Den som jag trodde skulle göra mig lycklig

Ett inlägg om en bok.

Den alldeles nyutkomna boken Den som jag trodde skulle göra mig lycklig dansade ner i min postbox igår. Ett recensionsexemplar från Norstedts. Boken är skriven av Uppsalaförfattaren Christina Wahldén. En annorlunda bok, en historisk, men fiktiv roman om Carl von Linnés äldsta dotter Lisa Stina. 

Om erotik – lite, i alla fall – och botanik.

Lisa Stina har flera systrar men bara en bror. Och det är brodern som skolas, som ska ta över faderns arbete. Så blir det nu inte riktigt. Sonen har varken huvud eller lust till det botaniska. Lisa Stina har både och – men hon är ju kvinna och av studier och forskning blir ingenting. 

Carl von Linné omger sig med manliga elever. Daniel Solander är hans favorit. Den unge mannen blir som en son i huset och en extrabror. Till den dagen kommer när han och Lisa Stina förälskar sig i varandra. Men Daniel Solander vill ut och upptäcka världen. Och Lisa Stina är ju… kvinna.

Någon kärleksroman är detta inte. Den påminner snarare lite grann om Jan Mårtensons Ostindiefararen, i alla fall i skildringarna av Daniel Solanders resor. Men Christina Wahldén har ett underbart poetiskt språk som nästan är som en kärlekslyrik på vissa ställen.

Den här boken sträckläste jag så gott som sen igår – med avbrott för sömn och diverse ärenden. Mot slutet tycker jag tyvärr att författaren trasslar till det lite med de många berättelserna som går i varandra. Men jag vill läsa mer! Och jag kan bara gratulera min före detta arbetsgivare till att ha gjort nåt bra för skattebetalarnas pengar för en gångs skull genom att ge Christina Wahldén ett stipendium som möjliggjort boken. För den här boken är väldigt nära ett mästerverk.

Det blir ett högt Toffelbetyg!

Livet är kort. Här kan du läsa recensionen av boken hos UppsalaNyheter!

Read Full Post »

Ostindiefararen

Ett inlägg om en bok.

Att lura sina nära och kära att köpa böcker som man sen själv lånar är ett smart knep. Men Fästmön betalade nog inte mer än nån femma för Jan Mårtensons Ostindiefararen, så jag må vara förlåten. Nu har jag läst ut boken, som inte riktigt var den deckare jag trodde att den skulle vara.

En historisk Homan-deckare.

Jan Mårtenson, som jag har skrivit lite om tidigare, är vanligen deckarförfattare, alltså. Men han har också gett ut några historiska romaner. Det här är en sådan roman. Huvudperson är dock en anfader till den sedvanlige hjälten i Jan Mårtensons böcker, antikhandlaren i Gamla Stan, Jan Kristian Homan. I Ostindiefararen är det hans farfars farfars far Johan Sebastian Homan som har huvudrollen. Homan den äldre är präst som falskeligen anklagats för majestätsbrott och landsförvisas. Men så benådas han och återvänder till Stockholm där han bor hos sin morbror Jacob. Riktigt rentvådd är emellertid inte Johan Sebastian. Morbrodern ordnar därför, via sina kontakter, en tjänst åt honom som skeppspräst på en färd till Ostindien. Men precis som sin nutida släkting underlåter han inte att dras in i ett mordfall ombord. Han är nånting på spåren, men inser att hans eget liv är hotat…

Det här är som sagt var inte nån typisk Homan-deckare. Gillar man emellertid historiska romaner är den här boken helt OK. Jag gillade den, men tycker att den var aningen seg och lite händelsefattig. Boken avslutas, som alla Homan-deckare, med ett recept – så lite känner man igen sig.

Medelbetyg blir mitt omdöme!

Livet är kort.

Read Full Post »

”Säng, säng, säng, sova, sova, sova… Regn, regn, regn, läsa, läsa, läsa…”

Ett inlägg om sömn. Och om spännande författare!

Idag är det lördag. På lördagar vill jag gärna unna mig en sovmorgon. Vad händer? Jag vaknade klockan 4.22 av att regnet smattrade mot fönsterrutan. Tjolahopp, liksom – NOT!!! Men jag gick upp en stund, kollade Twitter lite och blev fruktansvärt sömnig. Jag lyckades faktiskt somna om. Ibland har Twitter den funktionen för mig – jag blir trött. En del människor tycks vara uppe dygnet runt och twittra. Bara tanken på det gör att jag kan slockna.

Regn, regn, regn…

Sov en stund till, som sagt, och vaknade sen vid åttatiden nästa gång av mobilen. Jag sätter den på ljudlöst och virar in den i allt möjligt – ändå blir jag allt som oftast väckt av den. Jag skulle kunna stänga av den, tänker du, men det kan jag inte. Det finns flera skäl till att jag måste kunna bli nådd dygnet runt. Men det är inga skäl jag tänker berätta om här.

Jag klev upp ur sängen och tryckte på kaffeperkolatorn. Tänkte ta med mig en kopp till sängen och göra en FEM, det vill säga återvända till bingen en gång till och ligga och läsa. Men vid det laget var det kört.

Det ser ut som om det har slutat regna. Dagen är väldigt mörk och en sån där dag när man helst kurar inomhus med en god bok. Jag hittade ett loppisfynd som Fästmön lämnat här och som jag började läsa. Jan Mårtenson skriver lite myspysiga deckare om den matglade antikvitetshandlare Homan i Gamla Stan. Den här boken är historisk och handlar om en anfader till Homan som ska ge sig av med Ostindiska kompaniet till Kina. Än så länge kan man inte säga att boken faller under genren deckare, snarare historisk roman. Men det är OK, jag gillar historia, tycker att det är lika spännande som en mordgåtor.

En spännande författare! (Bilden är lånad från Wahlström & Widstrands webbplats. Foto: Cato Lein.)

Jan Mårtenson i sig är också en spännande författare! Han är faktiskt född i Uppsala på Alla Hjärtans Dag och fyllde 80 år i år. Men se Uppsala har han inte varit trogen! Jan Mårtenson har jobbat vid FN och som diplomat, bland annat i Sydamerika. Vidare har han arbetat vid jordbruksdepartementet och som handsekreterare åt kungen. Med mera.

Idag bor han på en herrgård vid Vättern. Så sent som i år kom han ut med en bok och vad jag kan läsa hos förlaget har han en på gång till nästa år! Hans nya bok kommer ut i maj 2014 och blir den fyrtiotredje i Homan-serien. Wow… Dessutom har hans böcker inspirerat till att ett gäng entusiaster 1978 bildade Homansällskapet! Sällskapet är synnerligen aktivt fortfarande. Enligt webbplatsen har de gått mordvandring i Gamla Stan så sent som förra månaden. Och på gång i november är en pub-afton där författaren själv kommer och berättar om sitt författarskap.

____________________________________

Den sista boken i Langs långa författarskap.

Igår fick jag sms från ovan nämnda vän FEM som hade varit med dottern i östgötsk universitetsstad och shoppat loss. Snälla FEM hade då även inhandlat nåt litterärt till som gamle kömpis i Uppsala – Jussi Adler-Olsen. Detta är en dansk deckarförfattare som jag länge har varit sugen på att läsa. Och snart får jag alltså den möjligheten! För övrigt ska jag i gengäld leta efter den bok jag vet saknas i FEM:s Maria Lang-samling, Se Skoga och sedan… Detta är Maria Langs sista deckare. Den kom ut 1990 och året därpå gick författaren bort. Det är verkligen inte en av Maria Langs bästa, men naturligtvis är den eftertraktad och rolig att äga eftersom den sätter punkt för ett långt författarskap.

Nu ska jag sätta punkt för det här inlägget, men naturligtvis undrar jag förstås om DU har nån författarfavorit? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »