Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘existens’

Ett inlägg till vänskapens lov.


 

Elliot och hjärtat

Elliot, lilla hjärtat!

Idag blev jag förälskad. I en man. Ja, det är sant! Men han är fyrfota, hårig och har svans. Dessutom skällde han ut mig vid första ögonkastet. Elliot är emellertid inget troll utan världens sötaste hund. Jag var hembjuden till hans Mormor på rabarberkräm till lunch. Mötet med Elliot blev liksom en bonus. Jag är rädd att jag stannade alltför länge (över fyra timmar). Fast vi fikade också…

Med vissa människor – och fyrfotingar! – klickar man. Elliots mormor är en sån person. Det här var andra gången vi sågs och det blev en hel eftermiddag. Ändå var det aldrig tyst. Vi har mycket gemensamt, men inte allt. Därför är det givande på alla sätt att samtala med nån som förstår hur det är utan att man behöver precisera och gå ner på detaljnivå. Och att denna så förstående person också kan tillföra nytt i dialogen.

Vi för en kamp för vår existens och vår tillvaro. Vi är behövda på många sätt, men inte fullt ut. Då är det bra att peppa varandra genom att tala om att man duger.

Jag är väldigt glad för min nya vän. Elliots mormor gör inte bara superperfekt rabarberkräm (varken klistrig/klimpig eller för lös och lagom söt), hon lagar gott kaffe och bakar fin sockerkaka också. Inte tänker jag på mat nu när jag har kommit hem!.. Men det ätbara är en del, vänskap är nåt annat. Det är inte lätt att få nya vänner när man är i min ålder. Och det är ju inte det enda som är svårt med åldern, vet vi ju… Jag läste nyss en tweet från en person som tycker att folk som är 60 år är från medeltiden.

Lilla vännen,

har jag lust att säga

stäng näbben!

Jag är visserligen en bra bit från 60, men jag har vänner som är där och de är allt annat än urgamla. Men vi som är lite äldre än 28 har lärt oss att välja våra strider. Vi, såna som Elliots mormor och jag, behöver inte hävda vår brist på erfarenhet såsom småfolket gör. En del av småfolket, ska tilläggas. Inte alla.

Det har varit en skön eftermiddag i solen. När regnet kom vevade Elliots mormor ner markisen och så satt vi kvar och babblade. Innan jag gick fick jag titta in i garaget och tänk – där stod en Billy rödbrun som jag ska om jag vill ha den! OM jag vill!!! Dessutom har jag blivit lovad hemtransport i en något större bil än Clark Kent*. Men först ska både hyllan och garaget tömmas och det sker i samband med garagerenovering. Där har jag lovat att vara behjälplig. Jag vill gärna vara behövd ibland, vill inte du det?

Hemma i New Village ringde telefonen när jag precis fått av mig skorna. Det var lilla mamma. Jag ÄR behövd. Det är gott att veta. Jag tror också att hostig pojke i Himlen uppskattade glassdessert efter sin lunch. Personligen hade jag tänkt mig ett längre besök på förmiddagen, men ett test kom emellan.

Solen lyser fortfarande. Har DU haft en bra dag??? 


Här kommer några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om slutet av en födelsedag.


 

Kväll på S:t Olofsgatan

I natt jag drömde, något som…

Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.

Nemea reserva

Nemea reserva 2009

Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?

Anna på Akropolis

Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..

På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).

En liten kopp grekiskt kaffe

En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.

Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.

Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan. 

män med benen isär

Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.


En fin kväll avslutade en fin födelsedag.
Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag på eftermiddagen hade jag förmånen att få lyssna till en spännande dragning om internkommunikation på mitt arbete. Det var resultaten från en undersökning som gjordes i maj – juni förra året som redovisades av den externa konsulten.

Jag ska inte redovisa resultaten i detalj här, för det är inte så intressant läsning för den stackare som försöker traggla sig igenom min blogginlägg. Men jag kan säga att det finns områden vi är bra på och områden med förbättringsmöjligheter.

Inte vill jag tillskriva min ringa person nåt större värde, fast kanske att jag har gjort några insatser för att förbättra just internkommunikationen. Jag tänker främst på webbplatsen jag har byggt upp (även på engelska) I morgon bitti ska jag ha en dragning inför intendenturrådet om webbplatsen, det vill säga berätta hur den är uppbyggd och tänkt att fungera, att det är viktigt att den uppdateras regelbundet och även en del utvecklingstankar. Ett litet dokument har jag tagit fram också. Sånt är alltid bra, eftersom folk inte orkar eller vill anteckna. Dessutom kanonbra som del i det arbetsprov som hela projektet kring Husets internkommunikation ju blir för min del när jag nu söker nytt jobb!!!

Vet du, jag önskar att jag finge fortsätta och ta fram en kommunikationsplan även för institution 2! I mina tankar har jag redan tänkt hur jag ska börja själva nulägesanalysen och arbetet med ett ganska tuff dragning för ledningsgänget. Ett gäng som behöver höra och lära sig ett och annat om internkommunikation innan de kan börja basunera ut externt.

Samtidigt har tankarna fladdrat till ett av de spännande jobben jag har sökt där man ska jobba med kommunikation kring organisationsförändringar. Där har jag också tankar och idéer om hur jag ska börja och hur delar av arbetet kan läggas upp.

Well, ingen idé att tänka för mycket. Fast, i födelsedagspresent nu i slutet av månaden önskar jag mig mest av allt ett jobb, tack snälla Tomten! (Det tycks vara lika troligt att jag får en sån födelsedagspresent som själva Tomtens existens är, menade jag ifall du inte hängde med i svängarna.)

På hemmafronten får jag nöja mig med att kommunicera i skriftlig form med ett gäng hantverkare som ska skena här tre gånger, enligt informationsblad från dem, under morgondagen. Jag gillar inte att här springer en massa okänt folk, men jag kan verkligen inte vara hemma från jobbet hela dan i morgon – bland annat på grund av att jag har min dragning om webbplatsen.

Hantverkarna som kommer den här gången ska, precis som de förra hantverkarna, greja med ventilationen. Jag fattar inte riktigt vad de gör, men gissar att de på nåt sätt rensar gångarna. Och skitar ner på mina golv och min spis. Förra gången var Fästmön här när de kom. Hon rapporterade att en av dem mest tittade på och den andre mest pratade med sin sambo i mobilen. Inte konstigt då att det blev lite fel här. Så jag hoppas att ventilationsfirman  förstår min lilla lapp:

Lapp till ventilationsfirman
Ja jag vet, jag skriver som en kratta, men går meddelandet fram ändå?


Härom morgonen,
i den här perioden när allting runt omkring mig bara går sönder, pajade en vridpinne till lilla persiennen i sovrummet. Det var alltså den persienn som de var och bytte strax före jul, när jag precis hade kommit hem och var nyopererad. Man tycker att de ska hålla liiite längre. Därför skulle jag behöva kommunicera även med den firman. Vi har jag vet inte hur många års garanti på det jobbet. Nu fick jag visserligen fast pinnen igen, men den går väldigt trögt och frågan är om den inte pajar när som helst igen. Problemet där är att jag inte har några som helst kontaktuppgifter, alltså telefonnummer, mejladress eller så. Minns inte ens vad firman hette. Fönsterbytarfirman heter Dalkarlarna, men det var knappast dessa som bytte felaktiga persienner.

Men jag kanske ska nöja mig med ventilationskommunikationen ovan till att börja med. Jag får helt enkelt luska vidare vad gäller persiennerna! Man kan inte få allt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagstrött… Det är inte bara mitt förnamn just nu utan även mitt efternamn. Men när jag hittade ett brev från Ikano Bank i min postbox piggnade jag till – av ilska.

Ett brev som gjorde mig ilsken.


Brevet är en påminnelse
om IKEA HANDLA-kortet. Ikano Bank tycker att det är ett tag sen jag handlade och vill med brevet, och dessa rader jag nu citerar, påminna mig om att jag har ett kreditkort hos dem:

[…] har du inte handlat eller hört av dig till oss senast den 30/10 2012 avslutas ditt konto automatiskt.

står det i första stycket. Vad det emellertid inte står är hur man ska höra av sig till dem. Jag hittar emellertid längst ner på brevet, i mikrostil, några rader om att man kan ringa ett visst nummer om man har frågor och att öppettiderna är måndag till fredag klockan 9 – 17. Se själv:

Det går knappt att läsa, men där står ett telefonnummer samt öppettider.


Klockan var 16.50
så jag tänkte att jag ringer väl då, nåt annat sätt att höra av sig på fanns ju inte vad jag såg. Jag möts av en inspelad röst som ger mig diverse val. Jag vill naturligtvis ha personlig service. Men gissa om jag blir ilsken när jag får veta att man där har öppet måndag till torsdag klockan 9 – 17, men fredagar endast 9 – 16! Hur vore det om Ikano Bank kunde ge sina kunder korrekt information??? Behöver banken en kommunikatör, kanske???

Nej, jag tänker inte handla nåt på det här kreditkortet före den 30 oktober bara för att kontot inte ska avslutas. Vill banken ha kunder kvar får man ha en trevligare ton i sin brev och dessutom informera om hur man ska höra av sig. Och så är det ju bra om man i brevfoten anger korrekta öppettider.

Betydligt mildare till sinnet blev jag emellertid strax när jag öppnade ett annat kuvert som också låg i postboxen. Det var från den kära Maria Engelwinge, som jag inte hört av eller sett i bloggvärlden på ett tag. Hon påminde om sin existens med detta fina kort:

Post som gjorde mig mildare till sinnet efter Ikano Banks brev.


Jorå, Maria,
jag ska ringa nån dag, men det är så otroligt mycket som pågår i mitt liv just nu – kolla här på bloggen så förstår du…

Är det nån som inte får lika fina kort som jag får av Maria men som vill köpa kort av henne? Kolla in hennes ”kortblogg”!


Livet är kort.

Read Full Post »