Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förälder’

Inlägget uppdaterades cirka klockan 00.00.


Det här inlägget uppdateras då och då under dan när det händer nåt i min lilla värld. Jag vet att det finns många där ute som sitter ensamma idag och kan jag på nåt sätt roa dig med glimtar från Toffellivet så var så god! Men den som stör sig på det jag skriver behöver ju inte läsa, jag tvingar ingen.


 

 Bokuppslag

Fötterna upp och en bok i knäet är vad som händer idag. Det är inte nån tomte som gömmer sig bakom boken utan min fot.

Juldagen 2015 inleddes med en skön sovmorgon. Det blev två timmars längre sömn än när jag ska upp och jobba. Sen låg jag kvar i sängen och surfade lite, skrev några rader och läste. Jag skickade in mitt svar på Crimetime Gotlands julquiz också. Njöt av tystnaden, lite grann. Det är ovant att ha nån omkring sig som pratar konstant. Men jag förstår att mamma vill prata nu när hon har nån som lyssnar. Jag klev upp så småningom och fick då höra om mammas alla krämpor och alla kroppsdelar hon hade ont i medan hon låg kvar i sin säng i gästrummet och jag grejade i köket. (Ursäkta om nån stör sig på att jag har en sån stor lägenhet. Sluta läs min blogg, så slipper du irritera dig.)

Tanken var att mamma och jag skulle ta en promenad idag.  Solen sken lite grann, men blåsten satte stopp för mammapromenad. Jag blåste ut ensam och då bara till soprummet. Fast jag höll på att gå till garaget – ville väl åka till mitt härliga jobb!

Jag slog en pling till Annas snälla mamma för att tacka för den fina julklappen. Klappen var alldeles för generös, men presentkortet på Hambergs fisk blev jag naturligtvis extra glad för – jag älskar ju att äta god mat, men inte att laga den. Restaurangens webbplats tycks ligga nere just nu, men den finns med i White Guide som listar Sveriges bästa restauranger och kaféer och det är inte dåligt, det!

Nån större nytta har jag inte gjort hittills idag mer än att jag har vikt tvätt från igår och serverat en lätt frukost. Vi sitter och läser. Igår berättade jag för mamma om boken jag fick av Lotta Modin som handlade om mammas sjukdom, Addison. Den blev hon så nyfiken på att hon hade läst i den till halv fyra i morse… Nu sitter hon och läser den igen. Det går inte så fort, för mamma ser lite dåligt, men hon läser med stort intresse.

 Stänkt i stället för stängt

Det är inte bra när översättaren stavar så illa att ett ord får en annan betydelse.

Själv är jag halvvägs i min bok på gång. Jag har ett och annat att säga om översättningen… När översättaren gör det så dåligt att hon använder ord som betyder en helt annan sak än de borde för handlingens skull har jag svårt att förstå att hon fick betalt… Boken är en thriller, en sorts spionroman. Den kom ut vid millennieskiftet nån gång, men känns betydligt äldre. Mina tankar far till både James Bond och det kalla kriget.

Det händer inte så mycket hos oss idag, men jag uppdaterar det här inlägget lite då och då när jag får tid och lust. Du är inte ensam, jag och min blogg finns fortfarande, även om jag gör mitt bästa för att få slut på utrymmet. I kväll dukar vi upp julbordet igen, men något senare än igår. Jag vill nämligen se Walt Disney’s Snövit som visas på SvT 1 klockan 16.40. Tänk att de gjorde denna fantastiska film – som jag bara sett en kort snutt ur på julafton – redan 1937! Vi har sen tre timmar på oss med maten innan vi på nytt bänkar oss för att se säsongsstarten av Fröken Frimans krig, även den på SvT 1, klockan 21.

Medan jag fortsätter att läsa en stund får du se en bild på mina julklappsböcker IGEN, bara för att jag är så glad över dem!

 Julklappsböcker

Vilka fina julklappar!!! TACK till alla givare!



Joråsaatte… 
Det är inte helt lätt när en vill läsa och en annan läser och pratar simultant. Jag har problem med ljud och prat gör det inte lättare. Men… vi läste av och till. Och jag förfasade mig över Colin Forbes fördomar mot män med fluga. Allra helst som jag sett ett bild på ett urgulligt brödapar i vita skjortor och flugor på julafton…

Misstro mot män i fluga

Misstro mot män i fluga – va???


Sen blev det då filmtajm 
och godistajm. Fast när jag skulle smaka Fästmöns knäck och kola var de slut. Nån annan hade visst hunnit före… Hmpfff… Nåja, Snövit var en välgjord film och lite sorglig och vissa frågor fick aldrig några svar. Som typ… Var var Snövits pappa?  ‘

Detta bildspel kräver JavaScript.



Efter filmen var det matdags 
och allt vad det innebär. Kvällens tomtar öl blev Nisse och Julöl. Ganska enkla med goda. Och som igår var silltallriken bäst – näst efter mammas kycklingköttbullar…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Ljuskronan tänd

Ljuskronan över matsalsbordet tändes för första gången sen 1999, eller nåt.

Nåt som var nytt för i år var att vi tände takkronan. Den har nog inte varit tänd sen… 1999, eller nåt. Året jag skilde mig från mitt livs största misstag. Visare blir en med åren, men därmed också mer ensam. Samtidigt är det nog tur att det inte kommer några barn efter mig. Stackars dem, i såna fall, att ha haft mig som förälder. Nåja, vi föds ensamma och vi dör ensamma.

Kvällen innebar Fröken Friman, som tidigare nämnts, bok, också som tidigare nämnts samt Wordfeud, främst med kollegan E. Jag har visst mitt sociala liv online, verkligheten känns mer och mer torftig. Men jag är glad att jag har mamma hos mig, så att ingen av oss hade fått vara ensam.

Innan jag lägger huvudet på kudden och drar täcket över mig ska jag ta en titt på mina räkningar. Roligt att pyssla med på juldagen, tycker du säkert. Jag vet att det är nödvändigt. I morgon är en annan dag. Vi ses då – om Gud vill!

Wordfeudmatch med e

Wordfeudmatch med kollegan E. Jag ledde ett tag i alla fall.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att mötas och att skiljas.


 

Fåglar på taknocken

Avsked och återsseenden – även i huset mitt emot…

Livet är fullt av såväl avsked som återseenden. För det mesta är det spännande. Livet, alltså, och dess möten och återseenden. Men avsked är nästan alltid sorgliga, vemodiga. Ibland gör de jävligt ont, till och med, ibland är de nödvändiga. Idag blir det ett avsked av den nödvändiga sorten för min del, även om jag ska erkänna att jag tycker att det är lite sorgligt också. Jag ska skjutsa äldsta bonusdottern till tåget, för nu bär det av hem till norr och studierna för hennes del. Sånt kan inte en bonusmorsa hindra – och vill inte heller. Hon applåderar. Ungen Den unga kvinnan gör ju nåt bra av sitt liv. Därmed inte sagt att avskedet i sig lämnar mig oberörd. Jag bara önskar att jag hade varit en bättre bonusmorsa under de snart åtta år jag har innehaft titeln.

Några egna barn skaffade jag inte av olika skäl. Att ha barn verkar livsfarligt, tycker jag. Jag skulle nog ha varit en sån förälder att jag antingen vakade över mitt/mina barn hela tiden – eller kände mig misslyckad för att jag inte klarade av att vaka hela tiden… Så bonusmorsa blev ett bra alternativ – även om jag, som sagt, kunde ha varit en bättre sån. Nån vidare förebild kan man ju inte påstå att jag har varit. Inte heller det stöd jag borde ha varit. Nä, det var inte bara jag som drabbades av det som hände 2009, även min familj – såväl min gamla familj som min nya – har fått känna av det.

Om saker hade varit annorlunda skulle jag med glatt hjärta ha delat av mig mer om livet som bonusmorsa. Att erövra den titeln på sin ålders höst (jag var 45 år) och få tre tonåringar och en femåring som bonus med min stora kärlek har varit en spännande upplevelse. Bara allt hade varit på ett annat sätt… Nu skildrar jag livet från ett visst avstånd. Även det tog h*n ifrån mig då, för sex och ett halvt år sen… Nej, jag kan inte förlåta. Men att gå vidare har jag varit tvungen till.

Vita molntussar på blå himmel

Kära återseenden…

Det blir ett par återseenden den här veckan också. De kan också vara känslosamma, om än av annan sort. På onsdag ska jag återvända till den bästa arbetsplatsen jag har haft. Jag ska luncha med en före detta kollega, jag ska få en liten guidad tur i nya environger, hoppas jag, och jag ska hoppa in på ytterligare ställen och morsa på gamla kollegor. Kära återseenden, med andra ord.

På torsdag ska jag träffa en av mina nyare vänner.  Vid det här laget har vi känt varandra i några år, men eftersom vi inte bor på samma ort kan vi inte träffas så ofta. Det blir när vi kan. Och på torsdag kan både vännen och jag ses på Odenplan i Stockholm för en lunch. Mötet ska för min del föregås av nåt nytt och spännande, men ärligt talat ser jag minst lika mycket fram emot att träffa min vän. Det blir andra gången på kort tid som jag dessutom återser Odenplan, ett ställe där jag hängde rätt mycket för en så där tio år sen.

Men även i kväll blir det ett återseende, om än ett fiktivt sånt. TV4 kör igång en ny säsong av Broadchurch klockan 21 och brittiska polisserier missar jag ogärna. Här kan du läsa om vad jag tyckte om premiäravsnittet för två år sen och här kan du läsa vad jag tyckte om hela första säsongen 2013. Det blir åtta nya avsnitt och serien inleds med rättegången mot mördaren i säsong ett. (Om TV 4 hade uppdaterat sin webbplats med aktuell information hade jag kunnat länka dit.)

Hur ser DIN vecka ut??? Blir det några avsked eller några återseenden för din del??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om helgen och om glädjen som saknas.


 

Afrikansk figur

Jag satt här och läste… Som synes behöver jag tvätta håret OCH skaffa tandställning mot underbettet.

Jag satt här igår och läste min tidning… Ja, det vill säga jag läste pappersvarianten av QX, en tidning jag knyckte i Pride Park i lördags. Och sen läste jag förstås boken jag ska recensera. Den hinner jag inte ta mig igenom före helgen – helgen börjar ju för övrigt idag. Recensionen kommer därför nån gång under nästa vecka.

I eftermiddag ska jag åka till Förorten, skjutsa barn och grejor och hämta Fästmön. Efter nåt ätbart tar vi oss sen in till stan för att gå på konsert. Jag har inte varit i stan på hela sommaren, för jag räknar inte en bussresa till centralen som ett stadsbesök liksom inte heller besöket hos frissan – salongen ligger i utkanten av stan. Nej, jag häckar ju mest här i New Village. Vad ska jag i stan att göra? Bli irriterad på folk? Det kan jag lika gärna bli här hemma. Det är tröttsamt när människor inte förstår hur röster ekar i grytan som bildas av omkringliggande hus. Det gör att alla här hör deras fest, trots att vi inte är bjudna (för övrigt skulle jag aldrig frottera mig på ett party där Mr Besser-Wisser deltar). Och jag blir liiite grinig och hyssjar när jag genom mitt öppna arbetsrumsfönster har hört en unge säga

Det är en fluga!

sex gånger, högt, utan respons från nån förälder.

Sarah Dawn Finer på Parksnäckan

Vi ska lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan!

En har blivit folkskygg, det är bara att konstatera. Jag klarar fint av att umgås med en till två personer i taget, helst såna ur närmaste umgänget eller familjen. Sen tar det stopp. Därför blir det extra intressant att se hur det avlöper i kväll. Jag gissar nämligen att vi inte är ensamma om att lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan här i Uppsala. Biljetterna var en liten överraskning från Anna, som vet att Sarah Dawn Finer är det närmaste en idol för mig. Hon reser och far Sverige runt och ger konserter, hon reser utomlands och sjunger, är med i teateruppsättningar… jag blir trött bara jag tänker på hennes schema. Och jag förstår verkligen att hon numera nästan aldrig svarar på Tweets… Men i kväll ska vi lyssna på hennes ljuva stämma när hon och hennes tremannaband kör akustiskt. Det blir nog en magisk kväll, särskilt som solen har lovat att hålla sig framme.

Stadshuset i Stockholm.

Stadshuset i Stockholm ska vi kanske titta på. Den här bilden är dock från november förra året.

I morgon far vi sen iväg, Sar… Anna och jag, för att utnyttja två gratisnätter på hotell som Anna har fixat. Vi får ungefär två dar i Stockholm allt som allt (anländer lördag eftermiddag, åker hem måndag lunch). Lucille vaktar över mitt hem och får på så vis en fristad (utan att jag förklarar närmare). Det ska bli skönt att få tid tillsammans. Tid, när bara Anna och jag upplever saker. Det är för lite av den varan sen en tid tillbaka och det tär. Sen vet jag också att Anna alltid är mamma, att Anna jobbar när hon inte har semester och att jag är dotter (inte till Anna, förstås!) och har mitt skrivande. Men nu… Nu har vi två dar som ingen tar ifrån oss. Jag lämnar datorn hemma. Behöver jag skriva kan jag faktiskt göra som FEM och jag gjorde när vi var barn, eller som Kim M. Kimselius gör på sina resor – skriva för hand. Block och penna brukar finnas på hotellet. Jag vill vara närvarande den här gången, inte tänka på nästa text eller nästa blogginlägg eller om jag har fått nåt mejl.

tårarDatorn får stanna hemma, alltså, du läste rätt. Visserligen är jag livegen, men jag har lagt på några extra kol och det jag behöver göra på måndag kan jag göra när jag kommer hem – bara det är före midnatt. Jag har tidsinställt några blogginlägg ifall du saknar mig förfärligt. Och du som finns på Instagram kan nog se en och annan bild som jag skickar upp – kopia går till Twitter också. Mejlen får vila helt. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till glädjen i skrivandet. Orden finns där, de kommer ut utan problem, men jag känner mig inte välkomnande eller glad över dem. Bara ledsen och sorgsen. Det är med andra ord rätt illa ställt.


Vad händer hos DIG i helgen??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar har jag nåt kul att läsa, det vet jag bestämt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om några nya lagar som träder i kraft i morrn, i morron, i morgon, men INTE imorn.


 

Månadsskifte och halvårsskifte är det i morgon. Vi vänder blad i almanackan, vi som fortfarande har analoga såna också, och läser juli. Som vanligt när det har gått ett halvt år träder ett antal nya lagar i kraft. Många offentliga verksamheter passar på att ändra regler. Det hela är mycket irriterande, eftersom det sker mitt i semestertid – och Almedalsveckan. Informationen före brukar vara ganska sparsam och när lagar och regler sen har trätt i kraft står man där med sina frågor utan att det finns nån ansvarig som är tillgänglig och kan besvara dem. Därför tar Tofflan här lite samhällsansvar, med hjälp av Dagens Nyheter, men oavlönat, förstås:

  • Res med ID-kort
    Från och med i morgon kan den som är svensk medborgare resa till EU-länder utanför Schengenområdet utan pass, men med ett nationellt id-kort.
  • Kommuner ska informera om nya utbildningar
    Alla kommuner blir från och med i morgon skyldiga att informera elever och föräldrar om vilka gymnasieutbildningar som finns att välja på. Detta gäller inte enbart den egna kommunen utan även i resten av Sverige – under förutsättning att det är utbildningar som vem som helst kan söka till.
  • Enklare att ta del av offentliga handlingar
    Det blir enklare från och med i morgon för enskilda medborgare att ta del av offentliga handlingar. Med offentliga handlingar menas handlingar från myndigheter, men också från kulturinstitutioner som arkiv, museer och bibliotek.
  • Fler tidningar får presstöd
    Från och med i morgon blir det enklare för tidningar att få begränsat driftstöd. Hittills har detta stöd endast funnits till för tidningar i vissa kommuner. Tidningar som skriver delvis på finska har större chans att få presstöd, som ett litet tips!
  • Tydligare kring ungdomstjänst
    Den som döms till ungdomstjänst ska, från och med i morgon, i princip börja den tjänsten inom två månader efter att domen vunnit laga kraft. Nåt samtycke från den dömde behövs inte längre.

Under augusti och september kommer ytterligare nya lagar till exempel…

Ja, som du ser är regeringens fokus på insatser för arbetssökande unga. Att man struntar i arbetssökande äldre har man redan visat.


Trafikregler är emellertid nåt som vi alla behöver träna på.
Jag gillar Nackapolisens instruktion på Fejan om rondellkörning, även om det inte handlar om nån ny regel:

Rondellkörning

Ja, hur svårt kan det va???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Hattar och grannar

Ytterligare ett rätt blandat inlägg, mest med fokus på humör, shopping och störningar.


 

Det soliga vädret från i morse försvann ganska snart. Kanske hade det med min svåra skada att göra, för mitt humör sjönk också. Notera att den ironiska kaffekoppen från förmiddagens inlägg är utbytt mot en mugg som en gång ägdes av mr Rage (herr Vrede). Nu står den på Återbruket i Uppsala och är till salu för en femma, tror jag.

Mugg för mr Rage

Mr Rages (herr Vredes) mugg finns för nån femma på Återbruket.


Sol ute och sol i sinne må försvinne,
men den här bloggen tar visst aldrig slut. Det måste vara extra sjåigt just nu för den som är både läsare och vidarerapportör, medan andra har roligare saker för sig. Fick man inte följa med? Å, det där att stå utanför vet jag ALLT om. Nåja, så att du och andra inte ska sakna mig alltför mycket brukar jag skriva flera inlägg åt gången när andan faller på och sen sprider jag ut dem genom att tidsinställa dem. Så du har tur – här kommer ett sånt inlägg.

I eftermiddag har vi nämligen fullt upp med shopping. Ja jag shoppar inte, jag kör bara bil. Fästmön får hem barn till helgen och det ska storhandlas på Stormarknaden. Den som känner mig vet vad jag tycker om såväl storhandling som stormarknad. Inte, tycker jag om dem. Men barn och deras föräldrar måste ju få mat och ibland brukar Anna muta mig med en fika.

Innan vi storhandlar ska vi åka och titta på hattar. Nä, jag bara skojar! Anna ska titta på lampskärmar till sitt loppisfynd som hade två trasiga såna. Säljaren tipsade oss om en affär som både tillverkar skärmar till gamla lampor och kan hjälpa till att fixa elen till lamporna också. Lystra antik, som affären heter, har emellertid bara öppet onsdagar och lördagar. Idag är det ju onsdag, Anna slutar förhoppningsvis jobba klockan 14 (om hon inte måste jobba över) och då passar vi på!

Lampskärmar

Nya ”hattar” behövs!


Att storhandla kräver bra nivå på blodsockret. 
Och så ska man helst vara pigg och utsövd också. Jag är varken pigg eller utsövd, för nu är det andra natten i rad som min sömn störs – av grannar. Ibland verkar det som om nån i huset möblerar om vid läggdags (med början runt 23-tiden). Men de senaste nätterna har man startat sin tvättmaskin vid den tiden. Igår kväll var klockan 23.10. Ligger man då och försöker sova och hör ett entonigt surrande oljud som fortplantar sig genom betongen kan man bli smått galen! Då blir jag mr Rage på muggen ovan! Jag är fullt medveten om att man får tåla vissa ljud när man bor i ett flerfamiljshus. Men det sitter information – text och bild – i alla trappuppgångar om vilka regler som gäller för boende i den här bostadsrättsföreningen. En regel är att det ska vara tyst i husen mellan klockan 23 och 7. Nu tycker jag att man måste få till exempel spola på toaletten på natten och tvätta sig under armarna klockan sex på morgonen. Men att starta en tvättmaskin klockan 23 är ren och skär arrogans och brist på hänsyn gentemot andra människor. 

Pojke i porslin s håller för öronen

Tvätta på natten i ett flerfamiljshus är brist på hänsyn. Jag kan inte sova om jag samtidigt måste försöka hålla för mina gigantiska öron.


Igår läste jag
om en undersökning om grannar som Yougov har gjort på uppdrag av Metro. Undersökningen handlar om vad vi stör oss på hos våra grannar och om vi hälsar på varandra. Kontakten med grannar skrev jag om ganska nyligen och där framgår det tydligt vad jag tycker: jag kan hälsa och småprata och hjälpa till med blomvattning, men umgås vill jag inte! (Hälsade och småpratade gjorde jag senast häromdan med en granne. Det gjorde inte ont och var inte svårt.)

Det svenskarna stör sig mest på hos sina grannar är ljudrelaterade fenomen, visar resultaten av undersökningen. Men då är det hög musik, fester, barn, bråk, sex eller ljud från trädgårdsredskap. Vidare stör sig svenskarna på tobaksrök, matos och sopor utanför trappen/huset/trappuppgången. För övrigt är det mest kristdemokrater som stör sig på sexljud. (Undrar om The Knockers var kristdemokrater. Skrikiga ungar hade de i vart fall, vilket var fler än jag som tyckte men kanske bara jag som sa nåt om…)

Tobaksrök är det tredje största störningsmomentet. Det hör troligen ihop med att allt fler är så smarta att de faktiskt inte röker. Detta gör att toleransnivån gentemot rök är betydligt lägre numera än för 20 år sen.

Att man bråkar med sina grannar är inte så vanligt, men det händer att det förekommer slagsmål i trapphusen. Samtidigt är det bara 32 procent som säger sig ha ett bra förhållande till sina grannar. Och bara var fjärde person hälsar på sina grannar…

Ja ja… Jag får försöka finna ro i bruset på Stormarknaden i eftermiddag… Vi lämnar varor och grejor i Himlen och lär väl inte landa i New Village förrän framåt kvällen. Gissningsvis blir det middag i farten innan vi slår ner rö… rumporna och glor på gårdagens premiäravsnitt av Mina två liv, som jag spelade in på DVD-hårddisken. Det är bra och viktigt att visa en dokumentär om psykisk sjukdom, i det här fallet bipolaritet.

Mina två liv

En dokumentärserie på SvT i tre delar om livet med bipolär sjukdom.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Traditioner – gamla och nya

Ett traditionellt inlägg.


 

Jag är av den åsikten att traditioner behövs – såväl gamla som nya traditioner, dock. Och bara för att jag tycker det innebär det inte att jag är förändringsobenägen. Tvärtom. För om du läser och förstår det jag nyss skrev att även nya traditioner behövs, inser du att det innebär att jag även vill ha nytt inflöde.

När man har födelsedag kan man gott få ta en liten stund att filosofera över traditioner. En gammal tradition som jag INTE vill ta bort ur mitt liv eller förändra är födelsedagsuppvaktningen mellan mig och en av mina äldsta vänner M. Det är inte alls nåt storvulet utan den går ut på följande:

  1. vi skickar födelsedagskort till varandra med snigelposten
  2. vi ringer varandra på respektive födelsedag
M och Gösta 1977

M och Gösta, som jag kallades, sommaren 1977. Jag hade fyllt 15 och M 16. Notera M:s snigga utsvängda jeans. Den grinande personen till höger i bild är jag. Min morfar tog bilden.

Nu ligger det till så att M fyller år dan före mig. Jag skickar därför ett födelsedagskort – som alltid i god tid – och sen ringer jag. I år ringde jag på gamm-telefonen. Och tänk! M har numret kvar! Vi pratade som om det var i går vi sågs och i en hel halvtimme. Det var det inte riktigt. Vi sågs ju i påskas. Men ibland brukar det gå flera år mellan gångerna vi träffas. Samtalet på min födelsedag brukar bli lite kortare. Oftast har vi ju avhandlat allt dan innan. Men så skrattar vi gott åt det faktum att M som vanligt är glömsk/stressad och att födelsedagskortet till mig kommer

om ett par dar.

Men du… Två telefonsamtal om året – dagarna efter varandra. Och vänskapen överlever! Vi har känt varandra sen fjärde klass. Sen jag var nio och M tio år – och en dag äldre än jag! Det är fortfarande viktigt att M är så mycket äldre än jag.

Gösta  o Fem 78

Här har Gösta placerat sig till vänster om FEM. Året är 1978 och vi är 16. Nån av FEM:s föräldrar tog den här polaroidbilden.

Min vän FEM och jag har skapat nya traditioner kring födelsedagarna. Vi lärde känna varandra när vi var åtta år, i tredje klass, och följdes åt genom högstadiet. Sen kom annat emellan och vi hade inte nån kontakt på ett antal år. Det var åren när FEM var mamma till tre på heltid i Metropolen Byhålan och jag var här i Uppsala och jobbade. Vår tradition är att se till att ett paket med litterärt innehåll levereras till den andra när det är födelsedag. Roligast är det när vi lyckas hitta en bok som den andra blir väldigt förtjust i. Då har vi lyckats! Jag kan i alla fall säga att FEM har lyckats. FEM är för övrigt alldeles för generös. Det kommer paket till jul också och lite när som, bara för att hon tycker att jag behöver påfyllning eller… bara för att…

När man bor 30 mil från sin ursprungliga familj är det ytterst sällan ens födelsedag har firats med den. Jag har bott i Uppsala sen 1982 och mina föräldrar har varit här för att fira min födelsedag 1992, när jag fyllde 30 och 2002, när jag fyllde 40. Men det har alltid kommit telefonsamtal och ett kuvert med snigelposten. Så även nu, fast endast från mamma, förstås. Pappa sitter en trappa upp och vinkar från nåt moln.

I morse väcktes jag av Fästmön som kraxade fram en födelsedagssång och hällde presenter över mig i sängen. Gott kaffe fick jag också – dock inte över mig utan i mugg. Jag fick Sara Lövestams senaste roman och body butter av Anna. I paketet från FEM låg en bok av en för mig ny författare, vars bekantskap ska bli rolig att göra. Kuvertet från mamma var extra rörande för i kortet låg en hundralapp och instruktioner hur den skulle användas!

Under förmiddagen idag gick såväl mobilen som fasta telefonen varm. Särskilt glad blev jag för samtalet från mammakusinen B. Även om allt vi avhandlade inte var glatt, gjorde samtalet mig glad och varm om hjärtat.

Vi vilade en stund ovanpå gästsängen sjuksängen efter att ha förberett födelsedagsfikat. Båda bonusdöttrarna messade grattis och vi hade lite sms-dialog. Oj så jag saknar dem! Nästan precis på klockslaget 13 plingade det på dörren. Sen plingade det ett par gånger till. Det var så roligt att det var fullt runt köksbordet för en gångs skull – även om en och annan ytterligare givetvis hade fått plats. Och dagen till ära tog jag tillbaka Måsen-servisen. Det var en njutning att dricka kaffe ur de tunna kopparna och äta hallonbakelse på assietterna med rosenskedarna som nästan är lika gamla som jag själv (dopgåva). Jag berättade lite om Måsen-servisen och dess historia. Anna hade tidigare fått ytterligare en historia kring Måsen-porslin och ett par excentriska gamla mostrar till min pappa. Jag har inte använt servisen sen jag gifte mig 1995, men 20 års karantän upphävdes härmed. (Jag har under årens lopp försökt sälja de delar av servisen jag har, men inte lyckats.)

Det har varit en sån fin dag, trots att jag har saknat en och annan i familjen. Jag fick fina presenter av mina gäster också: en underbar gul orkidé av Agneta, ett fint Ripassovin och en Trisslott av Annas snälla mamma och hennes L samt två spännande böcker – Karin Wahlbergs senaste i lasarettsserien och Patrick Modianos Lilla smycket – av Jerry, Elias, Maxi och Felix.

Men jag har inte bara fått presenter, jag har fått nya traditioner kring min födelsedag och jag har behållit några av de gamla. Det tackar jag

  • Anna
  • FEM
  • Jerry
  • Elias
  • Maxi
  • Felix
  • Agneta
  • Ing-Mari och L
  • Mamma
  • Inger
  • Rippe
  • Bibbi
  • Barbro
  • Mia
  • Linn
  • Frida
  • Tatiana och Ulf
  • Lisa
  • Den Hjärtegoda L

och alla andra som grattat via olika sociala medier för! Ni är GULD!

För dig som inte kunde vara med på firandet – och för den som är sjukt nyfiken/intresserad – kommer här några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Jag läser ord som träffar som en knytnäve i magen. Eller en nål i hjärtat. Något lite omskrivna skulle de ha kunnat handla om ett annat barn och en annan förälder:

[…] Han blev sjuk för att du var så jobbig. 
En lärare på Bredängsskolan sa så till honom en gång.
Om pappa.
Och han hade trott på orden då. Skämts på ett sätt som han inte vill att Ester ska behöva göra. […]

Ur julklappsboken Zack av Mons Kallentoft och Markus Lutteman.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Både FEM och jag har läst Allt jag önskar mig! Här kommer min recension:

 

Allt jag önskar migLite ovanligt, men… Vännen FEM och jag hade både köpt den lilla boken Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt. Då passade det ju verkligen bra att göra en bokrektangel av detta: det vill säga, båda läser boken, tycker till om den och skriver om den.

I stora drag handlar de drygt 190 sidorna i pocketutgåvan som jag läste om Jocelyne, snart 50. Hon har ett OK liv, även om det nog inte blev kanske som hon hade hoppats på. Gift med Jocelyn (lite förvirrande med namnen, där!), mor till två vuxna barn, bloggare och ägare till en sybehörsaffär i fransk småstad. Inte ett dugg modeskapare i Paris, men… Affären går sisådär i konkurrensen med stormarknaderna, hela fyra stycken, i den lilla staden befolkningsmässigt sett i storlek som Metropolen Byhålan. Och så en dag låter hon sig övertalas att spela på Lotto. Hon vinner storvinsten.

Jag tilltalas genast av den direkta tonen och de korta meningarna. En person i galleriet som jag fastnar för är dottern Nadine, hon som inte pratar så mycket utan gör filmer. Mellan mor och dotter finns ett speciellt band, en ordlös närhet, som jag inte riktigt ser mellan övriga familjemedlemmar. Bland övriga medverkande noterar jag en del likheter med vissa av byhåleborna i Metropolen. Det där småstadsaktiga, Jantemässiga att man inte ska tro att man är nånting, inte förhäva sig, inte ha några drömmar. Samtidigt finns en värme mellan tvillingsystrarna i skönhetssalongen och Jocelyne som man kanske inte skulle hitta mellan affärsidkare i en storstad.

Jocelynes syn på sig själv är jordnära, men också lite sorgsen – hon är rundlagd och ingen skönhet, även om hon låtsas vara det ibland när hon är ensam framför spegeln. Detta konstaterande gör att jag känner igen mig fullständigt, eftersom även jag är rundlagd och ingen skönhet. Och bloggen! Den som har så många läsare och som till och med gör att en och annan människa får ett nytt liv… Riktigt så välbesökt är dock inte min blogg och inte tror jag heller att jag har gett eller ger nån annan ett nytt liv, men… Jocelyne är är förvånad över antalet läsare, hon har inga svar på journalistens frågor först. När hon senare pratar om sociala medier och om att de kan göra människor mer isolerade än tvärtom inser såväl journalisten som läsaren att Jocelyne är väldigt klok. Hon säger sig inte vara emot framåtskridande  men…

[…] För någon månad sedan ville en ung tjej ta livet av sig och meddelade sina 237 vänner, men ingen svarade. Ursäkta? Ja, hon dog. Hon hängde sig. Ingen talade om för henne att det innebar tjugo minuter av fruktansvärda plågor. Att man alltid vill bli räddad, men att man bara får tystnad som svar på de kvävda ångestropen. […]

Det finns flera företeelser i Jocelynes liv  som jag känner igen i mitt eget liv. En förälders hastiga död, till exempel. Och sorgen man känner när man skulle ha kunnat ”betalat tillbaka” på olika sätt, men det är försent.

Boken går naturligtvis ut på att diskutera huruvida en storvinst är en välsignelse eller en förbannelse.  Vad den kommer fram till? Tja, det tycker jag att du ska läsa dig till. Det här är en alldeles utmärkt liten roman, en bok som får en att båda skratta till då och då och att gråta lite.

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Så här tyckte FEM om boken!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett asocialt inlägg. Delvis.


När jag lunchar
brukar jag ta min bok på gång och gå 50 meter till Kurre och äta nåt. Ibland är det roligt att variera sig och gå nån annanstans, men Kurres ställe har bra lunchmat, serverad med rikliga portioner grönsaker, av trevlig personal och till bra pris. Jag tycker att 66 pix för en lunch (typ paj med sallad och dressing) med dryck och bröd samt kaffe och småkaka på maten är väldigt bra.

kakor till kaffet på maten

Småkakor till kaffet på maten får man hos Kurre.


Idag kom jag iväg lite senare.
Jag höll inte på nåt sätt på att svälta ihjäl, för vi hade ju fått kaffe och macka vid frukostmötet. Men bilen skulle flyttas på till rätt parkering och så var det väldigt svårt att slita sig från jobbet. Det är väldigt intensivt just nu. Tog mig faktiskt i kragen och påminde min chef via mejl (han är på kurs den här veckan) om att jag behöver nån form av besked om fortsatt visstidsanställning eller ej. Jag har ju några semesterdagar, annars, som jag gärna vill ta ut.

Kurres ställe är suveränt. Jag har till och med ett eget bord, längst in åt höger i den lilla lokalen. Där sitter jag med mitt eget lunchsällskap och bara njuter av såväl andlig spis som lekamlig. Den andliga spisen består för tillfället av Hjärta av jazz. Dessvärre var det en sur unge som förstörde mitt humör genom att blänga på mig. H*n tyckte nog att jag skulle flytta på mig till förmån för den egna personen inklusive förälder. Sura, gloende ungar är det värsta jag vet. Så jag utdelade ett riktigt ont Toffelöga. Blänger du på mig, blänger jag på dig – sju resor värre!

Sallad och bok

Dagens lunchsällskap bestod av sallad och jazzbok.


Förmiddagen försvann rask
t i ett möte där jag samtidigt blev lite mejlterroriserad. Jag skulle ha haft ytterligare ett möte klockan elva, men vi flyttade det till i morgon bitti, tack och lov. I övrigt har dan flutit på med sedvanligt jobb, det vill säga webberier av olika slag, samt lite planering.

Jag aviserade att jag skulle gå tidigare, det vill säga den egentliga tid arbetsdagen slutar, klockan 16.18. Det höll jag nästan, var bara tio minuter sen. Men jag hade kunnat få stanna kvar om inte kollegan KS förbarmade sig över ett sent jobb som trillade in. Riktigt bussigt!

Detta innebar att jag kom till Stormarknaden i vettig tid. Utförde mina ärenden och träffade på Agneta. Vi kacklade en stund och blockerade äpplen och morötter för en man, men han var så godmodig och gladlynt att jag blev förvånad.

Sen kastade jag mig in i djungeln på ICA Kvantum. Det är sannerligen en prövning. Varje gång jag går där vill jag utveckla akut autism. Jag orkar inte med folk som står i vägen för min framfart, som såsar, som pratar, stimmar, ungar som skriker… Jag blir så trött, så trött och tycker att det mest är förfärligt. Men jag överlevde.

Hemma var det mörkt och tyst, för Fästmön jobbar kväll igen. Men hon slutar klockan 20, så jag ska strax åka och hämta henne. Därför blir det ingen Antikrundan för min del i kväll, utan jag spelar in och tittar i morgon kväll i stället.

Anna var söt och tvättade en tröja åt mig och jag själv har kört en maskin tjockis-svart som snart är klar. Dessutom har jag kontemplerat i duschen en stund i min ensamhet. Det var rätt skönt. Jag blir ganska trött på människor en sån här dag. Vi missförstår varandra och jag har inget tålamod med folk som tror att de vet vem jag är när de i själva verket inte har den blekaste aning.

Men se Anna sitter jag förstås hellre här med. I morgon bär det emellertid av till Himlen för hennes del, för då väntar moderskap på heltid. Själv dyker jag upp i Himlen lagom till handlingen på lördag.

Vad händer hos dig i helgen??? Rita Skriv och berätta, jag blir så glad då!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »