Natt öfver Upsala

Ett inlägg om en bok.

---

 

Lyrik…  Det är nånting jag läser väldigt sällan. Men det händer! Igår gjorde jag det, till exempel. Mohamed Omars lilla bok Natt öfver Upsala trillade nämligen ner i min postbox. Jag hade väldigt lite tid, men kunde inte låta bli. Vem kan väl motstå när Peter Bergtings omslag är så fantastiskt som det är?

Men innehållet då? Är det lite bra som omslaget lovar? Det jag genast gillar är berättandet i dikterna. Nån lyrik i vanlig mening är inte detta. Snarare skulle jag vilja säga att boken består av fyra prosadikter. Det finns en tjusning med diktens korta form, men ärligt talat tjusas jag mer av själva berättandet i en text! Och det är här jag tycker att Mohamed Omar lyckas.

Den första dikten, Svenska institutet för missionsforskning, fångar genast in mig. Jag gillar beskrivningarna av Uppsala och de uppsaliensiska personerna – för mig såväl kända som okända – som passerar. Trots att personbeskrivningarna är så kortfattade ser jag dem framför mig. Jag som läsare skapar förstås min egen bild utifrån det jag läser, blandat med mina egna referensramar. Men när en författare får en läsare att göra det då har han lyckats, enligt min mening. Det enda jag har lite svårt för i just den här dikten är hoppet på två år – från 17-årig praktikant till 19-åring. Början och slutet hänger för mig inte riktigt ihop.

Den andra dikten, Pasolini kom aldrig till Uppsala, har jag svårare att ta till mig. Den griper mig först mot slutet – men då gör den det rejält vid den skändade graven.

Den tredje dikten är kanske den som berör mig mest. Jag hittar inte den hängde är dess titel och den handlar om svåra saker som arbetslöshet och självmord. Dikten beskriver en verklighet som många av oss alltför väl är bekanta med, tyvärr – allt ifrån aktivitetsrapporter och att delta i meningslösa kurser till att bli sjuk och slutligen ta livet av sig. Det här är mycket starkt!

Finn Malmgren vid vansinnets berg är den fjärde och avslutande dikten. Och dessvärre hänger jag inte alls med i dess svängar. Men det har nog att göra med de ovan nämnda referensramarna.

Man ska inte döma en bok efter dess omslag. I det här fallet lovar omslaget en sak som innehållet sen infriar: det är spännande och berörande läsning.

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Döskalleträff och fullt pådrag

Ett ösigt inlägg.

---

 

Denna ska läsas och omskrivas!

Det är så där ibland. Att allt liksom händer på en gång. Man kan säga att det har varit en sån dag. Papper som skulle skyfflas IRL och digitalt fixade jag under förmiddagen medan jag laddade för viktiga saker. Under tiden trillade en spännande prosadikt in för läsning och recension. Det är lite mycket nu, så jag kan inte säga exakt när den kommer. Tills vidare får du nöja dig med att beskåda det skitsnygga omslaget, signerat Peter Bergting. Själv har jag gläppat i häftet och läst lite grann. Med blyertspenna, förstås.

Det väntade samtalet kom en minut före utsatt tid och varade en halvtimme. Flera frågetecken rätades ut och så blev det ett och annat utropstecken. Men att utbrista

Hurra!

är alldeles för tidigt än. Eller på sätt och vis enades vi om ett smärre

Tjolahopp!

i alla fall – vilket faller under kategorin

Alltid något, bättre än inget.

Eftersom ingen har undrat vad det handlar om behåller jag det för mig själv och de närmast sörjande.

På träff med döskallar.

På eftermiddagen for jag iväg på döskalleträff. Det har inte ett skit att göra med den Döskallelista som finns i den här bloggens huvud, vilket jag är synnerligen glad för! Två timmar försvann hur snabbt som helst och jag hann med ett par ärenden dessutom. Fortsättning ska följa i ett sällskap utökat av såväl mopsar som människor.

I morgon kommer älskade Fästmön. Jag hinner inte städa innan dess, så jag hoppas att hon inte är lika känslig för damm som jag är. Min näsa har kliat otroligt idag. Kanske är det alldeles förfärligt dammigt här. Men när jag googlade på det kom jag fram till att det betyder att pengar är på väg. Näsan kliade MYCKET idag, för övrigt.

En liten tur bland de bloggar jag följer hinner jag nog med innan en vän ringer. Och sen är det ju dags för mina antikviterade grå celler att jobba klockan 20.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skymning öfver Upsala

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det var väldigt länge sen jag läste lyrik. En gång i tiden, på järnåldern, skrev jag själv lyrik. Men poesin föll bort ur mitt litterära liv när min kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne var klar och tagen. Därför kände jag mig lite rostig, men ändå nyfiken, när jag grep mig an recensionsexplaret Skymning öfver Upsala, som författaren själv skickat mig.

När jag börjar läsa kommer den över mig direkt, den där känslan av spleen som vi litteraturstudenter då och då allt som oftast drabbades av. Därför är omslaget särdeles passande, en svartvit bild av Svartbäcksgatan i vinterskrud. Sen läser jag. Och läser och läser och läser. Jag hör författarens röst i mitt huvud. Han läser sina ord för mig. Lite research ger vid handen att Mohamed Omar gärna reciterar sina texter med musik. (På YouTube, för den som inte har upplevt det IRL.) Då blir det garanterat en helt annan upplevelse.

Men nu läser jag boken. Förutom spleen far uttrycket stream of consciousness genom min hjärna. Till skillnad från James Joyce använder emellertid Mohamed Omar skiljetecken. Det tackar jag för! Orden är ändå som en ström.

Dikterna blir som små separata verk, berättelser. Jag fastnar särskilt för chokladtjuveriet (Klosettpalatset) och taxitexten (Påskafton). De är väl de enda som åtminstone lite grann andas lite positivism, snudd på humor. Men mest tilltalar mig texten om de två schackspelarna (Spela schack) – för den refererar ju till Döden…

Så det är först andra halvan av boken jag känner att jag bäst tar in och får nånting ut av. Den första halvan känns svår, nästan ogenomtränglig, alltför svart. Kanske är det jag själv som sätter stopp för att tilltalas?

Sammantaget är boken mycket Uppsaliensisk med referenser till såväl döda som levande (mest döda) poeter och andra kulturpersonligheter. Det gillar jag liksom referenserna till platser i Uppsala, platser som jag känner till och kan relatera till.

Toffelomdömet hamnar vid denna den första genomläsningen på medel. Det är en välskriven liten bok, något för svart för min smak. Men jag är fortsatt nyfiken på Mohamed Omars lyrik och jag ska läsa mer!

 

Mohamed Omar ligger i startgroparna för att ge ut sin nästa bok, Natt öfver Upsala. Vill du sponsra tryckningen av den kan du till exempel köpa Skymning öfver Upsala. Mer information hittar du här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »