Ett inlägg om en bok.
Att lura sina nära och kära att köpa böcker som man sen själv lånar är ett smart knep. Men Fästmön betalade nog inte mer än nån femma för Jan Mårtensons Ostindiefararen, så jag må vara förlåten. Nu har jag läst ut boken, som inte riktigt var den deckare jag trodde att den skulle vara.
En historisk Homan-deckare.
Jan Mårtenson, som jag har skrivit lite om tidigare, är vanligen deckarförfattare, alltså. Men han har också gett ut några historiska romaner. Det här är en sådan roman. Huvudperson är dock en anfader till den sedvanlige hjälten i Jan Mårtensons böcker, antikhandlaren i Gamla Stan, Jan Kristian Homan. I Ostindiefararen är det hans farfars farfars far Johan Sebastian Homan som har huvudrollen. Homan den äldre är präst som falskeligen anklagats för majestätsbrott och landsförvisas. Men så benådas han och återvänder till Stockholm där han bor hos sin morbror Jacob. Riktigt rentvådd är emellertid inte Johan Sebastian. Morbrodern ordnar därför, via sina kontakter, en tjänst åt honom som skeppspräst på en färd till Ostindien. Men precis som sin nutida släkting underlåter han inte att dras in i ett mordfall ombord. Han är nånting på spåren, men inser att hans eget liv är hotat…
Det här är som sagt var inte nån typisk Homan-deckare. Gillar man emellertid historiska romaner är den här boken helt OK. Jag gillade den, men tycker att den var aningen seg och lite händelsefattig. Boken avslutas, som alla Homan-deckare, med ett recept – så lite känner man igen sig.
Medelbetyg blir mitt omdöme!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
