Äntligen fredag!

Ett fredags-inlägg. Och lite om lördagen.

---

 

Jag trodde nog inte i första taget att jag skulle uttrycka det jag gör i rubriken. Men idag gör jag det – rakt och öppet. Dagen inleddes med ryggvärk och med denna fick jag kämpa mig i igenom ett morgonmingel på jobbet med anledning av att det är Europadagen idag. Inte bara kämpa som i lyssna och titta. Jag skulle dokumentera också, i text och bild. Mot slutet kunde jag nästan inte resa på mig. Men allting går, även gamla Tofflor med bråkande ryggar. Det tog större delen av förmiddagen att få materialet klart för publicering på intranätet. Då hade skiten hängt sig en gång också och naturligtvis hade jag inte sparat mer än första stycket och en bild.

Idag har vi haft besök av kollegan som nyligen har slutat. Det märkliga är att besöket här var vigt till den nya personen – som frågade om en hel del saker som jag redan har gått igenom. Jag själv har förstås passat på att be om hjälp vid ett tillfälle, men jag hade inget mer att fråga om eller be att före detta kollegan tankar över. Det var väldigt svårt att jobba samtidigt, emellertid, eftersom det pratades mycket rakt över bordet och snett över.

Kinalunch passade fint idag på fredagen.

Men det är fredag. Äntligen! Jag har firat med att käka lunch på den närbelägna Kinarestaurangen. Det kändes inte som att trion från enheten saknade mig när de gick iväg på gemensam lunch. Jag lät före detta kollegan med bästis lägga beslag på den nya personen. Det var fascinerande att se de leenden den nya personen fick från ett visst håll. Själv kan jag räkna gångerna jag har fått ögonkontakt med samma person på ena handen. Och då behöver jag inte ta till alla fingrarna. Jag har nåt att se fram emot och det är den 30 juni.

Om du tror att det som sker runt omkring inte berör mig så mycket, då tror du trots allt lite fel. Jag hör och ser väldigt mycket och observerar att en del personer får ta för sig, medan andra näpsades i sin linda. Inte kan jag skylla på kön, jag skyller på mig själv. Jag skulle ha ställt tuffare krav från början och inte envisats med att försöka själv när jag aldrig fick några svar – eller bara oförskämda svar. Men… det gör ont. Det Gör Ont. Nåt annat kan jag inte säga.

I kväll blir det lugna puckar med läsning och Tyst vittne på TV. Jag ska köpa hem nåt gott som jag antagligen sparar till lördagskvällens musikaliska begivenhet. För första gången på flera år ska jag titta på tävlingen ensam. Kanske inte det roligaste, men jag får väl twittra lite, precis som jag gjorde under semifinal 2 igår kväll.

För dig som inte finns på Twitter kommer här en kort sammanfattning:

• För Malta tävlar i år… Family Four…
• Israel-tjejens lugg var jag rätt avundsjuk på.
• Kusin Josefin hade skrivit Norges låt.
• Nörrbaggen hade nog väldigt tajta byxor, av nutcrackervarianten, om du förstår vad jag menar…
• Roger Pontare och Claire Wikholm var visst också med i tävlingen…
• Polen gjorde mig mållös. Och det var INTE för att numret och artisterna var bra.
• Conchita Conchita Conchita – med Wurst i efternamn tävlar för Österrike. Och här tror jag Sanna Nielsen har en riktigt farlig motsåndare. Conchita är nämligen skitbra!
• Litauen hade inte sparat på stärkelsen i kjolen, precis…
• Den finska låten var bara så… tråååkig… Anteeksi, Suomi, mutta…
• Vitryssland skickade ett boyband och såna är ju, som bekant, helt ute.
• Från Schweiz kom en visslare. Kunde konstatera att det var tur att han inte käkade Mariekex samtidigt.
• Introt till Greklands låt lät som ett begravningståg i New Orleans.
• Undrar om slovenskan har en bra ambus..?
• Monica Lewinsky of Romania?

Så inför morgondagen har jag två favoriter – vår egen Sanna och Conchita.

To be contineud, alltså…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kriskommunikation..?

Ett irriterat inlägg där Tofflan redogör för uppväckandet av döda samt konstaterar att kaffe är en dryck som håller uppe humöret och att en del företag tycks sakna kommunikatörer…

Ja det blev väl en jävla start på den här dan! För det första var jag skittrött i morse, eftersom jag såg på en viss semifinal igår kväll. Den slutade runt klockan 23, men vem kommer i säng direkt? Nej, det ska plockas undan, det ska släckas, bäddas upp, stängas av datorer, tandtrådas, tandborstas, tvagas, smörjas eksem… Sen hann jag se slutet på Benidorm och då blir man ju uppspelt och inte trött. Och nej, jag hann inte/orkade inte/hade ingen lust att förbereda nåt inlägg till idag – varken igår kväll eller i morse.

I morse var det 

The Awakening of the Dead 

hemma på min gata i New Village. Och hade jag vetat hur nattsvart det skulle bli på jobbet hade jag verkligen inte stressat…

Hade ett par webberier jag skulle börja dan med, men så fick jag ett mejl om en annan grej som behövde läggas ut. Sagt och gjort, jag fixade det. Det var sen det blev svart… Månntro webben inte klarade av att höra stf prefektens stämma via iPodradio???

Allting i elektricitetväg bara dog på jobbet. Datorerna pep till och tystnade, skärmarna blev svarta, telefonerna slutade fungera, nätverket upphörde att existera. Min första reaktion var att ringa Lille M som ju är intendent här. Men jag kunde inte ringa från min mobil till hans fasta telefon, ju. Och den kopplade inte vidare till hans mobil, ett nummer jag inte hade. Jag och rumsgrannen tänkte ett slag ta en promenad – det var ju strålande sol. Men så blinkade det till igen efter en tio minuter.

Det är SOL idag.

 
Tre gånger fick jag starta om min dator innan den fungerade. Sen behövde jag gå på toa. Och vad tror du händer när jag sitter där i godan ro med min bok??? Lights out! Och då snackar vi kolsvart. Jag såg inte nånting. På mobilen har jag emellertid en ficklampa, så jag läste ut kapitlet innan jag gjorde färdigt de övriga bestyren som jag inte tänker beskriva detaljerat här.

Den här andra gången kom inte strömmen tillbaka efter tio minuter. Nån information hittade jag inte nånstans, men nån kom och sa att 10 000 hushåll i södra Uppsala var drabbade. Tänkte i min enfald att det ju måste finnas information att få, kanske via Twitter. Ajfånen kunde jag ju fortfarande surfa på. Men icke! Vattenfall har inte ens ett fungerande Twitterkonto, upptäckte jag och på företagets webbplats finns ingen information av typen Driftstöringar! (Och det är Vattenfall som är vår elleverantör här.)

Klockan tio gick jag in i ett möte där vi pratade och lyssnade på varandra. Det är faktiskt inte så dumt att prova på ibland! Dialog och ögonkontakt är helt klart underskattat. När jag kom ut från mötet var klockan tio över elva. Fortfarande strömlöst. De som har laptopar med fungerande batterier kunde i alla fall ägna sig åt att skriva saker, men de kunde ju inte mejla eller komma ut på internet. Jag stannade för att fota en kollegas skrivbord, för hon är så klok att hon inte litar på Det Papperslösa Kontoret. Smarta A!

Inte ett dugg papperslöst på A:s kontor. Vilken tur!

IT-killarna tog tidig lunch och jag övervägde att göra detsamma när så lamporna plötsligt blinkade till och strömmen sakta, men säkert återvände. Halleluja! Jag fixade snabbt en nyhet och en notis på externwebben om att vi haft strömavbrott men nu var nåbara igen samt la ut några rader och bilder på institution 2:s intranät. Man måste få skoja lite ibland – och det gjorde jag där, i maskopi med en sektionschef.

Men varför i hela höga h-e fanns ingen information att hitta från Vattenfall? Varför inte utnyttja Twitter som man ju når med en smartphone som går på batteri? Eller gå via lokalblaskan? Den lokalblaska som efter en kort stund la ut att strömmen var tillbaka – vilken den ju bara var i tio minuter här innan allt slocknade igen?! Är det kanske så att Vattenfall är i trängande behov av en kommunikatör som kan agera i kris??? Jag råkar känna till en som snart är tillgänglig för nya uppdrag *PEKAR MED HELA JÄVLA HANDEN PÅ MIG SJÄLV*

Efter att ha jobbat en timme utan förmiddagskaffe och samtidigt vrålhungrig eftersom sedvanlig lunchtid sen länge var passerad, kom jag så iväg för att försöka hitta nån föda. Jag var lite osäker på hur det skulle gå, men jag hade tur och fick både mat och kaffe, dessutom trevligt sällskap från institution 1. På tillbakavägen mådde jag gott igen, kände mig verkligen återuppväckt från de döda fast på ett positivt sätt, så jag passade på att fota några hus i rena glädjeyran. Och så sände jag en tacksamhetens tanke till Nån att det här med långa strömavbrott tack och lov inte är särskilt vanligt i den här delen av världen…

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet är nu!

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om boken med samma namn som rubriken på det här inlägget.

Uppdatering: Eftersom Bokus stympade min recension – man tycker inte att det är OK att recensenterna lägger in länkar  – har du tur. Du kan läsa HELA min recension här, inte bara ingressen.

Redan när jag öppnade kuvertpåsen den kom i älskade jag den. Dess utsida är härligt blå och på framsidan vilar en delfin i det blåa. Och nu, när jag just har läst Livet är nu! av Ludmilla Rosengren, känner jag ett lugn infinna sig. För den här boken, vars målgrupp egentligen är barn och unga från elva år, gav mig verkligen något.

Livet är verkligen nu.

Boken består av nio kapitel som alla innehåller en hel del text, men också övningar. Lämplig ålder hos läsaren sägs vara från elva år. I inledningen, som vänder sig till vuxna, rekommenderas att man kan läsa boken tillsammans med en förälder eller kanske i skolan. Och det tycker jag är ett bra förslag! Jag tror nämligen inte att en elvaåring klarar av att ta sig igenom boken på egen hand.

Den första meningen i första kapitlet lyder:

Livet är fantastiskt!

Redan från starten andas den här boken en otrolig positivism – trots att den behandlar svåra saker som känslor. Boken innehåller rikligt med konkreta exempel, men också små berättelser. Läsaren får tips hur h*n kan tänka när det känns svårt på nåt sätt, till exempel när man känner sig ledsen, arg, rädd eller irriterad. Det är läsaren som håller i fjärrkontrollen till TV:n med de egna tankarna och känslorna!

Kapitlen Tankar och Känslor tycker jag är särskilt viktiga. Framför allt därför att författaren verkligen framhåller att känslor är livsviktiga, men aldrig rätt eller fel. Däremot kan de vara jobbiga att ha. Läsaren får tydliga exempel i känslokapitlet, bland annat hur vi kan utstråla vissa känslor genom vårt kroppsspråk. Vi påminns också om hur viktigt det är att vi är tydliga på alla sätt mot vår omgivning:

[…] Orden är nämligen bara cirka 10 % av det vi förmedlar till andra. Resten är tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Om man är helt stilla och inte visar något med ansiktet och samtidigt förklarar med tyst röst hur arg man är, kommer det sannolikt inte att nå fram till omgivningen. […]

Känslor kan också göra ont och vara riktigt besvärliga. Kapitlet Tid inleds med en berättelse om en gammal kvinna och det är inte utan att jag nickar igenkännande  vid vissa ord. Det är därför jag tar till mig raderna om fjärrkontrollen:

[…] Det är återigen du som sitter med fjärrkontrollen och som bestämmer hur mycket tid som ska ägnas det förflutna, nuet och framtiden. […]

Och skälet är enkelt:

[…] Nuet är det enda vi kan påverka. […]

Kapitlet om Kroppen ger såväl övningar som en hel del funderingar. Ganska raskt inser jag att mina tankar om den egna kroppen helt klart är dömande…

Vi människor är flockdjur och ändå kan vi känna oss väldigt ensamma. Våra relationer till Andra människor behandlas i ett eget kapitel. Det finns väl till exempel inte nån enda av oss som inte har dömt en människa efter hennes utseende – utan att känna henne? Vikten av att kunna lyssna och bekräfta andra människor behandlas här också, men slutsatsen kommer egentligen redan i början av kapitlet:

[…] Den enda du kan förändra är dig själv. […]

Särskilt givande i just det här kapitlet är tankarna kring konflikter och hur man kan öva sig på att bli bättre att hantera konflikter.

Att vara närvarande i Situationen, att delta, prioritera och kunna säga nej är viktiga ting för att hitta balans i livet. Saker som självrespekt tas upp i samband med detta, men själv begreppet som sådant benas inte riktigt ut. Jag tror att en yngre person kan ha svårt att förstå ordet.

Det hela boken egentligen handlar om, enligt det åttonde kapitlet, är Acceptans. Ytterligare ett svårt begrepp, men här lyckas författaren förklara bättre och ge konkreta exempel. När svårare saker, som döden och skilsmässa nämns, hade jag önskat något mer fördjupning här.

Varje kapitel avrundas med en sammanfattning och peppning. Otroligt viktigt med det senare, tycker jag, och blir glatt överraskad.

Ett par smärre språkliga missar i början, några uteblivna fördjupningar och förklaringar av begrepp. Men det är då det enda negativa jag har att säga om den här boken. Barn och vuxna kan tillsammans använda som ett verktyg till att bli bättre på att leva i nuet – och att acceptera att vissa saker bara är.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg! Däremot vet jag inte vad en elvaåring skulle tycka om boken… Det vore onekligen intressant att få veta!

Livet är kort.

Read Full Post »

På spaning i den omvärld som är… min

Jepp! Det är dags igen! För en spaning i den omvärld som är min – och kanske din. Men ingen, inte ens Tuttan Kamon i Träsket, är tvungen att läsa om man bara retar upp sig på mitt urval och inte har konstruktiv kritik.

• Så gick det för de ensamkommande flyktingbarnen. Ja, man blir ju inte särskilt förvånad när man läser att det inte gick så bra. Av 316 ensamkommande flyktingbarn som fick asyl i vårt land 2006 har bara 30 av dessa gått nån eftergymnasial utbildning, 112 av dem deklarerade en inkomst 2010 och av de 275 som blivit 18 år eller äldre har 100 körkort. Av de 294 personer som uppnått straffålder är 37 dömda för brott. Inte så bra, alltså, men inte heller så brottsligt som somliga vill göra gällande. För övrigt är det Dagens Nyheter som har gjort granskningen.
• BH-storlek på namnskylt blir fall för AD. Minns du för ganska länge sen att det blev rabalder om en viss underklädeskedja som tyckte att de anställda kvinnliga medarbetarna skulle ha sin BH-storlek på namnskylten? Jag delade ut en svart bak (i januari 2011)  och facket skulle driva ärendet till domstol (november 2011). Facket och arbetsgivaren misslyckats med en förlikning. Arbetsdomstolen, AD, ska ha en huvudförhandling i ärendet – i februari nästa år. Ja, inte går det undan, precis…
• Miljarder mot långtidsarbetslöshet. Regeringen vill satsa 2,1 miljarder på insatser för att motverka långtidsarbetslöshet. Ungefär hälften av pengarna ska gå till fler praktikplatser. Och så ska Arbetsförmedlingen bli bättre på att hitta arbetsgivare med praktikplatser. Månntro Arbetsförmedlingen klarar det eller ska man engagera ett bemanningsföretag..? Man har ju uppenbarligen inte lyckats särskilt bra med att berätta för arbetsgivarna om det särskilda anställningsstödet för långtidsarbetslösa som man kan få. Just detta stöd handlar om att staten subventionerar 80 – 85 procent av lönen för en person som har varit arbetslös i minst ett och ett halvt år. Till exempel…
• Ögonkontakt minskar näthat. Forskare i Israel har kommit fram till att ögonkontakt minskar näthat. På nätet vågar vi vara mer elaka eftersom vi är anonyma, menar forskarna. Fast det är väl snarare så att vi tror att vi är anonyma, eller? Hur som helst, forskarna har studerat personer som chattar, en del kunde se den de pratade med IRL eller via kamera. Resultaten visade att de som var elakast var de som inte såg sin samtalspartner. Om jag går till mig själv är jag fullt medveten om att jag är kaxigare när jag har intagit rollen som Tofflan än när jag är mitt vanliga jag. Men samtidigt är ju inte Tofflan särskilt anonym. Dessutom har den här bloggen en kommentarsfunktion som gör att den som klarar av att bete sig hyfsat kan kommentera mina inlägg. Den som inte klarar av av hyfs, till exempel den som skriver att jag är en idiot bara för att jag inte tycker likadant som h*n eller som uttrycker sig homofobiskt, blir blockerad och kommentaren tas bort. Sånt kan man ägna sig åt på sin egen lilla blogg (om man nu vågar ha nån), men inte här. Det är inte svårare än så.
• Facebooktvillingar satsar på ny social sajt. Tvillingarna Winklevoss blev kända när de bråkade med grundare om hur det egentligen gick till när Fejan skapades. Nu satsar de på en ny social sajt. Den är speciellt inriktad mot alla som gör investeringar på finansmarknaden. Sumzero är en sajt där investerare kan berätta om sina investeringar samt mingla med andra investerare. Inget för oss vanliga dödliga, alltså.
• SvT:s storsatsning blev en flopp. Det handlar om The Spiral. Jag såg första avsnittet och tyckte det var mest blaj. För en gångs skull tycks jag vara överens med andra tittare!
• Melodifestivalen 2013. Jajamens! Redan nu… Expressen har koll på vilka artister som är aktuella. Vad sägs om Ola Lindholm i kombination med Sean Banan? Sen är det mest gamla Idol-föredettingar, nåt dansband och såna som redan har varit med nån gång i Mello. Inte mycket nytt under solen, alltså.

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Tänk dig för på jobbintervjun!

Careerbuilder.se har låtit göra en undersökning bland 547 (110 av dessa var svenska) västeuropeiska företagsledare om misstag vid jobbintervjuer. Här är tipplistan på de misstag du bör undvika:

1. Undvika ögonkontakt 77 procent
2. Svag handskakning 62 procent
3. Missa att le 42 procent
4. Leka och pilla med någonting på bordet 38 procent
5. Leka med håret och pilla sig i ansiktet 37 procent
6. Ha svårt att sitta still och behålla lugnet 33 procent
7. Dålig hållning 28 procent
8. Korsa armarna över bröstet 28 procent
9. För hård handskakning 7 procent
10. Gestikulera för mycket 5 procent

Men hur får man jobbet då? Här är topplistan på vad som gör arbetsgivarna mer benägna på att anställa nån:

1. Humor 38 procent
2. Tvåspråkighet 20 procent
3. Fysiskt vältränad 15 procent
4. Engagemang i omvärlden 14 procent
5. Aktiv i sociala medier 13 procent
6. Bättre klädstil 10 procent
7. Mer insatt i aktuella frågor och popkultur 7 procent

Hmm… Jag inser att jag behöver träna, köpa nya kläder, bli rolig och lära mig mer om pop. Bland annat…

Read Full Post »

Babel den 9 september: Poesi och terapi

Mår man bättre om man skriver? Det var en av frågorna och temana i veckans Babel på SvT2. Men som vanligt fanns det flera teman liksom en intressant blandning gäster och reportage.

Bob Hansson slipper vi inte den här gången heller. I höst ska han söka lyckan. Missförstå mig rätt, jag gillar Bob Hansson, men INTE tramsinslag i programmet. Jag orkar inte skriva om eländet… Bara en detalj: det är SÅ NJUTBART att lyssna på Zinat Pirzadehs mjuka brytning – UNDERBART!

Först ut i dagens program var poeten Johannes Anyuru – som just debuterat som romanförfattare. Tre diktsamlingar har det blivit, förra året debut som dramatiker. Och nu alltså också romanförfattare. En nyklippt Anyuru lyckades för det mesta undvika ögonkontakt med programledaren när han försökte förklara hur jobbigt det var att under början av 2000-talet bli så känd. Daniel Sjölin placerade hörlurar på författaren när han överöste den nya romanen med beröm. Fjäskskydd. Jo, jag tackar, jag. Överspänt och fånigt grepp. Neetlitteratur* blir genrebeteckningen. Genren omfattar utanförskap, ofta alkoholmissbruk och är ett manligt tillstånd. Ärligt talat förstår jag inte vad romanen handlar om, men jag är ju varken missbrukare eller manlig…

Johannes Anyuru, neetlitterär debutant. Bilden är lånad från Babels hemsida.

                                                                                                                                                    Babels STJÄRNREPORTAGE handlade om rockstjärnan Patti Smith som gett ut självbiografin Just kids. Boken behandlar åren med fotografen Robert Mapplethorpe.

Så blev det ytterligare en artist i studion, Caroline af Ugglas som tillsammans med terapeuten och poeten UKON (Ulf Karl Olov Nilsson) debuterar i höst med boken Hjälp, vem är jag? Caroline af Ugglas är som vanligt MYCKET i intervjun, UKON är mest konstig. Mannen är otroligt långbent, hans högra lillfinger är krökt, han har sneda, mandelformade ögon. Han ser kort och gott SPÄNNANDE ut! Intervjun fortsätter i ett reportage om terapi – i filmens, TV:ns och litteraturens värld. Intressant!

Så ansluter Marianne Sällström, författare och lärare i terapeutiskt skrivande. Då känns det mer stabilt i studion! Marianne Sällström pratar om skrivandet som terapi, en terapi som forskarna är eniga om är framgångsrik! Poeten och koreanen Ko Un deltar via skype och tycker till om detta.

Veckans boktips blev:
Johannes Anyuru: Aniara av Harry Martinson
UKON: Witz-bomber och foto-sken av Jonas J Magnusson och Cecilia Grönberg
Caroline af Ugglas: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Nästa veckas program innehåller

Triss i ess

enligt Daniel Sjölin. Vi får la se…

                                                                                                                                                   *Neet = Not in Education Employment Training

Read Full Post »