Vård och omsorg – i praktiken

Ett vårdande och omsorgsfullt inlägg.

---

 

När jag skulle ge mig iväg i morse höll jag på att komma försent – jag fick inte upp garageporten. För ganska länge sen backade nån in i den och åstadkom en buckla i dörren. Men också en skevhet som gör att jag måste sparka till dörren för att den ska stängas ordentligt. Nu har jag väl sparkat så många gånger att dörren snart blir helskev. Det är inte första gången den krånglar så här, men den här gången hade Blondin-Tofflan tur! Ett par garage bort stod en man och grejade med sin bil. Jag bad helt sonika om hjälp. Jorå, han tryckte på inifrån, men det tog sin lilla tid att få upp porten. Den satt fast rejält. Mannen rekommenderade att jag skulle testa lite 5.56 för att smörja upp metallen på ena sidan. Jag hann fram till mitt besök i vården med ett par minuters marginal…

Efter varje besök i vården försöker jag göra en meningsfull utflykt i verkligheten. Idag hade jag ett ärende, men tyvärr var jag försent ute. Som vanligt. Men jag gjorde ett fynd i min påse (plastkasse från Tokerian i stället för handväska – hur skulle det se ut om Tofflan kom med en handväska?!) som förde med sig en snabb träff med Fästmön mellan hennes buss och jobbet. Vi skrattade lite åt fyndet – påsen det låg i var dessutom full av hål! – men mest känns det skönt att vara ärlig.

Även idag är det en underbar vårdag med strålande sol och ljumma vindar. Jag skämdes för att Clark Kent* var en sån smutsgris att man nästan inte ville ta i honom – varken på utsidan eller insidan. Därför styrde vi kosan till St1 där Clark fick sig en välbehövlig dusch** till ett specialpris. Och som tack för det fick jag en kopp gott kaffe och en kanelbulle av Frendo! Jag torkade min lille man torr med sämskskinn och medan solen torkade resten intog jag min gratisfika. Det smakade extra bra i solskenet. Både bil och dess ägare fick lite vård och omsorg.

Kaffe och kanelbulle smakade extra bra idag – det var ju gratis och kunde dessutom intas utomhus.

 

Min skinande bilmans vänstra bakdel.

Efter besöket i vården, dejten med Anna och biltvätten tog jag sen inte 5.56 men ett liknande medel jag har, färgstiften och dammsugaren och gick ut till min parkeringsplats. Stod där och dammsög (el via motorvärmar-stolpen), putsade, polerade och duttade i både färg och lack. Nu skiner min bilman ikapp med solen! Själv är jag nöjd för att jag har gjort nånting meningsfullt idag. Då kan jag med gott samvete ägna lite tid åt De tysta innan jag värmer tomatsoppan jag fick av Anna till middag. Hittade en bit bröd i frysen som jag försöker tina med lite allmän vård och omsorg i mitt varma kök (förmiddagssol). Bröd och soppa smakar alltid bra, allra helst efter en dag som denna (utan att förklara mig närmare än det du får läsa ovan).

 

==> Slutligen vill jag påminna om den pågående tävlingen! Du som klickar här och skriver en kommentar är med i utlottningen av ett unikt armband. Och dragningen av en vinnare sker i morgon förmiddag, tisdagen den 10 mars! Så skynda, skynda!

*Clark Kent = min lille bilman
**dusch = biltvätt

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I natt drömde jag att jag bodde i Umeå

Ett inlägg om slutet av en födelsedag.

---

 

I natt jag drömde, något som…

Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.

Nemea reserva 2009

Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?

Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..

På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).

En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.

Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.

Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan. 

Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.

En fin kväll avslutade en fin födelsedag. Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »