Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hörna’

Ett häftigt inlägg.


 

Hibiscus

Under hibiskusens krona på jobbet…

På bottenvåningen i Kexfabriken (eller Besticklådan) finns en ljusgård just innanför glasdörrarna efter entrén. I en hörna till vänster växer ett stort träd. Eller träd och träd… Det är faktiskt en blomma. En hibiskus. Den är såå häftig!

Hibiscusskott planterat 1950

Hibiskusskottet planterades 1950.

Vid blommans stam finns också en skylt som talar om hur gammal den är. Den blir faktiskt pensionär nästa år, eftersom skottet planterades 1950.  Lika gammal som Agnetha Fältskog. Den senare är några månader äldre, bara. Men en blomma hon också!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om guldkanter i tillvaron.


 

Räkmacka  kaffe o bok

Räkmacka, kaffe och bok – min lunch igår vid mitt bord hos Kurre.

Ingen bra natt i natt. Jag hade ont i ryggen och kunde inte sova. Eller jo. Jag somnade kanske runt tretiden för att vakna tre timmar senare – i gästsängen. Det fanns liksom inget annat alternativ: skulle jag få en blund i ögonen fick det bli sängen i gästrummet, den säng som är fastare än dubbelsängen.

Men det var inte bara ryggen som höll mig vaken utan också det jag skulle fundera på över natten vad gäller arbetet. Frampå småtimmarna hade jag ett förslag som jag la fram till chefen i morse. Vi var totalt överens och skakade hand.

Vad det innebär? Tja, inte nån räkmacka precis, som den jag åt till lunch igår när jag återvände till mitt bord i min hörna hos Kurres. Men det innebär två månader till på min nuvarande arbetsplats. Jag ska introducera en ny kollega på måndag i arbetet och därefter täcka upp efter en annan kollega som arbetar sin sista dag i morgon. Och nej. Jag fick inte det jobb jag hade sökt och den andra tjänsten ville jag inte alls ha, så den sökte jag inte. Nu ska du veta att jag inte är ett dugg ledsen, utan lättad. Självklart är jag orolig för framtiden – det har jag varit varje dag i över fem års tid nu – men det skulle kännas fel att stanna på en arbetsplats där man inte brinner för arbetet som pågår. Jag skulle aldrig kunna göra mitt bästa i längden. Nu kan jag göra mitt ganska bästa den korta tid som är kvar. Alltså lättnad.

Fästmön och jag har varit en tur ut till Förorten och utfört ett ärende. På vägen tillbaka tog vi var sin burgare på Max och handlade lite Sista april-gott på Tokerian. Jag jobbar ju i morgon fram till klockan 15, medan Anna är ledig. På torsdag sen är jag ledig, men Anna jobbar. På fredag, av alla dar, har Anna semester för ett viktigt möte, medan jag jobbar. Två timmar, har det visat sig. Därför ska jag faktiskt passa på att fika med en ny bekantskap i Märsta!

Orange is the new black

Orange is the new black från A & A.

Men nu är det fortfarande tisdag.  Vi har nyss kommit hem och jag har slitit upp ett grönt paket som jag hittade i min postbox. Man kan nästan tro att jag fyller 50 igen. Tack snälla människor – i det här fallet A & A, eller FEM och hennes sambo! Ni är för gulliga! Den här boken var totalt oväntad, men jag har hört gott om serien på Netflix som ju baserar sig på boken.

Perkolatorn har nu puttrat färdigt och vi har gofika på gång med mazariner. Jag har ju bara gofikat två (2) gånger tidigare idag – med tårta. Men eftersom jag gick ner sex kilo när jag var sjukskriven, måste jag ju bättra på kroppshyddan igen så jag inte försvinner helt. Eller hur? Det är det som kallas guldkanter – eller räkmackor – i tillvaron…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om slutet av en födelsedag.


 

Kväll på S:t Olofsgatan

I natt jag drömde, något som…

Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.

Nemea reserva

Nemea reserva 2009

Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?

Anna på Akropolis

Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..

På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).

En liten kopp grekiskt kaffe

En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.

Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.

Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan. 

män med benen isär

Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.


En fin kväll avslutade en fin födelsedag.
Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…

 


Livet är kort.

Read Full Post »