Två intervjuer på en vecka

Ett inlägg i vilket Tofflan framhäver sig själv.

---

 

Två telefonintervjuer på en vecka. Vad månde bliva?

Två intervjuer på en vecka… Eller två intervjuer på sju dar. Eller två intervjuer på fem arbetsdar… Matematik har aldrig varit min grej, jag brukar skylla på dyskalkyli. Fast det lider jag inte av egentligen, jag gillar bara inte matte. Men den här gången har jag räknat rätt: jag har blivit intervjuad två gånger på en vecka, sju dar eller fem arbetsdar, beroende på hur ens vecka ser ut.

Idag stod jag och fick dammsugaren över mig när mobilen, djupt nere i dragkedjad mjukisbraxficka, ringde. Jag hann svara och sen rullade bollen. Naturligtvis tycker jag att det är väldigt smart av företag att telefonintervjua en sån fantastisk tillgång som jag borde vara är för deras företag/organisation (<== ironi). Men smartast av allt tycker jag att det är att rekryterarna gör en telefonintervju först av allt när de har valt ut tänkbara kandidater för lediga tjänster. Det ger såväl rekryterare som sökande chansen att känna lite på varandra verbalt.

Känna på varandra verbalt kan en göra i Wordfeud också. Här tog jag 274 poäng, bara…

Förra veckan blev jag intervjuad av en manlig rekryterare för ett konsultuppdrag vid en myndighet här i Uppsala. Idag blev jag intervjuad av en kvinnlig rekryterare för en tillsvidaretjänst vid en högskola på annan ort. Båda tjänsterna är intressanta, men den som är tillsvidare är ju mer varaktig. Samtidigt vore det optimala förstås bäst för alla parter med ett jobb på min bostadsort. För- och nackdelar… Men… jag är inte framme vid nåt målsnöre än. Det bara hjälper upp självkänslan lite att få veta att en har ett intressant och gediget CV. Roligt också att få användning av ens LinkedIn-sida (logga in för full profil), där det finns allt från arbetsprover till rekommendationer från före detta kollegor, samarbetspartners och chefer.

Uppspelt bjöd jag sen upp snabeldraken till dans här i lägenheten. Och i skrivande stund väntar jag på att mitt våttorkade köksgolv – det behövdes! – ska bli torrt så jag slipper ta simborgarmärket för att komma till badrummet.

To be continued…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Aldrig det bemanningsföretaget mer!

Ett inlägg om kommunikation – eller brist på den.

---

 

En annan typ av mobil, med tyst knorp.

I fredags eftermiddag vid 15.30-tiden, när det var klämdag för många, knorpade min mobil till som hastigast (en knorp). Jag trodde att det var en pushnotis av nåt slag, så det dröjde cirka tio minuter innan jag kollade. Displayen visade ett missat samtal. Jag traskade in till arbetsrummet, där datorn stod påslagen, för att kolla upp vem som ringt. Fann då att jag hade fått ett mejl från ett bemannings-företag via vilket jag har sökt ett vikariat. Personen skrev att h*n hade försökt ringa mig (ja, jisses, en hel knorp ringde h*n!) samt…

[…] Du får jättegärna svara med vändande mail om tid du vill bli uppringd på idag eller på måndag. […]

Jag bestämde mig för att prova att ringa först, men fick inget svar. Då svarade jag på mejlet att på måndag efter lunch går det bra att ringa mig. Måndag förmiddag skulle jag på ett viktigt möte, vilket jag också skrev.

Sen blir det först helg igen och så blir det måndag. Jag tar mina soppåsar med mig på förmiddagen när jag ska hämta bilen i garaget. Soppåsarna ska naturligtvis inte följa med på mötet, utan jag lämnar dem i soprummet. Då ringer min mobil. Det är personen och bemanningsföretaget ovan. Jag säger som det är, att jag är på väg till mötet jag skrev om i mejlet. Vidare säger jag att jag försökte ringa tillbaka efter tio minuter i fredags utan att få svar samt hänvisar till mitt fredagsmejl där jag skrev att jag var tillgänglig för samtal på måndag eftermiddag. Men jag frågar också om samtalet tar lång tid, för jag kan tänka mig att sitta och prata i fem minuter i bilen i garaget innan jag kör iväg. Jag får först veta att uppringaren hade gått in i ett möte på fredagen (klämdagen, vid 16-tiden, alltså…) när jag hade ringt tillbaka. H*n har nu några kompletterande frågor och beräknar att samtalet ska ta 20 minuter. Och det funkar ju inte för mig eftersom jag har en tid att passa och är på väg till ett möte. Jag ber igen, denna gång muntligt, att få bli uppringd på eftermiddagen.

Då blir det nån annan än jag som ringer, för jag jobbar deltid.

får jag veta.

Fine, spela roll vem som ringer och ställer frågorna,

tänker jag och avslutar samtalet så jag kan ladda inför mitt viktiga möte.

På måndagseftermiddagen är jag tillgänglig på mobilen – har den med mig överallt – men ingen ringer. På tisdagen (igår) sitter jag hemma och väntar på såväl vaktis som samtal fram till klockan 14. Mobilen får sen självklart följa med när jag går och handlar och när jag åker och hämtar Fästmön klockan 17 när hon slutar jobbet. Ingen ringer

Jag behövde duscha i tio minuter.

I morse är jag som vanligt uppe med tuppen (före klockan sju, ingen sjusovare här, inte!). Jag jobbar vid datorn och jag ringer ett kort samtal till vaktis för att bestämma en ny tid. Han lovar att komma efter sin lunch, som han intar mellan klockan elva och tolv. Eftersom vaktis ska greja med rör och golvbrunnar, hoppar jag in i duschen klockan 10.10 ifall duscharna och vattnet med mera krånglar senare. Klockan 10.12 ringer min mobil. Jag är alldeles för blöt för att svara. Strax därpå kommer en sms-signal och därpå ytterligare två (2).

Naturligtvis är det bemanningsföretaget som både ringer och messar samt dessutom lämnar meddelande på mitt mobilsvar. Notera att det är en och en halv dag efter vi har kommit överens om att höras. Jag kastar mig på luren så snart jag är torr, cirka tio minuter efter att bemanningsföretaget har ringt. Först lyssnar jag av meddelandet på mitt mobilsvar och sen läser jag sms:et. Båda har ungefär samma innehåll, typ…

Jag ringer från bemanningsföretaget angående tjänsten du har sökt. Ring mig gärna!

Jag ringer. Och som vanligt får jag inget svar. Jag lämnar ett meddelande att jag är tillgänglig för samtal fram till klockan tolv (sen kommer ju vaktis när som helst och då vill jag inte bli telefonintervjuad). Tror du nån har ringt? Svar: Nej. Eller JO.* 

Bara för att jag är arbetssökande innebär det inte att man kan ringa mig andra tider än de tider jag nogsamt anger att jag är tillgänglig…

Sammanfattningsvis:

• att ringa upp nån i slutet av en klämdag för att göra en längre telefonintervju är inte så smart eftersom man nog vill sluta jobba och gå hem strax. (Man svarar i vart fall inte i sin mobil fem minuter efter att man har ringt.)
• att inte svara i mobilen må vara hänt – man kan ju faktiskt vara på möte eller stå i duschen.
• att inte läsa mejl är inte heller så smart.
• att ringa nån som har angett att den är upptagen en viss tid på just den tiden är… inte särskilt smart, eller hur?
• att inte ringa nån på överenskommen tidpunkt är… dumt och faktiskt oförskämt.
• att inte ringa tillbaka till nån som har lämnat ett meddelande på mobilsvar/motsvarande… är också lite oförskämt.

Medan jag satt och väntade på att bli uppringd (en och en halv timme) skrev jag det här inlägget. Och så kollade jag upp bemanningsföretaget på nätet. När jag läser att företaget har 74 procent kvinnor och 26 procent män anställda och att medelåldern är 28 år förstår jag ett och annat. Den berömda polletten trillar ner, liksom. Den generationen är inte uppfostrad att passa tider, att svara på inkomna meddelanden, att ens läsa inkomna mejl. Nä, den generationen jobbar deltid. Och med majoriteten av de anställda i samma livssituation och ålder blir det… inte bra med tillgängligheten. Att bli intervjuad av nån som skulle kunna vara mitt barn känns… inte heller riktigt bra. Blandat är bäst, tycker jag!

Jag kommer mer än gärna till bemanningsföretaget ifråga och pratar om tillgänglighet, service och kundmottagande! Men nåt jobb via detta bemanningsföretag tänker jag aldrig mer söka.

* Det kommer ett samtal kl. 13.02  idag som jag missar eftersom jag ju är i badrummet med vaktis… Därefter ett sms där uppringaren vill bestämma en tid för samtal. Jag svarar på sms:et cirka kl. 13.20 att det går bra idag fram till kl 14 eller i morgon före kl. 15.30. Klockan 13.31 idag onsdag, två dygn efter att vi skulle ha hörts, får vi kontakt. Några korta frågor får jag, trots att svaren på dem står i min ansökan och mitt CV. Efter frågorna får jag ställa frågor och jag undrar varför de inte läser mejl etc och ringer andra tider än de jag angett som möjliga. Jag får ett svamligt svar om att det beror på att

alla jobbar deltid här.

Vidare undrar jag om de inte läser ansökningar och CV eftersom de ställer frågor som man kan hitta svaren på i dessa handlingar. Svaret jag får är att man vill verifiera så att det är sant det som står i ansökan och CV… Denna verifiering gör man alltså per telefon.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är en djungel…

Ett snårigt inlägg.

---

 

En djungel i mina köksfönster.

Å, vad jag är spänd inför måndagens övning! Det ser väldigt lovande ut alltihop och uppdraget är både spännande och välbetalt. Jag skulle verkligen behöva det efter dessa månader med nålpengar. Och jag behöver göra nåt vettigt om dagarna medan jag väntar på vad som händer med ett visst manus (det kan ta upp till tre månader…). Dessutom behöver jag ut ur hemmets djungel och träffa folk – varje dag. Höra till, socialprata, du vet. Det enda som känns jobbigt är resorna, eftersom de kommer att ta mycket av min fritid i anspråk. Samtidigt får jag försöka ägna restiden åt att läsa, skriva eller sova – för jag tänker inte köra bil.

Men jag är inte där än. Efter en första telefonintervju blir det en personlig intervju på måndag. Jag hade sån tur att I är ledig den dan och vi ska träffas efteråt på ett fik i närheten. Ett riktigt kanonbra fik, enligt I. Och eftersom jag slapp betala tåg- och t-banebiljetterna kan jag ju lägga en slant på en kopp kaffe med nåt till.

I morgon eftermiddag ska jag också träffa en kompis och fika, men det blir här hemma. A och jag ska stråla samman på Tokerian och sen går vi över till mig och dricker Lindvalls kaffe. INTE Arvid Nordquists magvärksframkallande! Jag känner hur jag redan i förväg mår gott av alla dessa möten. Hur jag liksom forcerar djungeln av ovilja och rädsla och tittar ut. Nyfiket.

Morgonens tidiga timmar idag har jag ägnat åt jobbsökeri och inläsning inför intervjun. Och så har jag kollat lite vad det kostar att pendla. Billigt är det inte och det är allt annat än pålitligt att åka tåg, men jag har inget val. Jag lär i vart fall ha råd att pendla om jag får en lön, trots att pendelkostnaden ligger på runt 3 000 kronor i månaden. En å andra sidan rätt skrämmande hög summa bara för att få åka och jobba… Meeeen… återigen: jag är inte där än.

Idag ska jag fortsätta min städning. Det blev lite si och så med den igår, eftersom större delen av dan gick åt till att ordna biljetter. Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid hade jag nog skippat det. Tvättar gör jag också. Det är nån som har fyllt tvättkorgen IGEN. För att inte tala om soppåsarna… Jag måste gå till soprummet, men en tur ut i regnet lockar inte just nu. Men jag måste vidare till Tokerian för att kompletteringshandla till middagen idag – bröd till soppan eller potatisklyftor till kycklingburgaren??? Jag har inte bestämt mig än.

Hum hum, bilden är inte helt sann. Jag har kläder på mig, en högre stol och bruna sandaler på fötterna.

När jag ändå har suttit här vid datorn har jag också passat på att kolla lite bredbandsleverantörer och -priser. Det verkar som om de flesta som har svarat på veckans fråga i Tofflan undrar…. – se högerspalten! – har bredband från Telia eller Bredbandsbolaget. Det senare har ju jag också. Men Telia har bättre priser! Och att Bredbandsbolaget är dyrare, har längre URL:er och inte funkar med min webbläsare gör mig ju inte precis mer positivt inställd…………..

Men även det där med bredband är en djungel och jag ska kika vidare medan tvättmaskinen gör sitt. Sen blir det tvätthängning och rengöring av badrum och duschrum/toa.

Vad händer hos DIG idag??? Har du också en djungel hemma? Skriv några rader i en kommentar om du har lust att berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Förundran

Ett positivt inlägg.

---

 

Det har varit en bra dag idag, även om timmarna har sniglat sig fram. Nån besiktningsman har ännu inte synts till. Jag väntar med spänning, han har två dar på sig.

Förundrad blev jag av ett fint mejl från min handläggare på Arbetsförmedlingen, Alexandra Norlén. Jag skrev ju ett blogginlägg igår efter vårt telefonsamtal. Innan vi avslutade samtalet berättade jag att jag tänkte skriva om att hon hade ringt, men jag lovade också att mejla över länken till inlägget till henne. Man måste kunna stå för sina åsikter, men man måste också kunna vara ödmjuk, inse att man har agerat fel och säga förlåt. Och om man får återkoppling som den jag fick via e-post känns det… förundransvärt!

En av dagens våfflor, serverad med hjortronsylt och grädde, förstås.

Det började dra sig mot middagstid och jag hade dukat fram för våffelgräddning idag. Ekströms stod för smeten. Det var tredje – och dyraste sorten! – jag provade. Helt OK, men Eldorados mix, som är betydligt billigare, är inte sämre. Den köper jag nog i fortsättning eftersom det skiljer några spänn i pris.

Men… vänta nu… innan jag hann få järnet varmt och smida ringde mobilen. Jag fann mig plötsligt svara på frågor om mina yrkesmässiga kompetenser och erfarenheter. Mitt i alltihop ringde förstås mamma på den andra telefonen, jag bad om ursäkt och svarade hastigt och bad att få ringa upp. Mamma kan bli rätt… avig då, men det hade jag inte tid att tänka på i stunden. Telefon-intervjun ledde till att vi bokade in en träff för en personlig intervju. Så på måndag ska jag ta en tur till Kungliga Hufvudstaden och Östermalm, minsann, och prata om ett uppdrag som kanske, kanske kan bli mitt.

Sen ringde jag tillbaka till mamma. Och lyssnade och lyssnade och lyssnade – med ett halvt öra. För jag väntade på en bekräftelse på måndagsintervjun och naturligtvis dök datorn. Jag höll andan och startade om och allt funkade igen. Därpå rafsade jag rätt på originalhandlingar av intyg, betyg, anställningsbevis etc. Tur att jag har ordning i mina pärmar! Men när jag satte mig till bords var jag så förundrad över alltihop att jag inte tänkte på hur våfflorna och hjortronsylten och grädden smakade ijenklien…

Jag har också pratat med Fästmön, som på sitt håll har en del att tänka på vad gäller jobbet och en pågående upphandling där. Det är en märklig värld vi lever i och ingen och ingenting är säker(t), känns det som. Det jag menar är inte att Anna riskerar att hamna i min sits, men att saker och ting kan förändras från en dag till en annan – på gott och ont. Förändringar behöver inte vara av ondo, de kan faktiskt innebära… förundran.

I kväll lugnar jag ner mig med lite blodig TV, How to get away with murder på Kanal 5 klockan 21.55. Det är andra delen i kväll av denna… märkliga nya serie…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mörk dag med ljust återseende

Ett dystert inlägg som ändå är glatt.

---

 

Solstrålar genom molnen. Du ser väl? Ansträng dig!

Den här dagen började med att Klump-Maja, du vet, Flodhästen Tofflan, hängde med all sin tyngd på tvättkorgen när hon skulle ta på sig strumporna. Har bara väntat på att det som skedde skulle ske, i morse var det dags: Toffelfoten brakade genom locket och gjorde en stor spricka i plasten. NEJ, DU FÅR INTE SE NÅN BILD PÅ DETTA PINSAMMA! Håll till godo med en mörk bild där solens strålar tränger genom molnen. Med lite fantasi kan du se det. Om inte, kontakta din optiker.

Vid lunchtid började det regna. Det har varit så kvavt ändå hela dan. En ganska dyster dag. Humöret påverkades helt klart av det uteblivna ljuset. Och att det var måndag. Men dagen på Kexfabriken/i Besticklådan försvann ändå relativt snabbt. Inte för att det går undan när det är roligt utan för att jag hade fullt upp. Roligast idag var en telefonintervju jag gjorde på eftermiddagen med en av Sveriges mäktiga!

Eva letar bilder på sina hundar på mobilen.

Men höjdpunkten idag var ”återträffen” med vännen Eva! Vi har nästan inte setts alls på sju år och, som jag har nämnt förut, felet är mitt. Först jobbade jag för mycket, sen blev jag kär och sen kom några förfärliga år när jag inte ville träffa nån för att jag mådde så uselt.

Det var så roligt att ses idag och det kändes inte alls som om det var sju år sen. Med en del människor är det ju lätt att ta upp tråden. Eva är en sån. Spännande att uppdatera varandra om vad som hänt sen sist, även om det mesta väl inte var så där jättebra för nån av oss. Men nu tänker jag inte vänta i sju år innan vi ses igen. Hoppas också att Eva fick klarhet i var hennes körkort har hamnat. Det körkort hon skulle hämta ut på posten på Stormarknaden – som ju la ner häromdan… Smart drag, Posten-som-inte-finns!..

Nu är det dags för mig att åka och hämta hem Fästmön. Vi har gjort vårt för idag. Men i morgon är vi tillbaka i Grottekvarnen igen…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det lossnar lite – om jag vågar gå utanför staketet…

Ett inlägg om känslan just nu.

Det där järngreppet om halsen, det känns som om det håller på att lossna lite. Sakta börjar jag återgå till den som är jag

i vanliga fall.

Ja fast

i vanliga fall

blir det ju aldrig mer. Men den som känner sig

ganska OK år 2013

vore jag nöjd med att vara.

Vågar jag gå utanför staketet?

Jag skrev nog häromdan att det har blivit färre intressanta lediga jobb. Och just som jag skrev det hittade jag ett antal. Det som sätter guldkant på mitt arbete med att söka jobb – ja, för jag anser att det inte bara är ett arbete utan dessutom ett hårt arbete! – är när jag sen blir uppringd och man vill träffa mig. Igår blev jag uppringd bara ett par timmar efter att jag hade sökt en tjänst… Idag blev jag uppringd igen… Det gäller att våga gå utanför staketet. Att våga tro att man kan nåt – som man egentligen vet att man kan – och våga tala om det också… Men hur vågar man när man ständigt blir både tilltryckt och nertryckt..?

Eftersom jag också blev telefonintervjuad på förmiddagen, telefonerade med mamma och träffade Fästmön en stund känner jag mig megasocial en dag som denna! Alla dagar, när jag inte sitter och glor in i datorskärmen största delen av tiden, är bra dagar. Då lossnar det lite, det där inuti som gör ont.

På tisdag bär det av på intervju igen, liksom på onsdag. Visserligen bara nåt som kan ge visstid, men tillräckligt intressant och spännande för att jag ska känna att det är nåt jag verkligen vill. Och kan. Om jag bara vågar gå utanför staketet jag själv har satt upp mot omvärlden…

Livet är kort. Nu ska jag hänga tvätt.

Read Full Post »

Jobbsökeri – det tar tid!

Ett inlägg om jobbsökeri

Det blev en seg och sen start idag. Skälet är att jag sov dåligt i natt. Hade svårt att komma till ro och när jag väl gjort det, vaknade jag mitt i natten och kunde inte somna om direkt. Men nu är jag på banan igen!

Jag har som vanligt inlett dagen med java och jobbsökeri. Än så länge har jag bara hittat ett intressant jobb att söka och idag tänker jag mig två totalt. Jag gör avkall på mitt tre-mål eftersom jag ju ska ut på uppdrag i eftermiddag. Det ska bli både spännande och roligt att ses, men jag är orolig för att mitt teckenspråk har blivit för rostigt.

Det finns säkert de som tycker att målet med tre jobbansökningar per dag är lågt satt. HA! Det kan ju den tro som inte har sökt jobb förut! För det första tar det tid att hitta intressanta jobb som är värda att söka. Det gäller att de utlysta tjänsterna väcker intresse hos dig, men naturligtvis också att du har de efterfrågade kompetenserna. Sen ska du ha ett bra CV att skicka med. Det är ju nånting man skapar och sen har, så att säga, men det skadar inte att gå igenom det då och då. Vidare ska man ju skriva ihop en intressant och bra ansökan. Och tro mig, det är det svåraste! Hur fångar man en presumtiv arbetsgivares intresse så att h*n läser mer än ingressen på din ansökan? Ja, ett tips är att skriva en anslående ingress förstås…

Min sökta jobb-hög.

Mina ansökningar har inte gett nån bra utdelning hittills. Två nej på 43 ansökningar i augusti. Men jag har lagt ett antal nya ansökningar i högen sen dess – det är ju september månad nu. Inte vet jag varför arbetsgivarna inte visar nåt större intresse för mig. Det KAN vara min ålder, men det skulle en arbetsgivare aldrig medge, för åldersdiskriminering är straffbart.

Äsch, jag vill hoppas och tro att det där kanonjobbet hos dito arbetsgivare finns där ute nånstans – och att en sån som jag verkligen behövs där! Nina på AF Kundtjänst var nog ganska imponerad av my efforts. Jag blev rejält peppad och det tackar jag för! All pepp behövs för min del just nu eftersom risken att falla ner i Det Svarta Hålet alltid är närvarande. Tro inte för ett ögonblick att det här är nån lätt tillvaro och att jag springer omkring sprudlande glad varje sekund… Det tar mycket kraft bara att försöka ha en så normal vardag som möjligt.

Men jag försöker också påminna mig om att vissa rekryteringar tar tid. Om en arbetsgivare får in många ansökningar på en utlyst tjänst måste ju alla gås igenom. Sen ska man välja ut några man vill telefonintervjua eller träffa och intervjua och så mal det på. För vissa arbetsgivare är det en lång process, som kan ta månader. Naturligtvis finns emellertid arbetsgivare som är betydligt snabbare. Likväl är en rekrytering en process…

Och nu frågar jag igen: Har du sökt jobb nyligen??? Hur gick det??? Har du några jobbsökartips att dela med dig av???

Livet är kort.

Read Full Post »

Det bästa som kunnat hända…

Ett inlägg i vilket Tofflan drar paralleller mellan litteraturen och livet.

Nu läser jag den allra sista av mina födelsedagsböcker. Det är boken Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón. Givaren är vännen FEM. Jag är alldeles i början, har läst typ 60nånting av de närmare 600 sidorna.

Idag läste jag nånting som gjorde att jag måste pausa i min läsning. Pausa därför att jag drar paralleller till verkliga händelser. Här nedan följer några citat ur boken. Kanske känner du också igen ett och annat, på ett ungefär..?

[…] – God kväll, don Basilio. Vad är det som har hänt? Varför har alla gått?
Don Basilio satte sig vid skrivbordet mitt emot och såg på mig med sorg i blicken.
– Redaktionen ska äta julbord på Set Portes, nästan viskade han. Jag antar att ingen har sagt något till er.
Jag skakade på huvudet och drog lätt på munnen som om det inte spelade någon roll.
– Och ni själv, ska inte ni äta julbord? frågade jag.
– Jag har ingen lust, svarade don Basilio.
Vi såg på varandra under tystnad.
– Om jag bjuder då? frågade jag. Vi skulle kunna gå till Can Solé? Bara ni och jag, för att fira framgången med Mysterier i Barcelona.
Don Basilio log och nickade sakta.
– Martín, jag vet inte hur jag ska säga det här.
– Säga vad då?
Don Basilio harklade sig.
– Jag kommer inte att kunna publicera fler berättelser i serien. 
Jag såg oförstående på honom. Don Basilio undvek att möta min blick.
– Vill ni att jag ska skriva något annat? Något som går mer i Galdós stil?
– Martín, ni vet hur folk är. Det har kommit klagomål. Jag har försökt tona ner saken, men tidningens verkställande direktör orkar inte stå emot trycket, han tycker inte om konflikter.
– Jag förstår inte, don Basilio.
– Martín, han ville att jag skulle framföra det här till er.
Till sist såg han på mig och ryckte på axlarna.
– Så jag är alltså avskedad, mumlade jag.
Don Basilio nickade.
Jag kände hur ögonen fylldes med tårar.
– Just nu tycker ni att det känns som världens undergång, men jag kan försäkra er att i grund och botten är det här det bästa som kunnat hända. Ni hör inte hemma här, ni är värd något bättre.
– Och var hör jag hemma då?
– Jag är ledsen, Martín. Jag är verkligen ledsen.
Don Basilio lade medkännande sin hand på min axel.
– God jul, Martin. […]

Du kan inte ana hur många ord i citatet som kändes igen! Några omskrivningar och det skulle vara en helt annan persons historia, en livs levande persons, inte en fiktiv. En person som ska telefonintervjuas för ett jobb klockan 9.30 i morgon förmiddag.

Livet är kort. Mattan kan ryckas bort när som helst för vem som helst. Tro inte att lag och rätt skyddar.

Read Full Post »

Blött, blött, blött…

Ett inlägg i vilket Tofflan konstaterar… väta.

Det regnar. Det regnar blött. Det regnar som fan. Ja, ursäkta, men det går inte att uttrycka det på annat sätt. Vi hade ju halvt om halvt planer på nån utflykt idag. Jag hade tänkt ta med picknick och filten från bilen. Men glöm det!

Sovmorgon ända till klockan nio idag! Jag hoppas att gossen kommer i säng i bra tid i kväll. Annars får jag nog lite skäll… Men det är svårt att natta den yngre generationen när det är både ljust och varmt. Elias är ju emellertid så stor nu och han säger själv till när han vill lägga sig. Nån nattning är det ju inte fråga om i egentlig mening. Bara bädda upp, fixa läsbelysning om så önskas, tjata (knappt det, ens…) om tandborstning och lite sånt, du vet…

Efter frukost tog jag en välbehövlig dusch i mitt duschrum. Sen var det Elias tur. Han duschade i mitt badkar, där det också finns en dusch. Vi har vårt speciella knep för att det inte ska rinna vatten och schampo i ögonen och det funkade även hemma hos mig!

En renhårig gosse, om än lite störd av smattret från regnet.

När Elias var ren, torr och påklädd klev vi ut ur badrummet bara för att konstatera att det fullkomligt vräkte ner. Eller vräker, som sagt. Presens är det som gäller.

Blött på baksidan. De djupa spåren i gräsmattan kommer från kranen som flyttade upp de nya fönstren.

Jag tänker inte gå ut om det regnar så här mycket!

sa Elias.

Nej, inte jag heller!

sa jag.

Men i hallen står tre soppåsar och stinker och väntar och jag måste över till Tokerian eftersom jag insåg att toapappret är slut. Eller rättare sagt… Jag hade lyckats köpa med mig hushållspapper, extra tjockt som inte går att spola ner, i stället för toapapper. Hushållspapper går det inte åt så mycket av här hemma, det är toapappret som har strykande åtgång. Så nu när sista rullen sitter på måste det handlas. Sen vill jag förstås kolla storvinsten på Lotto – fat chance… En annan tanke jag hade var att införskaffa blommor till ballen*. Det känns inte så… kul i skrivande stund.

Fast… det där är ju saker som kan vänta lite. Det som inte kan vänta är att vi ska åka till Elias pappa i kväll – oavsett väder. Så då om inte förr måste vi verkligen ut. Och innan dess hade jag tänkt att vi skulle åka och äta söndagsmiddag nånstans.

OCH NU KOM VÄRLDENS ÅSKKNALL OCKSÅ! 

Vi får väl sitta vid våra datorer – synd om oss! – men eftersom det åskar nu också var Elias smart och stängde av sin dator. Själv sitter jag vid Storebror och den kan jag ju inte stänga av eftersom den inte vill starta då.

Jag har gjort lite research inför telefonintervjun på torsdag. Det finns vissa saker som är spännande med tjänsten, annat som oroar mig. Det sistnämnda handlar mest om personer som jag kan tänkas stöta ihop med. Personer jag inte vill gärna vill möta. Men ämnet har jag saknat! För även om jag trivs där jag jobbar nu, saknar jag humanmedicin, ett område inom vilket jag har jobbat med informations- och kommunikationsfrågor i nästan 23 år. Det är det jag är bäst på. Jag har ändå haft stor nytta av de 23 åren i mitt nuvarande jobb. Somligt går att översätta till animalmedicin och forskning kring miljöfrågor, men inte allt.

Igår kväll pratade jag lite med Fästmön. Det är alltid gott att höra Den Mest Älskades röst! Lite senare på kvällen fick jag emellertid veta att de hade blivit väldigt, väldigt besvikna och modstulna. Jag hoppas verkligen att dagen idag blir bättre för dem!

Vad sysslar du med en söndag som denna, när det i alla fall här i Uppsala är blött?

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördag efter regnet

Ett inlägg om vår lördagskväll.

Det är så fantastiskt tyst här idag. Kvällen har varit lugn, bara sonen Deskmedul var ute med sina barn och lirade basket i en evighet amen. Att de orkade i värmen! För även om det kom lite regn hjälpte det föga. Det är fortfarande varmt.

Elias har suttit alldeles för mycket vid datorn i kväll. Dessutom hostar han – i alla fall när han sitter vid datorn. Kanske luften blir för torr? Nån gammal TV-serie från stenåldern på DVD såg vi inte, men det är ju en dag i morgon också. Jag glodde en stund på slutet av prinsessan Madeleines bröllop. Tyvärr missade jag den mest sevärda – lilla Estelle. Men jag såg en fin bildserie på henne från kyrkan, serverad av Svenska Dagbladet. Skrattade gott, ungen är ju fantastiskt söt och charmig!

Jag försökte göra två saker samtidigt – läsa och glo på TV.

I kväll åt vi grillad kyckling med baguette till middag. Ja jag vet, jag är ingen vidare kock! Men Elias är snäll och klagar inte. Dessutom åt han duktigt med tomater, vilket är bra, förstås.

Klockan 20 bänkade vi oss framför TV:n båda två för att se Americas Funniest Homevideos. Jag skrattade högt och ljudligt, Elias tappade helt intresset efter en halvtimme. Kanske berodde det på att lördagsgodiset då hade tagit slut..?

Godisråttan. 

Elias är en riktig godisråtta, men det är även jag. Så jag fick också lite godis i kväll.

Tofflans lördagsgodis.

Vid 22-tiden ringde min mamma och var ledsen, så jag fick prata med henne ganska länge. Det var visst väldigt många av mina nära och kära som blev ledsna och besvikna i kväll av olika skäl. Det gör ont i mitt hjärta och mitt humör dalade förstås rejält efter telefonsamtalet. Vilken tur att den lugna och klarsynta Hortellskan kom med kloka ord via chatten på Wordfeud! Jag har haft flera matcher igång idag – och jag åker visst på däng mot alla mina tre motståndare…

Lillknasen har nu somnat och ligger och snusar i sovrummet. Han var så trött att han inte orkade läsa en stund först utan ville att jag skulle släcka med en gång. Jag tror att min mamma skulle behöva ha en Elias hos sig ett tag för att tänka på nåt och nån annan och få lite sällskap. Jag kan ju inte trolla och jag kan inte vara på två ställen samtidigt. Mamma blir ledsen när människor runt omkring henne tycker att jag ska resa dit stup i kvarten. De vet ingenting om min situation. För om de gjorde det skulle de inte tycka så jävla mycket. Jag har varken råd eller ork, än mindre tid med det. Förhoppningsvis kan jag göra nån sorts sommarplan efter nästa vecka eftersom jag väntar på ett besked och dessutom ska bli telefonintervjuad på torsdag. Men hoppets tråd är så skör, så skör just nu.

Vad händer i morgon då? Både Elias och jag måste duscha och tvätta håret, helst innan nån eventuell utflykt. Och vart kosan i såna fall styrs avgörs av vädret. Det verkar inte helt lovande, tyvärr. Sen äter vi ihop på kvällen innan jag skjutsar ut Elias till sin pappa. Mamma/Fästmön kommer nämligen hem först sent på måndag kväll, så Elias får sova två nätter hos pappa trots att det är mamma-vecka. Lite hattigt tycker han allt att det är, så därför har jag prioriterat att ta det lugnt och göra lugna saker i helgen. Inte flaxa omkring alltför mycket. Både pojken och jag behöver lugn och ro och tid att slappa.

Artikeln jag skrev igår kväll kanske, kanske publiceras redan i morgon kväll. Om inte, blir det på tisdag. Naturligtvis kommer det en puff på en blogg nära dig! I kväll kom jag på ytterligare två spännande personer som jag skulle vilja intervjua. Vi får se hur det blir med det, om de kan tänka sig att ställa upp. Det är två personer i min bekantskapskrets, men jag kan inte påstå att jag känner dem så väl. Praktiskt då att intervjua dem och skriva om dem, eller hur?! Det är inte bara praktiskt, det är ett privilegium också att få lära känna människor. Som jag har skrivit här tidigare har alla en historia att berätta. Om du känner att du vill berätta din för mig, hör av dig!

Nu ska jag göra pinan kort med en av mina kombattanter i Wordfeud innan jag borstar min tand och hoppar i säng. Ha en go natt och söndag!

Livet är kort.

Read Full Post »