Livet är nu!

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om boken med samma namn som rubriken på det här inlägget.

Uppdatering: Eftersom Bokus stympade min recension – man tycker inte att det är OK att recensenterna lägger in länkar  – har du tur. Du kan läsa HELA min recension här, inte bara ingressen.

Redan när jag öppnade kuvertpåsen den kom i älskade jag den. Dess utsida är härligt blå och på framsidan vilar en delfin i det blåa. Och nu, när jag just har läst Livet är nu! av Ludmilla Rosengren, känner jag ett lugn infinna sig. För den här boken, vars målgrupp egentligen är barn och unga från elva år, gav mig verkligen något.

Livet är verkligen nu.

Boken består av nio kapitel som alla innehåller en hel del text, men också övningar. Lämplig ålder hos läsaren sägs vara från elva år. I inledningen, som vänder sig till vuxna, rekommenderas att man kan läsa boken tillsammans med en förälder eller kanske i skolan. Och det tycker jag är ett bra förslag! Jag tror nämligen inte att en elvaåring klarar av att ta sig igenom boken på egen hand.

Den första meningen i första kapitlet lyder:

Livet är fantastiskt!

Redan från starten andas den här boken en otrolig positivism – trots att den behandlar svåra saker som känslor. Boken innehåller rikligt med konkreta exempel, men också små berättelser. Läsaren får tips hur h*n kan tänka när det känns svårt på nåt sätt, till exempel när man känner sig ledsen, arg, rädd eller irriterad. Det är läsaren som håller i fjärrkontrollen till TV:n med de egna tankarna och känslorna!

Kapitlen Tankar och Känslor tycker jag är särskilt viktiga. Framför allt därför att författaren verkligen framhåller att känslor är livsviktiga, men aldrig rätt eller fel. Däremot kan de vara jobbiga att ha. Läsaren får tydliga exempel i känslokapitlet, bland annat hur vi kan utstråla vissa känslor genom vårt kroppsspråk. Vi påminns också om hur viktigt det är att vi är tydliga på alla sätt mot vår omgivning:

[…] Orden är nämligen bara cirka 10 % av det vi förmedlar till andra. Resten är tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Om man är helt stilla och inte visar något med ansiktet och samtidigt förklarar med tyst röst hur arg man är, kommer det sannolikt inte att nå fram till omgivningen. […]

Känslor kan också göra ont och vara riktigt besvärliga. Kapitlet Tid inleds med en berättelse om en gammal kvinna och det är inte utan att jag nickar igenkännande  vid vissa ord. Det är därför jag tar till mig raderna om fjärrkontrollen:

[…] Det är återigen du som sitter med fjärrkontrollen och som bestämmer hur mycket tid som ska ägnas det förflutna, nuet och framtiden. […]

Och skälet är enkelt:

[…] Nuet är det enda vi kan påverka. […]

Kapitlet om Kroppen ger såväl övningar som en hel del funderingar. Ganska raskt inser jag att mina tankar om den egna kroppen helt klart är dömande…

Vi människor är flockdjur och ändå kan vi känna oss väldigt ensamma. Våra relationer till Andra människor behandlas i ett eget kapitel. Det finns väl till exempel inte nån enda av oss som inte har dömt en människa efter hennes utseende – utan att känna henne? Vikten av att kunna lyssna och bekräfta andra människor behandlas här också, men slutsatsen kommer egentligen redan i början av kapitlet:

[…] Den enda du kan förändra är dig själv. […]

Särskilt givande i just det här kapitlet är tankarna kring konflikter och hur man kan öva sig på att bli bättre att hantera konflikter.

Att vara närvarande i Situationen, att delta, prioritera och kunna säga nej är viktiga ting för att hitta balans i livet. Saker som självrespekt tas upp i samband med detta, men själv begreppet som sådant benas inte riktigt ut. Jag tror att en yngre person kan ha svårt att förstå ordet.

Det hela boken egentligen handlar om, enligt det åttonde kapitlet, är Acceptans. Ytterligare ett svårt begrepp, men här lyckas författaren förklara bättre och ge konkreta exempel. När svårare saker, som döden och skilsmässa nämns, hade jag önskat något mer fördjupning här.

Varje kapitel avrundas med en sammanfattning och peppning. Otroligt viktigt med det senare, tycker jag, och blir glatt överraskad.

Ett par smärre språkliga missar i början, några uteblivna fördjupningar och förklaringar av begrepp. Men det är då det enda negativa jag har att säga om den här boken. Barn och vuxna kan tillsammans använda som ett verktyg till att bli bättre på att leva i nuet – och att acceptera att vissa saker bara är.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg! Däremot vet jag inte vad en elvaåring skulle tycka om boken… Det vore onekligen intressant att få veta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu behöver jag ett glas vin…

Herreminje! Dan har passerat och jag har klarat av shopping – på flera ställen!  *gör vågen allena*

Först skjutsade jag lilla mamma till min duktiga frissa där hon fick fint och högt hår. Under tiden hon fick håret fixat for jag till Biltema och inhandlade ett fårskinn till. Jag vill ju inte att varken mamma eller Fästmön, som är de som vanligen sitter på passagerarsätet, ska frysa om sina rumpor och jag tyckte att det var orättvist att bara min var varm. På Biltema var det massor av folk, bland annat två ståkkhålmare  med hästsvansar och ringar i öronen som skrek till varandra tvärs över butiken. Jobbiga typer! Men jag överlevde!

Nu sitter man varmt om rumpan både som förare och som passagerare i Clark Kent*!

 

Fast nu ljög jag lite. Före besöket hos frissan tittade vi in i en skoaffär för mamma ville ha nya vinterstövlar. Efter att ha kört med den stackars expediten gjorde mamma sen ett fynd – ett par varma, kortare stövlar till 30 procents rabatt! (Under tiden fipplade jag med dragkedjan i min fleecejacka, för även den är på väg att gå sönder. Tröttsamt…)

Efter besöket hos frissan – mamma blev så fin i håret! – styrde vi kosan mot Stormarknaden. Mamma hade två ärenden, jag typ ett och vi klarade av dem rätt bra utan att jag fick spel. På Kicks verkade en del av personalen inte så intresserad av att sälja sina varor. Trots det var det skitmycket folk där som, trots att vi bad om ursäkt för vi behövde lite extra utrymme med rollatorn, inte flyttade på sig. Dessutom satte ett gäng knäppisar kvinnor igång att dansa linedance utanför – till musik som säkert hördes även av den som är stendöv. Men hallå! Det är en stormarknad, inte nån jädra danshall! Då blev jag lite trött igen…

Besöket på Stormarknaden avslutades inne på ett av dess apotek där jag jagade på personalen efter nicoretteinhalator åt mamma. När vi kom ut i friska luften, efter att ha mellanlandat på Hemtex (en expedit gäspade och en talade med megafonröst och mamma shoppade!) och Lagerhaus (ingen shoppade, men vi såg roliga saker som vi ville shoppa!) noterade vi att det hade regnat. Vi blev lite… trötta.

Hemma i New Village åkte kaffet på och vi smockade i oss var sin mumsmums innan middagen – som jag ännu inte har tillagat. Men det går snabbt för det är kycklingspett, som ska micras, och till det cole slaw, kex och resterande klickar av julens goda ostar (ute på femte vändan nu…) Och till det blir det ett glas vin – för det behöver jag!!!

For your information, ingen av butikerna i inlägget har betalat för att jag nämner dem! Bara så du som undrar vet.

 

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »