Helgplaner

Ett inlägg om helgen och om glädjen som saknas.

---

 

Jag satt här och läste… Som synes behöver jag tvätta håret OCH skaffa tandställning mot underbettet.

Jag satt här igår och läste min tidning… Ja, det vill säga jag läste pappersvarianten av QX, en tidning jag knyckte i Pride Park i lördags. Och sen läste jag förstås boken jag ska recensera. Den hinner jag inte ta mig igenom före helgen – helgen börjar ju för övrigt idag. Recensionen kommer därför nån gång under nästa vecka.

I eftermiddag ska jag åka till Förorten, skjutsa barn och grejor och hämta Fästmön. Efter nåt ätbart tar vi oss sen in till stan för att gå på konsert. Jag har inte varit i stan på hela sommaren, för jag räknar inte en bussresa till centralen som ett stadsbesök liksom inte heller besöket hos frissan – salongen ligger i utkanten av stan. Nej, jag häckar ju mest här i New Village. Vad ska jag i stan att göra? Bli irriterad på folk? Det kan jag lika gärna bli här hemma. Det är tröttsamt när människor inte förstår hur röster ekar i grytan som bildas av omkringliggande hus. Det gör att alla här hör deras fest, trots att vi inte är bjudna (för övrigt skulle jag aldrig frottera mig på ett party där Mr Besser-Wisser deltar). Och jag blir liiite grinig och hyssjar när jag genom mitt öppna arbetsrumsfönster har hört en unge säga

Det är en fluga!

sex gånger, högt, utan respons från nån förälder.

Vi ska lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan!

En har blivit folkskygg, det är bara att konstatera. Jag klarar fint av att umgås med en till två personer i taget, helst såna ur närmaste umgänget eller familjen. Sen tar det stopp. Därför blir det extra intressant att se hur det avlöper i kväll. Jag gissar nämligen att vi inte är ensamma om att lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan här i Uppsala. Biljetterna var en liten överraskning från Anna, som vet att Sarah Dawn Finer är det närmaste en idol för mig. Hon reser och far Sverige runt och ger konserter, hon reser utomlands och sjunger, är med i teateruppsättningar… jag blir trött bara jag tänker på hennes schema. Och jag förstår verkligen att hon numera nästan aldrig svarar på Tweets… Men i kväll ska vi lyssna på hennes ljuva stämma när hon och hennes tremannaband kör akustiskt. Det blir nog en magisk kväll, särskilt som solen har lovat att hålla sig framme.

Stadshuset i Stockholm ska vi kanske titta på. Den här bilden är dock från november förra året.

I morgon far vi sen iväg, Sar… Anna och jag, för att utnyttja två gratisnätter på hotell som Anna har fixat. Vi får ungefär två dar i Stockholm allt som allt (anländer lördag eftermiddag, åker hem måndag lunch). Lucille vaktar över mitt hem och får på så vis en fristad (utan att jag förklarar närmare). Det ska bli skönt att få tid tillsammans. Tid, när bara Anna och jag upplever saker. Det är för lite av den varan sen en tid tillbaka och det tär. Sen vet jag också att Anna alltid är mamma, att Anna jobbar när hon inte har semester och att jag är dotter (inte till Anna, förstås!) och har mitt skrivande. Men nu… Nu har vi två dar som ingen tar ifrån oss. Jag lämnar datorn hemma. Behöver jag skriva kan jag faktiskt göra som FEM och jag gjorde när vi var barn, eller som Kim M. Kimselius gör på sina resor – skriva för hand. Block och penna brukar finnas på hotellet. Jag vill vara närvarande den här gången, inte tänka på nästa text eller nästa blogginlägg eller om jag har fått nåt mejl.

Datorn får stanna hemma, alltså, du läste rätt. Visserligen är jag livegen, men jag har lagt på några extra kol och det jag behöver göra på måndag kan jag göra när jag kommer hem – bara det är före midnatt. Jag har tidsinställt några blogginlägg ifall du saknar mig förfärligt. Och du som finns på Instagram kan nog se en och annan bild som jag skickar upp – kopia går till Twitter också. Mejlen får vila helt. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till glädjen i skrivandet. Orden finns där, de kommer ut utan problem, men jag känner mig inte välkomnande eller glad över dem. Bara ledsen och sorgsen. Det är med andra ord rätt illa ställt.

Vad händer hos DIG i helgen??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar har jag nåt kul att läsa, det vet jag bestämt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Krig, kvinnor och gud

Ett inlägg om en bok.

---

 

Av nån anledning har jag alltid känt mig för ung för att intressera mig för Barbro Alving, Bang. Rena dumheter! För vilken otroligt spännande hon människa hon verkar ha varit! Stort TACK till Beata Arnborg för att du skrev biografin Krig, kvinnor och gud! Och till mamma, för vars födelsedagspeng jag inhandlade boken!

Barbro Alving föddes faktiskt i Uppsala. Men det är ju inte därför hon blev känd utan för sin gärning som journalist, bland annat på Dagens Nyheter. Under läsningen av biografin om henne blir jag oerhört nyfiken på alla artiklar och reportage hon har skrivit och alla spännande människor hon har intervjuat! Att resa till kriget och arbeta journalistiskt, att intervjua heliga personer, kungligheter och diktatorer… Vilket spännande – och farligt! – liv! Inte konstigt att det satte sina spår. Spår, som Barbro Alving försökte dämpa med whisky, kvinnor och cigg, ungefär.

Det här är en riktigt välskriven biografi.  Det är svårt att föreställa sig att man kan skriva om en person man aldrig har träffat. Men Beata Arnborg kan. Bang blir otroligt levande för mig under läsningen! Ett skäl till detta är att det känns som om Beata Arnborg inte har undvikit att ta med de mer negativa sidorna hos den stora skribenten. På så vis blir Barbro Alving nästan läskigt närvarande. Och det är svårt att låta bli att dra paralleller – dålig självkänsla, nästan maniskt skrivande, ryggproblem, för att nämna några…

Toffelomdömet blir det högsta – trots korrekturfelet på sidan 185 i pocketboken (ett felstavat namn) samt att bokstavsgraden i pocketboken är mikroskopisk!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Lena

Ett inlägg om en finfin TV-serie.

 

Lena Bergmans dotter dog fyra dagar efter föräldrarnas vigsel. (Foto: SvT)

Det ska inte vara så att barn dör före sina föräldrar. Men om det hemska nu händer, hur kan en mamma, efter dotterns död, säga att hon njuter mer av livet efter detta svåra? I kväll säsongs-startade När livet vänder med Anja Kontors möte med Lena Bergman. Orden om att njuta mer av livet är den senares. (Och svaret på frågan får du förstås om du tittar.)

Lena Bergman åkte med sina två döttrar och sin Micke till Thailand. De hade rest dit flera gånger tidigare, men just den här gången skulle Lena och Micke gifta sig. Fyra dar senare händer det ofattbara: dottern Moa dör.

Att ens barn dör måste vara något av det svåraste som kan drabba en människa. Jag vet ju inte hur det är, jag har inga barn. Men så klart jag kan gissa, känna efter lite. När ens barn dör strax efter en väldigt lycklig tilldragelse – den egna vigseln – måste det bli snudd på outhärdligt. Denna mix av glädje och sorg. Om jag inte vet hur det är att förlora ett barn kan jag näppeligen förstå hur man klarar sig igenom denna sorg. Självklart går mina tankar till vännen som förlorade sitt barn i veckan. Jag kan inte föreställa mig…

Det blev en mycket stark säsongsstart. Anja Kontor är som vanligt väldigt närvarande, utan att vara påträngande. Lyssnande, inkännande, men inte rädd för att ställa de svåra frågorna. Det här är svensk TV-journalistik när den är som bäst: en duktig journalist får en människa att berätta, framför en TV-kamera, om det svåraste hon har varit med.

Här kan du se programmet om Lena.

Här finns länkarna samlade till det jag skrev om förra säsongens program i serien När livet vänder.

Livet är kort. Det är så skört, så skört.

Read Full Post »

Jobbsökeri – det tar tid!

Ett inlägg om jobbsökeri

Det blev en seg och sen start idag. Skälet är att jag sov dåligt i natt. Hade svårt att komma till ro och när jag väl gjort det, vaknade jag mitt i natten och kunde inte somna om direkt. Men nu är jag på banan igen!

Jag har som vanligt inlett dagen med java och jobbsökeri. Än så länge har jag bara hittat ett intressant jobb att söka och idag tänker jag mig två totalt. Jag gör avkall på mitt tre-mål eftersom jag ju ska ut på uppdrag i eftermiddag. Det ska bli både spännande och roligt att ses, men jag är orolig för att mitt teckenspråk har blivit för rostigt.

Det finns säkert de som tycker att målet med tre jobbansökningar per dag är lågt satt. HA! Det kan ju den tro som inte har sökt jobb förut! För det första tar det tid att hitta intressanta jobb som är värda att söka. Det gäller att de utlysta tjänsterna väcker intresse hos dig, men naturligtvis också att du har de efterfrågade kompetenserna. Sen ska du ha ett bra CV att skicka med. Det är ju nånting man skapar och sen har, så att säga, men det skadar inte att gå igenom det då och då. Vidare ska man ju skriva ihop en intressant och bra ansökan. Och tro mig, det är det svåraste! Hur fångar man en presumtiv arbetsgivares intresse så att h*n läser mer än ingressen på din ansökan? Ja, ett tips är att skriva en anslående ingress förstås…

Min sökta jobb-hög.

Mina ansökningar har inte gett nån bra utdelning hittills. Två nej på 43 ansökningar i augusti. Men jag har lagt ett antal nya ansökningar i högen sen dess – det är ju september månad nu. Inte vet jag varför arbetsgivarna inte visar nåt större intresse för mig. Det KAN vara min ålder, men det skulle en arbetsgivare aldrig medge, för åldersdiskriminering är straffbart.

Äsch, jag vill hoppas och tro att det där kanonjobbet hos dito arbetsgivare finns där ute nånstans – och att en sån som jag verkligen behövs där! Nina på AF Kundtjänst var nog ganska imponerad av my efforts. Jag blev rejält peppad och det tackar jag för! All pepp behövs för min del just nu eftersom risken att falla ner i Det Svarta Hålet alltid är närvarande. Tro inte för ett ögonblick att det här är nån lätt tillvaro och att jag springer omkring sprudlande glad varje sekund… Det tar mycket kraft bara att försöka ha en så normal vardag som möjligt.

Men jag försöker också påminna mig om att vissa rekryteringar tar tid. Om en arbetsgivare får in många ansökningar på en utlyst tjänst måste ju alla gås igenom. Sen ska man välja ut några man vill telefonintervjua eller träffa och intervjua och så mal det på. För vissa arbetsgivare är det en lång process, som kan ta månader. Naturligtvis finns emellertid arbetsgivare som är betydligt snabbare. Likväl är en rekrytering en process…

Och nu frågar jag igen: Har du sökt jobb nyligen??? Hur gick det??? Har du några jobbsökartips att dela med dig av???

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet är nu!

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om boken med samma namn som rubriken på det här inlägget.

Uppdatering: Eftersom Bokus stympade min recension – man tycker inte att det är OK att recensenterna lägger in länkar  – har du tur. Du kan läsa HELA min recension här, inte bara ingressen.

Redan när jag öppnade kuvertpåsen den kom i älskade jag den. Dess utsida är härligt blå och på framsidan vilar en delfin i det blåa. Och nu, när jag just har läst Livet är nu! av Ludmilla Rosengren, känner jag ett lugn infinna sig. För den här boken, vars målgrupp egentligen är barn och unga från elva år, gav mig verkligen något.

Livet är verkligen nu.

Boken består av nio kapitel som alla innehåller en hel del text, men också övningar. Lämplig ålder hos läsaren sägs vara från elva år. I inledningen, som vänder sig till vuxna, rekommenderas att man kan läsa boken tillsammans med en förälder eller kanske i skolan. Och det tycker jag är ett bra förslag! Jag tror nämligen inte att en elvaåring klarar av att ta sig igenom boken på egen hand.

Den första meningen i första kapitlet lyder:

Livet är fantastiskt!

Redan från starten andas den här boken en otrolig positivism – trots att den behandlar svåra saker som känslor. Boken innehåller rikligt med konkreta exempel, men också små berättelser. Läsaren får tips hur h*n kan tänka när det känns svårt på nåt sätt, till exempel när man känner sig ledsen, arg, rädd eller irriterad. Det är läsaren som håller i fjärrkontrollen till TV:n med de egna tankarna och känslorna!

Kapitlen Tankar och Känslor tycker jag är särskilt viktiga. Framför allt därför att författaren verkligen framhåller att känslor är livsviktiga, men aldrig rätt eller fel. Däremot kan de vara jobbiga att ha. Läsaren får tydliga exempel i känslokapitlet, bland annat hur vi kan utstråla vissa känslor genom vårt kroppsspråk. Vi påminns också om hur viktigt det är att vi är tydliga på alla sätt mot vår omgivning:

[…] Orden är nämligen bara cirka 10 % av det vi förmedlar till andra. Resten är tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Om man är helt stilla och inte visar något med ansiktet och samtidigt förklarar med tyst röst hur arg man är, kommer det sannolikt inte att nå fram till omgivningen. […]

Känslor kan också göra ont och vara riktigt besvärliga. Kapitlet Tid inleds med en berättelse om en gammal kvinna och det är inte utan att jag nickar igenkännande  vid vissa ord. Det är därför jag tar till mig raderna om fjärrkontrollen:

[…] Det är återigen du som sitter med fjärrkontrollen och som bestämmer hur mycket tid som ska ägnas det förflutna, nuet och framtiden. […]

Och skälet är enkelt:

[…] Nuet är det enda vi kan påverka. […]

Kapitlet om Kroppen ger såväl övningar som en hel del funderingar. Ganska raskt inser jag att mina tankar om den egna kroppen helt klart är dömande…

Vi människor är flockdjur och ändå kan vi känna oss väldigt ensamma. Våra relationer till Andra människor behandlas i ett eget kapitel. Det finns väl till exempel inte nån enda av oss som inte har dömt en människa efter hennes utseende – utan att känna henne? Vikten av att kunna lyssna och bekräfta andra människor behandlas här också, men slutsatsen kommer egentligen redan i början av kapitlet:

[…] Den enda du kan förändra är dig själv. […]

Särskilt givande i just det här kapitlet är tankarna kring konflikter och hur man kan öva sig på att bli bättre att hantera konflikter.

Att vara närvarande i Situationen, att delta, prioritera och kunna säga nej är viktiga ting för att hitta balans i livet. Saker som självrespekt tas upp i samband med detta, men själv begreppet som sådant benas inte riktigt ut. Jag tror att en yngre person kan ha svårt att förstå ordet.

Det hela boken egentligen handlar om, enligt det åttonde kapitlet, är Acceptans. Ytterligare ett svårt begrepp, men här lyckas författaren förklara bättre och ge konkreta exempel. När svårare saker, som döden och skilsmässa nämns, hade jag önskat något mer fördjupning här.

Varje kapitel avrundas med en sammanfattning och peppning. Otroligt viktigt med det senare, tycker jag, och blir glatt överraskad.

Ett par smärre språkliga missar i början, några uteblivna fördjupningar och förklaringar av begrepp. Men det är då det enda negativa jag har att säga om den här boken. Barn och vuxna kan tillsammans använda som ett verktyg till att bli bättre på att leva i nuet – och att acceptera att vissa saker bara är.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg! Däremot vet jag inte vad en elvaåring skulle tycka om boken… Det vore onekligen intressant att få veta!

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Per

Äntligen har jag sett den första delen av Anja Kontors underbara TV-serie När livet vänder! Och jag kunde inte hålla tårarna borta den här gången. För det ÄR faktiskt så att det borde vara förbjudet för barn att dö före sina föräldrar.

Pers son Jonas fick cancer, men hann fylla sex innan han dog. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Per var ganska nyskild och hade två små barn, när ett av barnen, då fyraårige Jonas, fick cancer i njurarna. Under tiden Jonas var sjuk träffade Per sitt livs kärlek. Hur det gick med alla känslorna berättar han stillsamt, men ändå med kraft. Hoppet tändes att Jonas skulle bli frisk – bara för att släckas igen genom ett återfall med en tumör i magen.

Sex år hann Jonas bli. Han fick en cykel av sin pappa i födelsedagspresent. Men han fick inte vara med när pappa och Ulla gifte sig senare det året. För då var Jonas död.

Per berättar om hur tron kom in i hans liv samtidigt med kärleken, sjukdomen och döden. Och kanske var det tack vare den han tog sig igenom sorgen. Eller också beror det på att han var en sån närvarande pappa – till och med efter sonens död. Men jag tänker inte berätta hur utan jag rekommenderar dig att ägna en halvtimma åt att höra Per berätta sin historia på SvT Play.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ledarskap – och arbete! – på distans

Alldeles väldigt inspirerad av dagens webinar ska jag försöka sammanfatta mina tankar kring denna föreläsning om ledarskap på distans. Hur är det liksom möjligt att ett ledarskap långt borta kan kännas… närmare..?

Webinaret började emellertid mindre bra för Eva Fors, marknadsansvarig på Microsoft. För några av oss försökte följa webinaret via Microsofts webbläsare Explorer – och hade inget ljud… Jag bytte till konkurrentens webbläsare – då fungerade allt utmärkt. Och det var tur, för när sen Eva Fors startade sin föreläsning blev det synnerligen intressant.

Att arbeta på distans blir allt vanligare. Distansarbete kan ju innebära att man jobbar hemma, men också att man jobbar i en helt annan miljö, kanske på ett kafé. Det hela bygger förstås på förtroende. Att den som är chef ser på resultaten, snarare än att klockan ska visa nånstans mellan nio och 17. På stenåldern, när jag började jobba, hade alla en fysisk arbetsplats. Man var på jobbet och jobbade. Idag är det fortfarande så att en del yrken måste utföras på en särskild arbetsplats – alla kan inte jobba på distans – men distansarbete blir allt vanligare. Det ställer andra krav än tidigare –  på både ledare och medarbetare.

En viss distans… (Utsikt från ett mötesrum på våning fyra där jag jobbar.)

Eva Fors sätt att leda en grupp på distans känns väldigt nutid! Inledningsvis är det one-to-one med alla medarbetare och däremellan gruppmöten. Det är nämligen viktigt att träffas IRL också, menade Eva Fors och jag är den första att sekundera det! Faktum är att jag själv mer och mer i jobbet lyfter fram IRL-mötet, trots att vi har så avancerad teknik och att de flesta av oss mejlar hur mycket som helst under en arbetsdag… Men vissa saker kan man inte ta via e-post. Negativa budskap lämpar sig till exempel inte, anser Eva Fors. Samtidigt är det ju så att medarbetare ibland finns på stora avstånd, kanske till och med utomlands. Då är det inte alltid möjligt med IRL-möten.

I allt distansarbete gäller emellertid att ledningen har tydliga mål och att det är resultatet som är det viktigaste, inte vägen dit. Fysiska möten ger en bra start, men det viktiga därefter är regelbundenhet, flexibilitet, tillgänglighet och förtroende i kontakterna ledare – medarbetare. När det gäller tillgängligheten är det naturligtvis inte så att varken ledare eller medarbetare förväntas vara tillgängliga för jobb 24-7. Men det är väsentligt att tydliggöra tillgängligheten, det vill säga berätta när man är tillgänglig för telefonsamtal, chatt, mejldialog etc – och att vara det så mycket som är rimligt.

Och det som genomsyrar allt i såväl ledarskap som arbete på distans är… kommunikation. Det kan inte sägas nog många gånger!

Fasen, ju mer jag tänker på vad jag just har lyssnat till, desto mer sugen blir jag på att… jobba för Microsoft! Ja, för Eva Fors korta föreläsning utgick ju naturligtvis från hennes arbetssituation idag. Men ett tag till sitter jag här, klistrad vid min dator, knaprandes på min skrivbordslunch, funderandes över väldigt intressanta kommunikationsproblem som ska lösas på nära håll…

Dagens skrivbordslunch.

Här kan du lyssna och kolla på webinaret i efterhand! (Cirka en timma.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet: Philip Zandéns dag

Phlip Zandén är en skådespelare jag tycker mycket om, så honom var jag riktigt nyfiken på när jag satte på TV:n klockan 20 för att se Stjärnorna på Slottet: Philip Zandéns dag. Jag kan inte på rak arm säga var jag har sett Philip Zandén, men jag vet att jag har gillat det mesta han har gjort.

Philip Zandén var jag nyfiken på. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Philip Zandéns dag började med pocherade ägg… Därpå blev det frukost som inleddes med prat om barndom. En barndom som präglades av solsken, men också alkoholism och självmord, en tonsättarmorfar, en barnslig pappa och en närvarande mamma.

Första aktiviteten efter frukost innebar en cykeltur och en korg. Eftersom Philip Zandén deklarerat att det bästa i livet är gratis bar det av till skogs för att plocka svamp. Svamp, som inte satt fast… När Ewa Fröling fått en pinne i brasan halkade samtalet in på danska. Philip Zandén berättade om sin karriär och om äktenskapet och barnen – och kriser och skilsmässa. Det mesta tycks hända vid dörrar och på trösklar. Därpå blev det tennis, synnerligen spännande mixmatch.

Under fördrinken till middagen sköts kanon. Middagsbordets färger gick i blått och silver, mycket vackert! Samtalet kretsade kring att lämna barn och hur ont det gör, men också kring Philip Zandéns varierande roller som skådespelare.

Efter middag och presentutdelning blev det sång av stycke, tonsatt av Philp Zandéns morfar.

Det blir högsta betyg! 

Nästa gång är det Ewa Frölings dag. Här kan du läsa mina ord kring Claes Malmbergs dag och Lill-Babs dag.

Livet är kort.

Read Full Post »