka i kväll. Bara det att jag inte har nån hemma. Hundar är verkligen rätt medicin för både kropp och själ. Elliot är en sån fin sällskapsherre, en riktig kung.

Kung Elliot.

Vädret har varit perfekt för promenader. Den första tog vi på förmiddagen och den var längst, så lång som min hälsporre fixade. Jag skrev lite av och till före och efter och när jag åt frukost framåt lunchtid fick Elliot lite mat på ett eget fat – på golvet, förstås. Inga hundar på matbordet! Men det var svårt att motstå den både bedjande och flirtiga blicken…

Sen busade vi lite bland filtar och kuddar. På eftermiddagen stack vi ut igen och inhandlade ett ben och hundgodis. Jag gömde godiset och Elliot gömde benet, men han hittade såväl gotta som ben.

Så blev vi lite trötta efter allt spatserande, busande och letande. Vi slappade på gästsängen. Jag läste och Elliot sov och var min alldeles privata benvärmare. Men som alla sagor hade även denna slut. Morfar LP ringde och sa att han var på ingång. Elliot fick på sig kopplet och jag packade ihop hans saker.

Den här dan har gått så fort och jag har verkligen gillat att ha Elliot hos mig. Jag hoppas att han snart kommer tillbaka och önskar lite, lite att han inte får den där dagisplatsen. Samtidigt önskar jag en aning mer att jag får ett jobb och då kan ju Elliot inte vara hos mig på dagarna.

Stort TACK för sällskapet, Bubben och TACK till LP för vinet!!!

Här är några bilder från Elliots och min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hoppas att DU har haft en bra dag!!! Skriv gärna några rader och berätta om den i en kommentar, så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I natt drömde jag att jag bodde i Umeå

Ett inlägg om slutet av en födelsedag.

---

 

I natt jag drömde, något som…

Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.

Nemea reserva 2009

Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?

Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..

På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).

En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.

Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.

Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan. 

Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.

En fin kväll avslutade en fin födelsedag. Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »