Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘berättelser’

Ett inlägg om en bok.


 

I sanningens namn

När snö och isvindar viner runt knuten finns det väl inget bättre än att begrava sig djupt i nån spännande bok? Jag började på allvar läsa min fjärde julklappsbok igår. I morse läste jag ut Viveca Stens I sanningens namn, en klapp från Fästmön. Tack snälla Anna!!!

Som så ofta i Sandhamns-böckerna utspelar sig flera berättelser samtidigt. Här handlar det om Noras förestående bröllop, om en rättegång och om kärleksrelationer och äktenskap. Men huvudhistorien utspelar sig på ett seglarläger i skärgården. Hit kommer Benjamin – för att hans pappa tycker att det vore bra för honom. Benjamin själv vill inte. Ganska snart blir han dessutom mobbad av två äldre killar. En dag försvinner en av tjejerna. Ledaren Isak, som börjar må bättre efter en depression, är ansvarig för hennes grupp och blir förstås lättad när hon kommer tillrätta. Men när sen Benjamin, också i Isaks grupp, försvinner är katastrofen ett faktum. Särskilt som en pedofil har synts prata med pojken… Polisen Thomas, vars äktenskap är aningen svajigt, får i uppdrag att hitta pojken.

Att det är flera berättelser som för handlingen framåt är ett vanligt grepp i dagens deckare. Viveca Stens böcker kan därför inte riktigt klassas som rena deckare eller thrillers – de är också relationsromaner. För egen del är jag mest intresserad av spänning, inte kärleksrelationer. I den här senaste romanen, I sanningens namn, tycker jag att relationsbitarna tar över aningen för mycket för att passa min smak.

Men… trots lite för mycket fokus på kärleksrelationer, de i mitt tycke rätt sega rättegångsglimtarna och alla kisserier (av rädsla eller tankar kring att eventuellt kissa ner sig i döden) är boken spännande. Läsarens sympatier flyttas hela tiden, i alla grupper. Slutet blir inte alls som jag trodde utan bättre. Och det är slutet som gör att Toffelomdömet stiger en toffla över medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

JärnblodNummer två i julklappshögen är nu läst! Alltså, jag bara älskar mina julklappsböcker. Liza Marklunds Järnblod har stått på införskaffningslistan länge. Lustigt nog köpte Fästmön den till mig i julklapp – och jag köpte den till henne i julklapp. Två dars intensiv läsning så snart tillfälle gavs. Nyss slog jag ihop pärmarna. Tack, Anna!

Som vanligt är det flera berättelser i en och samma bok. Men en av de centrala är att Annika Bengtzons syster Birgitta tycks vara spårlöst försvunnen. Motvilligt först börjar Annika leta efter henne. Samtidigt händer det saker på hennes jobb, Kvällspressen. Och så pågår en rättegång om ett mord på en uteliggare. Vidare är Annika Bengtzons liv både helt och trasigt och hon har börjat i terapi.

Jag är medveten om att många har åsikter om författaren och hennes böcker. Det har jag också. Detta är inget höglitterärt verk, men det är en riktigt spännande bladvändare. Det är mycket tydligt att Liza Marklund inte är särskilt förtjust i sociala medier. Vidare funderar jag över de fiktiva personernas eventuella förebilder i verkligheten. Men det som drar ner totalomdömet är alla de berättelser som pågår samtidigt i boken. Det blir helt enkelt väldigt spretigt och jag känner att läsaren lämnas med en och annan lös tråd. Trådar, som vi inte får ihopknutna eftersom detta var den sista boken om Annika Bengtzon.

Toffelomdömet blir högt. Jag har slukat den här boken.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Carin GerhardsensTjockare än vatten böcker i Hammarbyserien har jag alltid gillat sen den gången jag köpte och läste första delen av en ren händelse, Pepparkakshuset. Nu har jag just läst ut den sjunde delen, Tjockare än vatten, en julklapp till mig från mamma.

Den här gången handlar det om nån som tycks gilla att dränka katter. Men när en psykolog hittas dränkt i sitt badkar och dessutom har tungan avskuren blir allvaret än större. En misstänkt man hittas död och spåren pekar bakåt i tiden – trots att polisen Hamads före detta fru Lina är inblandad. Vem som är mördaren uppdagas förstås inte förrän i slutet, inte ens av mig.

Hum nja… Det här är lite för rörigt för mig. Det är alltför många berättelser som pågår samtidigt och det blir svårt att hålla reda på såväl händelser som personer. Det utdragna slutet av avslöjandet av mördaren känns dessutom något krystat. Visst är boken spännande och läskig, men… Stavfelet på sidan 266 irriterar mig också. Jag trodde att Norstedts hade kunniga redaktörer i sitt stall.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Skymning öfver Upsala

Det var väldigt länge sen jag läste lyrik. En gång i tiden, på järnåldern, skrev jag själv lyrik. Men poesin föll bort ur mitt litterära liv när min kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne var klar och tagen. Därför kände jag mig lite rostig, men ändå nyfiken, när jag grep mig an recensionsexplaret Skymning öfver Upsala, som författaren själv skickat mig.

När jag börjar läsa kommer den över mig direkt, den där känslan av spleen som vi litteraturstudenter då och då allt som oftast drabbades av. Därför är omslaget särdeles passande, en svartvit bild av Svartbäcksgatan i vinterskrud. Sen läser jag. Och läser och läser och läser. Jag hör författarens röst i mitt huvud. Han läser sina ord för mig. Lite research ger vid handen att Mohamed Omar gärna reciterar sina texter med musik. (På YouTube, för den som inte har upplevt det IRL.) Då blir det garanterat en helt annan upplevelse.

Men nu läser jag boken. Förutom spleen far uttrycket stream of consciousness genom min hjärna. Till skillnad från James Joyce använder emellertid Mohamed Omar skiljetecken. Det tackar jag för! Orden är ändå som en ström.

Dikterna blir som små separata verk, berättelser. Jag fastnar särskilt för chokladtjuveriet (Klosettpalatset) och taxitexten (Påskafton). De är väl de enda som åtminstone lite grann andas lite positivism, snudd på humor. Men mest tilltalar mig texten om de två schackspelarna (Spela schack) – för den refererar ju till Döden…

Så det är först andra halvan av boken jag känner att jag bäst tar in och får nånting ut av. Den första halvan känns svår, nästan ogenomtränglig, alltför svart. Kanske är det jag själv som sätter stopp för att tilltalas?

Sammantaget är boken mycket Uppsaliensisk med referenser till såväl döda som levande (mest döda) poeter och andra kulturpersonligheter. Det gillar jag liksom referenserna till platser i Uppsala, platser som jag känner till och kan relatera till.

Toffelomdömet hamnar vid denna den första genomläsningen på medel. Det är en välskriven liten bok, något för svart för min smak. Men jag är fortsatt nyfiken på Mohamed Omars lyrik och jag ska läsa mer!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Mohamed Omar ligger i startgroparna för att ge ut sin nästa bok, Natt öfver Upsala. Vill du sponsra tryckningen av den kan du till exempel köpa Skymning öfver Upsala. Mer information hittar du här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.

 

Rörgast

Rörgast är den sista delen i Theorins Ölandsserie.

Det är med stor sorg jag noterar att Rörgast är den fjärde och avslutande delen i Johan Theorins böcker om Öland och gamle Gerlof. För samtliga böcker har varit fyllda av spänning av den lite spöklika sorten. Detta var också den sista julklappsboken från 2013 i min att-läsa-hög. Tack, mamma!

Som vanligt är den gamle skepparen Gerlof huvudperson. Den pigge 85-åringen har denna sommar skaffat sig hörapparat. En natt väcks Gerlof av att nån bultar på dörren till hans bod. Utanför står en vettskrämd pojke som svamlar om ett skepp med döda sjömän.

En hemvändare har anlänt. Och syftet med hans besök är hämnd, ingen tvekan. Strax inser Gerlof vem hemvändaren är. Han minns en begravning för många år sen och hur det knackade inifrån kistan…

Johan Theorins böcker brukar varva realistisk spänning med det spöklika, oförklarliga. Denna gång är det spöklika nertonat rejält, förutom knackningarna i kistan. Det är lite synd, för just detta inslag gav böckerna det där lilla extra. Jag lärde mig emellertid att ett rör är en ett gravröse och en rörgast följaktligen ett gravspöke…

Nu är emellertid detta inte nån dålig bok. Men flera berättelser, några om ofattbara lidanden, varvas och det blir ibland lite rörigt och lite… långt. Toffelomdömet blir inte det högsta, men ändå högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Den alldeles nyutkomna boken
Den som jag trodde skulle göra mig lycklig dansade ner i min postbox igår. Ett recensionsexemplar från Norstedts. Boken är skriven av Uppsalaförfattaren Christina Wahldén. En annorlunda bok, en historisk, men fiktiv roman om Carl von Linnés äldsta dotter Lisa Stina. 

Den som jag trodde skulle göra mig lycklig

Om erotik – lite, i alla fall – och botanik.


Lisa Stina har flera systrar
men bara en bror. Och det är brodern som skolas, som ska ta över faderns arbete. Så blir det nu inte riktigt. Sonen har varken huvud eller lust till det botaniska. Lisa Stina har både och – men hon är ju kvinna och av studier och forskning blir ingenting. 

Carl von Linné omger sig med manliga elever. Daniel Solander är hans favorit. Den unge mannen blir som en son i huset och en extrabror. Till den dagen kommer när han och Lisa Stina förälskar sig i varandra. Men Daniel Solander vill ut och upptäcka världen. Och Lisa Stina är ju… kvinna.

Någon kärleksroman är detta inte. Den påminner snarare lite grann om Jan Mårtensons Ostindiefararen, i alla fall i skildringarna av Daniel Solanders resor. Men Christina Wahldén har ett underbart poetiskt språk som nästan är som en kärlekslyrik på vissa ställen.

Den här boken sträckläste jag så gott som sen igår – med avbrott för sömn och diverse ärenden. Mot slutet tycker jag tyvärr att författaren trasslar till det lite med de många berättelserna som går i varandra. Men jag vill läsa mer! Och jag kan bara gratulera min före detta arbetsgivare till att ha gjort nåt bra för skattebetalarnas pengar för en gångs skull genom att ge Christina Wahldén ett stipendium som möjliggjort boken. För den här boken är väldigt nära ett mästerverk.

Det blir ett högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Här kan du läsa recensionen av boken hos UppsalaNyheter!

Read Full Post »

Ett inlägg om en annorlunda bok.


Åter en bok från De fördömdas stad.
Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek har tagit mig till Barcelona på 1920-talet och en ny resa till De bortglömda böckernas gravkammare. Den sista i jättehögen födelsedagsböcker, denna given av vännen FEM. Tack!

Ängelns lek
En bok om bortglömda böcker och om att sälja sina förmågor.


David Martín skriver berättelser
i en tidning och börjar bli känd och omtyckt av läsarna – till hans kollegors förtret. Snart får han sparken på ett sätt som känns smärtsamt välbekant. Han har ingått ett avtal med två förläggare, ett avtal som visar sig vara ett slavkontrakt, mer eller mindre. Men så en dag kommer ytterligare en ny förläggare. David erbjuds att skriva en bok åt honom. För detta ska han få mycket pengar, bland annat. Frågan är bara om det inte är Den Onde själv som David har skrivit kontrakt med…

Det är många delar i den här boken som gör rent ont att läsa. Ett större stycke har jag redan citerat här. Varje kapitel nästan som en egen berättelse i sig. Jag ska inte ta ifrån dig upplevelsen att läsa det här mästerverket genom att berätta och citera alltför mycket. Men denna mening kan jag inte låta bli att delge dig:

[…] Normala människor lämnar efter sig barn, författare lämnar böcker. […]

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »