Torftigt, men ingen nöd

Ett inlägg om andra halvan av helgen.

---

 

Rean på mitt manus fortsätter. Här är en titt på sidan… 69, tror jag.

Livet må vara torftigt på vissa sätt, men jag lider ingen nöd som en del andra människor gör. Dessutom skulle många säga att mitt liv inte ens är lite torftigt. Fästmön tycker att jag ska sluta skriva manus om jobbiga och svåra saker jag har varit med om och i stället skriva om de roliga saker vi har gjort. (Hon kanske har rätt. Mitt manus är fortfarande på rea och intresset är… ja, gissa…) Anna är den som kan få mig att tokskratta när livet är kolsvart. Senast igår i bilen skrattade jag så att jag egentligen borde ha stannat mitt fordon och skrattat färdigt. I morse uppstod en annan dråplig situation. Somliga skulle arbeta och jag skulle vara snäll och skjutsa min kära arbeterska denna kalla morgon i februari (-6,2 grader). Men jag var trött. Jag var så trött att jag tog fel jacka och började kränga på mig. Den fastnade redan vid överarmarna. Då brast det för Anna – det vill säga hon brast ut i gapflabb: jag hade ju tagit hennes… ”kvinnojacka” (figursydd och så) och sånt passar inte alls på en Toffelkropp, nio kilo minus till trots.

Lördagskvällens vin, en Caldora multepulciano dabruzzo från 2003.

De nio kilona minus… Ja jag kanske ska kommentera dem. Jag kör verkligen ingen diet, men om jag ska likna det hela vid nånting får det väl bli 4:3. Under fyra dar i veckan äter jag inget godis, fikabröd, snacks och sånt, nåt som jag tillåter mig de andra tre dagarna i veckan. På vardagar äter jag rätt torftiga frysrätter till lunch och rostat bröd eller yoghurt till middag. Lördagar och söndagar försöker uppbringa ork och lust att laga mat. Låt oss säga att det är betydligt roligare (understatement) att laga mat och dricka en flaska gammalt, gott vin när en har sällskap vid middagsbordet.

Min söndag… resten av helgen… Efter morgonens utflykt lyckades jag somna om och vaknade strax före nio av att en av mina Wordfeudmotspelare gjorde ett drag samtidigt som nån i huset stängde en skåpslucka eller en garderobsdörr hårt. Eller hårt och hårt… Det är väl normalt enligt deras standard. Personligen anser jag att det är fel på samtliga gångjärn i deras skåpsluckor och garderobsdörrar – de är för hårt spända. Lyhördheten kan jag inte göra nåt åt och inte heller kan jag plinga på med en mejsel i handen. Däremot funderar jag på att lämna en karta med små självhäftande dämpningskuddar i deras postbox. Jag är nämligen ganska säker på exakt vems gångjärn som är för spända.

Det är soligt idag också, så jag är inne. Jag känner mig som den stora och läskiga Tove Jansson-Mårran och jag vill inte visa mig offentligt. Jag har i stället ägnat mig en stund åt Berit Hård. Det är en både rolig och heterosexig tredje och sista del som Unni Drougge har skrivit om henne! Alltså jag ömsom skrattar, ömsom rodnar.

Jag deltog i en utlottning på Instagram i morse, hos @retrolyckan. Det tycker jag att du också ska göra, för du har möjligheten att vinna två fina ostindiska kaffekoppar. Tävlingen pågår fram till klockan 21 i kväll – vilket ju är perfekt tajming. Då sänder TV4 nämligen Maria Langs Kung Liljekonvalje av dungen. Jag har visserligen sett både den gamla och den nya filmen och självklart läst boken, men jag tänker titta ändå – och äta godis. Den som spar hon har… Det vill säga hon hade så mycket lördagsgodis kvar från förra helgen att hon inte mäktade påbörja gårdagens inhandlade godispåse. Eh… ja…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Renbäddat med ord. Ikonen ovanför sängen har pappas moster Tron (Vera) målat.

Efter instagrammande och lässtund rev jag ut lakanen ur sängen, sparkade igång en maskin tvätt och bäddade rent. Nån nytta måste en göra även på vilodagen. Rena lakan kräver förstås en ren kropp också. Jag skurade av lite badrummet och i duschrummet/toan innan jag tog en skön dusch, tvättade håret, slipade fötter, smorde in mig… Söndagslyx och absolut inte torftigt.

Minst en gång varje helg telefonerar jag med lilla mamma. Idag ringde jag på eftermiddagen och vi pratade i nästan 52 minuter. Det vill säga mamma pratade 50 minuter och jag två. Men jag vet hur det är när det inte finns nån att prata med om dagarna. Då blir den som sen hör av sig bombarderad med ord. Det är ju lite tur att mamma har en och annan go kusin som ringer ibland och att mamma har en dotter som också hör av sig. För egen del vågar jag inte tänka på vad som händer när jag blir gammal. Om jag nu blir gammal.

Jag har varit ute på vift en stund på seneftermiddagen/kvällen. Trött, trött, trött ska jag nu sätta mig och äta lite söndagsmiddag, en middag som består av ostrester, kex, fikonmarmelad, ett glas vin och nyinköpta, blåa vindruvor (20 kronor för en ask). Berit Hård gör mig sällskap fram till klockan 21 när Maria Lang tar vid. Sen ska jag krypa ner mellan rena lakan…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu vänder livet snart igen!

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

På onsdag är det dags igen för livet att vända. I åtta nya avsnitt får vi tittare följa Anja Kontors samtal med personer som har överlevt svåra saker. Tunga, jobbiga saker som kunnat få livet att stanna. Men i stället har livet vänt. När livet vänder är tillbaka igen och som jag har väntat!

Anja Kontor ger oss åtta nya avsnitt av När livet vänder. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Det är en brokig skara människor som Anja Kontor möter, även denna gång i SvT2. Först ut är Viljar, som överlevde massakern på Utøya 2011. Då var han 17 år. Nu är det snart fyra år sen. Ett helt liv sen… De kommande onsdagarna får vi träffa människor som har varit svårt sjuka, drabbats av en nära anhörigs självmord, drabbats av att en nära anhörig blivit mördad, mist sin familj på grund av en rattfyllerist, blivit misshandlade med mera.

För mig känns ett par av programmen extra angelägna (självmord och mord). Jag har så många gånger velat skriva om dessa svåra saker, men tyvärr inte kunnat göra det av olika skäl. Nu får jag höra andra berätta om sina upplevelser. Det känns både läskigt och gott. Jag vet inte hur jag kommer att reagera och känna, men det är viktigt för mig att se de här programmen och höra dessa människor berätta om att livet faktiskt kan vända även när det ser som svartast ut. Tidigare säsongers program har fått mig att känna ett litet hopp att mitt eget liv kan vända. Nån gång.

Ett är i alla fall säkert: jag är totalt avskärmad från omvärlden de kommande åtta onsdagarna mellan klockan 20 och 20.30!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgbilder

Ett avkopplat inlägg.

---

 

Det har varit en bra helg som för min del har inneburit avkoppling från en del svåra saker. Fredagen var fin, lördagen inleddes med irritation över LinkedIn-bugen som inte går att fixa. Men under lördagen lyckades jag själv fixa en Instagrambug på iPhonen. Helt blåst är jag alltså inte. Felet bestod i att jag inte fick pushnotiser, trots att jag ställt in det i själva appen. Det skumma var att Instagrams inställningar inte syntes sen i mobilens inställningar. Läste mig till att det kunde vara en bug i och med operativsystem iOS 8, men att logga ut och logga in i appen kanske kunde lösa det hela. Det gjorde det INTE, så jag installerade om hela appen i stället. DÅ funkade det! Och alla bilder var ju kvar uppe i molnet, så det vara bara att logga in och köra igen. Det var helt rätt beslut att skaffa Instagramkonto, för jag gillar verkligen att fota. Sen är jag inte ute efter att en massa andra människor måste gilla mina bilder, men visst är det roligt när kända och okända människor gör det. Och så älskar jag att kolla på andras fina bilder. Jag blir riktigt inspirerad!

Jag åkte ut till Fästmön nån gång mitt på dan efter att ha inhandlat ett par specialvaror till henne från Tokerian. Parkeringsplatsen ute i Himlen var inte skottad, så jag fick ett gympapass innan vi åkte till ICA Solen och handlade diverse tillbehör till middagen. Ryggen höll, men klagade förstås lite som den måste göra.

Det blev kyckling till middag och vi öppnade Chunky red zinfandel-flaskan, det vill säga elefantvinet Anna fick i julklapp av mig. Vinet var mycket fylligt och gott, men jag tog bara ett glas – det var ju en julklapp till Anna. I stället sprättade jag en starköl lite senare på kvällen när jag hade blivit törstig efter allt lördagsgodis jag maniskt hade goffat. Jag tröståt väl till melodifestivalsdeltävlingen, som mest var skräp. Vi tittade i alla fall tillsammans med yngsta bonussonen. Den äldsta var inte så intresserad. Och tjejerna bor ju inte här längre… Det är väldigt tomt och tyst utan dem!!! Två rum står välstädade och obebodda i Annas lägenhet.

Klockan blev närmare ett innan vi kom i säng, så i morse tog vi sovmorgon ända till efter nio. Det var skönt att ta det lugnt och trots att det blev en vacker och solig vinterdag tog vi ingen söndagspromenad. I stället blev det en tur till Förortens båda affärer där vi bland annat lämpade av alla pantflaskor som fyllde Annas städskåp. Det blev några hundralappar i pant…

Jag återvände till New Village på eftermiddagen och har med mamma i örat via telefonluren skrapat veckans Trisslott. Ingen vinst, tyvärr. Nu måste jag ta tag i boken jag har lovat att recensera. Det går trögt, kan jag meddela, för boken är tung på flera sätt. Men jag ger inte upp än. Nu är jag på sidan 260nånting av 710.

I morgon blir det sedvanlig start på dagen följt av städning. Belöningen blir ett besök hos frissan framåt kvällen – håret är ostyrigt och ska klippas och rakas.

Här kommer några bilder från min helg:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensam i mitten

Ett trött, men nöjt inlägg.

---

 

Ensam i mitten…

Det är bra att träna på saker som man tycker är svåra. Igår var en hemsk dag. Eftersom jag är En Hemsk Människa passade jag på att vara hemsk mot mig själv. Och det gick alldeles utmärkt. Dessutom överlevde jag att gå på bio ensam, att sitta solo precis i mitten av alla stolsrader. För jag upptäckte att jag inte var ensam. Det kom flera som skulle se filmen och en och annan var, liksom jag, ensam. Men det var jag som satt ensam i mitten. HA! 

I natt blev det alldeles för lite sömn. Ändå vaknade jag åtta minuter före larmet klockan sju. Klockan elva hade jag en inbokad tid. Jag hann utföra sedvanliga arbetsuppgifter, duscha och slänga i mig en skål med fil innan det var dags att ge sig iväg i snön. Ja, det kom snöblandat skit i förmiddags och vid lunchtid från ovan. Dagens möte avlöpte bra. Jag blev lyssnad på, det antecknades, jag fick bekräftat saker, till exempel förtal (jag är inte helt dum i huvet alltså!) och vi diskuterade hur vi skulle gå vidare. Det är fortfarande jag som sitter ensam i mitten, så att säga. Jag som måste bestämma hur jag vill gå vidare. Men jag får hjälp.

Efteråt hade jag en klumpvärk som hette duga. Man får det när man pratar om vuxna människor som beter sig sämre än barn. Barn är liksom inte alltid medvetna om att de är elaka, till skillnad mot vuxna människor. Hemma blev det macka, mjölk och en huvudvärkstablett samt därefter ett samtal med min vackra fästmö (idag är hon extra vacker!).

Jag är oerhört trött, men väldigt nöjd. För nu sitter jag ensam i mitten och stolarna i salongen rämnar inte, båten kapsejsar inte. Jag har tagit ansvar och jag har kommandot. Är det nån jag måste lita på nu så är det mig själv. Den här gången viker jag inte. Och jag är fortfarande stolt över att mina ord berör!

Du som läser just dessa ord får emellertid inte beröra mina ord. Samla i stället dina åsikter om dem i dina egna tankar. Det kan du kanske behöva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med på noterna?

Ett trots allt rätt omusikaliskt inlägg.

---

 

Dessa noter hittade jag på Annas fot idag.

Är du med på noterna eller inte? Den som tycker som vaaansinnigt illa om precis allt jag skriver är ju inte tvingad att läsa om mina trivialiteter. Eller är det nån sorts tvångs-handling? Särskilt friskt verkar det inte i mina ögon. Andra kan fortsätta här och nu:

Igår kväll, efter Downton Abbey, blev det ett litet impromptusamtal med vännen FEM som för kvällen var gräsänka. Pinnen var ute på vift. Ett snurrigt vift, fick jag höra, så idag var det nån som hade blykeps OCH tröttmössa. Jag hoppas Pinnen har piggnat till nu när det snart är läggdags…

Idag blev det ett maratonsamtal med ytterligare en vän nere från samma trakter som FEM. Underbart att prata så länge, tills det bubblade i öronen. Det vill säga jag blev kissnödig. Det var så mycket som har hänt sen sist för oss båda. En del bra saker, andra mycket, mycket svåra saker. Samtidigt var det så gott, så gott att höra att vännen ändå kan se lite, lite framåt.

Just som jag skulle åka till Fästmöns jobb och hämta henne ringde det igen. God vän nummer tre. H*n var helt med på noterna att låta sig pratas med en kortare stund per högtalare eftersom jag ju skulle ratta bilen samtidigt en kort sträcka.

I Förorten lyckades jag få med Anna på noterna att hoppa in på ICA Solen där det handlades mina favoritkex och lite som Anna behövde också. Därpå for vi till Himlen där jag fick gott kaffe samt förundrades över att minstingen och jag numera har samma skostorlek. Mina tofflor där är alldeles lagom för honom… Hur gick det till? Han var ju fem år nyss… Därpå gick hans mamma och jag in i en djup diskussion om hur man äter Ballerinakex på rätt sätt. Anna delar på de två ringarna, jag doppar och äter runt nougaten i mitten – den slukar jag sist. Hur gör du???

Min favoritkex.

Hemma i New Village gjorde jag sen en rejäl inandning innan jag slog telefonnumret jag hade som barn. Idag blev det mer av en dialog med mamma och hon frågade hur jag hade det och lyssnade, kände jag.

Jag jobbade en stund med diverse saker innan jag värmde dagens middag, tomatsoppa. Soppan gjorde mig varm i magen, men ett stänk i ögat grumlade min lins. Det försvårar partiet Wordfeud jag spelar med vännen A just nu. Det parti, som i skrivande stund är ytterst jämnt och spännande!

Så trött är jag nu, efter lite för lite sömn och mat. Jag lär sova som en sten i natt! I morgon ska jag sjunga efter helt nya noter och det ska bli ännu mer spännande än Wordfeudpartiet! Dessutom hoppas jag hinna med ett möte med en vän som jag har försummat alldeles för länge.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lättad och laddad

Ett både lättat och laddat inlägg.

---

 

En del sår har fortfarande bara skorpa och börjar blöda när man skrapar på dem.

Den här dagen blir inte som jag hade tänkt ursprungligen. Den ursprungliga planen var att skriva om två år av mitt liv den här veckan. Det blir bara ett år. Jag orkar inte ha ett sånt rasande tempo, helt enkelt. Det är svåra saker att gräva i och en del sår har ännu inte blivit till ärr. Och det vet vi ju alla hur det kan bli när man skrapar på ett sår med skorpa – det kan börja blöda. Generellt sett mår jag gott av det hela, tyngden lättar fortfarande. Men det jag säger är att det inte är lätt att bli lättad, om du fattar vad jag menar..?

Plan B för den här dagen var att städa. Så blir det inte heller. Min tandläkare hörde av sig igår igen och jag nappade och bokade en tid. Detta sitter jag och laddar för nu. Det har legat ett kallelsekort på datorbordet framför mig sen april när jag först fick en kallelse till maj. Då var jag tvungen att avboka eftersom ett tandläkarbesök hade inneburit att det inte hade varit nån större idé för mig att pendla till jobbet den dan. Nu har jag inget jobb att pendla till, så tiden finns. Däremot har jag ingen inkomst, vilket ju är värre. Men när jag ringde och pratade med mottagningen berättade personalen att jag har 300 kronor kvar i tandvårdspeng. Dagens besök, med undersökning, röntgen och lite putsning, går på cirka en tusenlapp. Min tandläkare brukar låta mig delbetala. Det blir värre om det är nåt som behöver göras i käften… DET har jag INTE råd med!

Jag kan fortfarande undra över varför det kostar mer för den enskilde att gå till tandläkaren än att gå till doktorn. Ett läkarbesök i primärvården kostar idag 150 pix, ett tandläkarbesök såsom mitt idag en tusing. Är inte tänderna en del av kroppen? Ett ”bidrag” med 150 spänn per år från staten (=tandvårdsförsäkringen) räcker ju inte särskilt långt…

Laddat med en hundring. Men den har nog inte kommit in än.

Eftersom min tandläkare har mottagning mitt inne i stan har jag bestämt mig för att ta bussen in. Det är för dyrt, helt enkelt, att parkera. Det som fick mig att tveka mest är min hälsporre, men jag får försöka att klara av att gå från Stadshuset till tandläkarmottagningen. Därför ville jag försöka kolla om mitt busskort var laddat. Det har ganska lång tid varit omöjligt att skapa ett nytt konto via datorn hos UL för att kunna ladda på busskort och kolla saldo, men igår kväll hade jag tur! Det funkade! Fast det tog väldigt lång tid och var otroligt segt. Man tror att de ska fixa tekniken när de byter system till nåt bättre. Detta har verkligen varit i ursämsta laget. Dessutom kan det ta upp till ett dygn innan de summan man har laddat har kommit in på kortet. Även här hade jag tur, det fanns pengar så jag kan åka både tur och retur.

För övrigt har jag hört att ägaren till UL diskuterar att förändra zonindelningen igen, eftersom många har klagat på att det är dyrt. Dyrast är det att åka på sms-biljett, men för den som åker på reskassa från Förorten in till stan kostar det 40 spänn mot 19 kronor före zonindelningen. Det är ganska mycket pengar för den som är arbetslös, till exempel. Det blir då ganska hånfullt när ägaren vill ge dem som redan har jobb och en inkomst rabatterat pris på bussresor… Kanske barn, pensionärer, studenter och arbetslösa kunde få dessa rabatter i stället, personer som inte har inkomster eller har väldigt låga…

Ja, det är en del man undrar över här i livet och mycket som verkar orättvist, till exempel..

1. Varför är det dyrare för den enskilde att gå till tandläkaren än till doktorn? Är inte tänderna en del av människokroppen?
2. Varför vill ägaren till stans bussbolag ge rabatterade priser till dem som har jobb och inkomst i stället för att ge rabatterna till dem som inte har nån inkomst eller väldigt låg sådan?

Nu har jag lättat mig lite och det är dags att sätta fart om jag inte ska komma försent. Jag är naturligtvis skitnervös och vettskrämd och det spelar ingen roll att både tandläkaren och tandhygienisten är söta och snälla. Så här är det jämt för mig!

Och i sammanhanget är detta en skitsak med tanke på att det idag är exakt 13 år sen 9/11... Hemsk dag, den 9 september 2001… Två år senare mördades Anna Lindh. Vi får aldrig glömma!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 4: Nyckeln och Cykeln

Ett inlägg om de senaste dagarnas toppar och dalar.

Torsdag morgon och dags för resumén av min senaste veckas bra prylar (Nyckeln – som är en bra bok) och mindre bra prylar (Cykeln – som är ett fordon jag icke nyttjar frivilligt).  Det är faktiskt inte svårare än så här:

Nyckeln

• Möten kan vara bra (Korta och kontruktiva sådana, i alla fall.)
• Fin i håret tack vare M (Mycket nöjd!)
• Den som jag trodde skulle göra mig lycklig (En bra, nyutkommen bok med Uppsala-anknytning.)
• Härliga viner till vinskåpet (Sex fynd!)
• Lagad sko (Slipper bli blöt om Toffelfoten)

Cykeln

• Trist med folk som Twittrar sönder TV-program (Jag kanske vill se programmet senare, men ni avslöjar ju allting.)
• Dåliga drömmar (Det är jobbigt att bli påmind om svåra saker.)
• Såna som kissar för öppen ridå på en infart till ett bostadsområde (SKÄMS!)
• Skrikande människor (Jag orkar inte med er.)
• Kyla, snö, vinter (Jag hatar det.)

Livet är kort.

Read Full Post »

En tripp till Stockholm, bara så där

Ett inlägg om en tripp på egen hand till Kungliga Hufvudstaden.

Jag är inte mycket för att resa kommunalt. Särskilt inte på egen hand. Men jag är bra på att pressa mig själv just nu till att göra saker som är svåra för mig: idag har jag åkt både buss och tåg två gånger! Målet var att träffa Anna W, destinationen Stockholm.

Dagen började lite mulet, men det var lik förbaskat kvavt.  Jag köpte två små flaskor pärondricka på centralen. En kom visst med hem igen.

Det blev ett tidigare tåg än jag planerat. Bara det att göra avstickare från fastlagda planer är bra träning för mig. Jag ville passa på att titta i lite affärer innan jag träffade den andra Annan, framför allt Alfa antikvariat. Där kan jag botanisera bland alla böcker i flera timmar…

Men först blev det en titt in i några av affärerna på Gamla Bro, det vill säga Blue Fox, Americana Classic Vintage och In & Finn. Därefter ett besök på Kinaaffären, den som bara liksom heter… China…

Sen började det regna. Jag sökte skydd under en markis medan jag väntade på Anna W. Men till sist gick jag in till Hurtigs, där vi skulle ses. Först träffade jag på en otrevlig person som jobbade där och undrade varför jag fotade en skylt (orkade inte dra hela historien om namn, utan nämnde att jag skulle checka in på Foursquare. H*n verkade inte fatta.) Sen när vi beställde blev i alla fall jag trevligt bemött av en annan person. Tänk så olika människor kan vara!

Nån som enbart var trevlig var i alla fall Anna W! Jättekul att träffa nån som är i liknande yrkessfär som jag (såväl yrke som bransch, kan man säga). Vi jämförde en del erfarenheter från både då och nu och kom fram till att de arbetsgivare som inte väljer oss måtte ju vara… inte så smarta.

Tåg 14.11-tåget tillbaka till Upcollect (= Uppsala, med lite fantasi). Varmt och svettigt och jobbiga människor som skrek ut sitt livs historia i mobilen så alla hörde var ingen höjdare. Uppsalabuss lät vänta på sig. Ombord fanns nästa mobilskrikare som detaljerat redogjorde för sina upplevelser och känslor gentemot en person för den h*n hade i luren men också hela bussen. Orka! Vill inte höra!

Jag var inte hemma i New Village förrän runt 16. Har packat upp, skrivit lite och nu ska jag bara komplettera detta inlägg med några bilder innan det är dags för mig att söka dagens tre jobb!

I morgon förmiddag ska jag till ett möte på Arbetsförnedringen. Jag har ingen som helst lust att gå efter deras jävla miss, men eftersom jag är en vanlig människa och inte en myndighet kan jag straffas om jag inte deltar. Suck!.. Dessutom ska jag visa upp några intyg. Jag registrerade vissa utbildningar etc för fyra år sen. Inte förrän nu har nån frågat efter intyg. Så de ska få se! Jag har en hel jäkla drös som ligger redo i ryggan till i morgon…

Och ja just det… Jag såg två spöken, det vill säga troliga ficktjuvar, klädda och sminkade i vitt. En var utklädd till brud… Riktigt obehagligt!

Här kan du titta på några bilder från min dag i Stockholm:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort. 

Read Full Post »

Livet är nu!

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om boken med samma namn som rubriken på det här inlägget.

Uppdatering: Eftersom Bokus stympade min recension – man tycker inte att det är OK att recensenterna lägger in länkar  – har du tur. Du kan läsa HELA min recension här, inte bara ingressen.

Redan när jag öppnade kuvertpåsen den kom i älskade jag den. Dess utsida är härligt blå och på framsidan vilar en delfin i det blåa. Och nu, när jag just har läst Livet är nu! av Ludmilla Rosengren, känner jag ett lugn infinna sig. För den här boken, vars målgrupp egentligen är barn och unga från elva år, gav mig verkligen något.

Livet är verkligen nu.

Boken består av nio kapitel som alla innehåller en hel del text, men också övningar. Lämplig ålder hos läsaren sägs vara från elva år. I inledningen, som vänder sig till vuxna, rekommenderas att man kan läsa boken tillsammans med en förälder eller kanske i skolan. Och det tycker jag är ett bra förslag! Jag tror nämligen inte att en elvaåring klarar av att ta sig igenom boken på egen hand.

Den första meningen i första kapitlet lyder:

Livet är fantastiskt!

Redan från starten andas den här boken en otrolig positivism – trots att den behandlar svåra saker som känslor. Boken innehåller rikligt med konkreta exempel, men också små berättelser. Läsaren får tips hur h*n kan tänka när det känns svårt på nåt sätt, till exempel när man känner sig ledsen, arg, rädd eller irriterad. Det är läsaren som håller i fjärrkontrollen till TV:n med de egna tankarna och känslorna!

Kapitlen Tankar och Känslor tycker jag är särskilt viktiga. Framför allt därför att författaren verkligen framhåller att känslor är livsviktiga, men aldrig rätt eller fel. Däremot kan de vara jobbiga att ha. Läsaren får tydliga exempel i känslokapitlet, bland annat hur vi kan utstråla vissa känslor genom vårt kroppsspråk. Vi påminns också om hur viktigt det är att vi är tydliga på alla sätt mot vår omgivning:

[…] Orden är nämligen bara cirka 10 % av det vi förmedlar till andra. Resten är tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Om man är helt stilla och inte visar något med ansiktet och samtidigt förklarar med tyst röst hur arg man är, kommer det sannolikt inte att nå fram till omgivningen. […]

Känslor kan också göra ont och vara riktigt besvärliga. Kapitlet Tid inleds med en berättelse om en gammal kvinna och det är inte utan att jag nickar igenkännande  vid vissa ord. Det är därför jag tar till mig raderna om fjärrkontrollen:

[…] Det är återigen du som sitter med fjärrkontrollen och som bestämmer hur mycket tid som ska ägnas det förflutna, nuet och framtiden. […]

Och skälet är enkelt:

[…] Nuet är det enda vi kan påverka. […]

Kapitlet om Kroppen ger såväl övningar som en hel del funderingar. Ganska raskt inser jag att mina tankar om den egna kroppen helt klart är dömande…

Vi människor är flockdjur och ändå kan vi känna oss väldigt ensamma. Våra relationer till Andra människor behandlas i ett eget kapitel. Det finns väl till exempel inte nån enda av oss som inte har dömt en människa efter hennes utseende – utan att känna henne? Vikten av att kunna lyssna och bekräfta andra människor behandlas här också, men slutsatsen kommer egentligen redan i början av kapitlet:

[…] Den enda du kan förändra är dig själv. […]

Särskilt givande i just det här kapitlet är tankarna kring konflikter och hur man kan öva sig på att bli bättre att hantera konflikter.

Att vara närvarande i Situationen, att delta, prioritera och kunna säga nej är viktiga ting för att hitta balans i livet. Saker som självrespekt tas upp i samband med detta, men själv begreppet som sådant benas inte riktigt ut. Jag tror att en yngre person kan ha svårt att förstå ordet.

Det hela boken egentligen handlar om, enligt det åttonde kapitlet, är Acceptans. Ytterligare ett svårt begrepp, men här lyckas författaren förklara bättre och ge konkreta exempel. När svårare saker, som döden och skilsmässa nämns, hade jag önskat något mer fördjupning här.

Varje kapitel avrundas med en sammanfattning och peppning. Otroligt viktigt med det senare, tycker jag, och blir glatt överraskad.

Ett par smärre språkliga missar i början, några uteblivna fördjupningar och förklaringar av begrepp. Men det är då det enda negativa jag har att säga om den här boken. Barn och vuxna kan tillsammans använda som ett verktyg till att bli bättre på att leva i nuet – och att acceptera att vissa saker bara är.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg! Däremot vet jag inte vad en elvaåring skulle tycka om boken… Det vore onekligen intressant att få veta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ögonblick som förändrar livet

När Annika Östbergs första egna bok, Ögonblick som förändrar livet, kom ut i augusti 2011 skrev jag genast upp den på min önskelista. Och så fick jag den av mamma till julen 2011. Den första bok jag har läst år 2012 är denna som gick rakt in i mitt hjärta. Tack mamma  för att du gav mig boken och tack Annika för att du skrev boken!

Den här boken kanske inte förändrade mitt liv, men den gav mig väldigt, väldigt mycket.

Redan när jag hade läst ett tiotal sidor föll jag pladask. OK, jag var positivt inställd innan, men Annika Östberg kan skriva så det går rakt in i hjärtat – utan att det blir patetiskt. Annika Östberg berättar här om sitt liv i USA och vägen genom missbruk som ledde till mord och fängelse. Även om Annika Östberg inte personligen mördade, gjorde hon inget för att stoppa mördaren. Därför döms hon till ett långt fängelsestraff som egentligen inte är tidsbestämt. Hon tillbringar 28 år av sitt liv i fängelse i USA innan hon kommer till Sverige för att avtjäna ytterligare ett par år och för att under tiden få hjälp att slussas ut i vårt samhälle. I maj förra året blev Annika Östberg fri.

Detta är en vidunderlig bok! Jag fascineras, som sagt, mycket av språket. Den här boken är väldigt välskriven. Författaren går rakt på sak, förskönar inget, inte ens de svåra sakerna eller de saker som är mindre vackra. Jag kanske hade önskat att få veta mer om vissa svåra upplevelser och stunder, men samtidigt förstår jag knappt hur Annika Östberg orka skriva om dem överhuvudtaget…

Det här är en viktig och engagerande bok som dessutom är mycket välskriven. Jag kan bara rekommendera ”alla” att läsa den! Och så blir det högsta betyg, förstås! Ett litet grattis i förskott på födelsedagen i morgon den 6 januari till Annika Östberg! Du har lyckats!

Read Full Post »