Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tonfall’

Ett inlägg om att ditt ansikte faktiskt avslöjar dig.


Det här med pokerfejs
är nånting jag har jobbat på under åren!  Som ung hade jag svårt att visa känslor. Som ung vuxen fick jag skit för att jag var så kall. Som äldre vuxen fick jag kritik för att jag visade för många känslor. Vem sa att det var lätt att vara människa..?

Peter och Vargen

Arg Toffla. Totalt befriad från pokerfejs.


Som vanligt gäller väl
att lagom är bäst när det gäller att avslöja vad man känner. Men positiva känslor är ju för det mesta helt OK – så länge vi inte snackar om glädje som i skadeglädje. För även om skadeglädje är den sanna glädjen, det vill säga den är positiv för en själv (man kanske har vunnit över nån i en tävling, till exempel), så är den ju rätt… taskig, på lätt svenska.

Den amerikanske professorn med det svenskklingande namnet Paul Ekman har studerat ansiktsuttryck. Han har bland annat kommit fram till att det finns sju ansiktsuttryck som är lika världen över:

  1. sorg
  2. glädje
  3. rädsla
  4. ilska
  5. avsmak
  6. förvåning
  7. förakt

På ett ungefär, i alla fall. Ibland försöker vi dölja våra spontana reaktioner, men det finns små, små tecken som avslöjar oss. De kallas för mikrouttryck och är såna som snabbt drar över ansiktet och försvinner. Falska leende, för att ge ett konkret exempel.

Den som ljuger avslöjas på bland annat sina ögon och sina mikrouttryck, men också på kroppsspråk, gester och tonfall. Spännande!

Jag är skitdålig på att ljuga, så jag ljuger inte. Inte medvetet, i alla fall. Däremot har vi väl alla vår version av sanningen ibland. Känslor har jag väldigt svårt att dölja – såväl glada känslor som ledsna eller arga. Det går nog inte att förändra mig, men jag kan fortfarande träna för att bli bättre på att välja mina strider. Precis som många andra jag känner (till).

Hur är du? Har du pokerfejs eller tycker du själv att du avslöjar dina känslor alldeles för lätt? Brukar du lyckas eller misslyckas med dina lögner?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om boken med samma namn som rubriken på det här inlägget.


Uppdatering:
Eftersom Bokus stympade min recension – man tycker inte att det är OK att recensenterna lägger in länkar  – har du tur. Du kan läsa HELA min recension här, inte bara ingressen.


Redan när jag öppnade kuvertpåsen
den kom i älskade jag den. Dess utsida är härligt blå och på framsidan vilar en delfin i det blåa. Och nu, när jag just har läst Livet är nu! av Ludmilla Rosengren, känner jag ett lugn infinna sig. För den här boken, vars målgrupp egentligen är barn och unga från elva år, gav mig verkligen något.

Livet är nu framsida
Livet är verkligen nu.


Boken består av nio kapitel
som alla innehåller en hel del text, men också övningar. Lämplig ålder hos läsaren sägs vara från elva år. I inledningen, som vänder sig till vuxna, rekommenderas att man kan läsa boken tillsammans med en förälder eller kanske i skolan. Och det tycker jag är ett bra förslag! Jag tror nämligen inte att en elvaåring klarar av att ta sig igenom boken på egen hand.

Den första meningen i första kapitlet lyder:

Livet är fantastiskt!

Redan från starten andas den här boken en otrolig positivism – trots att den behandlar svåra saker som känslor. Boken innehåller rikligt med konkreta exempel, men också små berättelser. Läsaren får tips hur h*n kan tänka när det känns svårt på nåt sätt, till exempel när man känner sig ledsen, arg, rädd eller irriterad. Det är läsaren som håller i fjärrkontrollen till TV:n med de egna tankarna och känslorna!

Kapitlen Tankar och Känslor tycker jag är särskilt viktiga. Framför allt därför att författaren verkligen framhåller att känslor är livsviktiga, men aldrig rätt eller fel. Däremot kan de vara jobbiga att ha. Läsaren får tydliga exempel i känslokapitlet, bland annat hur vi kan utstråla vissa känslor genom vårt kroppsspråk. Vi påminns också om hur viktigt det är att vi är tydliga på alla sätt mot vår omgivning:

[…] Orden är nämligen bara cirka 10 % av det vi förmedlar till andra. Resten är tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Om man är helt stilla och inte visar något med ansiktet och samtidigt förklarar med tyst röst hur arg man är, kommer det sannolikt inte att nå fram till omgivningen. […]

Känslor kan också göra ont och vara riktigt besvärliga. Kapitlet Tid inleds med en berättelse om en gammal kvinna och det är inte utan att jag nickar igenkännande  vid vissa ord. Det är därför jag tar till mig raderna om fjärrkontrollen:

[…] Det är återigen du som sitter med fjärrkontrollen och som bestämmer hur mycket tid som ska ägnas det förflutna, nuet och framtiden. […]

Och skälet är enkelt:

[…] Nuet är det enda vi kan påverka. […]

Kapitlet om Kroppen ger såväl övningar som en hel del funderingar. Ganska raskt inser jag att mina tankar om den egna kroppen helt klart är dömande…

Vi människor är flockdjur och ändå kan vi känna oss väldigt ensamma. Våra relationer till Andra människor behandlas i ett eget kapitel. Det finns väl till exempel inte nån enda av oss som inte har dömt en människa efter hennes utseende – utan att känna henne? Vikten av att kunna lyssna och bekräfta andra människor behandlas här också, men slutsatsen kommer egentligen redan i början av kapitlet:

[…] Den enda du kan förändra är dig själv. […]

Särskilt givande i just det här kapitlet är tankarna kring konflikter och hur man kan öva sig på att bli bättre att hantera konflikter.

Att vara närvarande i Situationen, att delta, prioritera och kunna säga nej är viktiga ting för att hitta balans i livet. Saker som självrespekt tas upp i samband med detta, men själv begreppet som sådant benas inte riktigt ut. Jag tror att en yngre person kan ha svårt att förstå ordet.

Det hela boken egentligen handlar om, enligt det åttonde kapitlet, är Acceptans. Ytterligare ett svårt begrepp, men här lyckas författaren förklara bättre och ge konkreta exempel. När svårare saker, som döden och skilsmässa nämns, hade jag önskat något mer fördjupning här.

Varje kapitel avrundas med en sammanfattning och peppning. Otroligt viktigt med det senare, tycker jag, och blir glatt överraskad.

Ett par smärre språkliga missar i början, några uteblivna fördjupningar och förklaringar av begrepp. Men det är då det enda negativa jag har att säga om den här boken. Barn och vuxna kan tillsammans använda som ett verktyg till att bli bättre på att leva i nuet – och att acceptera att vissa saker bara är.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg! Däremot vet jag inte vad en elvaåring skulle tycka om boken… Det vore onekligen intressant att få veta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Mina ögon ser ett skådespel de inte tycker om. Hur föräldrar gör skillnad på ”mina” barn och ”dina” barn, ungefär. Utan att säga för mycket.

Jag har sett de uteblivna smekningarna. De som inte ens flyger i tanken och inte ens till det älskade barnet, Det Äldre Syskonet.

För det görs skillnad på barnen. Det är svårt att se. Det är svårt att titta på och inte få röra en fena, inte på nåt sätt visa medlidande, ömka, trösta… Bara vara nollställd.

Jag har hört Det Äldre Syskonet

pjata med bebisjöst

när nån utomstående hör. När Det tror att ingen hör har orden varit annorlunda, tonfallet som ett piskrapp. Jo, jag har hört det.

Jag har sett de uttråkade minerna när Lillungen vill visa upp något. Jag har sett de vuxna göra som Det Äldre Syskonet – minus

bebisjösten.

I stället är tonen mjuk och det sägs gulliga saker – när det has gäster. Det är inte så ofta. Resten av tiden är ansiktena som pappfigurers. Orörliga. Platta.

Mitt hjärta gråter för Lillungen. Lika mycket som jag hör Lillungen gråta om kvällarna eller när helst våra själar möts.

Men mitt hjärta värms av Lillungens leende när blicken faller på mig! Och jag ler och blinkar och vinkar i hemlighet. För om det upptäcks… Jag vågar inte ens tänka på konsekvenserna.


Konsekvenserna vågar jag inte tänka på.

                                                                                                                                                            Det finns inget jag kan göra – mer än hemliga tecken och gråta. Det finns inget att ta på, inget som gör det möjligt att agera – när ett barn behandlas illa utan att det syns några blåmärken…

Read Full Post »

Läser en intressant artikel idag i lokalblaskan med rubriken Skryt dig lycklig på Facebook. Själv finns jag ju inte på Facebook, men har naturligtvis övervägt att ta steget även dit. Emellertid har jag inte hittat nåt eller några bra SKÄL till att göra det, så till dess att jag gör det är det bloggen och bloggen enbart som gäller för mig.

Men åter till artikeln! För även om jag inte finns på Fejan är jag ju nyfiken! Artikelskribenten Anna Hellberg menar att

[…] Det går alldeles utmärkt att använda den sociala nätverkssajten Facebook för att designa ett bättre jag – och bli sedd. […]

Enligt artikelskribenten läggs det ut stylade bilder, foton av lyckade semestrar, strålande barn och kompisgäng. Folk delar intressanta nyheter, you tube-klipp och favoritlåtar. Och det är väl bra och trevligt. Eller? Nja, så odelat positiv är inte Anna Hellberg. Hon menar man kan använda Fejan för att ge en bättre bild av sig. En bild som kanske INTE RIKTIGT stämmer med verkligheten. Detta grundar hon på socialogen Martin Bergs forskning. Han hävdar nämligen att

[…] På Facebook ger man en bättre, mer fördelaktig bild av sig själv än i den analoga verkligheten. Kommunikation på nätet sker utan att vi behöver visa upp vårt fysiska jag och det är fritt fram att överdriva sin egen förträfflighet. Men man ska komma ihåg att det som visas upp är oftast socialt accepterade beteenden […]

Och i stället för att skriva att man inte orkar gå iväg till gymmet skriver man kanske

Hemma efter ett tufft träningspass.

Men att framställa sig själv i en bättre dager är inte nåt vi bara gör på Facebook, tydligen. Fast kanske är det enklare på Fejan därför att vi inte behöver visa upp oss hur vi EGENTLIGEN ser ut. Martin Berg säger:

[…] Vi behöver inte visa upp vårt fysiska jag, ingen ser att jag sitter i morgonrock i en ostädad lägenhet och tycker synd om mig själv. I det verkliga mötet med människor avslöjar däremot kroppsspråket och vårt tonfall hur vi mår. […]

Olika generationer använder Facebook på olika sätt. Många yngre använder Fejan för att

[…] peppa sig med skryt […]

enligt artikeln, medan en äldre generation kan ha ett annat förhållningssätt – även om det självklart finns exhibitionister även bland dessa!..

Men på Facebook har alla chansen att visa sitt eget, personliga varumärke. Här hittar man bekanta från förr – och viktiga kontakter för livet som det är just nu. Och sociala medier är en utmärkt kanal att visa vad man kan, menar Martin Berg. Kommentarer från vänner ger en kick – men den som möts av tystnad känner sig säkert rätt ensam och värdo.

Facebook utvecklades i USA och där är det fortfarande så att de flesta kommentarer är positiva och uppmuntrande. Hur är det här? Är vi snälla eller är vi negativa och kritiska i våra kommentarer? Personligen, när jag kommenterar på folks bloggar, är jag nog mest snäll – om det är nån jag känner. Har jag helt motsatt åsikt än min bloggande vän väljer jag nog hellre att inte kommentera – eller att skriva ett inlägg om ämnet på min egen blogg. Fegt, kanske..?

I vart fall är alla dessa reflektioner över självet och vilka vi är ett typiskt tecken för vår tid, menar Martin Berg. Många drabbas till och med av uppdateringsångest, nåt som psykologen Anna Kåver fått erfara. Hon har träffat på många nätmissbrukare som tillbringar nästan all vaken tid framför datorn. Och gränserna suddas hela tiden ut. En känsla av intimitet sprids, men det kan vara en skenbar sådan. Anna Kåver säger:

[…] Att uttrycka sig gränslöst eller utge sig för någon man inte är på bloggar, twitter eller facebook är riskfyllt och inbjuder till att bli utnyttjad, kränkt och mobbad. Du öppnar dig då för negativa reaktioner som inte är lätta att hantera på egen hand […]

Nu finns det till och med en diagnos för uppdateringssjukan, SUA, Social Update Anxiety. Denna sjukdom drabbas man av när livet kretsar helt kring Facebook. Symtomen är, enligt beteendevetaren Nina Jansdotter:

  • ständiga uppdateringar och funderingar kring vad man ska skriva
  • rastlöshet och till och med ångest när man inte är inloggad
  • Facebook tar tid från familjen och vänner i verkliga livet

Låter ju rysligt förskräckligt och negativt! Men Nina Jansdotter säger också:

[…] Samtidigt kan man bli mer medvetet närvarande i sitt eget liv om man sätter ord på sina handlingar. Om jag skriver ”nu dricker jag en kopp grönt te ” måste jag verkligen känna efter hur det känns att dricka den där koppen. […]

Och Nina Jansdotter tror INTE att det är realistiskt att helt stänga av sig från Facebook eftersom man hamnar utanför då. Dessutom har jag hört att det ju inte går att stänga av sig från Fejan. Medlemskapet är på livstid.

Personligen är jag medveten om att jag bloggar alldeles för mycket. Men bloggandet har flera syften för mig som jag faktiskt rättfärdigar det med:

  • jag skriver min subjektiva berättelse om mitt liv
  • jag kan ösa ur självömkanspåsen och sen förhoppningsvis gå vidare med en lättare packning (att blogga är gratis, det är inte en psykolog…)
  • jag tränar mitt skrivande
  • jag reflekterar över mitt eget beteende vilket gör att jag förhoppningsvis utvecklas
  • jag får nya vänner
  • jag får nya fiender
  • jag lär mig en massa

…med mera… Men det TAR väldigt mycket tid att blogga. För tillfället råkar jag emellertid ha rätt gott om den varan…

Hur använder DU Facebook och bloggandet???? Och förskönar du dig själv och din familj och ditt liv rent allmänt?

Read Full Post »