Hunger, drömmar och retro

Ett drömmande inlägg.

---

 

Väskan var inte ens halvfull med böcker… (Resväskan och böckerna tillhör inredningen på Myrorna, Kungsängsgatan i Uppsala.)

Vi drömmer alla om nånting. Många av oss drömmer om natten, några om dan och somliga både och. Igår kväll gick jag och la mig hungrig. Det var väldigt länge sen, men det blev en bra påminnelse om hur det kan bli. På dan hade jag ätit en skål fil med müsli till frukost och räkor och ris till lunch nånstans runt klockan 12. Till kvällen hade jag inte tänkt ut nåt ätbart, det fanns inte ens en macka att breda. I stället glufsade jag i mig en liten choklad (Plopp) som jag hittade ett köksskåp vid kvällsmatstid. Alltså var jag hungrig vid läggdags. Långt ifrån svält, bara hungrig för att jag hade varit klantig och inte tänkt ordentligt.

Kanske var det det som gav mig nattens mardröm – jag hade knappt några böcker i min att läsa-hög. Eller också hade jag i färskt minne den där gamla resväskan jag såg på bokavdelningen i källaren hos Myrorna på Kungsängsgatan. I resväskan låg några böcker, men väskan var inte ens halvfull! Fasa! Tänk att inte ha tillräckligt mycket att läsa! Naturligtvis hörde resväskan och böckerna till inredningen. Men bilden – se ovan till vänster! – etsade sig fast.

Det är tur att jag haaar så snälla kamrater,

som min pappa skrev på finlandssvenska en gång som barn i ett brev till farmor och farfar när han låg (hungrig, troligen) på sjukhus. I skrivande stund finns en hög från A, en hög från FEM, en liten hög med bokreaböcker och en second hand-bok jag själv har köpt samt en bok som Annas snälla mamma har lånat mig. Och alla dessa böcker ingår i min att läsa-hög. Jag är bortskämd! Och tacksam.

Alla dessa högar bildar min att läsa-hög. Bilden tog jag i morse.

När lusten faller på springer går jag rätt mycket på loppisar och second hand-affärer. Numera är det väldigt sällan jag köper nåt, ens böcker. Jag brukar fota och skicka upp till Instagram. Det kanske är nån som får nytta av mitt tips. Men det är så roligt att titta på gamla saker. En del är riktigt fina gamla antikviteter, medan annat är mer loppisprylar. Eller vintage. Hur som helst gillar jag att inspireras av retro. Inte så att jag är fixerad vid en viss tidsepok, jag bara gillar gamla prylar – eller prylar som ser ut att ha varit med om ett och annat.

Typisk selfie, tagen en sen kväll i början av mars. Nä, nån skönhet är jag INTE, som synes.

Nåt jag också gillar är gamla foton och bilder. Förr i tiden var fotograf ett yrke som så många andra. Idag tror vi alla som har smartphones att vi är fotografer. En del människor är duktiga och tar helt fantastiska bilder. Andra tar mest mer eller mindre lyckade bilder av sig själva. Jag brukar för det mesta enbart ta selfies när jag ska håna mig själv – eller skicka en kvällspuss till Fästmön.

På Twitter hittade jag igår ett jätteroligt bildkonto att följa, Aftonbladet retro. Det är nån som sitter och lägger ut guldkorn från Aftonbladets bildarkiv. Jag har bland annat sett utbildningsministern på en bild från 1995, svarvaren Jimi Bah och hans barn Sallo och Alice (1978) och Jonas Gardell i snickarbyxor enbart (ingen tidsangivelse, men jag kan tänka mig tidigt 1980-tal). Vill du se härliga gamla bilder på kändisar från igår och idag rekommenderar jag dig att följa detta konto!

Vad gillar DU att titta på? Gamla saker, nya saker, foton, böcker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta, för nyfiken är jag alltid!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I natt drömde jag att jag bodde i Umeå

Ett inlägg om slutet av en födelsedag.

---

 

I natt jag drömde, något som…

Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.

Nemea reserva 2009

Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?

Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..

På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).

En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.

Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.

Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan. 

Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.

En fin kväll avslutade en fin födelsedag. Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite andra saker också

Ett inlägg som inte handlar om städning.

Tro det eller ej, men det händer lite andra saker i mitt liv än bara städning. Jag städar och fejar visserligen och förnöjs över resultatet. Fast däremellan gör jag små utflykter ute i verkligheten – ibland för att jag vill, ibland för att jag måste.

Idag blev jag tvungen att åka och köpa en ny perkolator. Jag klarar mig faktiskt inte utan kaffe. Kollade först affärer och utbud på nätet. Inte är det billigt, heller. Små har de blivit också, de rackarna. Kümpit eller vad? Det blev Elon vid City Gross (ja, det ska vara särskrivet, fult nog…) som vann. Där är de alltid så trevliga och det är en sån där liten, men äkta elartikelsaffär. Sist jag var där var i påskas när jag fick ett våffeljärn i födelsedagspresent av mamma. Idag fick jag ingenting utan betalade 695 pix för en tiokoppars perkolator. A-kassan betalas ut i morgon och jag har inte jättemånga räkningar. Det får bli en mindre/färre julklappar för nån annan i stället 😈

Nya perkolatorn klarade i alla fall att brygga vatten. Filmen hittade jag i postboxen.

Innan man använder perkolatorn första gången ska man diska delarna och köra igenom en full kanna med bara vatten. Det funkade bra. Den var väldigt tyst, jämfört med den gamla. Så tyst att jag trodde att den inte gjorde det den skulle… Under tiden kikade jag på dagens post. Den roliga delen av posten bestod av den sjätte och sista Maria Lang-filmen, Tragedi på en lantkyrkogård. Det var för övrigt den allra första deckaren av Maria Lang som jag läste!

Så avslutade jag i sovrummet med att stryka gardinerna och få upp dem. Satte mig vid datorn och sökte tre jobb, varav två rätt trista, men i Uppsala och ett skitspännande, fast i Stockholm…

Hade erbjudit Fästmön att bli hämtad från jobbet idag. Hon hade en lång dag och jag var dessutom väldigt sugen på en puss eller två. Vi stannade till på ICA Solen och jag köpte med mig lite kalkonsalami hem till mackorna. Sen köpte jag mjölk också, trots att det var fil som stod på lappen. Men lappen, den låg hemma…

Älsklingen berättade vad de skulle äta och jag skämdes när jag erkände att jag tänkte hämta en pizza på vägen tillbaka. Sen blev det inte pizza utan kyckling med strips, tzatziki och färska grönsaker. Det kändes lite nyttigare, stripsen till trots.

Avhämtningen. Jag väntar…

På Aroma, sushistället och Maestro – de tre ställena som ligger i den gamla OK-macken och dess smörjhallar – har de ändrat om lite. All avhämtning sker numera i sushistället. Och sushistället har utökat sin meny till att även omfatta thai… Hur som helst, alla tre ställena har god mat, men Maestro är förstås stället jag helst sitter ner på och äter.

Nu glufsade jag emellertid i min ensamhet här hemma. Det är fruktansvärt sånt bordsskick man får när man är ensam lite för mycket och ofta…

Jag är trött och jag har ont i ryggen och fötterna, men det finns ju alltid nån som har det värre än jag, blir jag ju påmind om ständigt och jämt. Så jag klagar inte, jag konstaterar. As usual.

Nu blir det en stunds vanlig läsning innan jag försöker hitta nånting på TV som innehåller våld och spänning. Men först en surfrunda bland mina Kickor & Pluttar!

Och… ja just det… Idag mejlade jag cirka 30 sidor av min bok till en mellanhand som ska överlämna sidorna till förlaget i nästa vecka. Bara så att förlaget veeet.

Livet är kort. Bara jag hinner med…

Read Full Post »

April, april – födelsedagsfirande

Ett inlägg uti vilket Tofflan i ord och bild beskriver firandet av sin femtioförsta födelsedag.

Semesterdag idag. Och födelsedag. Den femtioförsta. Vem vaknade kvart över sex? Petite Moi, förstås. (Måste vara åldern…) Men jag höll mig lugn ett tag, trots att jag var bra sugen på paket som jag visste fanns. Fästmön vaknade strax av att jag vred mig i sängen. Jag fick en liten födelsedagssång till att börja med. Och ett helt lass med paket…

Ett helt lass med brev och paket.

Det roligaste kortet var nog detta, med en fin kompis på:

Vem skulle inte bli glad av denna söta groda?

Och det var mycket fint i kuverten och paketen! Fyra böcker och en extra vass fotfil från Anna och två böcker av en ny författarbekantskap till mig från FEM. Trisslotter och pengar från mamma och kort från mammakusinen B med A samt G och M. Det var ju nästan som att fylla 50 i år igen…

Spännande böcker och en extra vass fotfil samt fina kort.

Efter en snabbfika och lite blaskande i badrummet bar det av ut till Himlen där Anna hade några ärenden. Jag passade på att fota hennes födelsedagsrosor som stod kvar i vasen. Rosorna hade svartnat och torkat, men baske mig om de inte var nästan lika raka som när jag köpte dem för över två veckor sen!

Torr, svart men fortfarande rak.

Födelsedagsfrukosten intogs också i Himlen och bestod för min del av kokt ägg och ostfrallor. Och mer kaffe, förstås.

Födelsedagsfrukost i Himlen.

Johan fick sitt kuvert från Lille M och han var nog väldigt nöjd med innehållet. Jag lämnade en liten sista april-peng, trots att Johan nu ska börja nåt nytt program i Arbetsförmedlingens regi och troligen inte är ”ledig” då. Det vore ju liksom inte helt fel om han finge lite hjälp den här gången. Johan gjorde sin praktik på min arbetsplats och han var omtyckt, punktlig och pålitlig – det är vad jag har hört om honom, i alla fall.

Efter Himlen tuffade vi in till Stormarknaden för att köpa en flaska Östgöta sädes till sillen på sista april. Anna köpte oss var sin födelsedagskaka som var så smarrig att vi mådde rätt illa efter att vi glufsat i oss dem hemma i New Village.

Födelsdagssmaskens till kaffet – och sista april.

Under eftermiddagen slappade vi mest. Det tar ju på när man har uppnått sin ålders höst och dessutom vaknar kvart över sex fast man har en semesterdag… Min kompis Mia ringde och vi hade ett långt och trevligt samtal. Tyvärr rings vi alltför sällan, typ två gånger om året: på hennes födelsedag den 25 april och på min födelsedag, den 26 april. Efter samtalet kom jag på att jag inte hade kollat postboxen, så jag skenade ner. Där låg dessutom ett kort ifrån Mia samt ett kort med Trisslotter från Annas snälla mamma och L! Så nu har chanserna att jag ska bli miljonär ökat med 100 procent sen i morse!

På kvällen var det tänkt att ha en liten ”släktmiddag”, men tyvärr blev den inställd. (Jag hatar en viss jävla sjukdom!!!) Fast Anna och jag gick ju och åt ändå, för bordet var ju bokat på Restaurang Akropolis.

Mitt middagssällskap.

Mitt middagssällskap var det bästa på hela restaurangen, men hon hade inte nån virkad mössa på huvudet, tack och lov.

Mitt egentliga middagssällskap.

Maten var superb, men såg bara äcklig ut på bilderna, så du får nöja dig med peppar och salt.

Peppar och salt.

Till maten (fileto kotas till huvudrätt) drack vi förstås ett grekiskt, fylligt rödvin, Naoussa Tsantali. Mycket gott!

Lite kall om halsen?

För min del blev det piperia till förrätt (paprikaröra), kyckling till huvudrätt och iagourti med honung och valnötter till dessert. Till kaffet slank en metaxa ner alldeles förträffligt.

Kaffe och metaxa.

När vi anlände hem hade faster E ringt tre gånger, så jag ska ringa henne i morgon, i kväll är det lite sent.

Ett stort TACK till alla som kom ihåg mig på födelsedagen (det var knappt så jag gjorde det själv), alltså…

• Anna
• Mamma
• FEM
• Lena HaO
• Barbro och Arne
• Mona och Gunnar
• Magnus och Eva-Lena
• Linn
• Elisabeth
• Agneta
• Jerry
• Johan 
• Tatiana
• Lena E
• Riitta
• Ing-Mari och Lasse
• Mia
• Åsa
• Mie
• Gunilla
• Elisabeth 2
• Anna Karin
• UnderCover
• Ludmilla
• Faster E

Livet är kort. Jag är så tacksam för att jag inte var ensam den här födelsedagen heller.

Read Full Post »

Lördagslir, okunskap och tid för avsked

Det var en skön lördagskväll ute i Himlen igår. Min ork är ju inte på topp, men jag tycker ändå om att ha människor familjen omkring mig och ljud.  Då känner jag att jag är nåt annat än bara en som har ont, ungefär.

Fästmön lagade god mat – tacos – och vi åt och glufsade i oss allihopa. Det är bra mat, för då kan var och en ta det den vill ha.

Anna och jag spelade flera omgångar Wordfeud, det är avkoppling för mig, samtidigt som hjärnan får anstränga sig lite. Med oss i cyberspace var även Stormästaren själv. Jag åkte på däng alldeles nyss när den sista matchen avslutades för en stund sen.

Ett lördagsljus för dem som inte är med oss längre.

Jaa, Jerry och jag kanske inte är världsbäst på att kommunicera alla gånger. Men vi kan åtminstone mötas för att spela Wordfeud! Skämt åsido, vi har inte löst alla knutar oss emellan, men vi kommunicerar och det känns bra och vuxligt. Till skillnad från andra, som dessutom har mage att kalla mig hen. HEN! Jag är för fan en HON! Är MAN totalt jävla okunnig, eller??? Dessutom på Fejan, där jag inte finns. Jag stod fast vid det jag skrev i mejlet till personen ifråga:

[…] Nu ska jag inte besvära dig mer. […]

men MAN har visst svårt att inte få sista ordet. Att få nypa till där man tror att det inte syns – eller också är MAN mycket medveten om att jag får information – skvallervägen. Det är ju den vägen MAN brukar använda sig av. Jag ska inte hänga kvar i detta nu, jag ville bara säga – för jag vet att min blogg läses – att jag sträckte ut min hand mot ett helt gäng människor och det var bara två (2) som inte ville ta den. So be it!

Min bästa Storasyster ringde nu på förmiddagen och var vänlig nog att informera mig om ett datum när det är tid för avsked. Det är en sån tid nu. Tid för avsked, på många sätt och för många…

Livet är kort.

Read Full Post »

Grusbögar eller balltramp

Grusbögar eller balltramp?

Det är en fråga som jag inledningsvis ställer till dig. För tro det eller ej, ett av orden existerar faktiskt. Men för att du ska slippa anstränga din hjärncell ska jag avslöja sanningen:

Balltramp.

Balltramp är en sorts sårskada på häst, nära hoven. Ofta är det en hudflik som har rivits av, det kan se ut som ett skärsår, ibland som ett blåmärke. (Jorå, jag har googlat!)

Alltid lär man sig nåt nytt! Nu tyckte ju jag att balltramp lät kul, men sår är ju aldrig kul, eller hur?

Grusbögar då? Tja, det var Fästmön som läste lite för snabbt i lokalblaskan i morse. Det stod egentligen

grushögar…

Idag är det åter en mulen dag. Vi har nyss ätit sen frukost med färskpressad apelsinjuice (inga tillsatser, inget socker, bara själva fruktsockret). I alla fall jag känner mig supernyttig. Vad händer idag, denna sista semestertorsdag? Vi ska ut och handla mat, bland annat. Här tänkte huset bjuda på ost och kex och vin med druvor och/eller päron till middag. Det kan ju låta spartanskt, men vi är två ostälskare så vi lär glufsa tills det bara är skalkar kvar. Vin har jag visserligen i vinskåpet, men jag ska titta om jag hittar nåt som är extra gott till starka ostar.

Ost och kex och vin med frukt är emellertid ändå lite lite, så jag har tänkt mig att göra en för-middag lite senare, bestående av dessa guldklimpar, plockade av mammakusinen B:s man A:

Gulingar plockade av mammakusinen B:s man A. Mamma och jag fick dessa, men det blev aldrig tillfälle till tillagning, så nu ska Anna och jag glufsa i stället.

Jag tänkte slänga ihop var sin omelett med kantarellstuvning, det blir lagom gott och lätt.

Vad har du för matplaner idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Förberedelser för Den Stora Festen

Uppdaterat inlägg!

Jag kokar ägg!

Säg det på skånska får du höra hur snuskigt det låter! Inte konstigt att jag inte kunde titta på hon den där Tina som lagade mat i TV-rutan, jag blev ju generad hela tiden som hon höll på och… (på skånska:)

kokade

Faktum är att det är sant. Jag kokar ägg. Fem ägg. Dessa ska vara till rörorna vi ska glufsa i oss idag. Vilka vi och oss är får du gissa. Jag har fått veta att jag lämnar ut somliga alltför mycket i min blogg, 😳 så från och med nu ska jag behärska mig. Jag ska visa att jag är lyhörd. Att det sen lär se konstigt ut i mina texter är en annan sak. Men jag får väl helt enkelt skriva om andra saker.

Idag när jag slog upp lokalblaskan såg jag än det ena, än det andra som jag inte kan lämna okommenterat. Ett av facken som har många medlemmar som arbetar på Sjukstugan i Backen har bjudit in ansvariga politiker för att gå en dag i deras skor under sommaren. Vet du vad facket har gjort? Det har skickat foppatofflor till de förtroendevalda. Foppajävlatofflor!

Vilken tur att jag inte är fritidspolitiker, för jag hade vägrat sätta på mig skiten skorna (det är egentligen hädelse att benämna dem tofflor, eller hur?!). Annars tycker jag att det är en bra idé. Många av dem som fattar beslut har ingen aaaning om hur det ser ut i verkligheten. Folk blir ju liksom inte mindre sjuka på sommaren – trots att vårdpersonalen har semester då. Från Sjukstugan i Backen låter man hälsa via sin kommunikationschef, och detta är seriöst, med orden:

Och att politikerna kommer hit i sköna skor har vi inga problem med.

Visar ju verkligen hur VIKTIGT man tycker att detta är. (Kan man tycka annat när det är foppatofflor inblandat?!) PEKAR MED HELA HANDEN: HÄR ÄR JAG SYNNERLIGEN IRONISK! 

I en annan del av tidningen kan jag läsa om att 50-talet är här igen. Och sen är det en massa bilder på… blommigt, främst kläder. Jag tycker att det är så fult. Tjockis-svart och sorgetrist ska det vara – i alla fall på min lekamen. Vad andra har på sig skiter jag i, jag kan ju alltid blunda.

Nä, det enda som är blommigt hemma hos mig – och det är en miss, ska jag säga! – är vaxduken på ballen*. Därför har jag försökt dölja mönstret med min midsommarstång. Det gick sisådär.

Min midsommarstång försöker dölja den blommiga vaxduken.

Det tog minst en kvart för mig att montera ihop helvetet stången. Det var MAAASSOR av smådelar och naturligtvis tappade jag en på golvet. Det tog ytterligare en kvart att leta efter den och försöka plocka upp den. Tänk på att jag är en gammal tant som både ser illa och har svårt att ligga på golvet och kräla. Dessutom är jag fet och det hjälper ju inte till vad gäller smidigheten. När stången var färdigmonterad blev det som med IKEA-prylar: en liten del över. Ja, ja, jag får väl se om stången välter över min silltallrik senare eller om den står pall när jag sjunger skrålar med min förkyldhesa stämma snapsvisor. För en liten klar, eller två, ska jag ha till min midsommarsill. Det kan ingen ta ifrån mig. Än så länge.

*ballen = balkongen

Read Full Post »

Medda???

Nu har jag fajtats med drakar* så jag är alldeles toksvettig. En äkta Svettlana**, alltså. Det gick bra att vila en stund mellan bilfix och drakkamp, men efter kampen har det varit svårt. Skulle precis lägga mig ovanpå min sköna säng när Nån körde igång en trimmer på baksidan. Och det är kvavt så jag måste ha balledörren*** öppen – alltså låter det som om jag sitter utanför en tandläkare, ungefär.

Snoken är täppt som 17, halsen hemsk, men hostan har inte gjort entré än. Huvudet känns emellertid som om det har varit fotbollen på en fotbollsmatch.

Mitt huvud?

                                                                                                                                                                   Jag känner mig alltså väldigt fräsch och frisk (inte riktigt…) och börjar nu sitta och fundera på middag. Eller Medda, som ett av min x:s farfar hade en härlig historia om. Medda var en gubbe som alltid sa

Medda!

när han dök upp. Det betyder alltså

God middag!

Tydligen dök han alltid upp i middagstid ELLER så var

Medda!

det enda han kunde säga. Jag minns inte. Kommer bara ihåg att Sven var så härlig med sina historier!

Nu tänkte jag kanske egentligen inte så mycket på gubben som på mat. Jag har liksom glömt att inhandla nåt ätbart. Mörka moln tornar upp sig på himlen, men jag tänkte försöka hasa över till Tokerian. Behöver visst nåt att ha på frukostmackan också. Fast för tillfället är jag mest sugen på att köra ner en flaskborste i halsen än mat. Samtidigt vet jag att om hungern slår till och jag sitter här och inte har nåt vettigt hemma att äta, då riskerar jag att glufsa en av mina två chokladaskar som jag fick när jag fyllde år.

Ta mig samman nu!

                                                                                                                                                                   *fajtas med drakar = dammsuga
**Svettlana = en svensk städerska som städar så svetten lackar
***balledörren = balkongdörren

Read Full Post »

Gotterian testar: Fuuuuuudge

[fööööööödjzzz] ← uttal i rubriken

Igår var vi alltså på Distingsmarknaden. Jag skojade nog till det lite när jag skrev att vi köpte Llaphroaig-fudge. Det gjorde vi inte. Vi köpte annan fudge. Vi köpte Dark chocolate fudge och Tullamore fudge. Dyrt var det. Men gott…

Fuuuuuudge…

                                                                                                                                           Whiskyfudgen var lite ljusare än chokladfudgen, men smaken var förstås spritigare. Båda sorterna var väldigt söta. Chokladfudgen var gjord på mörk choklad, nåt som både Fästmön och jag har lite svårt för i vanliga fall. Men i fudge var det helt suveränt! Smaken blev fyllig och fudgen var nästan krämig inuti.

Fudgen kostade lika mycket som alla de 14 paren strumpor. Det var den helt klart värd. Men nu… mår vi liiite illa… (Tänk dig själv att äta 14 par strumpor…) Och vi är panka. Kanske får vi sälja några par strumpor.

Och medan vi glufsade kunde vi ju inte dansa själva utan studerade lord Brett Sinclairs fina discodans i Snobbar som jobbar. Vi glufsade, njöt och titttade. Och skrattade.

Read Full Post »