Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘flockdjur’

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om boken med samma namn som rubriken på det här inlägget.


Uppdatering:
Eftersom Bokus stympade min recension – man tycker inte att det är OK att recensenterna lägger in länkar  – har du tur. Du kan läsa HELA min recension här, inte bara ingressen.


Redan när jag öppnade kuvertpåsen
den kom i älskade jag den. Dess utsida är härligt blå och på framsidan vilar en delfin i det blåa. Och nu, när jag just har läst Livet är nu! av Ludmilla Rosengren, känner jag ett lugn infinna sig. För den här boken, vars målgrupp egentligen är barn och unga från elva år, gav mig verkligen något.

Livet är nu framsida
Livet är verkligen nu.


Boken består av nio kapitel
som alla innehåller en hel del text, men också övningar. Lämplig ålder hos läsaren sägs vara från elva år. I inledningen, som vänder sig till vuxna, rekommenderas att man kan läsa boken tillsammans med en förälder eller kanske i skolan. Och det tycker jag är ett bra förslag! Jag tror nämligen inte att en elvaåring klarar av att ta sig igenom boken på egen hand.

Den första meningen i första kapitlet lyder:

Livet är fantastiskt!

Redan från starten andas den här boken en otrolig positivism – trots att den behandlar svåra saker som känslor. Boken innehåller rikligt med konkreta exempel, men också små berättelser. Läsaren får tips hur h*n kan tänka när det känns svårt på nåt sätt, till exempel när man känner sig ledsen, arg, rädd eller irriterad. Det är läsaren som håller i fjärrkontrollen till TV:n med de egna tankarna och känslorna!

Kapitlen Tankar och Känslor tycker jag är särskilt viktiga. Framför allt därför att författaren verkligen framhåller att känslor är livsviktiga, men aldrig rätt eller fel. Däremot kan de vara jobbiga att ha. Läsaren får tydliga exempel i känslokapitlet, bland annat hur vi kan utstråla vissa känslor genom vårt kroppsspråk. Vi påminns också om hur viktigt det är att vi är tydliga på alla sätt mot vår omgivning:

[…] Orden är nämligen bara cirka 10 % av det vi förmedlar till andra. Resten är tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Om man är helt stilla och inte visar något med ansiktet och samtidigt förklarar med tyst röst hur arg man är, kommer det sannolikt inte att nå fram till omgivningen. […]

Känslor kan också göra ont och vara riktigt besvärliga. Kapitlet Tid inleds med en berättelse om en gammal kvinna och det är inte utan att jag nickar igenkännande  vid vissa ord. Det är därför jag tar till mig raderna om fjärrkontrollen:

[…] Det är återigen du som sitter med fjärrkontrollen och som bestämmer hur mycket tid som ska ägnas det förflutna, nuet och framtiden. […]

Och skälet är enkelt:

[…] Nuet är det enda vi kan påverka. […]

Kapitlet om Kroppen ger såväl övningar som en hel del funderingar. Ganska raskt inser jag att mina tankar om den egna kroppen helt klart är dömande…

Vi människor är flockdjur och ändå kan vi känna oss väldigt ensamma. Våra relationer till Andra människor behandlas i ett eget kapitel. Det finns väl till exempel inte nån enda av oss som inte har dömt en människa efter hennes utseende – utan att känna henne? Vikten av att kunna lyssna och bekräfta andra människor behandlas här också, men slutsatsen kommer egentligen redan i början av kapitlet:

[…] Den enda du kan förändra är dig själv. […]

Särskilt givande i just det här kapitlet är tankarna kring konflikter och hur man kan öva sig på att bli bättre att hantera konflikter.

Att vara närvarande i Situationen, att delta, prioritera och kunna säga nej är viktiga ting för att hitta balans i livet. Saker som självrespekt tas upp i samband med detta, men själv begreppet som sådant benas inte riktigt ut. Jag tror att en yngre person kan ha svårt att förstå ordet.

Det hela boken egentligen handlar om, enligt det åttonde kapitlet, är Acceptans. Ytterligare ett svårt begrepp, men här lyckas författaren förklara bättre och ge konkreta exempel. När svårare saker, som döden och skilsmässa nämns, hade jag önskat något mer fördjupning här.

Varje kapitel avrundas med en sammanfattning och peppning. Otroligt viktigt med det senare, tycker jag, och blir glatt överraskad.

Ett par smärre språkliga missar i början, några uteblivna fördjupningar och förklaringar av begrepp. Men det är då det enda negativa jag har att säga om den här boken. Barn och vuxna kan tillsammans använda som ett verktyg till att bli bättre på att leva i nuet – och att acceptera att vissa saker bara är.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg! Däremot vet jag inte vad en elvaåring skulle tycka om boken… Det vore onekligen intressant att få veta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse skrattade jag lite åt en TT-artikel som jag läste i lokalblaskan. (Dessa TT-artiklar, för resten… Är de seriösa och grundade på research? Är de överhuvudtaget skrivna av journalister? Man kan nämligen undra… Det tycks vara väldigt lätt att köpa dem i alla fall. Ett sätt att lösa brist på egen kompetens – eller dölja det faktum att man gör sig av med en massa fast anställda journalister? Man kan ju undra…)

Hur som helst, artikeln jag skrattade åt handlade om färger och bilar. Det är väl ingen direkt nyhet att vi gillar vissa färger och avskyr vissa andra nyanser. Men artikelskribenten menar att färgerna påverkar oss. Hur då, framgår inte. Där emot kan jag till viss del gå med på att valet av färg på bilen säger en del om vem förararen är. Skälet är ju enkelt, vi förknippar färger med vissa saker och känslor. Färger fungerar också som signaler.

Elegans, förfining, auktoritet och vishet. Men också kontrollerad och omärklig.


Gult
är ju, som bekant, fult.
Och det är det bland annat för att det för mig signalerar fara – och infektion. Rött signalerar också fara för mig, men även kärlek och lusta.

Enligt artikelskribenten är vi flockdjur i Sverige. Den vanligaste färgen på personbil är silver. Och detta uttalande styrks av den kliniska undersökning jag och en ur den yngre gjorde tidigare i höstas när bilfärger ingick i matematikläxan. Silver, som ju är Clark Kents* färg, står enligt artikeln för elegans och förfining, auktoritet och vishet. Jajamens! Men också för kontrollerad och omärklig. Hmpfff…

Gladast är jag att jag inte har en svart bil. För svart står för makt och prestige, visserligen även allvar, styrka och elegans, men också ondska och död, grymhet och sorg. Eller en vit bil, för den representerar renhet och oskuldsfullhet, fredlig och tydlig, samtidigt kylig och klinisk. Fast ärligt talat… hur länge är en vit bil vit? En vit bil blir ju skitig som snart man har kört en meter! (Det blir väl alla andra bilar också, men det är ju bara på vita bilar det syns.)

Men åter till bilfärger. Det fastslås i artikeln att de färger som är minst populära hos bilhandlarna, gult och ljusbrunt, också är de bilar som är säkrast! Jag gissar att det handlar om att bilar med dessa färger mest sällan är inblandade i olyckor – kanske för att de syns bra i trafiken? I alla fall gör ju gula bilar det, det finns ju till och med en Gul bil-lek!..

Vad har du för färg på din bil??? Och var färgen avgörande när du köpte din bil???


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »