Ett inlägg om slutet av en födelsedag.
I natt jag drömde, något som…
Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.
Nemea reserva 2009
Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?
Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..
På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).
En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.
Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.
Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan.
Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.
En fin kväll avslutade en fin födelsedag. Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…
Livet är kort.
Vem skulle inte bli glad av denna söta groda?
Födelsdagssmaskens till kaffet – och sista april.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 